Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Annonser

Tilltalande omslag eller avskräckande?

001_40001

Smaken är delad, som baken.
Efter våra bibliotekarieår vet både jag och Solveig vikten av att ha ett tilltalande omslag på en bok. Rör det sig om en känd och erkänd författare spelar det inte så stor roll. Då säljs och lånas boken ut på grund av författarnamnet, som är stort och synligt på framsidan. Annars är det A och O. Detta står också i flera böcker som behandlar ämnet. Jag som med stor glädje följde ”Förverkliga din bokdröm”, av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist nickade när jag kom till den biten i deras briljanta handbok, som vänder sig till dem som vill ge ut en bok på eget förlag. Alltför många gånger har jag lett snett åt hemska, tarvliga och totalt misslyckade omslag, där jag undrat om förlaget tänkt överhuvudtaget något alls. Sedan svängde pendeln hos de etablerade bokförlagen som gick i fronten. Men även där skakar jag ibland på huvudet. Därför sticker jag ut hakan och säger mot medvinden när jag anser att detta framgångsrecept är skitfult. Solveig håller med mig. Gör någon annan det?

dscn95460005

Österlen är magiskt vackert. ❤ Tänk vilka vyer och oförglömliga omslag som kunde suttit på dessa åtta böcker som ingår i Karin Brunks Holmqvists romansvit från Österlen. Även om man inte visste vem hon var så skulle bilderna varit lockande i vilken bokhandel eller på vilket bibliotek som helst. Istället slarvar man bort detta perfekta tillfälle att låta handlingen leva i symbios med trakten och dess härliga personporträtt, som skulle gjort Karins skrönor rättvisa. Är det verkligen bara jag och Solveig som tycker att detta är en stor tabbe av Kabusa förlag? Antagligen. Annars skulle det inte fortsatt bok efter bok.

Har det hänt att du köpt en bok enbart av en tilltalande framsida?

En skön promenad bland 31 Miljoner ord

Vi kom på att vi inte varit i Marsvinsholms fina slottspark sedan vi fotograferade rapsfält i våras. Därför åkte vi dit förra lördagen. Välkommen med in.

A

Humor i min smak. Har du svårt att läsa spegelorden? Vi har satt upp en spegel här vid entrén, så att Ni som tar Er in, kan se hur Ni tar Er ut. 

B

Det nya tornet som inte lutar fick de dit i våras. Måste varit ett riktigt höjdarjobb. Synd att slottet är privatägt. Jag vill in och upptäcka …

C

Efter det att vi sett den röda klonade golftjejen fick vi syn på denna höga trave av böcker …

D

… som föll två gamla bibliotekarier i smaken. ”31 Miljoner ord” av Per Ivar Ledang stod det på skylten. Har Pelle räknat alla orden för hand? Något facit lär inte finnas till hands.

E

”Aviatore/Birdman” av Richard Brixell.

G

Här ser du ”Tillbedjan” av Bertil Englert.

H

Nu är frågan vart vi ska gå. Alla vägar bär till … skulptur. 😉

I

”Philosopher surfing on a wave of future”. Det lät trevligt. Richard Brixell igen.

J

När vi kom in i skogen kändes det tryggt att vi var skyddade av detta röda gäng. ”Guardians” av Klas Sundkvist.

K

Mitt i allt grönt omkring oss dök det plötsligt upp något spännande blått och något rött som var som en katt bland plockepinnet. ”Återanvändning” (material av tidigare skulptur.) Jag lovade Solveig att inte gå för nära och av misstag sätta igång en snabb rivning. 😉

L

Naturens under, skapt helt utan konstens alla regler. Oslagbart enligt mig. Rosenbusken blommar så underbart fint i slutet av september och det känns gött att leva.

M

I vår egen trädgård har en lavendelbuske börjat blomma igen. Har du blommor i din trädgård eller på din balkong? De läckra japanska lyktorna berättar samtidigt vad som väntar runt hörnet. Dit har jag ingen brådska. Trevlig helg. ❤

Minnen som stannar kvar

Vi befann oss i Göteborg för att i första hand gå på Bokmässan som var en höjdpunkt på hösten för oss bibliotekarier. Som alltid var det trevligast och smidigast att vara där på torsdagen. Givetvis kombinerade jag och Solveig mässbesöket med några andra besök. Tålig som jag är följde jag bland annat med in i en del klädesaffärer. 😉
I en affär hittade Solveig ett par byxor som föll henne i smaken. Av någon anledning blev expediten personlig och berättade följande sorgliga historia:
I affären hade de en avdelning med mammakläder. Några veckor tidigare hade en gravid kvinna kommit in och köpt en svart mammaklänning. Hon hade berättat att hon skulle ha den till sin mammas begravning. Expediten tyckte att det var sorgligt att mormodern aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Några dagar efter köpet hade samma kvinna kommit in och haft med sig den hopvikta klänningen i en kasse. Hon ville lämna tillbaka den eftersom den inte passade. Kvinnan fick pengarna tillbaka. Det byttes inte många ord innan hon försvann ut genom entrén. Expediten hade tyckt att klänningen såg lite skrynklig ut, men valde att inte kommentera det. När hon en stund senare skulle hänga upp den fick hon se en utbuktning på tyget och upptäckte en använd pappersnäsduk i klänningens ena ficka.

Solveig har aldrig sorterat bort det minnet helt. Hon kommer inte ihåg exakt varför expediten drog upp storyn, men minnet har stannat kvar.

Det var ett ovanligt bedrägeri. Som bibliotekarie och amatörfilosof går mina tankar lite galet från låna böcker till låna kläder och vidare till det mer allvarliga, att man bara har sina mammor på lånad tid. Detta var kanske ett enda snedsteg beroende på stark sorg. Då är hon förlåten. Vad anser du som läsare? Blir du rörd eller störd av denna sannstory? Själv blir jag mest nedstämd och tycker den är sorglig.

Mitt filmtips på torsdag blir jag däremot glad av. Den enda film som fått full pott av vår familj, av de 185 filmer vi såg under tio säsonger. 40 av 40 poäng. Inte illa att den behagade fyra olika åldrar. Titeln var helt okänd för oss – men filmen fångade oss med irländsk storm.

Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén

Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

Den blinda hunden

De flesta barn har sina önskningar. Sin egen julklappslista. Jag var inget undantag. Överst på min stod det med stora spretiga bokstäver: HUND.
Min längtan blev inte mindre när jag dreglande såg på Båtsman eller Lassie på TV. Det hjälpte inte att jag lovade att gå ut med valpen, även när det regnade småspik. Mamma hänvisade bestämt till min tid som akvarieägare. Visst singlade jag ner torrfoder till fiskarna. I alla fall de dagar när jag snubblade över burken. Bytandet av vatten och rengöring av botten, de uppgifterna lämnade jag flott över till mamma och pappa.
”Du kommer att tröttna innan jag sagt ordet flaska. Det gör alla barn. Du får köpa en hund när du blir stor istället.”
Jag räknade ut att det var över tusen år tills jag blev stor. Därför fick min dröm leva sitt eget liv ett tag. Men så fanns det en som blåste liv i drömmen. Min egen storebror Dan. Vi låg ofta på hans säng och gled in på ämnet. Han visste om min högsta önskning.
”Ärligt talat tror jag inte att det är helt kört. Hund kommer det nog att bli. På ena eller andra sättet. Men hunden har vissa defekter. Den är blind”, skojade min betydligt äldre bror.
”Det gör inget. Har den vit käpp?”
”Ja. Den är halt och behöver käppen som stöd för det också.”
”Var det inte tre ben?”
”Nästan. Två och ett halvt.”
Hundämnet utvecklades. Den stackars hunden fick fler och fler sjukdomar och skavanker. Dan skämtade och skrattade till hundra procent. Kanske trodde han att jag var på samma nivå eftersom jag spelade med i de bisarra samtalen. Hans behållning låg i själva kryddningen. Det var han som var chefskocken. Jag var novisen som längst inne hoppades på att det fanns en gnutta sanning i soppan.
Veckorna gick. Det lackade mot jul. Den blinda hunden var inte begravd. På sista tiden hade jag tänkt lite för mig själv. Mina taktiska frågor om hundkoppel, halsband och hundkorg hade gett bra resultat. Dan skämtade inte utan gav vanliga vettiga svar. För att inte förstöra den behagliga känslan i kroppen slutade jag tvärt att diskutera ämnet hundar. Jag hade fått de svar jag ville ha. Mamma och pappa gillade säkert inte att Dan avslöjade hundköpet. Antagligen hade mamma sagt till honom att sluta med skämtandet.
Julafton. Äntligen låg paketen framför mig på golvet. Som vanligt hade jag först ordnat dem i rätt öppningsordning. Från mjuka klappar till spännande stora hårda klappar. Och som vanligt blev jag grundlurad. De bästa paketen öppnade jag först. Mamma och pappa älskade att lura mig. Väluppfostrat tackade jag för gåvorna. Samtidigt tyckte jag inombords att jag fått alldeles för många saker med tanke på paketet som antagligen låg kvar i garderoben. Jag var nervös av spänningen. Fick kila in på toaletten en sväng. Skulle pappa göra en ny runda? Förra gången var det för att köpa en tidning. Vad skulle han dra till med denna gång? Konstigt att inte något av de mindre paketen innehållit ett hundben eller hundleksak.
Jag överlevde den julen med. Ingen i familjen hade en aning om den strid som pågick inom mig. Besvikelsen kapslade jag tjusigt in. Minns att jag ändå gjorde en ordentlig genomgång av klädkammaren, sent på kvällen innan läggdags.
Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att en levande hund skulle befinna sig i ett paket? Hur gammal var jag? I prästbetyget någonstans runt åtta år, eller yngre. Låt oss hoppas det. 🙂
Flera år senare fick jag en annan söt present. På självaste Alla hjärtans dag. Diabetes. I olika sammanhang läste jag om hur viktigt det var att motionera regelbundet för att hålla sjukdomen i schack. Gamla tankar blev som nya. Jag berättade för mamma, att nu hade det varit suveränt att ha en hund som jag var tvungen att gå ut med i alla väder. Flera gånger varje dag. Det var mest som ett skämt. Med ett uns av nostalgi i de sagda orden.
Det gick någon vecka. Som vanligt pratade jag med mamma i telefon varje kväll. Jag och Solveig bodde i Hjo. Mamma trettio mil därifrån. I smyg hade min kära mamma forskat vidare på egen hand.
”Bosse. Du ska äntligen få din hund. Tjugo år efter din sorgsna julafton. Jag har redan varit och tittat på en söt hundvalp. Jag känner ägaren till tiken. Valpen är varken blind eller halt.”
Det fanns en hållhake kvar. Bara en. Eller snarare ett val som jag olustigt stod inför. Detta efter att jag berättat den glada nyheten för min flickvän.
”Du får välja på mig eller valpen”, svarade Solveig kort och såg på mig med sina gröna kattögon.
I flera dagar gick jag och velade. Jag var disträ på jobbet som bibliotekarie. Tur att jag inte var kirurg. Hund eller goda middagar? Slickar eller pussar? Våta tassar eller mjuk hand? Bruna ögon eller gröna ögon? Det här valet skulle inte bli lätt. 😉

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.

Min fru är bak och fram

Min fru Solveig har många goda sidor, men det finns ett drag hos henne som jag inte begriper mig på. Hur kan hon ens tänka den galna tanken? Hon som inte har några franska nerver, alltid står stadigt på jorden och är en bonddotter av högsta rang. Varför envisas hon då med att göra det varje gång? Inte ens när jag var nyförälskad föll det på min läpp. Jag trodde rent av att hon bara skojade när hon berättade hemligheten. När jag senare kom på henne höll jag en lång föreläsning om etik, vett & etikett och ett moraliskt ansvar mot personen bakom tinget.

Precis som Solveig är jag en hängiven bokslukare. Vi har tolv Billy-bokhyllor med glasdörrar i vår villa. Böckerna är ordnade enligt samma system som de har på biblioteken. Annars skulle det vara omöjligt att nå rätt titel, om man inte hade en veckas semester och ville leka Sherlock Holmes bakom nerfällda persienner. Våra nattygsbord är ständigt fyllda med böcker av olika slag. Bokbussen stannar utanför vår parkering varje tisdagskväll. Utlåningsstatistiken på den hållplatsen måste ha fyrdubblats sedan vår familj flyttade hit. Den trevlige bibliotekarien får en personlig lapp med jämna mellanrum. En önskelista över kommande nya böcker som vi hoppas att de köper in.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Våra töser försjunker ofta in i böckernas värld och är emellanåt knappt kontaktbara. Tioåriga Jennifer slår snabbt om från en energisk sjungande tjej till en stillasittande bokmal i favoritsoffan under sin loftsäng. Själv njuter jag just nu av en tegelstensroman av Elizabeth George och det nya svenska deckarstjärnskottet Karin Wahlberg. Jag använder mig av min personliga lästeknik. Spänningsromaner läser jag alltid i små behagliga doser. Sträckläsning är inte mitt motto. Istället slår jag igen boken när det är som mest spännande och går omkring en stund och funderar på vem som kan vara den skyldige. Ju närmare slutet desto tätare pauser. Är jag ensam hemma gör jag överslag med mig själv. Mitt i en tugga kan jag nicka övertygande.
”Just så måste det ligga till. Hon är det. Givetvis.”
Jag kan fantisera och leva mig in i handlingen. Villkoret är naturligtvis att det är en välskriven roman. I ett sådant alster blir jag nästan ett med handlingen. Till saken ska bekännas att personen bakom verket nästan alltid överlistar mig. Det gör inget. Det ingår i charmen att ta fel på den skyldiges namn.

Alla läsare har sina egna sätt som de kanske varierar efter stundens behag. Det är absolut ingen snabbhetstävling. Ni kanske tror att Solveig är så nyfiken att hon inte kan bärga sig? Att hon inte kan släcka nattlampan förrän hon fått reda på bokslutet. Det var verkligen gulligt tänkt om henne. Då tycker ni att jag inte har med att göra hennes sätt att läsa? Nej, det som stör mig är att det är just det som är nageln i ögat. Solveig missar hela läsupplevelsen. Jag tycker inte att hon hedrar den hårt ensamarbetande författaren. Det är ett hedersbrott att inte kunna låta bli.

Äntligen har jag kommit fram till sanningens sekund. Kort och koncist. Solveig läser den spännande prologen av Elizabeth Georges tegelstensroman och bläddrar därefter snabbt vidare till sidan niohundraåttiosju före epilogen. Ändå säger hon till mig att hon ibland försöker låta bli. Rekordet är sjuttiofem sidor lästa i kronologisk ordning. Sedan råkade det blåsa till i sovrummet och av misstag läste hon mördarens namn.
”Det blir mycket behagligare, när jag sedan går tillbaks och läser vidare. Jag behöver inte oroa mig i onödan. Varför gör du inte likadant när du tittar på en inspelad fotbollsmatch? Så slipper du sitta och våndas i nittio minuter.”
Det känns som om jag fått en hårt pumpad läderboll rakt i nyllet. Min haka ramlar ner och bollen kunde lätt ha letat sig in i gapet om jag varit större i käften.
”Vet DU hur lång en fotbollsmatch är?”
Som vanligt byter min fru spår.
”Vill du veta vem som smyger omkring i kulvertarna på Lunds universitetssjukhus?”
Käkarna går i clinch och jag håller för öronen där jag sitter med Karin Wahlbergs spännande bok.
”NEJ!!!”
”Putsa fönster eller dammsuga?”
Kolera eller pest.
”Det där var inte schysst. Dammsugning och du håller tyst. ”
”Jag kan väl få göra en charad. Eller säga första bokstaven…”