Du ska inte prova pump, Bosse?

Det hade varit på tapeten några gånger. Första gången var det mitt förslag, som doktorn direkt avslog. Han ansåg inte att det var något att ha. Dessutom var de dyra och skulle snart försvinna från marknaden, spådde han. Sedan gick det flera år. Insulinsorterna byttes ut. Det direktverkande insulinet var en klar förbättring. Skönt att slippa ta sprutan en halvtimme innan mat.
När jag sprang för fort i livet och körde näsan in i den berömda väggen, föll många bitar i kras. Min diabetes började leva sitt eget liv. Mitt HbA1C som är ett långtidsprov och ett mått på hur blodsockerinställningen varit de sista 2-3 månaderna, sköt i höjden. Samtidigt kunde mina aktuella värden sjunka rekordsnabbt på alltför kort tid. Jag var inte världens lyckligaste kille, men tyckte ändå inte synd om mig själv. ”Synd om” var för mig min älskade mamma som krigade med en cancer som var elakartad och sakta men säkert förstörde hennes späda kropp.
Eftersom jag sagt vid några tillfällen till min diabetessköterska att jag inte passade för pump blev hon säkert förvånad av mitt snabba och oväntade svar på frågan som är rubrik till detta kåseri.
”Om du har en tuff blå kan jag tänka mig en pump.”
Hon var van vid att jag alltid hade plats för ett skämt hur dålig jag än var vid besöken. Snabbt trollade hon fram en blå.

Pump Bianca
”Här har du en snygg blå.”
Både hon och min fru Solveig blev överraskade av min kovändning i ämnet pump. Det de inte visste var att jag bestämt mig några veckor tidigare. Mitt beslut handlade mer om kolera eller pest, än om blå eller grå insulinpump.

Det bestämdes en tid då bytet skulle bli av. Kvällen innan tog jag min sista spruta i rumpan. Jag fick räkna med ungefär fyra timmars besök på sjukhuset för att lära mig tekniken och vänta in lunchen. Det började inte så bra. Jag gjorde alla sorters fel och skvätte insulin på skrivbordet. Blundade när jag skulle skjuta in kanylen i min mage. Även min diabetessköterska hade problem med just min pump. Hon trodde att det var ett måndagsexemplar. Därför var hon övertygad om att min pumpbärartid skulle bli kort och räknas i dagar, eller till och med timmar. Det berättade hon för mig senare. På kvällen ringde hon från sin privatbostad till mig. En gullig gest jag aldrig glömmer. Eftersom vi precis köpt en ny tvättmaskin som markerade med en signal när den var klar, bestämde vi oss för att tvättmaskinen skulle heta Bernhard och insulinpumpen Bianca. Man har inte roligare än man gör sig. 🙂
För några dagar sedan var det sju år sedan jag blev med pump. Bianca gick i pension efter fyra år och ersattes av Melissa, som är lila till färgen. Jag måste erkänna att min vänskap till Melissa är betydligt stabilare än till Bianca. Mina barn och Solveig hörde mig ofta muttra eller skrika till när busiga Bianca flydde från fodralet och det gjorde ont i magen när det ryckte till i kanylen som ständigt sitter in i magen, innanför ett plåster.
”Är det Bianca pappa? Du måste vara snällare mot henne.” hördes det från mina pigga döttrar.
Jag vet inte hur många gånger jag fastnat i skärbrädans kant i köket, eller lagt Bianca i bildörren och glömt bort det när jag gått ur bilen. Det har varit nära att hon nyfiket följt med ut i havet vid bad. Melissa är inte lika busig. För det handlar väl inte om något annat? 🙂
Jag lät Melissa bli en bokkändis när jag planterade henne hos Lena Sanders i min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag hoppas att Bok-Melissa blir en kändis likt personen som är orsak till namnvalet.
Artisten Melissa Horn var en av mina stora favoriter när min lila pump kom med ett postbud.

0050002

Framför allt barn och ungdomar har förebilder. Personer som de av olika skäl ser upp till. När vi i tonåren kämpar med den krokiga vägen till vuxenvärlden är det extra tufft om man dessutom har en diabetes ett att släpa på. Insulinpump har många fördelar, men den är inte osynlig om man är kvinna och vill gå i bikini på sommaren. Därför blir jag så glad när ex. skönhetsdrottningen Miss Idaho, Sierra Sandison, träder fram som en förebild för många unga med pump.
Efter det här scenframträdandet välde det in positiva tillrop. Hon skapade samtidigt en så kallad hashtag på Twitter, där andra kan lägga upp sina egna bilder när de bär pump, vilket snabbt blev populärt. Numera har Sierra Sandison blivit en utmärkt ambassadör för att sprida kunskaper, krossa fördomar och övervinna svårigheter.

Dags att fira sju år. Jag tycker om Budapestbakelse. ”Vad tycker du Melissa?” 😉

Annonser

Hon bjöd på sig själv

En glimt från mina barndomskvarter fladdrade förbi. Jag tänkte på de som bodde där. Det fanns gott om barn i alla åldrar. Inte många personer stack ut rejält om man betraktade hur de såg ut och levde. Igår kom jag att tänka på en kvinna som skiljde sig från mängden. Egentligen bodde hon inte på min gata, men i ett radhus precis där vi var tvungna att köra ut varje dag. Hon var en av de få som inte hade bott där sedan starten. Hade strax innan en sommar flyttat in med en liten parvel som precis lärt sig gå och en söt flicka i 3-4 årsåldern. Det fanns en man med, men honom minns jag inget av. Själv var jag i tioårsåldern. I skarven mellan låg och mellanstadiet. Det var mest sport, bus och grabbkompisar som rörde sig i mitt huvud. Snabbt presenterade sig kvinnan för mig. Sedan brukade vi slänga några fraser med varandra när vi möttes på gatan. Hon var totalt olik alla andra mammor och kvinnor som bodde där. Inte de vanliga slitna orden. ”Hej!”, ”Hur känns det att ha sommarlov?” ”Ska du spela fotboll?” (Nä, min fotboll vill bara ut och åka cykel en runda…)

Redan första gången berättade hon sig för mig att hon hette Kajsa. Hon var skånska. Hennes personliga sätt att tilltala mig var trevligt. Hon blev som en storasyster. Gissar på att hon var någonstans mellan 25 och 30 år. Öppen, alltid glad. Skälet till att hon ofta befann sig på gatan var att hon blivit bekant med en kvinna med två små barn som bodde längre ner på min gata.
När det blev riktig sommar började snacket säkert gå i husen. Kajsa gick alltid barfota. Fötterna blev snabbt smutsiga. Ingen annan vuxen person gick barfota i kvarteret. Kajsa hade på sig bikini. Hade definitivt ingen annan kvinna i hennes ålder. Inte öppet på gatan. Sådan klädsel hörde till stranden eller bakom en tät häck. Jag förstår mycket väl pratet nu när jag tittar i backspegeln. Det blir så när det inte har hänt förr. Tro nu inte att det handlade om några skvallerkärringar på gatan. Det minns jag inte att det fanns några. Däremot är jag övertygad om att Kajsas klädsel diskuterades innanför väggarna. Männen fick verkligen något att titta på. Om någon tittade för länge skulle han mycket väl ha kunnat köra in i en häck med bilen eller cykeln.
Kajsa hade kurvorna på rätt ställe. Möjligtvis lite övervikt som en kvarleva från sin sista graviditet. Extremt solbränd. Hade jag varit ett par år äldre skulle jag säkert tyckt att hon var riktigt sexig. Istället upplevde jag henne enbart som söt. Gillade hennes glugg mellan framtänderna. Att hon ofta hade sitt långa hår i flätor eller i en hästsvans. Men mest uppskattade jag att hon, utan att vara jobbigt nyfiken, hade lust att prata med mig en stund. Det var mysiga små stunder om vad som helst.
Det var mest denna enda sommar jag minns henne. När jag började i mellanstadiet blev det andra tider. Antagligen träffade jag inte på Kajsa så ofta längre. Hejade kanske på henne när jag cyklade förbi hennes radhus eller om hon var på väg till sin väninna på vår gata. Jag minns inte nu.
Det gick ett tag. Flera månader. En ny sommar började göra entré. Någon gång fick jag höra några fraser från ett samtal mellan mina föräldrar. Insåg att det hänt något i närheten. De visste inte så mycket mer än att Kajsa hade hittats död inomhus. Självmord. Mitt på ljusa dagen. Antagligen hade döttrarna inte varit hemma.
Om jag blundar nu ser jag henne klart. Ett hest smittande skratt. Lite sliten i ansiktet. Glittrande busiga ögon. Brun som en pepparkaka. Sommarblont hår. Smutsiga fötter. En kort tid efteråt såg vi en Till salu skylt på gräsmattan. Den osynliga mannen och barnen flyttade snabbt efteråt om jag minns rätt. Däremot har inte Kajsa flyttat från mig för alltid. Tillsammans med andra fina medmänniskor som betytt något speciellt för mig finns hon kvar i mitt minnets skafferi. Ibland träffar vi fortfarande på varandra. Då är hon precis som hon var. Utåt sett. När det var sommar för mig. Något hände som förändrade hennes liv. Solen gick i moln. Hon klarade inte av att tackla och bära sina privata bekymmer. Nu långt senare skriver jag TACK för den tid du gav mig Kajsa. Pojken inom mig tycker att vad det än var som skavde, känner jag att det var onödigt. Fick du inte den hjälp du behövde? Mina dammiga frågor kommer aldrig att få några svar. Vila i frid.

PS. Kajsa är ett alias.