En rullande klassiker

Bild ett

DSC_35180164

I 40 år har de nuvarande ägarna, från april till skolorna börjar, drivit det anrika stället Fritidsbaren i Ystad. (Hatten av för det). Ägarna siktar på att fira 50 år. Många återkommer troget varje säsong för att fika eller äta hos Ingvar ”Hallå hallå!” Persson och hans familj.
Annars är det ingen riktig sommar, anser de trogna stamgästerna.
Trots att Fritidsbaren har mycket att välja på står fortfarande deras omtalade wienerbröd (hemligt recept) och köttbullarna för 70 procent av beställningarna.
Idag var det vår tur. 🙂

DSC_35270155

Medan köttbullarna skulle rullas och rödspättan nappa på kroken gick jag och Solveig en vända längs strandavenyn. Endast några grabbar var ute i vattnet.

DSC_35280154

DSC_35200162

Solen lekte kurragömma. När den kom fram var det behagligt. Annars isande kallt i vinden. Till och med stugorna verkade ha krympt ihop under den kyliga sommaren 2015. 😉

DSC_35220160

Den här bilden är jag extra förtjust i. Detta är sommarlov för mig som grabb. Notera sandalerna framför cykeln. 🙂

Hallå

”Hallå hallå! Lidéns mat är klar.”
Eftersom solen var framme för tillfället valde vi utomhusbord.

mat på fat

Efter den goda maten beslutade vi oss för att gå in i Strandskogen, där blåsten inte kom åt. I skogen ligger många fina sommarhus i olika storlekar. Jag tror inte många av dem bebos hela året om. Festligt att det känns som man är i en djup skog fast vi bara var högst hundra meter från havet.

DSC_35530132

DSC_35540131

DSC_35500134

Den täta trafiken från Österlen, antagligen hade en färja precis lagt till, fick mig att välja att köra ut från Ystad istället för att köra vänster mot centrum. Oväntat hittade jag en smal spännande väg en liten bit bort. Efter några slingrande kilometer var vi tillbaks mot Ystad igen. Snart såg jag gamla vattentornet. Vi var nöjda med vår utflykt fylld med frisk luft, god mat, glass och både skogs och havsenergi. Dumt nog tog jag den närmaste vägen hem. Då åker man genom tre rondeller och är hemma på fem minuter. Precis när jag körde in i den första rondellen noterade jag att ett par bilar framför började köra sakta.
Då var det redan försent. 😦
Med vajerstaket mellan vägbanorna fanns inget alternativ. En timme tog det oss att komma hem. Vi hade ingen aning om vad som hänt. Ibland kunde vi flytta oss fram femtio meter. Gubben i bilen bakom oss satt och läste en tidning samtidigt som han rullade efter vår bil. Det är inte bara kvinnor som har simultanförmåga. Själv satt jag och väntade på att han någon gång skulle missa och plåtkramas. Detta hände aldrig som tur var.

polis

Äntligen nådde vi andra rondellen. Då fick vi köra en ny omväg där jag hittade småvägar som tog oss ner till havet väster om staden. Vad skönt det var att komma hem lyckligt och väl. Vilken kontrast det är mellan de två sista bilderna. Så lite man vet vad framtiden har att bjuda på. Inte ens nästa sekund har vi full kontroll på. Det spelar ingen roll hur mycket den lilla människan planerar. 🙂

Fakta: Det var en lastbil som blivit stående i Sjöborondellen i Ystad strax efter 12.00. Haveriet orsakade stopp i trafiken och det blev långa köer från alla håll. Flera bilar och en lastbil försökte ta sig förbi genom att köra över gräsdelen av rondellen, vilket orsakade ytterligare kaos i trafiken. Två bilar krockade. Först vid 15-tiden var lastbilen bärgad och trafiken kunde rulla på som vanligt.

Annonser

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…