Önskelistan till Sommartomten

För ett tag sedan gjorde vi våra sommarbeställningar till biblioteket. Jag tänkte i efterhand ge mina/våra betyg, om vi läst klart böckerna. Då blir det också en scannad bild på omslaget. Därför är du välkommen tillbaka till detta inlägg – som naturligtvis finns i min bloggs kategori BOKTIPS.

Här är titlarna/författarnamn/ och genre om det stod i katalogerna:
Jungstedt, Mari
. Det andra ansiktet. Kriminalroman.
Rosman, Ann. Vågspel. Spänning.
Haag, Martina. Det är något som inte stämmer.
French, Tana. En hemlig plats. Kriminalroman.
Olsson, Vibeke. Drömmen om Elin. Roman.
Neuhaus, Nele. Snövit ska dö. Kriminalroman.
Moyes, Jojo. Arvet efter dig. Roman.
Abrahamson, Emmy. Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske.
Mattsson, Set. Så länge min bror andas. Historisk roman.
Webb, Katherine. Sanningen om Alice. Roman.
Baldacci, David. Den skyldige. Kriminalroman.
Martin-Lugand, Agnès. Lyckliga människor läser och dricker kaffe.
Chase, Eve. Black Rabbit Hall.
McFarlane, Mhairi. Det är inte jag, det är du. Roman.
Mackintosh, Clare. Jag lät dig gå. Psykologisk thriller.
Hornby, Nick. Funny girl. Roman.
Anthony, Lawrence. Mannen som talade med elefanter. Roman.
George, Elizabeth. Oanade konsekvenser.

Mina förhoppningar:
Jag hoppas få läsa minst 5 st böcker som får fem glada gubbar  😀
och 5 st böcker som får en fyra i betyg av fem möjliga. Några romaner kommer jag inte att läsa själv. Några kommer jag att droppa om de inte fångat mig de första femtio sidorna. Ibland känner jag ”nej tack läsning”, långt tidigare.  😦

Författarnamn i färg = Boken har varit och hälsat på i vårt hem.  🙂
Vill du läsa mer om böckerna och författarna får du googla titlar och namn.

Arvet efter dig
Arvet efter dig.
Intressant att få läsa en fortsättning på succén ”Livet efter dig” som jag hade haft som en fullpoängare. Här når Moyes enligt mig inte upp till samma höga nivå. Men en mycket läsvärd bok om kärlek och sorg. En speciell härlig humor på gränsen till svart, genomsyrar hela romanen.
Bosse: 4/5. Solveig: 4/5

Nele Neuhaus
Snövit ska dö.
Det var länge sedan jag läste en tysk kriminalroman i klassisk pusselform, med många misstänkta. Nele Neuhuas var en trevlig nykomling för mig. Berättartempot skruvades upp rejält på slutet och var avgörande för min betygssättning. Istället för att gå igång ännu mer (som jag hade gjort för tjugo år sedan) går tankarna till att läsupplevelsen hamnar farligt nära gränsen mellan känslan av äkta spänning och en hopsnickrad text. Det tenderar till att bli för mycket på för kort tid.
Bosse: 4/5. Solveig: 3/5

Det är något som inte stämmer
Det är något som inte stämmer. Jag brukar vara väldigt förtjust i Martinas böcker. Hennes speciella humor gränsar till min egen. Här tappade hon mig på slutet. Vissa saker rinner ut i sanden. Men boken är helt klart läsvärd.
Bosse: 3/5.

Clare Mackintosh
Jag lät dig gå. En fängslande psykologisk thriller där det görs en hel del överraskande vändningar i handlingen. Två dominerande teman är sorg och skuld. Den brittiska författaren har jobbat tolv år som polis. Det finns några svaghetspartier som lyser genom, där författaren har mer att lära för framtida projekt.
Bosse: 4/5.

Det är inte jag
Det är inte jag, det är du. Detta är tredje boken av författaren som är född i Skottland.
Så här gick det till: Jag friade. Paul sa ja. Sedan tog livet en helt annan vändning.
Det gjorde det för mig som läsare också. Efter trettiosex sidor slog jag ihop boken.
Bosse: Ej utläst.  😦

Lawrence Anthony
Mannen som talade med elefanter.
En dag får Lawrence Anthony ett telefonsamtal: vill du ta hand om en mindre elefanthjord? Det är besvärliga elefanter, de är aggressiva, flera i den ursprungliga hjorden har haft ihjäl människor och de misstror och attackerar dem. Du har en dag på dig att bestämma dig annars skjuts de.
Solveig: 4/5

Tana French
En hemlig plats. En febrigt tickande roman om grymt intrigerande och mörka hemligheter, men också om svindlande ung kärlek och en magisk stark vänskap.
Första kapitlet slutade på sidan tjugosex. Då skiljdes vi åt. Berättartekniken tilltalade mig inte alls.
Bosse: Ej utläst. 😦

Den skyldige
Den skyldige. Detta är fjärde boken om den stenhårde, men också sympatiske hjälten Will Robie.
Svårt att sätta betyg på denna ojämna bok som tenderar att bli overkligt naiv i vissa lägen och ett frossande av våld i andra lägen. Samtidigt finns det en spänning inbakad som jag kommer ihåg från några gamla höjdarromander av Baldacci. Jag har även gett upp någon av hans tidigare böcker. Just nu minns jag inte på vilket svensk bokförlag de andra tjugo titlarna låg. Redigeraren på Bokfabriken skulle aldrig fått redigera mina böcker.
Bosse: 3/5.

Eve Chase
Tillbaka till Rabbit Hall. En roman om kärlek och familjehemligheter.
Solveig: 5/5

Elizabeth George 2016

Oanade konsekvenser. Den nittonde bladvändaren med Thomas Lynley och Barbara Havers. I denna tegelsten får det omaka paret en mindre plats än vanligt bland de 612 sidorna.
Bosse: 4/5 Solveig: 3/5.

Drömmen om Elim

Drömmen om Elim.
Solveig: Ej utläst. 😦

Nick Hornby

Funny Girl. Fornby tog mig med storm med boken ”Om en pojke”. Han höll sitt grepp om mig med böckerna ”High fidelity” och ”Fever Pitch”. Även om de inte nådde samma höjd. Sedan blev jag besviken på några romaner. Detta var hans sista chans att övertyga mig om hans storhet. Vilket pladder.
Bosse: Ej utläst. 😦 Gav upp efter sidan 93. Jag ville så gärna ge Hornby en ny chans.

Lyckliga människor

Lyckliga människor läser och dricker kaffe. Denna franska bok började som en egenutgivning och har sålt i 350 000 exemplar i Frankrike och ska bli film.
Berättelsen som startar i Paris fortsätter i lilla byn Mulranny på Irland. Diane bär på en årslång sorg som ingen borde få uppleva. I en bilolycka förlorade hon både man och femårig dotter. Efter att ha snabbt kommit in i handlingen och njutit av romanens format i mina händer började jag drömma om en femma i betyg. Det fanns alla förutsättningar för att uppfylla drömmen. Då kom den ena rökbomben efter den andra. Jag störde mig på alla giftpinnar som tog upp textutrymme och en rival som inte kändes trovärdig. Det sistnämnda kunde gjorts mycket bättre. Ändå fanns det många lysande stycken. Ämnet sorg passade såklart författaren som arbetat som psykolog. Där lirade hon på hemmaplan och texten fick nerv.
Bosse 3/5 Solveig: 2/5

Det andra ansiktet

Det andra ansiktet är den trettonde boken om Kriminalkommissarie Anders Knutas på Gotland. Här räknade jag snabbt ut vem den skyldige var. Mari är bra på hantverket men kanske var jag denna gång lite för snäll i betyget. 🙂
Bosse:4/5

Emmy Abrahamson
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. En kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.

Bosse: 3+/5 Solveig: 3/5

Sanningen om Alice
Sanningen om Alice. Två starka kvinnor riskerar allt för att få fram sanningen om vad som hände Alice.
Solveig 3/5

 

Så länge min bror andas

Så länge min bror andas. Den kritikerrosade författaren skildrar judarnas flykt och krigets brutalitet, men även människornas förmåga till förtröstan och längtan i ett nattsvart mörker.

Bosse: 5/5.

Ann Rosman ej läst

Bosse: Fick hoppa denna bok på grund av tidsbrist.

 

 

 

Annonser

Från en liten ö till en depression

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Tänk att två boktips från samma person kan få så stora konsekvenser. 🙂

Eftersom jag knäckte läskoden innan jag började ettan hade jag redan befunnit mig i många olika världar. Förmånen att låna böcker gratis på biblioteket var som julafton. Efter att först ha läst igenom bokbeståndet för barn- och ungdomsböcker på filialen tog jag mig allt oftare in till stadsbiblioteket i centrum. Bokhögarna på skrivbordet kunde vara rejäla och det var ett styrketräningspass att bära hem och dit dem från bibblan. Denna grå och regniga oktobersöndag var det givetvis stängt på biblioteken och det var då pappa kom med sitt första boktips till mig. En vuxenbok. En deckare av Agatha Christie. Pappa tyckte att hans elvaårige son var mogen för spänning av den högre skolan.
Själva den fysiska boken var inte lockande med sin trasiga rygg och gulnande fläckiga sidor. Det såg ut som om en mus tagit små smakprov. Jag kände mig inte ens sugen på att hålla i boken. Förstrött bläddrade jag i förordet och såg att den engelska titeln var ”Ten Little Niggers” och att boken skrevs samma år som andra världskriget startade, 1939. Kunde en sådan gammal deckare vara något att ha? Borde jag inte istället läsa om en Fem-bok från min egen kompletta Blytonsamling? Be mamma baka scones och dricka hett te och träffa Tim igen. Drömma att jag hade en egen hund och bodde nära havet.
Istället blev oktobersöndagen startskottet in i vuxen-deckarnas värld. En plats som jag därefter aldrig har lämnat. Sedan må orden moderniseras och genren bytas ut mot kriminalbok, thriller, spänningsroman eller liknande. Är en bok välskriven spelar det ingen roll vilken genre den är klassad som. Jag drabbades av en förkärlek för pusseldeckare genom den välskrivna boken, som för mig alltid kommer att heta vad den är döpt till ”Tio små negerpojkar”. Vilket koncept. Vilket suveränt sätt att skapa dramatik genom att begränsa utrymmet för personerna i boken och stänga av dem från yttervärlden.
Tio för varandra okända personer har blivit inbjuda till Negerön av olika skäl. Alla bär de på en mörk story där de undkommit rättvisan någon gång i sitt liv. Det är en brokig skara som anländer till den annars obebodda lilla ön. På ett genialt sätt har de lockats dit av värden, Mr Owen. På väggen hänger en barndomsramsa:
Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, och så blev det bara nio. Nio små negerpojkar sov utan måtta. En försov sig, och så blev det bara åtta…
På matsalsbordet står tio små porslinsfigurer på en rund glasplatta. Efter första middagen när de sociala spänningarna lättat och en trivsel börjat uppstå kommer RÖSTEN från ingenstans. Utan förvarning, omänsklig, genomträngande …
”Mina damer och herrar! Tyst i salen, om jag får be! Ni är anklagade för följande brott: …”
Helt fascinerad av sambandet mellan barnramsan och antalet porslinsfigurer som blev en färre efter varje mord, kändes det som om jag befann mig gömd bakom en klippa på ön och oroligt betraktade förloppet och bad att Vera Claythorne varken var en mörderska eller skulle bli mördad. Redan i den åldern gillade jag att suga på karamellen, men boken lämnade aldrig min hand. Inte ens under toalettbesöken eller under måltiderna. Den trasiga boken följde med mig överallt, som en siamesisk tvilling. Jag letade då och då upp pappa och berättade vem som jag trodde var mördaren. Först hade mina tankar gått till en elfte person. Sedan någon i gruppen.
Pappa log och tyckte att jag hade intressanta åsikter.
Det blev akuta problem när min skyldige gick och dog. Då fick jag snabbt byta misstänkt. Ibland läste jag inte på en stund. Istället gick jag och funderade och hade rådslag med mig själv. Såg situationen framför mig. Vägde argumenten mot varandra. Tog in fakta och granskade detaljer, lekte Sherlock Holmes. Jag våndades och njöt om vartannat. Agatha Christie hade mig helt i sitt grepp. Jag var fångad i ett nät av skrivna ord ändå till slutet. Först hade jag hajat till. Var detta briljanta slut möjligt?
Det var många år sedan jag läste boken. Inför detta kåseri var jag skraj för vad jag skulle anse när jag återläste. Rädslan var obefogad. Boken håller än. Sjuttiosju år efter det att första upplagan kom ut.

En helgdag ett par veckor senare då vädret inte lockade till utomhusaktiviteter och det var ett tomrum i mitt liv, återvände jag med förväntansfulla steg till pappa, min stora boktipskung. Pappa som var på väg ut letade fram boken han precis hade läst. Den ingick i ”Det Bästas bokval” som pappa prenumrerade på. Titeln var ”Skall jag taga vara på min broder?” av författaren Marcia Davenport.
Förväntningarna var skyhöga inför min andra vuxenbok. Pappa berättade att det inte handlade om en renodlad deckare, men att boken ändå var mycket spännande på flera ställen.
Depression. En främmande term som jag visste föga om. Annars skulle jag kunnat briljera med att jag hamnade i farstun till ett mörkt stort hål. Min förmåga att kunna leva mig in i en handling var klart till min nackdel. Envisheten att inte ge upp drev mig slaviskt vidare i höstmörkret, när jag slukade pappas andra boktips på en enda dag. Den längsta söndagen i mitt elvaåriga liv måste ha bestått av hundratals dystra timmar av eländernas elände.
Med tunga steg gick jag till mina föräldrars sovrum och satte in boken i pappas bokhylla, innan jag kröp ner i min säng och låg där bedrövad och grubblande. På näthinnan såg jag framför mig hur de två rika bröderna Holt började bygga en labyrint i sitt hus med tidningshögar ända upp till taket, med dödsfällor mot allt och alla. I den förfallna bostaden samlades det på skrot och elände. Tidningarna började lillebror Randall spara på när Seymour blev blind. Randall hade en fix idé om att han skulle bota blindheten med att låta sin storebror äta apelsiner varje dag. Sedan skulle Seymour läsa ikapp de sista trettiofem åren. Ju mer detaljer jag fick som läsare, ju mer deppig blev jag. Varför skulle Randall lockas hem över Atlanten när det äntligen uppstått lycka? Då det hade funnits en ljus framtid som han så väl var värd.
Elvaårige Bosse var inte klädd för de här dystra livsödena. De flesta andra elvaåringar skulle aldrig kommit igenom första sidan och därmed skonats. Jag däremot ville ha svaret på varför bröderna blev så konstiga och egna. Deras fruktansvärt elaka, rika farmor som regerade som en diktator, bestämde allt i huset. Hon behöll makten långt efter sin död tack vare sitt speciella testamente. Men det behövde aldrig gått så illa om jag fått hjälpa till. Storyn byggde på en verklig händelse vilket fick mig att bli ännu mer dyster till sinnet.
Som vuxen skämtade jag genom åren med pappa om hans två boktips. Det fanns inte på kartan att jag skulle be om ett tredje tips. Istället blev pappas yngsta son bibliotekarie och lämnade frikostigt tips på bra titlar. Jag fick pappa att vidga sina läsupplevelser under sina sista levnadsår. Han kom att uppskatta turerna till bibblan när han väl skaffat sitt första lånekort. Biblioteket var ett ställe han inte satt sin fot på tidigare i livet.
Åren tickade iväg. Som jag skrattade när det gick upp för mig vad det var för bok min svärfar precis läst i en gammal ”Det Bästas bokval” som han kommit över i en auktionslåda.
”Det måste vara din pappas berömda boktips nummer två. Ta med dig boken hem. Det ska bli spännande att se hur du uppfattar den trettio år senare. Ser du att den är tryckt samma år som du föddes?”
Den gamla boken hamnade i vårt gedigna bokbestånd efter bokstaven H och har blivit stående där tills jag skriver detta månadskåseri.
Tyvärr fick inte min härliga svärfar höra min åsikt. 😦
”Randall hade dött först. Han hade fastnat och dött i en fälla som han själv hade gillrat. Seymor hade levt vidare i några ofattbart hemska dagar innan han till slut dog av svält.”

Om du inte ser några nya blogginlägg på ett tag får du dra dina egna slutsatser … 😉

Efterord: Frågan är om det finns något mord eller dråp med i min debutroman. Sebastian Rosander både vill och vill inte tro det. Frågan gnager inom honom i trettio år och han känner ibland en stor skuld. Helst under varje höst. Vem skulle inte gjort det?

Solveigs förslag

I kåseriboken finns rubriker som: Mamma räddade mitt liv, Ondskan har många ansikten, Mitt liv som kidnappare, Döden slog till blixtsnabbt, Skolvåldet i min backspegel, Se upp för Ulliganerna! Mer skrämmande blir det inte i vår gemensamma bok. Förhoppningsvis finns det annat tänkvärt att njuta och skratta åt. Det är heller inte förbjudit att släppa en tår eller två vid något känsligt ställe. Eller blir arg på något.

Facebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på sommaren. Vi ses kanske i september. 😉

Ps. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Jag har mycket spännande att göra under veckan.

Nio månaders väntan är över

Facebook

En del väntar på att föda välskapta barn. Det gör inte jag trots att någon retar mig ibland och undrar hur Lillen mår och kastar blickar mot min ”lilla” mage. 😉
Istället har jag väntat i nio månader på att SolBo Förlags senaste bok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ska finnas med i Bibliotekstjänsts (BTJ) inköpslista.
Vi hoppas att många bibliotek vill beställa vår bok. Vill du ha den på ditt lokala bibliotek kan du gå in på bibliotekets hemsida och fylla i ett inköpsförslag.
Allra trevligast är det naturligtvis när vi får beställningar på bloggen med önskningar om att få boken signerad av författarna. 😀

Eventuella kommentarer besvaras i detta inlägg med 🙂

Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Den pinsamma upptäckten

Jag och min flickvän befann oss i ett land där de pratade väldigt dålig svenska. Problemet var att befolkningen även undvek engelska av samma huvudskäl. Därför kunde det uppstå både mindre och större knepiga situationer …

Vi var trötta efter en lång skakig tågresa genom Europa. I denna storstad var det välkommet att få sträcka på benen. Efter att ha besökt historiskt kända byggnader och lekt turister i flera timmar sög det till i magen. Det kändes som om fötterna skrek efter vapenstillestånd.
”Inte en centimeter till på denna främmande mark”, signalerade de under bordet på Bodega Zwankelspiel, där vi utmattade sjunkit ner. Halsen var som ett sandpapper och blodsockret var farligt lågt.
Hungern och tröttheten hade kommit snabbt. När man är ung kan kapaciteten vara enorm för vad man fixar till en viss gräns. För även en porsche behöver bensin för att kunna rulla iväg. Menyn fanns på ett halvsmutsigt papper som en bister man sträckte fram. De okända orden på det främmande språket gjorde oss förbryllade. Osäkerheten tog överhand och vi pekade på en text som såg ut som sallad och hoppades på rikligt med räkor och andra skaldjur, skinka och någon form av pasta som mättade tonårsmagar.
Väntan var seg som ett nyss instoppat Hubba Bubba tuggummi i munnen. Sarkastiskt undrade vi om personalen skulle ut och fiska i den smutsiga floden eller skjuta något djur först. Hörde vi inte gevärsskott på håll. Antagligen en oskyldig pastagris som fått sätta livet till. Jag tyckte att personerna runt de närliggande borden spejade på oss. I mitt fall var det snarast ett önsketänkande. Sanningen låg garanterat i min flickväns blonda självlockiga hårsvall och lavendel blå blick.
Jag och Josefin sa inte många ord till varandra där vi tog korta klunkar av colan som hade en bismak åt diskmedelhållet. Strax innan vi svimmade kom den bistra mannens ännu bistrare bror in och ställde tungt ner två stora salladsskålar på bordet och nu tog definitivt alla våra ord slut. Istället höjde vi blicken och våra ögon möttes. Våra hakor ramlade ner och vi fick svårt för att inte börja gapskratta. Vad sjutton var detta? I skålarna fanns fullt med salladsblad indränkta i vinäger. Ingen annan grönsak. Ingen skinka. Inga skaldjur. Jag tog upp kameran för att föreviga ögonblicket och bad Josefine att lägga händerna bakom sina öron och vifta som en glad kanin. Min flickvän som hade lätt för att skratta kunde inte hålla sig. Skratt smittas fort om man är trött. Vi åt med svårigheter ett par oskyldiga salladsblad, som svaldes ned med den lilla mängd svart diskmedel, som vi hade kvar i glasen, medan vi funderade på kolera eller pest. Jag lyckades kalla på Mr Bister den förste och fick relativt snabbt notan för denna delikata måltid.
Vad överraskade vi blev av när vårt hotell dök upp bara ett par kvarter längre bort. Alldeles intill låg en restaurang med en engelsk textmeny uppsatt i fönstret. Det fick bli en pizza som vi åt med racerfart. Riktigt god ost på och frikostigt med andra ingredienser som la sig som en maffig klump i våra turistmagar. Den kvällen gjorde vi slut på all vätska på hotellrummet. Vattnet vågade vi inte dricka.
De närmaste dagarna letade vi upp matställen innan vi blev totalt utmattade. Vilka rutinerade öststatsrävar vi blivit på kort tid.
Varför gjorde vi då en repris på Bodega Zwankelspiel? En stor orsak var ett svart sinne för humor och något slags kultgrej, som vi kunde berätta för kompisarna när vi kom hem. Vi måste ge stället en chans till, innan vi drog vidare. Dessutom hade vi en tid att passa som minskade valmöjligheterna och en ny huvudstad lockade runt hörnet.
Andra gången kom vi vid lunchtid, nyduschade och uppklädda och hade tur som hittade ett tvåmansbord som precis blev ledigt. Det fanns en enkel lapp på knagglig engelska som skiljde på fisk och kött när vi med hjälp av skolengelskan gissade oss till sanningen.
Maten var superb. Vilken tur att vi gav stället revansch. Vi tankade med kolhydrater, proteiner, vitaminer, lokalt vin och med glatt humör beslutade vi oss för att testa den maffiga efterrätt som vi sett på grannbordet. Ett starkt kaffe i minikoppar blev en skön kontrast till det söta. Livet lekte och skolstarten låg långt bort i horisonten.
Vi tog god tid på oss och lät matsmältningsprocessen ske i behagligt tempo. Tillsammans skrattade vi åt anekdoter som vi upplevt på resan och la upp riktlinjerna till nästa land som vi skulle rulla iväg mot nästa dag. Funderade på blandat skoj och allvar om skolstarten ens var nödvändig.
Detta var tiden innan kortkarusellen gjort entré. Mobiltelefonerna var ett främmande föremål på amerikanska filmer. Det var resecheckar eller kontanter som gällde. Vi körde med kontanter i olika valutor. Mina förvarade jag i en tunn väska under tröjan tillsammans med passet. Mitt i ett skämt fingrade jag efter något som inte fanns. Fortfarande var jag mest förvånad och Josefine kunde alltid …
”Du får pröjsa. Jag glömde värdeväskan på hotellet när …”
”Bobo! Du skämtar? Jag sa till dig att jag inte får plats med ett frimärke i den här tajta klänningen. Säg att jag drömmer det här. ”
”Du skulle just nu behöva trolla fram det berömda Gul tre-skilling banco. Säg att jag drömmer det här”, sa jag som ett försenat eko och fortsatte med sunt-förnuft-repliken: ”Jag tror att vi är mitt upp i en gemensam dagmardröm.”
Vi räknade igenom våra vapen. Kom fram till att gesterna för att göra en överenskommelse om vi kunde diska som kompensation inte var lockande. Jag var för sotis och Josefins moral för hög för smutsiga tjänster i världens äldsta yrke. Ansiktena runt omkring vid de runda borden liknande inte någon i vår umgängeskrets och det gick inte att spela på kompisandan. Till slut fanns det bara ett alternativ kvar. Vi fick leva på hoppet. Eller snarare våra snabba ben.
För att finta nyfikna matgäster spelade Josefine akut illamående. Jag trollade fram en djup rynka i pannan, reste på mig och stöttade henne mot toaletten som fanns i nästa rum. Runt hörnet gjorde vi en kovändning. Josefin fiskade med en snabb rörelse upp finskorna med hög klack och vi drog oss magnetiskt mot utgången. Josefin behövde ingen regi och jag hoppade extranumret med att bära henne. Istället hängde mitt sjuka småjämrande kvinnliga sällskap, helt utslagen mot min ena axel. Just då kom det in ett sällskap och en äldre man utan startpistol höll gentilt upp dörren för oss innan gatuloppet började.
Vi valde en vid omväg för att ingen skulle koppla ihop oss med hotell Scala. Josefine var en idrottstjej med snabba ben så uti i friheten var vi oslagbara. Tyvärr så här i efterhand kan jag inte minnas att vi hörde steg från en jagande kusin bister. Därför kan jag inte krydda kåseriet med en vild gatujakt. Jag tror kaxigt att vi hade vunnit den fighten.
Tidigt nästa dag tog vi ett spår ut från landet och jag har aldrig frågat Josefine om hon frestats av ett återbesök på Bodega Zwankelspiel.

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Den pinsamma upptäckten finns även inläst på YouTube på halländska. 🙂 Skriv SolBo Förlag så kommer du in på vårt YouTube konto.
Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Solveigs förslagHär är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka.

 

 

 

Den sista turen

Bråttom, bråttom. Sista dagen för sommarens jojo-kort.
”Ska vi hoppa av här Solveig?”

Svedala ett

Schyst lampa!

Svedala två

När jag och Solveig jobbade på bibliotek hade vi en ”sjuka”. Varje gång vi var någonstans, i Sverige eller utomlands, brukade vi gå in på biblioteket. På sista åren har vi kommit av oss. Dags att ta upp en gammal tradition.

Svedala tre

Tuff bokhylla. Men jag vet inte om den är så praktisk.

Svedala fem

”Varför får jag inte sätta mig en stund? Jag är jättetrött i benen.”

Svedala fyra

”Tjena. Jag heter Bosse och bor i Ystad. Har du varit på alla de där ställena? Vet du vad som händer om man vänder på Paris?”

Svedala sex

”Säg bara ditt namn och håll tyst om vad du bor. Jag ordnar bloggtävlingar ibland. Förlåt. Vet du vad en kam är för något? Det är en manick som…”

Svedala sju

”Solveig gå inte. Vad sur du ser ut. Får jag inte prata med andra? Det var han som började. Sten Karlsson heter han.”

DSC_16710006

”Det kan inte vara Svedala. Måste stå fel på lappen. Jag tror vi är i Spanien. Siestatiden stämmer. Det här kommer att bli en billig klädesresa. Ska vi fika istället?”

Svedala åtta

”Mitt hjärta! Ska vi köpa jojo sommarkort nästa sommar också?”

Svedala nio

Gudrun Schyman skulle inte gilla skylten. Måste varit en man som bestämt prototypen. Jag tror att det numera är ganska jämnt när det gäller könen i detta yrket.

Svedala tio

”Jag kom på en kanonidé Solveig. Ystad är ändstationen för tåget. Tågvärden sitter bra därinne. Nycklarna sitter på utsidan. Om jag vrider om. Tar en snabbis genom vagnarna och säger att vi idag har en extra kostnad för att lokföraren fyller nittio år, skulle vi kunna få ihop en bra slant till… vaddå fila mer på planen? Ska jag vänta tills han fyller hundra jämt? Då är det han och inte jag som spårar ur. Va! Får jag inte åka med nästa gång? Det har du glömt då. Jag hinner göra mycket dumt innan dess. Du gifte dig väl inte med mig för att få ett lugnt liv?” 🙂

Svedala elva

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del nio

Utränd solbränd man

Solbränd, utbränd man som fått en guldmedalj runt halsen av sina två söta döttrar (står det i texten vid bilden i albumet).

Det hade varit den svartaste och mörkaste sommaren i mitt liv. Ändå hade jag inte varit sjukskriven en enda minut. Istället för att jobba sju dagar i veckan satt jag i vår stora trädgård på eftermiddagarna (om vädret tillät det) och försökte efter bästa förmåga att delta i mina döttrars liv. Det var en lycklig tid i deras värld. De älskade att fantisera, skapa äventyr bland klätterträden och lekte bra tillsammans. För att styra in mina tankar på neutral mark tänkte jag på det handskrivna ungdomsmanuset Sebastian & Lena som jag påbörjat bakom affärsdisken några veckor tidigare. Jag blockerade de dystra tankarna på cancern som börjat sprida sig på nytt i min älskade mammas späda kropp. Det här är inget sjukblogginlägg, men jag ville bara i korthet delge er hypotesen. Veckorna rullade på. Solveig som jobbat för mig under halva sitt sommarlov skulle börja jobba på skolan igen. Jag skulle bli lämnad ensam för första gången sedan väggsmällen.
”Lova att du inte sitter framför datorn!”
Orden var välmenande, fulla av kärlek och omtanke. Min status var så låg att jag inte tog mig igenom en längre tidningsartikel. Orkade bara lyssna på klassisk musik utan sång och tre andra CD av någon anledning. Ni kan få titlarna. Soundtracket från filmen ”French Kiss”, Mike Oldfields ”Voyager” och ”Harvest Moon” med Neil Young. Solveig visste att jag inte skulle lyda (det hade inte hon heller gjort). I efterhand anser jag att jag skulle fått en guldmedalj för min insats. Solveig tycker snarare att jag skulle fått ”smisk” för min olydnad. Fortfarande funderar jag på hur jag lyckades hitta ord, humor, värme och faktiskt fick ihop en skaplig textmassa med grundförutsättningarna. Två minuter, jag överdriver inte. Redan då kunde jag drabbas av ett yrselanfall. Hade väl ett kommit på besök brukade de snabbt avlösa varandra. Min taktik med att lura hjärnan psykiskt när kroppen var som ett vrak fysiskt kunde fått otäcka följder. Om det hade gått hade jag önskat att någon kunnat binda fast mig i den ergonomiska skrivbordsstolen så jag inte skadade mig vid ett fall. Jag har läst om många andra som gått in i väggen. Som legat på rygg och tittat rakt upp på samma takfläck under många dagar. Inget konstigt alls. Däremot kunde jag inte kopiera taktiken. Jag hade även ett liv som diabetiker att ta hänsyn till. 49 sprutor i veckan. En måltid behövde fixas ihop och intas efter sticket. Annars hade jag varit rätt död.
Under de första veckorna gav jag upp snabbt på kontorsrummet. Hamnade oftast liggande i en soffa som var lagom långt från mat och wc. Det kändes som om jag bodde i ett jättehus, 160 kvm på varje våning. För mig var det som ett maratonlopp när jag skulle flytta kroppen. Ändå, jag tog tag i ett halmstrå och vägrade tycka synd om mig själv. Trodde stenhårt att jag skulle bli bra om ett par dagar. Smällar hade jag åkt på nästan varje dag så jag var van vid det. Hela tiden dök det upp fantasitankar om vad Sebastian och Lena kunde hitta på för något tillsammans. I soffan kom jag på hur jag skulle göra.

Min nya taktik fungerade utmärkt. I takt med att det strömmade till uppslag, idéer och kommentarer läste jag in det på en kassettbandspelare. När jag fick lite krafter släpade jag mig upp, spolade tillbaka bandet och skrev ner det på ett Word-dokument. Det jag på detta udda sätt skapade var ett ungdomsmanus, skrivet i tredje person singularis och med arbetsnamnet ”Sebastian & Lena. Jag har givetvis kvar hela det färdiga manuset. Bara Prologen finns i åtta varianter. Här under har ni en av dem. Ni som har boken hemma kan se att detta ingår delvis i kapitel två i vuxenboken ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.  Hoppas ni inte tyckte detta var för mörkt att läsa. Jag kan trösta er med att hela situationen var betydligt mörkare än så. 😉

Prolog (från en skrivbordslåda)
Lena rörde lite på sig. Stönade i sömnen.
Sebastian flyttade blicken till den gula landstingsfilten. Fortsatte vidare till det blodfattiga ansiktet som var kusligt alabasterblekt. Slangen som gick från det bleka armvecket, med de tydligt blå ådrorna, till den läbbiga påsen på ställningen, gjorde honom nästan hypnotisk. Hans blick stirrade på den gula vätskan som droppade i samma hastighet genom slangen. Han satt en lång stund på den hårda obekväma stolen och räknade dropparna.Tankarna flaxade iväg åt olika håll.
Skulle hon kunna? Kunde en tjej dö som inte ens fyllt 13 år? Livet var fruktansvärt orättvist om något hemskt… om det åtminstone var jag som låg där, tänkte han osjälviskt.
Hans tankar avbröts när dörren öppnades efter en diskret knackning. En sjuksköterska kom in med en full medicinbricka. Han reste sig och gick fram till fönstret. Grått och dimmigt. Det var knappt man kunde skymta konturerna av kyrktornet i centrum. Klara dagar såg man båtarna på havet. Även så långt bort som mot Hovs Hallar på Bjärehalvön. Det kändes som himlen föll ner utanför fönstret.Tankarna fladdrade på nytt iväg. Undra´ vad de andra i klassen gjorde? Hade de gått i småskolan skulle de suttit och ritat teckningar till Lena. Förstod de att han skolkade? Anade de var han befann sig?
– Du Sebastian. Ska du inte vara i skolan?
Han svarade inte. Tog bara stelt sin bruna skinnjacka och lufsade ut ur sjukrummet. När han kom ut från sjukhuset tog han trapporna till Galgberget. Löven från bokarna bildade ett täcke av höstfärger. På toppen vid det gamla utsiktstornet tog han vänster. Gick en bit in på motionsslingan med blicken fäst vid marken. Satte sig ner på en kall bänk och slöt ögonen.Tiden kom smygande ikapp. Minnet lekte en stund tafatt. Hoppade likt ekorren från gren till gren. Klarnade sedan tvärt till. Blev med ens kristallklart. Han öppnade ögonlocken och allt föll över honom. Detta var bänken som han och Lena suttit på den magiska septemberkvällen. Förra lördagen. Var det verkligen i detta livet? En ljum behaglig värme spreds i bröstet när tankarna gled iväg mot hallonbåtarna…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen.

 

Jag blev kär redan första gången

Jag kände mig obehagligt rastlös förra lördagen. Det kom utan förvarning. Kändes som förr när jag inte sportat på några dagar och jag började klättra på väggarna. Den känslan har jag tränat bort, eller växt ifrån sedan många år. Nu är jag inte kapabel till att sticka ut och springa en mil. Därför satte jag mig och började bloggvandra. Ingen bra medicin när det kryper och jag kände mig på gränsen till irriterad. Berättade det för Solveig.
”Kom och hjälp mig med strykningen?” kläckte hon käckt ur sig.
”Går inte. Jag har Frozen shoulder och Frozen legs.”
”Du kan väl ta vänster hand. Eller gör inte det. Du kommer bara att klumpa dig och jag har inte tid att köra dig till akuten. Det räckte med trappepisoden i tisdags. Jag kan snart inte lämna dig ensam.”
”Finns det inget vuxendagis?”
”Du menar gubbdagis?”

Ni som följt mig ett tag vet att jag är en stor bokälskare. Det har blivit många tusen böcker genom åren. Några av er vet att jag ALDRIG har läst en E-bok. Att jag envist som en grottmänniska står fast i att jag vill kunna bläddra med fingrarna, känna ett lätt prassel och många andra positiva känslor. Min bloggfavoritlista börjar bli lång. Jag började uppifrån och nådde som nummer tre till en kvinna som jag lärde känna på en skrivarsajt, Lena Larsson. Hon hade ett sätt att skriva som jag föll pladask för. En härlig blandning av skämt, allvar, djup och reflektioner. Allt framfört på ett högst individuellt och mycket finurligt sätt. Jag läste Lenas sista blogginlägg. Scrollade ner och såg att hon gett ut en E-bok. Hur sjutton gick det till, var min första spontana tanke. Synd att jag aldrig kommer att läsa eller låna den från biblioteket, var den andra lite mer destruktiva tanken. Då läser jag att det finns en flik under hennes Header som heter ”Ack du ljufva liv!” Stackars Lena. Som tur är kan hon varken se eller höra mina tankar. Mitt humör är lågt. Min rastlöshet desto högre. Jag ska aldrig i hela livet läsa en E-bok. Never. Mina fingrar lydde inte min mörka tanke. De busade istället fritt. Här kan ni läsare göra samma utflykt. 🙂

https://drive.google.com/file/d/0Byb2M_bVrp1qdWZONi0zTF9GTUE/edit?usp=sharing

Den otroligt fina framsidan, som finns på en liten bild på bloggen blev kornig och inte så tilltalande i E-boken på min datorskärm (däremot helt perfekt som PDF-fil). Där. Där stannade min ENDA negativa tanke under den närmaste lässtunden. När jag kommit halvvägs i denna, ”bara” 27 sidor långa E-bok, är jag helt hänförd. Då drabbas jag av en ny känsla. Detta kan inte gå. Hon kan inte hålla denna nivå genom hela debutboken. Omöjligt av en novis. Hon har lagt ribban så högt att jag bara väntar på att den ska trilla ner i huvudet på mig. Det händer inte. Den darrar inte ens.
Detta var min första lästa E-bok. Jag kommer inte att läsa den fler gånger. Istället drog jag ut den på papper. Jag har sedan i veckan i små portioner fingranskat ”Ack du ljufva liv!” och tänkt tillbaka på min bibliotekarietid. Då hade denna briljanta text hamnat på avdelning D. Efter ett tag tänkte jag vidare. Detta är för bra för att stanna i en… kan hon hålla samma klass i åttio sidor till borde en pappersbok kunnat girera årets debutant 2015. På min blogg finns i högerspalten en plats där det finns en bild på den bok jag just nu läser. En del kanske tror att jag har svårt för att ta mig igenom Björn Ranelids senaste. Det är inte sant. Romanen var riktigt bra och det har gått några veckor sedan vi skildes åt, som nära vänner. Sedan har jag smugit med vilka böcker jag läst. Romanerna höll ingen högre klass. Fast de varit omtalade lite överallt. Det är då jag tycker att det är orättvist. Bokbranschen. Livet. Tomma tunnor som kan skramla mest. Pärlor får inte alltid chansen.
Stressa inte. Läs denna ”snabblästa”, luftigt skrivna text med inlagda passande bilder med pratbubblor. Jag skulle bli överraskad om du inte hittar en personlig passage som tilltalar dig. Skriv gärna en kommentar på Lena Larssons blogg. Det är hon som är värd rosorna. http://www.nygamlaord.blogspot.se/ Av mig får mitt livs första lästa E-bok en hel bukett rosor. Boken var inte bra. Den var MYCKET BRA. Det handlar om olika betraktelser. En osynlig tråd av gemensamma nämnare löper genom de väl utvalda texterna. Så här skriver författaren själv på slutet. ”Så nu har jag fyllt ”Ack du ljufva liv” med några av mina livsnära texter för att roa, beröra och väcka tankar.” Just dessa tre goda ting är just vad texten gör. Författaren kunde inte presenterat det bättre för läsaren. Jag blev road, mycket berörd och berättelserna triggade igång mitt inre som endast god kultur gör. Gör sedan gärna som Lena skriver på slutet. ”Den här e-boken är GRATIS men jag har en önskan att du när du läst ger något till någon annan. En slant, en hjälpande hand, ett peppande ord eller ett leende. Tack.

Hoppas ni fortfarande är med mig i texten. Jag önskar dig läsare en Glad Påsk. Själv tänkte jag och bloggen ta påsklov. Kram på er, alla mina läsare. Både ni som kommenterar och ni som bara läser. Vilka ni nu än är. Alla är lika välkomna. Annandag påsk är jag tillbaks med Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Min slingriga väg mot min första roman. Denna vecka 17 kommer det hela tre filmtips för att det ska stämma med veckonummer. Ordning och reda. Det som jag beskriver i fredagens kåseri (25/4) var ytterst pinsamt för mig när det hände. Varken första eller sista gången som jag gjort bort mig i livet. Jag är som en magnet ibland. Inte manet. 😉 Glöm inte att skala äggen innan ni äter dem.
”Solveig! Du har väl inte städat undan min nya påsk-kvast? Den med raketbränsle. Först till Ale Stenar vinner.” 😉

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sex

CCI201404050003 

Tänk er följande scen.
Jag sitter en varm majdag på altanen och målar om gråstenar till tjusiga vitstenar. Det är så varmt att jag kör topless och har ett par slitna avklippta jeans på mig. Vi har precis kommit hem från jobbet, jag och Solveig. Nu har vi bytt jobb och bostadsort. Tidigare delade vi bibliotekskontor. Nu är hon min chef i klassrummet. Solveig kommer ut och säger att det är telefon till mig. Jag är kladdig om händerna och alldeles torr i strupen och längtar till ett glas kall dryck.
”Bosse.”
”Hej! Mitt namn är Tove Stålheden. Jag var tvungen att ringa. Jag sitter faktiskt på skrivbordet och har läst fyra kapitel av ditt manus och bara måste få reda på vem Bosse Lidén är…”
Sådär startade samtalet samtidigt som allt blev kaos i mitt huvud. Vem av mina tjejkompisar är det som driver med mig? Kan det vara Susanne, Carina eller Eva? Låter det inte som Carina? Jag svarade entonigt, för att vinna tid och fattade inget. Inte sjutton ringer någon från ett riktigt förlag och sitter på skrivbordet och bara har läst fyra kapitel… dagdrömmer jag? Kan man bli knäpp av att måla för många stenar?

Detta handlade inte om ”En andra chans” utan mitt nästa projekt ”Jonas – Fantasins mästare.” Återigen var jag så korkad att jag lockats av en tävling. Juryn skulle vara representerad både från Sverige, Norge och Danmark. Mitt grova fel var att jag ville flirta med den norska sidan. Vinnaren skulle bli utgiven i alla tre länderna. Därför kom jag på en speciell grej som jag planterade i mitt manus som egentligen handlade om helt andra saker. Jonas var en underbar kille i vår klass med en härlig fantasi. Så han fanns på riktigt. Likaså en tjej med det häftiga namnet Lizette. På måndagarna i ettan fick barnen berätta om vad de gjort på helgen. De mest fantastiska historier kom från Jonas mun som alla klasskamrater trodde på. Utom jag och fröken Solveig som förstod att det var lurt med att Jonas hade klappat en levande delfin i trädgården. Det var då jag kom på att jag skulle skriva en ny bok. Några få sanna anekdoter lät jag vara med, annars hittade jag på allt själv som jag alltid brukar göra. Det var när jag såg broschyren om tävlingen som jag började på ett litet stickspår. Jag lånade inga skämt, meningar eller ord från någon annan än mig själv. Mitt syfte var, som jag skrev ovan, att flirta med den norska sidan. Jag tog hjälp av två norska kompisar och fick till rätt norska i ett par brev. Mitt problem var att grejen med att ett barn skulle låtsas vara en vuxen och skriva ett brev för att fixa en ny fru till en ensamstående förälder just det året var megakänd i Sverige. ”Sixten” av Ulf Stark gick på TV, som radioföljetong och boken hade varit en succé året innan. Jag trodde så här. Bara för att någon har skrivit om hästar är det inte förbjudet och stängt för att skriva om en annan häst. Jag älskade Sixten men såg ingen övrig likhet med mitt manus. På bokmässan i Göteborg fick jag träffa denna trevliga Tove (fingerat namn) som var impad av min fantasi och mitt lekfulla sätt att skriva på. Hon gillade skarpt mina dialoger, men tyckte att texten skulle tvättas. Här bjuder jag på brev från kvinnan som tyvärr inte lever längre.

”Roligt att träffa dig på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Som jag sa då tycker vi att du gjort en bra historia. Språket flyter bra. Det är lätt att läsa och enkelt utan att vara torftigt. Dialogen mellan barnen låter naturlig och uppslaget med att presentera barnen per xxxxx var mycket välfunnet. Deras hyss tilltalar säkert andra ungar i samma ålder. Det finns en del ställen där det skulle vara bra att komprimera texten. Det som gör att vi inte kan reflektera på att ta ditt manus för utgivning är att samma idé med brevet är redan tagen i en annan bok (av Ulf Stark tror jag?) Den har dessutom lästs i radio och är ganska känd. Vi hoppas att du fortsätter att skriva och utnyttjar din talang. Vi läser gärna dina manus om du har mer på gång. Jobba på med ditt skrivande. Man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!”

De sista två meningarna tog jag från brevet jag fick från samma kvinna när jag skickat ”En andra chans”.

Jag hade ingen större lust att peta bort brevbiten som var ytterst personlig och ”Bosse Lidén-aktig”. Jag tyckte att det passade in i min story och var helt mina egna ord. Istället bestämde jag mig för att skriva en vuxenbok. En självbiografi. Projekt nummer tre.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fem

 Omslagebild

Idag för exakt ett år sedan var det Påskdagen. Det var den stora dagen då omslaget mot alla odds kunde produceras.

Jag var så trött på den skånska vintern 2013 som inte ville släppa sitt grepp och hade inga som helst förhoppningar med tanke på all snö som fanns kvar. Ändå lastade jag in Solveig, Jennifer, systemkamera, handduk, en termos med varm dryck, varma sockor o.s.v. i bilen och åkte iväg mot Österlen i det soliga och vackra vintervädret. Vi började med att försöka ta oss ner på slingrande vägar i Hagestad naturreservat. Det var stora snödrivor, fullt av bilar och inga parkeringsplatser. Jag satt dystert kvar i bilen som gick på tomgång, medan Solveig och Jennifer försvann ner till stranden.
Onödigt att ens titta efter. Jag ville att framsidan skulle ha en bild där betraktaren skulle associera till september, inte sjutton en vinterbild, tänkte jag mörkt. Då kommer min fru tillbaka och vinkar ett okejtecken. Nere vid strandkanten fanns en smal remsa med sand där massor av soltörstande påskfirare flanerade och njöt.
Det rörde sig om en ganska smal remsa. Bakom våra ryggar var det flera lager av is med snö på. Solveig provade att göra hjärtan med en pinne som havet snabbt slickade i sig. Jag hade lust att leka trafikpolis och förhindra att någon gick i dem. Jennifer klippte bilder för glatta livet.
Sedan var det dags för etapp två. Fotspår i hjärtat. Jennifer tyckte inte det var så kallt att gå barfota. Vi åkte till Löderups strandbad en stund senare, där vi fick klättra över stora stenhögar. För säkerhets skull garderade vi oss med Mossby strand nästa dag. Flera hundra bilder. Ändå hade vi redan bestämt oss unisont för vilken bild vi ville ha till huvudbild redan när vi kom hem på Påskdagen. En konstnärligt lagd kvinna med blick för spelet noterade att vi inte hade samma hjärta på baksidan av boken, som på framsidan. Spelade ingen roll för oss. Vi valde den som var finast och var så nöjda.

Om boken skulle getts ut på ett etablerat bokförlag och de skulle ha stått för illustratören, hade jag haft bestämda önskemål. Plats: Galgberget i Halmstad, nära det gamla utsiktstornet. Sebastian och Lena tätt intill varandra på en bänk. En gammal fin antik gatulampa som var tänd, där ljuskäglan lyste upp mot det förälskade paret. En tänd stad framför dem o.s.v.
Detta var inte genomförbart med systemkameran. Jag ville ha ut boken i slutet av maj. Scenen i boken är från september. Höstfärger.

I februari 2013 kom jag på hur jag ville ha det. Tanken slog mig när jag lyssnade på en grupp som hette Runrig och som en bloggvän lagt in (tack Pisan). En av bilderna i musikvideon visade ett hjärta i sanden vid strandkanten. Då föddes min idé om att visualisera min fina boktitel ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, som Lena Sanders nämner under Rundans gatuskylt efter en magisk kväll.
Fortfarande var det gott om tid. Minst sex veckor kvar. Jag tog för givet att det skulle vara vår senast till påsklovet så att vi kunde ta in på hotell några nätter i närheten av en strand i Halmstad. Jag hoppades på soligt väder någon av dagarna. Jag kunde ju inte veta att det var en vargavinter som inte ville ge med sig…

En viktig detalj. En viktig hake. Det fanns inget kapitel om något hjärta i sanden i manuset. Otroligt smidigt tillverkade jag snabbt ett kapitel 24 som smälte in i handlingen och som utspelade sig i natursköna Steninge norr om Halmstad. Det var nästan så jag fick lust att tillverka ännu fler kapitel lite överallt i boken. 😉 Jag tyckte det var underbart att få skriva igen, då kände jag mig trygg med att vistas på hemmaplan, ensam med mina tankar, långt från tekniska beslut.

Vi var glada att vi betalade extra för ett provtryck. Lova att ni alltid gör det. Vi var inte nöjda alls med den mörka och dystra bild som mötte oss när vi packade upp provtrycket. Med en annan teknik lovade tryckeriet i Danmark att lösa detta problem. Ändå var jag spänd när jag tog emot alla dessa stora kartonger, öppnade en … och andades ut när jag hade första boken i handen.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀