Det kan absolut inte hända

Bosse minns

Vilken underbar tid det var när vi fått veta att vi skulle bli föräldrar.

Vi är ju två läsande personer och slukade allt som kom i vår väg. Undra hur många årgångar av ”Vi föräldrar” vi lånade hem. En sak som fångade mitt intresse var att musik kunde introduceras innan barnet var fött. Jag satte genast igång och spelade in 2 stycken kassetter med favoritlåtar. Dessa spelade jag upp för Solveigs alltmer växande mage med jämna mellanrum. När Solveig kände första sparken blev allt ännu mer stimulerande. Så fort Solveig berättade att det sparkades i magen var jag där och lyssnade. Vilken lyckokänsla det var att få en kick rakt in i örat så det nästan slog lock.

Musiken blev sedan min räddning både på dagar och på nätter. Jennifer blev lugn och somnade om jag hade på musik hemma eller i bilen. Det spelade ingen roll om det var ballader eller låtar med ös i. Så fort musiken tystnade eller jag tvingades stanna bilen vid rött började hon gnälla och skrika.

En eftermiddag kom en kvinna från BVC för det obligatoriska hembesöket. ”Den stora kontrollen” som den kallas i vissa kretsar, på både skoj och ett visst allvar.
Vi städade extra ordentligt och skojade om vilka frågor hon skulle ställa. Skulle vi få behålla Jennifer eller skulle hon ta med sig henne?
Jag var inte speciellt förtjust i kvinnan. Antingen var det mig det var fel på eller också var hon lite anti mot pappor. Jag försökte bjuda till och skoja. Vi berättade att det var lite tufft att bli väckt flera gånger på natten. Orsaken var framför allt att Jennifer var hungrig, ansåg vi.
Kvinnan tjatade på om att det var mitt ansvar att gå upp och gå omkring med Jennifer och låta mamman vila. Jag sa något i stil med att ”Tänk om Jennifer tror att hon ska ha mat av mig och blir arg … ”
Där fanns ingen värme eller humor i hennes svar. Istället fick hon mig att känna mig värdelös och mässade på om att spädbarn vet skillnaden mellan amman och pappan. Jag fick lust att avbryta henne och kontra med att jag teoretiskt säkert var mer påläst än de flesta pappor. Men det var tufft som diabetiker att tvingas gå omkring flera gånger på natten och att blodsockret rasade av att kroppsfunktionerna gick igång och kroppen trodde det var dag och …
… insåg att här fanns inga poäng att hämta. Det gick några veckor. Det blev vår. En förmiddag hade jag bar överkropp av någon anledning. Jennifer behövde tröstas. Jag satte mig i den mysiga läshörnan som vi hade inrett. Det var då det hände efter lite bökande i min famn …
… Efter att ha skrikit högt tog ändå min busiga sida överhand och jag ropade på Solveig i köket.
”Solveig! Snabba dig hit med kameran. Du måste snabbt ta ett kort för framtiden.”
Jag höll tappert emot under halvminuten innan fotografen var på plats. Det gjorde rejält ont i min vänstra bröstvårta under tiden som mina tankar gick till den stora experten från BVC. Jag hade ingen tanke på att dra undan Jennifer och missa detta bildbevis om att experter kan veta mindre än nyblivna pappor.

Nytt Bosseordspråk: ”Ibland måste det göra rejält ont innan sanningen uppdagas.”

omojligt

Annonser