Vi delade paj

P

Det blev stressigt vid lunchen en dag i förra veckan. Jag hade varit på ett läkarbesök som drog ut på tiden. Jennifer hade frågat om vi skulle byta ”kockdag”, men jag hade avböjt.
Min smarta reservplan ser ni på bilden. De smakar inte Solveigs underbara hemlagade pajer, men de är Bossesnabba. 😉 och jag ser till att kompensera med en godare efterrätt.

A

Annars brukar jag ta den vanliga ugnen, men nu blev det mikron av tidsbrist. Under tiden som jag fixade två salladsskålar, fruktsallad (efterrätt), dricka och dukade med levande ljus (döda ljus är så trist på hösten) ropade jag till Jennifer som pluggade på sitt rum.
”Jag delar på mitten så vi får två olika pajer? Du gillar väl båda sorterna?”
”Visst.”

J

Där sitter vi och har det riktigt mysigt. Skönt att ha lämnat sjukhusmiljön, tänker jag tacksamt. Då uppför sig min 19-åriga dotter som om hon var på ett barnkalas. Hon började oväntat gapskratta och …
”Pappa! Du är otrolig.”
”Vad är det som är så roligt? Är pajerna dopade med något?”
”Du som terrar dina bloggvänner med uppgifter varje dag. Klarar du denna svåra gåta. Pajerna är delade på mitten, men jag äter ändå samma pajsmak.”
Jag försökte behålla min manliga värdighet under tiden som jag tog ett smakprov från andra halvan på min tallrik och funderade på att stå fast vid att jag kände två olika smaker.
Vissa ordkrig är svåra att vinna. 😉
”Vad märkligt. Livet är fullt av mysterium. Om du blundar fem sekunder ska du få vara med om ett riktigt mirakel. Bara du inte ramlar av barstolen.”

 

Mitt korttidsminne har lagt av

Vad var det nu jag skulle berätta? Jo, en gång… Nä… Otroligt alltså… För två sekunder sedan…

Har du också drabbats av att närminnet har åkt på semester? Det har något med åldern att göra. Jag skrattade åt mammas alla lappar som låg lite överallt i hennes lägenhet. Samtal hon skulle ringa. Viktiga ärenden. Födelsedagsdatum. Inköpslistor som ofta brukade glömmas kvar på köksbordet.
”Skratta du. Vänta bara. Så ska du få se.”
Jag är äldre nu. Hur ska det gå när jag är lika gammal som mamma var? Det smittas också. Vi stod vid första hyllan på Maxi.
”Kan du titta på listan”, sa Solveig.
”Va? Den trodde jag att du tog. Jag tog drickabacken.”

Två gånger den senaste veckan har det osat i köket när jag fixat frukost. Lizette kom springande som en antilop. Hon vädrande ett tillfälle att leka sladderposten.
”Vad är det som luktar så hemskt? Vad har du gjort denna gången pappa?”
”Inget. Absolut inget. Lagat frukost. Du har kanske vädrat dig?”
Diskret öppnade jag mikroluckan och den brända lukten blev värre. Muggarna med kallt vatten stod tjusigt parkerade utanför mikron.

I förra veckan skulle jag byta batteri på köksklockan. Tekniken satt där. Batteriet hamnade på rätt ställe och sekundvisaren fick ny fart. Belåtet tittade jag mot den TOMMA PLATSEN på väggen för att ställa in rätt tid. Då var definitivt inte alla flingorna i paketet. Jag höll på att tappa klockan när det började bubbla i magen av skratt. Snart kommer det hit vitrockade och släpar iväg mig.

Det finns en fördel. Den extra motion jag får när jag springer tillbaks för att kolla spisplattor och låsningen av ytterdörren. Fast ibland känner jag mig som en miljöbov.
Vi bor så ocentralt. När tjejerna ska iväg behövs alltid bil. I höstas skulle jag köra en dotter till ett födelsekalas. Förnuftigt hade jag tittat efter på kartan var födelsedagsbarnet bodde. Jag satte fast Lizette i baksätet och la in ettan. Det var fint höstväder. Jag lekte med tanken att göra en kort promenad vid hamnen innan jag körde tillbaks hem. Solveig höll på med dammråttorna därhemma och jag ville inte störa. Jag såg ut över havet och återvände samtidigt till verkligheten.
”Ska det bli kul att gå på kalas?”
”Vet inte.”
”Vet du inte? Du får kanske en godispåse? Spar de bästa bitarna till pappa.”
”Nä. Jag är inte bjuden.”
Jag gjorde en förbjuden u-sväng och åkte kvickt hem. Nu var det bråttom. Jennifer var stressad av att både chauffören och bilen var försvunna. Inte hade hon hittat sin busiga lillasyster heller. Jag hann i tid. Utanför dörren såg jag att Magda stod och tog emot gästernas paket. På min rygg började en kall kåre klättra innan jag ställde frågan:
”Jennifer! Du tog väl med presenten?”
”Tog inte du den?”
”Jag är ju inte bjuden”, svarade jag med en matt röst.
Jennifer släpptes av. Ett rött paket med rosett gjorde mig sällskap under den femte etappen. Jag tittade rakt fram genom vindrutan. Solen hade gått i moln. Under den sjätte resan började det regna.
”Nästa gång städar du”, tyckte Solveig.
”Gärna det. Jag kan behöva vila upp mig.”

Skrivet 2007