Pojken som skrattade

Det var första daten med en söt brunett på skolan. Äntligen hade jag vågat fråga Bodil om jag fick bjuda henne på bio. Jag var impad av min djärvhet, blyg som jag var på den tiden. Nu satt vi på stolarna bredvid varandra och ljuset släcktes ner í salongen. Avståndet var bara några få centimeter. Kvällen såg mycket lovande ut på flera plan. 😉 Reklamfilmerna gick bra. Det var när huvudpersonen i själva filmen dök upp för första gången som allt gick snett för mig.
Vi hade gemensamt bestämt oss för att se filmen ”Mannen på taket”. Många av de då populäraste skådisarna var med i rollistan. Jag hade läst att en av mina favoriter, komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Redan som liten hade han fått mig att skratta i rollen som ”Gubben i Lådan” i underhållningsprogrammet Hylands Hörna. En annan av Carl-Gustafs många mästerliga roller var den som ”Bilskolläraren”. Ibland tyckte jag att det räckte att jag såg hans ansikte för att jag skulle börja le. De små, ständigt kisande, sneda ögonen och en mun som såg ut att kunna leverera skämt på löpande band. Hans ansiktsmimik var guld värd i de komiska rollerna han skämde bort sin publik med.
Nu spelade Carl-Gustaf en allvarlig poliskommissarie som blev väckt mitt i natten i ett viktigt polisiärt ärende. Yrvaken med håret på ända fumlade han efter telefonluren.
”Bäck.”
Lindstedt hann bara säga detta enda ord innan jag började storskratta så att popcornen seglade iväg både ner till golvet och i Bodils knä. Det gick bara inte att stoppa skrattsalvan som gjorde att det började göra ont i magen. Carl-Gustafs trötta halvöppna ögon glittrade i mörkret och håret som stod rakt upp var häftigt roligt. Denna lysande korta replik fick mig att tänka på gamla stumfilmer. Ibland behövs inga ord, eller bara ETT ord, för att ett skämt ska gå hem. Jag ville verkligen skärpa mig och lägga band på mig själv för att invänta nästa roliga replik. Men jag fixade inte det. Vilken höjdarfilm. Det bubblade så mycket skratt som bara ville komma ut.
Det kom inga fler skämt efter öppningsrepliken. Jag hade inte haft tid att notera att jag var ensam. Inte i biosalongen, den var fullsatt. Nej. Jag var totalt ensam om att skratta. Med ens var det som tiden hann ikapp mig. Först var det knäpptyst. Mina ögon hade vant sig vid mörkret. Överallt såg jag arga blickar som riktades mot mig. Några närmast mig började hyscha. Någon sa till på skarpen.
”Du grabben. Du är inte ensam om att se filmen.”
Jag blev tyst en kort sekund av chocken. Sedan blev det värre. Nu förstod jag att det var förbjudet att skratta. Då är det verkligen inte lätt att stå emot. När man inte får är allt mer spännande. Det började rinna från ögonen. Jag höll på att få kramp i magen. Överallt verkade det bubbla över. Det verkade inte ens hjälpa att Bodil tittade tomt rakt fram och låtsades att hon inte kände mig. Kylan mellan oss svalkade inte ner mig.
Vad var det då som fick mig att tycka att det var så fantastiskt komiskt när Lindstedt vaknade mitt i natten av en telefonsignal. Ja, inte var det av att han yrvaket hade svarat med sitt efternamn. Hade han för min skull svarat med hela sitt rollnamn Martin Bäck hade jag varit tyst som i graven. Jag lovar. Kanske hade jag fått hålla Bodils hand och till och med något mer avancerat en bit in i handlingen om hon blev rädd för något läbbigt som visades på duken.
Jag hade på fullaste allvar trott att han svarade:
”Väckt.”
Med min sjuka humor gick jag i gasen på detta enda ord. Det här kommer att bli en både rolig och spännande film, tänkte jag snabbt. Humorn är säkert som Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Alla roller som jag sett och hört Carl-Gustaf Lindstedt i hade varit åt det komiska hållet, till mitt försvar. Detta var tiden innan jag sett honom briljera i Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Lindstedt hade en bred repertoar i sitt CV. Som många andra kända komiker och clowner var han allvarlig bakom masken.

Det blev aldrig Bobo och Bodil.  Behöver jag tillägga, som en eftertext i en film, att Bodil och jag aldrig gick och såg några fler biofilmer tillsammans? Jag har sett om ”Mannen på taket” på TV. Carl-Gustaf gjorde en magnifik rolltolkning av Kommissarie Bäck. Han var inte alls rolig, men jag kunde inte låta bli att i TV-soffan skratta till. Första intrycket tävlade fortfarande om uppmärksamheten.
”Vad skrattar du åt pappa?”

Namnet Bodil är ett alias. Namnet Bobo är ett smeknamn på någon som bor inom mig.
Blev allt lite glad igår kväll när jag såg att min blogg nådde 80 000 visningar. Ska bli spännande att se om den når 100 000 innan den blir full. Jag tänker inte köpa till någon plats för utländska pengar. Går kanske slänga gamla bilder och inlägg.

Annonser

Siffror kan lätt smittas

När nyårsafton närmade sig med stormsteg dök mitt nyårslöfte upp mitt framför näsan i en tidningsartikel. Artikeln handlade om en yngling som höll på med en speciell hobby. Rubriken var: På skyltspaning i vardagen. I tre veckor hade denne Andreas letat efter sifferkombinationen två-tre-sju. Den engelska beteckningen är Platespotting – Jakten på det rätta numret, d.v.s. att se numret på bilarna i rätt ordning. Från 001 till 999. Jag som gillar både siffror, bokstäver och tävlingsmoment blev eld och lågor.
Mitt val var med ens busenkelt. Jag funderade aldrig på att börja röka för att plötsligt sluta på nyårsdagen. Alternativt planera fler vita veckor verkade menlöst med tanke på mitt redan vita samvete på den fronten. Däremot blev Solveig orolig när jag avslöjade hobbyn i förskott.
”Du menar det inte på fullaste allvar? Det vill jag inte vara med om. Snälla. Skona mig.”
Framför sin näthinna såg hon olycksbilder och extra bilturer där vi skulle köra omkring med den allt mer tinande maten gata upp och gata ner.
Till saken hör att jag ofta har läst på bilskyltar. Inte har jag kommenterat och börjat skratta högt åt en skylt med siffrorna 842. Möjligtvis smålett åt agent 007. Nej, innan var det läsbara trebokstavsord som tilltalade mig. Ett utmärkt sätt att lära barn att snabbläsa och att ha kul under bilresan.
”Pappa! Den bilen är inte GUL. Varför kör de omkring och ljuger.”
”Titta! Den bilen är MIN. Hit med den då.”
”Kolla. Det står JUL på bilen mitt i sommaren.”

Jag hade några veckor på mig att i lugn och ro förbereda mig.
Solveig hade det också trivsamt. Hon trodde att jag hade glömt allt dumt. Istället cyklade jag runt och memorerade i närmiljön. I ett speciellt block förde jag diskret in nummer från 001 till 100. Bara sådana bilar vars ägare jag trodde bodde i husen. Som jag visste stod kvar när jag behövde dem. Med andra ord planerade jag den första tiondelen av min uppgift.
På nyårsdagen insisterade jag på att vi skulle ta en skön familjepromenad vid hamnen i Båstad. Solveig är inte född i farstun. Hon slet till sig mitt hemliga block i en snabb svepande rörelse.
”Vad läser du för något? Det kan inte vara sant. Är det därför du ska dra ut oss så tidigt på det nya året?”
Årets första promenad blev givande. Vilken inre tillfredställelse det var när den röda Saaben stod parkerad just där jag sett den tidigare. Jag mumlade tyst 001 för mig själv. Sedan glittrade mina ögon när jag såg 002 på hemvägen.
”002”, sa Solveig och Jennifer i talkör.
Jag hade ju redan sett det eftersom det var en mötande bil. I ett svagt ögonblick hade jag lovat att inte vrida huvudet runt sin egen axel när jag var bilförare. Reglerna var också så att den som tävlar måste se talet själv. Det hjälper inte om någon ropar det i bilen. Jag smålog i smyg åt att min hobby redan hade smittat av sig på minst två i familjen. Lizette var inte tillräckligt gammal för att vara helt pålitlig och Texas slickade mest runt.

Vi tog in på ett motell i metropolen Ullared en helg i januari. Solveig och barnen gick in på Gekås och shoppade i flera timmar. Äntligen förstår jag vad G:et står för i företagsnamnet – G som i guld. Det var rena julafton för mig. Min cykel var med på resan. Jag var garanterat den enda i samhället som cyklade omkring på de stora fotbollsplansparkeringarna i denna vintermånad. Det gällde bara att se upp för alla trilskande överfyllda kundvagnar med sina gula plastpåsar och trötta människor. För mig var det som att stjäla godis från småbarn. Endast en söndagseftermiddag på IKEAS parkering hade kunnat konkurrera.
Efter en natts sömn var det samma schema. De tre damerna gick in redan klockan åtta på Gekås och jag cyklade ut och gjorde mina fynd helt gratis. Kostade inte en droppe bensin. Frisk luft och motion fick jag på köpet.
Med min nya hobby tvingas jag såklart att planera i förväg. Ska vi gå på bio med barnen fyller jag bilen i god tid för att hinna med att åka slalom på Maxis parkering innan filmen. Lite oljud börjar höras från vissa medpassagerare.
”Du lovar att titta på vägen. Jag tar höger och Jennifer tar vänster sida.”
Säger någon rätt sifferkombination saktar jag farten och suger in nästa tal. Väl hemma går jag in på Platespotting-sidan på Internet och registrerar mina nya nummer och tittar i tabellen hur jag ligger till. Just nu är det ett tusen fyrahundra åttio anmälda. På en särskild lista har jag skrivit in mina okända vänner. Jag har valt att tävla med människor som bor i närheten. Automatiskt förs deras aktuella siffror in. Det som jag upplevt som häftigast är åldern på deltagarna. Fördomsfullt hade jag förväntat mig mest grabbar i tonåren. Så visade det sig vara helt fel. Alla åldrar finns och nästan hälften är flicknamn. Visst måste det vara en fördel att bo i en storkommun med all sin trafik.
”Ska du börja om när du kommer till 999 om några år?”
Solveig undrade med orolig stämma.
”Självklart inte. Så tråkig är jag inte. Fantasilöst. Omoget.”
Löjligt, tänkte jag bakom ryggen på min enda fru. Däremot skulle det vara kul att köra baklänges. 999, 998, 997…

Blev du sugen? http://www.platespotting.com. Där finns fakta och regler. Det duger inte att ha sett rätt nummer på en bil på bio. Endast nummer som spelaren själv sett live räknas.
Jag själv slutade tvärt när våren kom. Insåg att jag skulle missa alla underbara vårtecken. Insikten kom när jag cyklade omkring i Laholm och glodde på bilskyltar och var på gränsen till en trafikfara. Däremot brukar jag skrämmas i familjen varje gång jag ser en 001. Det finns minst två stycken i Ystad.
”Nu börjar det klia igen… Ska jag? Ska jag inte? ”
”Inte! Absolut INTE!”
”Vi kunde göra det allihopa. Tävla inom familjen.”
”TÄNK INTE ENS TANKEN!!!”