Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Annonser

Tävling, Plagg SEX; Bibliotek eller Rock´n roll

6D6

Svarta tröjor ska man inte ha på sig när det är stekhett ute. Men staden Borås, där jag gick på bibliotekshögskolan, är känd för att ha mycket regn. Svår stad att klä sig i. Svårt också att se om Janne Schaffer har längre tunga än gubben på bilden. Vad kan det vara för låt? Antagligen en Blogglåt. 🙂

Poesi när den är som djupast

Ibland tycker jag det är kul att skoja till det i vardagen. Vet inte om du som läsare märkt det i min blogg. Annars tycker jag det är hög tid att berätta om det. Några få känner till min komiska sida. Andra önskar att den aldrig skickats med när jag föddes. 😀

Jennifer berättade igår att hon och en kompis skulle sjunga på redovisningen i skolan.
”Vad roligt. I vilket ämne?”
”Svenska.”
”Aha! Lite ovanligt?”
”Vi har gjort en uppsats om Nils Ferlin. Känner du till honom pappa?”
”Om jag känner till Nisse på bänken i Filipstad? Vi är nära polare. Bänkkompisar.”
”Det är du ju med Kurt Wallander med. Vi ska sjunga om barfotabarn för att lätta upp stämningen under den muntliga redovisningen.”

Jag underhöll också på redovisningen på högskolan, på mitt inre sätt. Men det var bara tre som visste om det av lyssnarna. Fast inte INNAN det hände. Lärarna och de två klasserna som lyssnade i den stora salen svalde både fisk och krok. Annars hade jag totalt misslyckats med min högst privata kupp.

Temat var kultur. Vi var två klasser som hade jobbat med det breda ämnet under några skolveckor. Vi hade intervjuat folk om vad de tänkte på när man sa ordet kultur. Egentligen tror jag inte det finns något riktigt fel svar på frågan. Vi fick in massor av alternativ från helt skilda områden.
Vi var många grupper som skulle redovisa. Jag hade också en extrauppgift som gick ut på att vara en slags programledare på scenen. Jag skötte mellansnacket och gruppbytena. Till slut blev det min egen grupps tur att redovisa. Vi var fyra grabbar som hade haft det riktigt kul under grupparbetet – som alltid.

Ett tidigt vårbad ansåg vi var kultur. På diabilder visade jag hur Kent tog av sig alla sina kläder. Sprang ut i havet med endast en röd clownäsa på sig. När han snabbt kom tillbaka visades en skön bild där Stefan springer iväg med handduken och Kent jagar efter. Jag lät Robban Broberg sjunga Stan är full av vatten under tiden diabilderna trycktes fram. Publiken var alltså glad och vaken. Precis som jag ville ha den innan jag gled över till en lugnare kulturbit. Poesi. Nils Ferlin. Jag drog fakta och några anekdoter om Ferlin. Läste några favoritdikter. Inte för många. Programtiden var visserligen en hel dag, men vi var många som skulle redovisa. Åtskilliga punkter fanns på tidsschemat. Jag gjorde mitt bästa för att göra dikterna rättvisa. Är övertygad om att jag lyckades, för ingen skrattade åt den djupa poesin. Min publik såg allvarlig ut när jag tog ögonkontakt och gjorde paus mellan orden. Artikulerade effektfullt. En gång svepte jag med blicken förbi min gruppkompis Conny. Det såg då ut som om hans haka ramlade ner en bit. Jag hade precis berättat att jag hade många favoritdikter. Varje gång upplyste jag publiken från vilken samling jag gjort mitt urval. Sammanlagt läste jag en 7-8 dikter.

Det var på kvällen innan, när jag låg i sängen och tänkte på min uppgift som programledare som jag drabbats av den där busigheten som bara kan dyka upp i min hjärna. Alltid vill busigheten ha sin vilja igenom. Det var svårt att somna.
Jag och mina tre grupparbetskompisar hade på eftermiddagen firat att vi var klara med arbetet. Vi drog till snålblåsten på stranden med gitarr och grillbart med dryck. Eftersom vi varit superkulturella snickrade vi även ihop några dikter.

Är ni med som läsare? Inser ni vad som hände dagen efteråt? Jag satte fast dessa lappar på strategiska sidor i pocketboken. Bland döddansares visor, Barfotabarn och Goggles lyste de busgula bara för mina bruna ögons skull.

Gravallvarligt, utan att börja fnissa, läste jag upp ett par av våra amatördikter under redovisningen efter att jag grundat med Nils Ferlins egna alster. Efteråt har vi aldrig sagt det till någon annan. Mitt practical joke gick hem. Fortfarande kan jag gå och lura på frågan, om jag hade lyckats med samma sak under en redovisning på Bibliotekshögskolan.
En lapp har trillat bort. Tre finns kvar. Jag vågade aldrig läsa den sista. Det hade inte gått så bra på genrepet på kvällen. Ideligen trillade jag dit på orden grille pinne och det började bubbla i magen. De två andra gick jag in stenhårt för att de skulle vara tagna direkt från Nils Ferlins stora poesiskattkista. Idag blir de offentliga på min blogg. Jag har inte frågat om lov. Är inte helt hundra på vilken jag skrivit själv. Eller är det den som blåst bort? Det enda jag är säker på är att jag vet vem som skrivit om grille pinnen. Det är en härlig kille som bor i Göteborg. De tre namnen ovan är alias.

Fasanen klagar i väster
strandfesten har fyra gäster.
Havsvågor svallar i öster
jag hör bara glada röster.
Elden glöder i sanden
och värmer den kalla handen.
Detta är sommarens tid
– min själ får åter frid

HAV
Dagens ljus ner i havet glider
natten tar nu vid.
Det är mörkrets tider.
havet brusar mot strandens mjuka dyningar
Det går ej att ändra dess mäktiga styrningar.
Det är så väldigt, så oändligt stort.
Lilla jag, jag känner mig som en liten lort.

Du är mitt enda minne,
du brända grille pinne.
du minner om fest
när livet var som bäst
du minner om yra
när vi satt där, vi fyra
du är mitt enda minne,
du brända grille pinne.

Har någon ett practical joke att dela med sig av?

DSCN8332

P.S. Just nu har jag inte tid med en snöstorm i mars D.S.

200 inlägg

Detta är inlägg nummer 200 på min blogg. En ny gräns är nådd. Ett rätt häftigt tal. Just det talet förknippar jag annars med tre händelser i livet.

En kurva och en raksträcka på en friidrottsarena. Det var en speciell känsla att dra på i kurvan med spikskorna på. Helst inte mötas av motvind på rakan och helst inte ha åkt på att ha ytterbanan där man inte såg sina konkurrenter under hela kurvan. Om man inte hade snigelfart…

En annan speciell känsla var när jag nådde 200 högskole- och universitetspoäng. Jag firade inte. Annars startade vi tidigt. Vi var nämligen så lyckliga när vi hade fixat en hel poäng så vi ställde till med stor fest. Sedan blev det en ny efter två poäng…
”Vi har gått en hel vecka på högskolan. Vad vi är bra!”
Egentligen var det en bluff. Vi hade inte haft någon tenta och stod kvar på noll poäng.

För mig personligen är 200 mest magiskt i ett annat sammanhang. Jag läste på universitetet i Umeå. För första gången hade jag haft en tenta där man kunde få väl godkänt. Innan var det bara underkänt och godkänt som gällt i min studievärld. Denna fredag fick vi tillbaks våra skrivningar. Jag noterade att jag missat den högsta gränsen med en halv ynklig poäng.
Vad gjorde det två timmar senare. ÄNTLIGEN nådde jag drömgränsen i bowling. Inte 301 poäng. Inte ens maxpoängen 300 poäng. Utan just 200 ljuvliga poäng. (203 om jag ska vara exakt.)
Jag var bara en glad amatör. Men det hade blivit rätt många serier genom åren. Ibland hann vi inte med att gå i skolan. När jag läste på Bibliotekshögskolan hände det x antal gånger att de tre B:en missade trista föreläsningar och istället höll till i bowlinghallen. Bosse, Boel och Björn.
Nu i Umeå var min spelkompis en jättesnäll kille från Island som jag fått låna från hans flickvän som gick i min kurs. Hon ville att han skulle lära sig svenska och vad vore bättre än en äkta hallänning som inspirationskälla.  Undrar ni vad han hette? Är det viktigt? Han hette också Björn. Tydligen måste man ha ett namn som börjar på B för att spela bowling med mig. Baronessan! Läser du detta? Ska vi lira en serie? Nåväl. Vid några tillfällen genom åren hade jag varit nära. Nära räknas inte. Minns hemska ögonblick när sista käglan stått och gungat och sedan rätat upp sig igen. Bara för reta mig. Eller så satt någon liten rumpnisse i hålet och satte kvickt upp den när jag hade händerna halvvägs uppe för att fira med ett djungelvrål, som jag satte i halsen sekunden efteråt. 199 poäng var mitt personbästa. Ända tills denna magiska fredagseftermiddag. Efter det har jag aldrig varit i närheten. Gör inget. En gång är också en gång. 😀
Vid de gånger vi lirat bowling i familjen, jag Bolveig, Bennifer och Bizette 😉 var det mera disko än sport. En massa blinkande och skränig musik. Inte konstigt att de har så höga priser. Visserligen effektfullt och kul när det är födelsedagskalas men inte annars. Här i Ystad stängde de bowlinghallen någon månad innan vi flyttade hit. Vet inte om det har något samband. Vad tror du? 😉