Måste se vad det blev

Ögonblicksbilder, fyra

Några sekunder senare får Solveig sin ryggmärgsbedövning. Därefter läggs hon ner och kirurgen ska skära upp sju lager i hennes mage. Inne i mörkret väntar vår första skatt. Det enda Solveigs make behöver göra är att befinna sig på rätt sida ”planket”. De varnade mig för att resa mig och berättade om blivande pappor som svimmat på det hårda golvet. Det var något om att de inte hade personal för de åkommorna. Jag vågade inte föreslå gratis hjälmuthyrning. 😉

Jag är fortfarande impad varje gång som jag ser fotot. Att Solveig i just det ögonblicket kunde bjuda på ett leende. Hon har berättat att hon inte kände sig rädd, mest förväntansfull.
Själv tittade jag oroligt på blodtrycksmätaren som sjönk rejält under ingreppet. Vårt skämt om att vi måste ha en dotter, med tanke på att vi inte hade ett enda gemensamt namn till en son, var inte det minsta viktigt när det väl var skarpt läge. Istället räknade jag tår och fingrar. Det var först en stund senare när de undrade om pappan ville klippa navelsträngen som jag spontant sa:
”Gärna. Måste se vad det blev för kön.”

I dagboken står det:
Vilken upplevelse. Allt känns så overkligt. Det var fullbelagt på BB på familjerummen. Jag fick åka hem till Falkenberg. Hemma gick telefonen varm. Jag ringde allt och alla. 😉 (Men den jag ville prata helst med nådde jag inte. Två år innan min första mobil)

Klockan 12.34, lördagen den 3 februari 2018, har det gått tjugotvå år. Otroligt. Snart är Jennifer Hanna Matilda äldre än sin pappa. 😉

Annonser

Min annorlunda bror

Min mamma och pappa gifte sig nittonhundrafemtio. Två år senare kom han till världen, Johnny, deras lilla förstfödda ”prins”. Jag önskar att jag kunnat ringa min mamma och fråga vad hon tänkte den där våren, hur hon kände sig och vilka förväntningar hon hade på det lilla underverket som bodde därinne i hennes mage. Men min mammas tankar och funderingar kan jag bara ana mig till. Jag tror att hon var precis som alla andra blivande mammor. Förväntansfull, lycklig, glad, spänd och kanske lite orolig för att något skulle kunna gå fel.
Det blev en lång och jobbig förlossning. Efter några dagar på BB fick mamma och Johnny åka hem. Så här efteråt undrar jag förstås om det verkligen inte var någon av barnmorskorna som funderade över om allt var som det skulle. Fanns det verkligen ingen läkare som undersökte Johnny noggrant?
Det gick en tid. Johnny var sen med allt. Jämnåriga bebisar utvecklades enligt regelboken, men inte han.
”Går han inte än?” var min farfars ständiga fråga.

Smakprov tio av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25830086

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Vi har inga små barn längre

Barnen i våra trakter har höstlov denna vecka. Det har varit en hel del klagomål så jag gissar på att det nya bara blir ettårigt. Nästa år är säkert lovet tillbaka på veckan 44 igen. Annars är det inte så dumt att fylla år på ett lov. Lizette kan i lugn och ro leka med sina dockor, studera alla teckningar som pappa gjort till henne. Eller… 🙂
Åren går. Den första bilden tog någon av dagispersonalen. Lizette gick på Fiskebyn i Torekov.

0010001

DSC_0052

GRATTIS LIZETTE PÅ 16-ÅRSDAGEN!
Om ni är nya läsare kan ni få läsa ett kåseri som jag la in för två år sedan om den speciella oktobernatten, när någon ville ut från Solveigs mage.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/12/maste-du-kora-sa-langsamt/

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.

Dambesök i sängen

Jag är oskyldig på alla sätt. Det är lika bra att få det sagt med en gång. Till hösten är det femton år sedan jag lovade att vara trogen min hustru. Ändå händer det flera gånger i veckan att jag har sällskap i sängen av det andra könet. Denna tradition har snart pågått i tio år.

Om vi ska hålla oss till sanningen var starten redan på BB i Varberg. Vår nyfödda dotter trivdes inte i plastbaljan, trots sällskap av både en kanin och en björn. För att få några timmars nattsömn i familjerummet lyfte jag för den goda sakens skull upp henne till vår säng. Genast blev den söta väldoftande dockan belåten med livet och sussade vidare så gott. Men bara om hon hamnade på bästa platsen. Mitt bröst. Endast vid matdags gjorde hon ett kort besök hos mjölkleverantören. Orsaken var enkel. Solveig var snittad och det minst smärtsamma sättet var att den lilla nätta varelsen låg på mitt bröst de första nätterna. Många experter anser att det är kört om man börjar med dessa björntjänster.
”Då kan ni skylla er själva. Så gjorde vi aldrig. Man skämmer bort dem. De ska ligga i sin egen säng från dag ett. Så är det bara. Punkt slut.”
De välmenande råden haglade från vänner och från dem som förstår sig på sådant där viktigt. Undra´ hur långt straffet kommer att bli? Jag oroar mig för framtiden när våra döttrar kommer att skaffa sig pojkvänner. Är man oartig om man sluddrar sitt namn lite halvsovande i sängen? Får vi verkligen plats alla sex? Hur kan så små ljuvliga dagvarelser ta så stor plats nattetid? Varför envisas de med att ligga tvärs över sängen? Vår gyllene regel är annars ytterst pedagogisk. De får komma om de haft mardrömmar eller har ont. Hur många ont kan det egentligen finnas i en barnkropp? Snart kommer jag och Solveig att öppna en privat barnklinik. Vi slipper gå en lång utbildning på universitetet. Det finns inte en smärta eller sjukdom vi inte känner till. Inte behöver vi använda krångliga ord heller. Oroliga föräldrar kommer att förstå oss direkt och bli lugna som filbunkar.

Det är egentligen inte så ofta vi numera behöver trösta gråtande barn. Deras fantasi börjar antagligen sina. Oftast kommer de istället smygande som en tjuv om natten.
De vet att annars leds de tillbaka samma upptrampade väg som de kom. Vid vargtimmen börjar sedan detta fäktande och sparkande. Jag skulle ha behövt en hel ishockeyutrustning när smällarna duggar tätt på de mest olämpliga ställen. Ofta vaknar jag av smärta och arga ord i luften. Orden kommer inte från mig. Både Jennifer och Lizette pratar i sömnen. Löser syskontvister och dagisbråk. Visst måste det bland de gula sidorna finnas ett nummer till VMP? Föreningen som tar emot akutsamtal för våld-mot-pappor.

Lizette kommer aldrig ensam. Hon har alltid med sig en kompis. Ibland är det små gosedjur. Andra gånger en stor björn. Hur hinner hon tänka på ressällskap på den korta promenaden från barnrummet till vårt sovrum? En sträcka på fem meter.

Jag har försökt med en sovtävling med lockande belöning. Låg man i sin egen säng när pappas klocka ringde fick man två poäng. Hade man klarat sig till klockan tre blev det en poäng. Poängen gjordes om till färger på ett schema så att även en björn skulle förstå. Det gick jättebra. Lillasyster vann med full pott. Nästa natt var vi fyra i sängen igen, om vi håller oss till att räkna levande varelser. Kan det vara så enkelt som att barn tjuvläser Råd & Rön? Vi köpte en norsk dubbelsäng som hamnade på första plats i en seriös undersökning. Sängen slog det blåvita schackdjuret med hästlängder. Själv tycker jag att det borde vara mer spännande att sova i en våningssäng. Inte ens när vi tog till knepet att sova i bäddsoffan i gästrummet kom vi undan. Den natten var det bara 16 grader i vårt sovrum. Solveig ville inte ha några förfrusna barn så hon hade låst sovrumsdörren. Monstrerna hittade utan karta och kompass vårt nya nattrevir. Okej. Det händer visst att jag sover ensam i dubbelsängen. Solveig sover oftast lätt. Orkar hon tar hon med sig barnen tillbaks till deras egna sängar. Andra gånger när hon får ont i ryggen knallar hon iväg till en tom barnsäng. Så på ett vis lever tävlingsbiten kvar. Ska jag vakna ensam? Tillsammans med en fru? Ett eller två barn? En sak är säker. Våra döttrar är det bästa preventivmedel som kan köp… nej tro inte att de är till salu. Vi älskar dem varenda DAG. Nu ska jag ta en tupplur efter lunch.
”Aj! Dumma björn. Ta bort ramen från min nacke…”

Skrivit 2007, Våra döttrar sover numera tryggt i sina egna loftsängar.