Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉

 

Annonser

Tio Lykkepiller utan biverkningar

Äntligen ska vi se första filmen i nionde säsongen av Familjen Lidéns filmkvällar.

Jag har haft huvudansvaret att köpa in filmer från olika håll. Som vanligt blandar jag genre och inspelningsår. Denna gång mellan 1979 och 2012. Vill gärna att barnen ska få se några ”klassiker” varje år och inte bara matas med amerikanska collegefilmer som ofta är stöpta i samma form. Ska bli spännande att se om det blir någon fullpoängare och vilken film som blir säsongens kalkon. Kanske blir kritikerhyllade, romanbaserade Niceville, som är först ut, en fullträff. 148 filmer har vi än så länge sett och därefter betygsatt mellan 1 till 10, under åtta säsonger. Till filmen smaskar vi på något gott.

Eftersom vi är sena i år får det räcka med femton filmer. Vi har ingen given kväll längre eftersom tjejerna inte alltid prioriterar sina gamla föräldrar först. Livets kretsgång.

Orsaken till att vi inte körde igång i januari är dansk. I julklapp fick jag första säsongen av underbara Lykke Leth. Denna gång fick tjejerna sitta med och vika sig av skratt under de tio avsnitten samtidigt som jag också hunnit med att se hela andra säsongen på den fasta måndagstiden. Jag har i ett tidigt inlägg på denna blogg lovordat Lykke och många andra danska serier som jag älskat genom åren. Mille Lehfeldt är lysande som den ambitiöse Lykke som satsar på att göra kometkarriär på läkemedelsföretaget SanaFortis. Hennes tvillingbror Thomas är raka motsatsen. Han är deprimerad och lever på SanaFortis lyckopiller. Syskonens livsvägar korsas av psykiatrikern Anders Assing som spelas av David Dencik.
Vad skönt det är att få skratta ut rejält – utan skrattpiller.

Delar någon min smak för Lykke och danskt på TV eller Film?

DSCN8165