Solen gäckar mig

Plötsligt blev det ljust i vår bostad. Jag var mitt i ett skrivande av ett kåseri när jag tvingades dra ner persiennen. Det var inte igår.
Äntligen skulle jag sticka iväg med kameran och fota saker som jag ville visa på bloggen. Snabbt bestämde jag mig för en tidig lunch. Allt som skulle med på min utflykt plockades fram. Jag sneglade på klockan. Elva. Så tidigt kunde jag inte äta. Därför valde jag att ägna mig åt ett korsord en halvtimme. Efter en kvart slocknade den gula utomhuslampan. Jag tittade ut och såg att mörka moln svepte in från norr. Mina planer gick om intet, insåg jag, när jag tvingades tända belysningen för att hitta till ugnen. Nu i efterhand har jag förstått att det var en tjej i Småland som stulit solen. 🙂

Brevbäraren fick mig på bättre humör. Ett brunt paket från Bergen låg i postlådan.

Brunt från Bergen

Jag anade vad som fanns i paketet. Däremot blev jag överraskad av att se två kåseriböcker.

KåseripärBosseberöm0001

Pärs debutbok hade jag redan läst förra året – nu insåg jag att han bytt omslag på andra upplagan. Jag har tidigare skrivit om Canasta, mandelmusslor & sirliga öron här på bloggen. Vad spännande det ska bli att sätta tänderna i uppföljaren. 😀

Andra boken

Vilka snälla ord han skickar från Bergen till Ystad.

Snälla ord

Enligt mail, som jag fått tidigare i höst, vet jag att Pär just nu är väldigt produktiv. Han har skrivit klart en roman och är redan igång med nästa. Inte konstigt att han la ner sin härliga PÄRsonliga blogg som jag läste med stor behållning. Tacksam som jag var för att träffa på en manlig bloggare blev jag lite ledsen, men förstod honom helt. Det går inte att kombinera allt. Ibland tvingas man välja. Jag inser själv hur svårt det är att få till skrivtiden.
Händer det att du saknar någon blogg som du ofta brukade följa?

Annonser

Månadens boktips – ”Canasta, mandelmusslor & sirliga öron” av Pär Lifvergren

DSCN94460001

Förra hösten hamnade jag av en slump på en blogg som jag direkt tog till mitt hjärta. En dyster novemberkväll serverades jag ett underbart kåseri av en svensk man som bodde i Norge. Det blev en vana att titta in och läsa Si otium est – Om du har tid. Kåserierna kom inte i någon speciell tidsintervall. Genast slog det mig att denna för mig okända bloggare hade en potential att ge ut en kåseribok. Mina tankar gick till Stefan Andhé som glatt mig många gånger. Nu har Pär Lifvergren gjort slag i saken och kommit ut med en nätt och behaglig bok med 35 texter, de flesta hämtade från hans blogg, men även några nyskrivna alster. Pär kallar det själv för kåserier, jag skulle även kunna tänka mig det fina ordet betraktelser. Visst lever författaren upp till sitt bloggalias Livsnjutaren i flera av texterna, men de är mycket mer, har så många skiftningar och nyanser. Han drar sig inte för att ta upp tankar kring död och gråt i en mix av allvar och skoj. Han får mig att både le och skratta, tar mig med på nostalgiska tidsresor där igenkänningsfaktorn är hög, bjuder på härliga beskrivningar med personliga ord, får mina ögon att tåras. Jag nickar instämmande, skakar på huvudet åt att man kan gilla surströmming, som den fördomsfulla person jag kan vara. Boken andas från början till slut välbefinnande och må bra. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det blir ”påtår” om något år. För en person som gillar kåserier är detta ögongodis. De flesta kåserierna avslutas med tänkvärda citat. Jag fäste mig speciellt vid dessa två. ”De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg” Okänt ursprung. ”Livet är en sak som man måste var rädd om, förstår du inte det?” Ronja Rövardotter.

Boken är utgiven på Books on Demand.

Pär Lifvergren är född 1968 i Tranås. Han arbetar sedan tolv år tillbaka högt ovan molnen, som flygvärd på ett regionalflygbolag och bor i Bergen med sambo och hund.

Vem vill bli miljonär?

”Pappa! Varför är du inte med på TV? Du kan ju allt.”
Lizette 6 år är ännu ovetande om vår lilla familjehemlighet. Hon tror fortfarande att hennes pappa är bäst i världen. Låt det dröja många år innan hon upptäcker den otäcka sanningen.

Så lätt det är i soffan framför Postkodmiljonären. Ofta brukar de första tre frågorna vara busenkla. Retar mig på de tävlande som slösar bort livlinorna hur som helst. Hur kan de vara så korkade att de ställer upp när de inte kan de lättaste frågorna? Välja 50-50 på en Kalle Anka fråga. Först grusar de manegen. Berättar självsäkert att det inte kan vara a eller d. Det måste vara b eller c. Jag frågar publiken avslutar de med. Är det så konstigt att publiken trycker på knapparna b och c? Att de båda staplarna visar 51 % resp. 49 %? Ibland behöver man inte vara Einstein.

Annars älskar jag dessa nervkittlande frågeprogram. Jag sitter och fantiserar om att jag är en av de tio som ska rangordna fyra alternativ så fort som möjligt. Stör mig på att de yngre har en fördel när det är för enkelt i uttagningen. De vinner på snabbhet. Ett problem som har blivit bättre med Rickard Sjöberg jämfört med Bengt Magnusson är livlinan ”Ring en vän”. De flesta har numera tvättat öronen och är anträffbara vid rätt tidpunkt. Inte så kul för den tävlande att lyssna på en upptagetton eller se hur klockan tickar ner. Fem-Fyra-Tre…
”Vad sa du det var för alternativ? Kan du läsa dem en gång till Greta? Jag hör så dåligt.”
Klick så var de borta och slapp ta ansvar.

Hur het är stolen egentligen? Jag tycker mest de är svettiga i pannan. Speciellt när Rickard medvetet ställer till det.
”Är du säker på att du ska välja att mjölk kallas för den vita drycken?”
Där har den tävlande suttit självsäker fem sekunder tidigare. Humoristiskt valt bort te, öl och rött vin. Nu kommer den där stirriga blicken. Det skruvas i stolen. Vattenglaset trollas fram med en skakande hand. Nervvraket skulle behövt både ett sugrör och en haklapp.
”Jag måste ringa en vän. Jag ringer Britta.”
”Vem är Britta? Är det en bartender?”
”Nej, det är min mamma. Hon jobbar på Arla.”

Mellan programmen tränar jag stenhårt på min fritid för att allt viktigt ska sitta som Karlssons Klister. Hallands vattendrag. Laga ni, äta vi. Eller var det tvärtom? Beror det inte på var man bor? Måste ta paus och gå och ringa på veckans fråga. Löjligt enkel som vanligt. Allt för att Telia ska få in mer pengar. Hur var nu frågan? Vad heter Norges huvudstad? Alternativen är: Köpenhamn, Bergen, Oslo och Borås. Jag har själv bott i Borås i två år. Fast några går säkert på det. Tokarna med ett lägre IQ än Pi-värdet 3.41 :D.  Mitt eget är högt som ett blomkålshuvud.
Jag följde hela bröllopet på TV. Den där vanliga tjejen Mette-Marit var så stilig. Jag minns hennes långa eleganta klänning när de kom ut från slottet i Köpenhamn. Alla rödblå flaggor som det viftades med i publikhavet. Rödblå? Kan det vara en kuggfråga? Mig ska de inte lura. Jag ringer min livlina Anders Hübel. Det Anders inte vet finns inte på kartan. Tur att vi inte är stressade av en klocka utan kan lugnt resonera oss fram till…