Alla boplatser har sin för och nackdelar

Det är trevligt att prata om glada minnen. Blir nostalgin för stark är det bara att byta spår och diskutera de mörka längre skuggorna. Då först blir det balans i tillvaron.
Vi har genom åren varit duktiga på att leva i nutid och ha lätt för att ställa om till en ny boplats. Fast vi varje gång, under de närmsta veckorna på nya stället säger ungefär samma sak. ”Påminn mig nästa gång. Aldrig mer flytta.”

 

Tjejerna älskade den stora trädgården i Ängalag. Där levde de i sin egen värld i timmar i sträck. Jag var förbjuden att klippa gräset i ”Den stora äventyrsskogen”. Även här i Rhododendron-buskarna hade systrarna en egen liten hemlig grotta.

Först förstod jag inte vad de menade när de ansåg att det var mycket bättre i Ängalag än i trädgården i Skummeslövsstrand. Där de nu hade ett stort grönområde precis utanför med lekplats och kompisar. Guldfiskar i dammen som vi själva grävt när tjälen gick ur den våren. Själva var vi överlyckliga över tryggheten med återvändsgatan och en liten vänd zon. Där vi bodde nästan längst ner. Ingen onödig trafik på gatan. Vilken kontrast och vilket lugn.

Tjejerna stod på sig. Inget kunde slå dungen med fruktträd och klätterträd. Där de kunde bygga kojor och fantisera vilt.
Inomhus sprang de runt i den stora salen, genom en korridor, utanför pigkammaren, förbi köket och ut i hallen och runt, runt. Ibland var jag och Texas med i loppen. Jag mest som kvällsmotion. De hade daglekrum med många möjligheter.

Mysigt att tälta var som helst. Så länge det är ljust. 😉 De hade ämnat och sagt att de MINSANN skulle sova där hela natten. Dröjde inte lång stund innan…

Vad härligt att vara barn och ha hundra språk inom sig. Inte att ständigt behöva tänka på farliga saker. För om det var något som var farligt, var det den stora trädgården i Ängalag.

Får jag bara nämna EN sak som jag saknar och EN som jag INTE saknar från bostället på Bjärehalvön är det ett lätt val.
A. Solnedgångarna under de ljuvliga kvällarna på den inglasade uteterassen. ❤
Där satt jag ofta och njöt och önskade att jag kunde stanna tiden. Livet var som bäst. Helst efter en intensiv arbetsdag.

B: Trädgården. Som byttes från en lugn oas till ett muller av bilar, motorcyklar m.m. från april, när campingen i Torekov öppnade varje år, tills augusti när skolorna började höstterminen. Då dog det mesta tvärt. Som att stänga av en ”lysknapp” för att överdriva lite.
Resten av året var trädgården ännu farligare. Både för artonåringar som lånat ”pappas fina bil” på helgkvällen till motorcyklister som inte hade en aning om den skarpa kurvan efter raksträckan och älskade att dra på i hundratjugo.
Att gå över gatan för att hämta posten var en lek med döden. Man såg inte åt Torekovshållet på tillbakavägen. Aldrig hade vi vågat skicka våra barn. Träskor eller sandaler var omöjligt att ha på sig. Jag frågade brevbäraren om inte vår låda kunde sitta på vägen mot Hovs Hallar, när han ändå svängde dit på rundan.
Jag nämnde i boken ”Minnen som stannat kvar” om episoden med hjulet som kom emot mig och Texas. (Tre levde farligt) Jag kunde fyllt på med 7-8 andra tillfällen då vi hade änglavakt och även där andra inblandade hade det. Men personerna satt då i bilar eller på en motorhoj.
Jag hörde vid några olika tillfällen en ”skröna” som hänt tidigare, på gatan och fältet, mitt emot vårt stora hus.
Storyn var läbbig. OBS! Här har du möjlighet att stoppa eller hoppa över två rader. 

I korthet handlade det om tre ”fyndplatser”. Motorcykeln låg åt ett väderstreck, huvudet låg på en annan plats och resten av den sargade kroppen på ett tredje ställe.

Vi skojade ibland under lågsäsong om att Försäkringsbolagen var vår största inkomst. Sedan fanns det smitare såklart som bara lämnade hjulspår och förstörelse efter sig.
Två gånger var det pappor som städade upp efter sin dotter och sin son. De gångerna hände det på nätterna och vi sov extra hårt och hade inte vaknat.
Papporna ville inte ha någon polis inblandad. Starkast minns jag (har 5-6 foton från det tillfället) när en gammal Volvo satt fast innanför stenmuren en sommarnatt, runt vår rabatt på framsidan.
Jag tog fram kikaren och kameran i mörkret. Ringde bilregistret. Fick ett fax inom 3-5 minuter. Jag hade självklart sett att mannen levde. Han gick ur bilen. Tog några klunkar av ölen och satte burken på taket. (blev en bra bild) Han började samspråka med en granne som råkade komma förbi med sin bil, efter att familjen varit på sent kalas.

Det stod på faxpapperet att bilen var oförsäkrad och oskattad. Mannen hade visst kommit ut från fängelset någon vecka tidigare, fick jag höra senare av grannen nästa dag, som hade vägrat att hämta traktorn och dra upp bilen. (Farbror polisen behövde först ha kännedom om den nattliga sommarepisoden.)  jag hade givetvis ringt 112.

På vintern var det halkan. Från Båstad var det en nerförsbacke innan den tvära svängen som ställde till det för dem med alltför hög fart. Om de fotbromsade när fordonet tappade ”vägfästet” var det totalt kört.

Alla dessa minnen. Skrivna direkt från mitt huvud. Helt otvättade ord. Men sanna. Jag borde skriva ordentliga kåserier eller småberättelser innan de ramlat ur minnet. Tur jag har alla mina kråkföttersanteckningar och otaliga foton och att jag mycket bättre kommer ihåg detaljer från ”förr” än vad jag åt till lunch igår. Eller var jag bor skulle Solveig kunna tillägga om hon fått chansen. 😉 Men det är en helt annan story som får födas och presenteras på en Gotlandsbaserad blogg i framtiden. När jag blivit lite mer varm i ordkläderna. Texten är redan skriven. Ska bara tvättas av Solveig.

Det drar ihop sig till den näst sista uppgiften. Jag tänkte innan dess försöka skapa lite nostalgi för dem som har följt min blogg i flera år. På återseende. Ha en bra förmiddag.

Ps 1. Jag har ingen tid att diskutera detta blogginlägg. Tror inte ens att jag vill göra det. Kram på er läsare. Men ni får naturligtvis lämna en kommentar om ni känner för det. Hoppas de känsliga läsarna stannade i texten när tid fanns.

Ps 2. Mest tacksam just nu är jag att datorn har samarbetat under inläggningarna. Måtte den göra det 2 ggr till.
Skulle jag lämna stolen och gå iväg ca 5 minuter finns det oftast ingen markör längre när jag återvänder. Jag tvingas då stänga av och börja om igen. Därför kan jag inte göra som jag gjort nästan alla gånger innan i Korsordsmästerskapen genom åren. Göra i ordning allt i god tid. Fixa till annat. Komma tillbaka till datorn, för att en sista gång kontrollera fakta och trycka iväg. Läsa högt för mig själv. Räkna bokstäverna. Allt för att det ska bli så bra som möjligt för just dig.
En gång i förra veckan fick vi ta till ”konstgjord andning”. Eller jag löd S instruktioner från goggle. För då ville markören inte alls tillbaka efter nystart.

Garantin går ut i dagarna mellan jul och nyår. Troligtvis skickar jag iväg datorn i nästa vecka. (Om det finstilta i garantin gäller sådana här fel). Sista tio dagarna har jag kört några intensiva perioder under dagen och har haft datorn avstängd mellan dessa. Med andra ord har jag också haft dramatik i november. På det tekniska planet. Backupen är att S numera har en PC. Är hon hemma kan jag försenat få in en uppgift. Tror jag.

 

 

 

Annonser