Vilket läte

För några veckor sedan dök ett litet gnällande ljud upp bakom datorn. Jag brydde mig inte så mycket om det eftersom Anne Dorte Michelsen sjöng så vackert för mig. Men nu har oljudet ökat i intensitet och om jag inte har på en punkskiva går det inte att fly från ljudet från vår kopiator, en kär apparat som hängt med ett bra tag utan att aldrig gnälla eller konstra. Kan en äldre kopiator få kolik? Det trodde jag bara drabbade yngre.
”Vad vill du gamle vän? Du har ju fått en alldeles ny bläckpatron för en tag sedan.”
Lite dumt tänkte jag på att det kunde bero på något annat. Den hade säkert varit ute och busat på Hamnfestivalen en sen kväll. Jag slängde in ett par Alvedon i ett lagom stort hål. Krossade en Novalucol under huven. Inget hjälpte. Till slut fick jag köra med en massa knep för att få ut ett enda utskrivet papper som ändå fastnade på halva resan. Nu är det helt kört. Dragspelspapper är inget för mig. Nej, det har inte fastnat  någon liten bit papper någonstans. Så väl är det inte. Pensionsålder. Vet inte vilka regler som gäller. Kan bara människo- och hundår. Säger man att ens dator är tre år hånler datanissarna i en affär, om man har en enkel fråga och vill ha lagningshjälp eller råd.
”Köp ny. Vi lägger den gamla på prylberget.”
”Hoppa upp själv på berget eller tänk med knävecken”, tänker jag tyst elakt för mig själv och inser att vi inte kan hålla på så här i västvärlden. Köp och slängmetoden är inte framtidens melodi.

Mannen i affären idag var jättetrevlig. Rätt snabbt bestämde vi oss för vilken ny kopiator som SolBo Förlag skulle inskaffa sig. Däremot kunde vi inte vårt organisationsnummer som ett rinnande vatten. Jösses. Jag får vara glad så länge jag kan hela mitt personnummer. Ni som läst ex. detta kåseriet vet mina tillkortakommanden. https://bosseliden.wordpress.com/2012/09/07/fyra-nummer-var-det-visst/
På ett par sekunder hade vår nya kompis knaprat in vårt bokförlagsnamn och kunde meddela oss att SolBo Förlag bildades 20 mars 2013. Sedan utbrast han.
”Vad ovanligt. Ni har fem poäng i bedömningen. Brukar aldrig nya företag ha. Inte ens andra som varit med ett tag.”
”Vad kan man ha som högst?”
”Fem. Ni har det högsta man kan ha.”
Stolta och renhåriga gick vi ut till bilen och hann på fyra timmar göra snabba affärer på 28 ställen utan att få magsår. En ny sportbil utan tak så det fläktar härligt i kalufsen. Guldtexten SolBo Förlag lite snett och snitsigt på dörrarna. Bästa systemkameran med det senaste och största objektivet de kunde hitta i datorlistorna. Det är inte klokt med häftiga tekniska prylar det finns om man anstränger sig. Nu har vi exakt 29 dagar och 22 timmar på oss till att fakturorna ska betalas. Jag är rädd för en sak. Tänk om omdömespoängen kommer att gå ner från 5 till 4. Eller kan det sluta ännu värre? Kommer jag att sitta och skaka galler och missa slutet på sommaren? 🙂

Om Solveig fått bestämma så tycker hon säkert inte att dagens blogginlägg skulle få vara med. Hon hävdar bestämt att så gick det INTE till när vi beställde en ny kopiator som vi förhoppningsvis kan hämta imorgon. Hon vill såklart behålla den där femman i betyg. 😉 Vad är det för fel med lite fantasi? Kanske bäst att jag tar ett kallt bad och piggnar till.

DSCN90890008DSCN90910009

I

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦DSCN7098