Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Inget bildspel idag

Hej!
Jag skulle bara kolla om det fanns något nytt bildspel om mig. Nähä. Trist. Det var länge sedan sist.
Trosa tyckte jag var lätt. För snickarbyxor fick inte plats. För det är sju bokstäver.
Jag tjuvkikade i Bosses facit för en stund sedan. Imorgon står det att … björnskit också. Nu kommer han i trappan. Jag vet vad han ska göra. Se på de där brudarna i Bachelor. Det hör jag på hans smygande steg.
Förr var han mycket roligare. Då brukade vi åka runt överallt och träffa…  Ni säger väl inget? Vi får ta det någon annan gång. Den här stolen fick Bosses mamma av sin pappa när hon fyllde 3 år. Då var det en annan färg. Jag minns Sofia. Det var hon som köpte mig på Björnhemmet. Då pratade hon om att jag skulle få träffa småbarn. Så himla liten var inte Bosse. Beror på vad man jämför med. Min pappa Sifvert var mycket större. En gång när vi bodde i Björnköping kom tyvärr en … bäst att sluta där. Jag vill inte gå på tarpapi eller vad det heter fler gånger. Tanten blev så rädd att hon hoppade ut från fönstret när jag bara skulle ge henne en björnkram. Tur hon hade kontoret på första våningen och landade i en bädd av nyponbuskar.
Tass på er.

Döden slog till blixtsnabbt

Det var varmt både i vattnet och i luften där jag och min sommarbästis Joakim höll på att försöka sätta nytt nickrekord med fotbollen av plast. Den här sommaren hade vi badat nästan varje dag. På starka pojkben hade vi trampat den långa vägen till Östra Stranden och stannat till vid kiosken för att köpa fruktkolor som vi sedan matade tandtrollen med. Ligga och lapa sol stod inte högt på pojkagendan. Ändå var vi bruna som pepparkakor. Man blir lätt det om man har det rätta pigmentet, hela tiden är i rörelse och lever hand i hand med salta smekande vindar.
Värmen i vattnet vid Östra Stranden var välkänd för oss helårsboende och alla de smålänningar som hade stugor i trakten. Orsaken var att det var så långgrunt, att man skämtade om att man kunde gå ända till Danmark. När vattnet äntligen blötte ner kanten på badbyxorna nådde man på nytt en sandbank och vattnet sjönk behagligt ner till knäna igen. Den som ville upptäcka när vattnet nådde hakan behövde en rejäl skopa med tålamod. Dessutom var vattnet jämndjupt. Flyttade man sig i sidled blev det ingen större förändring. Inga luriga gropar, inga strömmar, inga stenar på botten – otroligt barnvänligt. En del personer kommenterade gärna att ett avloppsrör gick rakt ut i vattnet en bit bort mot hamnen. Att det var ren skit som värmde upp vattnet. Det örat lyssnade jag inte på …
Både jag och Joakim spelade fotboll i ett ungdomslag. Den dagliga träningen hade gett resultat. På avstånd måste det ha sett imponerande ut när vi grabbar lät bollen flyga mellan våra våta kalufser. Om de som tittade orkade räkna i sommarhettan skulle de vid några tillfällen nått siffror över hundra. Var vi nära ett rekord behövde vi aldrig riskera något i vattnet när vi offrade oss vilt för att nå dit med pannan en sista gång. Inga dolda spetsiga faror lurade i vassen.
Denna dag var det extremt varmt. Kvavt och dåligt med syre. Solen försvann och ersattes av mörka moln. På avstånd såg vi att de sista strandgästerna samlade ihop sina pinaler och försvann iväg. Där i det varma vattnet gjorde det inget att det även kom vattenstänk från ovan. Livet lekte och vi var oslagbara på alla plan.
Plötsligt mullrade det till bakom ryggen …

Smakprov fem av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot: Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Kvällsposten som gick åt

Jag var glad för min gula väska med röd text som hängde på axeln. Jag kände mig stor. Var på väg att bli tonåring, men ännu var jag bara tolv år.
På helgerna sålde jag Kvällsposten. Jag hade eget distrikt. Två gårdar med hyreslägenheter och sex villagator. På lördagen hade jag gott om tid. Tyvärr brukade det bli kvar tidningar i väskan när jag var klar med turen. Efter några helger lärde jag mig hur många tidningar jag var kapabel att sälja. Därför minskade jag antalet begärda exemplar. Det hjälpte inte. När bunten låg på min trappa var det ändå samma antal tidningar i den som tidigare. Visst gick det bra att skicka tillbaks osålda tidningar, men det var struligt och gav inga pengar i min kassa. Goda råd var dyra. Efter ett tag hade jag blivit varm i kläderna och tog till taktiken att smyga in på kollegornas områden. Inte helt riskfritt att ge sig in på andras revir.
”Vad bra att du kommer redan. Är den ordinarie killen sjuk?”
”Jag brukar köpa av en annan grabb.”
”Mitt barnbarn har detta distriktet.”
Det hände att jag såg en snubbe med en gul väska på avstånd. Det kittlade till av blandade känslor när jag såg hur han gled in i en trappuppgång som jag besökt och sålt i för en stund sedan. Såg han stor och farlig ut krympte jag en bit.
Varannan söndag hade jag andra sorts problem. Då spelade Halmstad Bollklubb sina allsvenska fotbollsmatcher på Örjans Vall. Antingen var tidningsbudet en supporter till andra storlaget i staden, Halmia, eller så var han bara anti mot fotboll. Just dessa söndagar måste han ha haft sirap i biltanken. Min tidningsbunt var alltid sen. Det slog aldrig fel. Jag stressade genom distriktet. Ringde bara på hos de säkra korten. Sedan fick det bli ös på cykeln mot den idylliska fotbollsarenan. Väl framme stod jag utanför grindarna och sålde min väska tom. Inte var jag populär där heller. Några tuffa storvuxna kids ansåg att just den platsen var deras domän. Ett par kom med inlindade hot.
En sommardag gick det extra dåligt för mig. Nästan ingen var hemma på mitt distrikt. Semester och badstranden var säkert orsaken. Moloken kom jag hem med en tung väska. Axeln värkte och det kändes som om det var fler tidningar i väskan än det var när jag startade min runda. Pappa tyckte synd om mig och föreslog en tur ut till Grötvik vid havet. Bland sommarstugorna blev jag en efterlängtad kille. Tidningarna gick åt som smör i solen. Snabbt blev väskan tom. Allt borde varit frid och fröjd. Det var det inte. På hemvägen satt jag tyst i bilen och kände en klump växa i magtrakten. Jag hade ljugit och inte berättat hela sanningen för en snäll kvinna som till och med bjudit in mig på ett glas svalkande hallonsaft. Mellan klunkarna hade jag farit med osanning för kvinnan som satt i rullstol. Hon hade varit så glad för servicen med tidning till stugan. Hon berättade att hon skulle tillbringa hela sommaren där och att hon redan såg fram emot att få träffa den trevlige tidningspojken igen nästa helg.
”Du lovar väl att komma nästa lördag? Då ska du få glass.”
Orden skavde i mitt samvete. Pappa undrade varför jag såg så deppig ut när han hade ställt upp och kört ända ut till Grötvik. Det låter löjligt. Men denna korta stund av samvaro med den trevliga kvinnan hade lämnat ett mycket starkt intryck efter sig. Mina tankar gled dystert iväg till filmen ”Rännstensungar” och till den söta flickan som satt i rullstol. Varje gång minnet dök upp kände jag mig som en riktig förrädare.

Fjorton år senare satt jag själv i rullstol. Jag jobbade som medhjälpare på ett handikappläger i Delsbo i Hälsingland under sportlovet. Första kvällen skulle vi ha lekar och tävlingar. Först skulle föreståndaren på Delsbo Center presentera sig. En glad blond kvinna rullade in i samlingsrummet. Hon pratade en stund, men jag var oartig och lyssnade bara med ett halvt öra. Rätt snart hade jag insett att världen är bra liten. Eller så hade min fantasi spelat mig ett spratt. Minnet från min korta Kvällspostförsäljarkarriär dök oväntat upp. När föreståndaren vid ett senare tillfälle berättade för mig att hon hade en sommarstuga utanför Halmstad kröp jag till korset.
”Ligger din stuga i Grötvik?”
Jag visste svaret innan det kom. Först tog hon en klunk Loka.
”Ja. Alldeles precis ovanför handikappbadet de byggde i somras.”
Jag berättade om mitt barndomsminne. Hur jag hade haft dåligt samvete genom åren.
”Nu när du säger det minns jag en trevlig mörklockig pojke som dök upp mellan tallarna som på beställning. Du är för gullig. Jag förlåter dig här och nu. Om du sticker och köper en tidning till mig.”
”Kvällsposten eller Expressen?”
”En klass bättre. Svensk Damtidning.”

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦

Min bror var trollkarl

Visst minns du när du var liten och önskade att världen skulle förändras till det bättre om du blundade några sekunder? Du hade gjort något dumt. Ångrade dig genast.
Ville kunna trolla tillbaks tiden.

Min storebror Dan satt i vardagsrummet och tränade på pianoläxan. Vi var ensamma hemma. Jag sökte mig till klinkandet. Var Dan på rätt humör kunde jag beställa en låt som han tog ut på gehör. Denna gång var jag mest ett störande moment, som en not för mycket. Alltså sökte jag närkontakt. Började kittla honom i magen. Han var känslig för den sortens beröring och spottade ut sitt favoritord.
”Sluta!”
Jag hade vaxproppar i öronen. Trodde att han menade att jag skulle fortsätta. Denna gång en aning mer intensivt. Det var en ojämn kamp. Han var nio år äldre. Hade mer hår på armarna. Jag fick en knuff. Golvlampan kom i gungning. Någon av oss fick tag i lampan, men kunde inte hindra att skärmen med en vass kant under tyget, gjorde en utflykt till soffbordet.
”Sluta! Titta nu vad du gjort!”
Dan pekade på ett jack i det nyinköpta valnötsbordet med svängda ben. ”Idiot!” slängde min bror ur sig och marscherade in på sitt rum.

Med gråten i halsen lufsade jag in på mitt eget rum. Solen hade gått i moln. Jag funderade djupt på livets orättvisor. Försökte efter en stund att intala mig att problemet inte var så stort. Första intrycket kunde varit fel. Likt en pyroman sökte jag mig tillbaks till elden. Jag hörde en Beatleslåt från Dans stängda rum. Med dystra steg nådde jag brottsplatsen och noterade att lampskärmen var på plats igen. Jag blundade några sekunder. Sände iväg några ord i en slags bön. Därnäst flyttade jag sakta blicken neråt. Till slut nådde blicken till bordet som till min stora glädje såg ut precis som jag bett om i bönen. Ändå litade jag inte helt på synen. Jag tog till några extrablinkar innan jag försiktigt strök med fingret längs med bordets jämna kant. Livet var för bra för att vara sant. Min ringa erfarenhet av livet tänkte på trä som kan andas. Hade inte pappa pratat om det? Skadan läktes självt på något konstigt sätt efter en stund. Som när man ramlar och slår sig. Solen kom fram igen på min barnhimmel.
”Kom fort!”
Jag ryckte upp dörren till Dans rum där Paul sjöng Yesterday. Min bror vände på det fingrade LP-omslaget. Lyfte inte ens blicken.
”Vad är det nu du har slagit sönder?”
Ännu var jag inte så bra på att förstå ironi.
”De… det finns inget jack längre på bordet.”
”Visst. Tror du på jultomten också?”
Med släpande steg följde han med till vardagsrummet. Nöjd pekade jag på bordet och insisterade på att han själv skulle känna efter. Dan spelade med och lät en hand glida längs kanten. Pokerfacet var påkopplat. Det var en cigarrettfimp i mungipan som skiljde honom från Humphrey Bogart.
”Vad märkligt” sa han stilla.
”Där ser du. Det var inte så farligt. Jag provade en trollformel när jag la tillbaka lamphatten”, kvittrade jag och hade svårt för att stå stilla.
”Gjorde du? Vad häftigt. Var det Abrakadabra?”
Nu började jag komma upp i varv. Gjorde indiansteg på mattan. Det återstod sekunder innan bomben skulle brisera. Dan gjorde en huvudrörelse mot fönstret.
”Dansa över till andra sidan av bordet pysen.”
En bit av min barndom dog i ett nafs när jag återfann det djupa jacket. Den otäcka historien var tillbaks på ruta ett. I samma sekund som jag förstod min brors smarta schackdrag hördes en nyckel i låset.

Otroligt nog tog det lång tid innan brottet upptäcktes.
”Rune! Kom och titta. Det är ett djupt märke i vårt nya soffbord. Vid fönstersidan. Högst märkligt.”
Bokstäverna började dansa i min läxbok på köksbordet.

Brottet var preskriberat när sanningen flera år senare kom upp till ytan. Då skrattade mamma gott åt historien.