Bild P

En vanlig syn efter vi kom hem sent från vänner och släkt. Vi hade ju oftast en bra bit att köra för att komma hem till Bjärehalvön.
Det blev till att bära in var sitt kärt paket.  ❤
Jag föreslog ibland till Solveig att vi skulle låta dem sova där mjukt på mattan. Sedan var de färdigklädda för transport till förskolan nästa dag. Hon nappade aldrig på min geniala idé.  😉

Hoppas du inte har samma trista snöblandat regn som jag har just nu utanför fönstret. Tur jag har mina skidskyttekompisar att umgås med under dagen. Dessutom har jag en otroligt spännande kriminalroman att läsa vidare i. Boken orsakade brist på sömn i natt.
Min älskade har tagit tåget till Lund för att äta lunch med kompis.
Lördagskram Bosse

Ps. Jag har bestämt mig för min poängfördelning i sovtävlingen. För jag vill också vara med och leka.  😀
Tävlingsregler:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen.

En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant.
Domaren är bara intresserad av hela poäng.  🙂

Bild I


Jag minns inte helt säkert vem som tog kortet på Familjen Lidén i ”Blå rummet”. Men jag måste ha tagit det på blåaste allvar. Endast färgade linser saknades.  😉

Tävlingsregler & fast text:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant. Domaren är dock bara intresserad av hela poäng.  🙂

 

Grattis till KerstinCecilia

6

Uppgift sex av trettio: Sådana riddare är goda.
Svar: 7 bokstäver
Facit: FATTIGA
Vinnare: KerstinCecilia, 4 minuter.
Fakta om nästa uppgift: Kategori B, klockslag: 09.09

Aktuell tabell:
1. Anki Arvidson, 14 poäng
2. Susan Johansson, 12 poäng
3. Wiolettan, 12 poäng
4. Annika Sohlin, 10 poäng
5. Signhild Hortberg, 8 poäng
6. Inger Börmark, 7 poäng
7. KerstinCecilia, 6 poäng
8. Gunnel Moberg, Ing-Britt Jönsson, 6 poäng
10. Gunbritt, 5 poäng
11. Marie Kristoffersson, Börje Carlsson, Ditte Akker, Åsa Bäcklund, Eva Rohlén, 4 poäng
16. Ezter, Znogge, Lisbeth ”Lippe” Forsberg, Per Börmark, Gunilla Wahlberg, Cecilia Ottosson, Lma, 3 poäng
23. Yvonne Carlsson, Ethel Hedström, Solveig Svensson, 2 poäng
26. Primrose, RosMarie Danielsson, Maria Bergman, Ingrid Levander, Skåningen, Minton, Åse Holmander-Mehlin, Tant Glad, Gun Toresson, Maj Johansson, Susie Bloom, 1 poäng
37. Inez Carlsson, Gittan Jacobsson, 0 poäng
39. Övriga

* Rött namn betyder att personen vunnit en titel.
* Om två eller fler ligger på lika poäng är antalet grensegrar avgörande i första läget.

Självklart är det bäst att trycka på ”Följ” min blogg– står långt upp i höger marginal.

Fast text:
A.Tio uppgifter kommer att dyka upp på klockslagen 07.00, 10.00, 15.00, 18.00,19.00, 20.00 och 21.00.
B. Tio uppgifter läggs in på bestämda klockslag. När? Detta kommer att berättas om här på bloggen.
C. Tio uppgifter kan komma när som helst under månaden.

OBS! Ibland kan det bli mer än en fråga samma dag. Exempelvis när lekledaren behöver fritid en annan dag. 🙂

EFTER det att en uppgift är stängd kommer jag att föra in en aktuell tabell UNDER uppgiften, lämna rätt svar, tala om vem som har vunnit och berätta om nästa uppgifts kategori, A, B eller C.

En småländsk buss och fyra kapade flygplan

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Septembersolen lyste mot mig när jag tog en sista klunk av kaffet denna ljuvliga tisdagsförmiddag. Fortfarande kan jag än i dag med välbehag känna smaken av den osötade jättestora kakan från konditoriet i Boarp. Orten på höjden där vi en gång träffade en jordnära och trevlig Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
Som ofta när det var fint väder på hösten hade jag valt balkongen mot havet och Hovs Hallar. När de flesta turister åkt hem var Bjärehalvön extra fridfull och livet hade gått in i en ny fas som jag uppskattade i all sin enkelhet.
Bonden som arrenderade mark av oss höll på med någon syssla på åkern och måsarna följde intresserat hans framfart, med mask i blickarna.
Jag slängde upp en hälsningsnäve mot kvinnan som jag brukade handla potatis och jordgubbar av, när hon cyklade förbi med yngsta dottern i barnstolen. Hon som flyttat ner från Stockholm ungefär samtidigt som vi och som senare startade upp Lisas bod.

Jag har alltid velat vara ute i god tid om det är möjligt. Stensjön Buss, med femtiofem glada smålänningar, skulle komma först om en timme. Redan kvällen innan hade jag gjort rent toaletten, dammsugit och torkat alla golv, sett över montrarna och putsat bort nyfikna fingeravtryck. Det kändes viktigt att allt såg fräscht ut.
Stensjön Buss skulle detta år vinna min tävling, årets buss. Det bussbolag som var hos Lidéns Samlingsmuseum flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss som stod överst på en monter. Stensjön Buss var ett pålitligt bussbolag som fattat tycke för vårt samlingsmuseum redan första året. Jag uppskattade kontakten vid beställningarna och att de alltid höll ankomsttiden.
Utanför entrédörren stod jag och njöt av vädret och kisade upp mot den slingrande vägen mot Hov. Nästan på klockslaget dök bussen upp och jag gjorde mig beredd mentalt för att kliva på bussen och greppa mikrofonen. Något som jag gjort hundratals gånger.
Det syntes att gruppen var yngre och piggare än genomsnittsbesökarna och jag visste att det stora sällskapet precis varit och fikat. Därför pratade jag en extra stund och mina skämt gick hem, eftersom det skrattades på de rätta ställena.
Väl inne på Lidéns Samlingsmuseum spred sällskapet ut sig som jag bett om på bussen, för att det inte skulle bli för trångt. Som alltid fanns det en uppsjö av frågor och ofta fanns det någon extra pratglad person som ville ha en större bit av mig.
Det var svårt att räcka till för alla när Solveig inte var tillgänglig en vardag under en skoltermin. Jag ville helst inte lämna disken där vi sålde saker, vykort och dryck. Dessutom dök det ibland upp andra besökare som skulle betala entré.
Bland centerkvinnorna var det en kvinna som hade läst om oss i en veckotidning och som bubblade av frågor och flera andra väninnor stod i en tät ring omkring mig när jag visade någon detalj i en monter. Därför noterade jag inte att chauffören påkallade min uppmärksamhet utanför ringen. En mycket sympatisk yngre man som annars var lågmäld och försiktig i talet.
”Har ni en TV någonstans här i närheten?” viskade han till mig mellan de fina utflyktsklänningarna.
Eftersom jag var inne i min pratbubbla tyckte jag den privata frågan var tokig. Han visste väl att vi inte hade någon TV i museet. Han hade ju sett alla rum i muséet förr. ”Nä. Det har vi inte plats med”, svarade jag spontant innan nästa kvinna tog över konversationen och jag på nytt blev en tupp i hönsgården.
En kort stund senare var chauffören Thomas där igen och viskade en engelsk term och något svamlande om något flygplan.
”Menar du Högskolan i Halmstad? Trade Center?” svarade jag spontant och han log snett.
Det fanns inte många sekunder för mig att tänka. Skulle jag släppa upp honom till vår privata bostad för att titta på TV? Vad konstig han verkade? Mådde han bra? Skulle han snart fråga om jag kunde öppna en låst monter och hälla upp nybryggt Zoegas Kaffe i just en bestämd kaffekopp? Jag noterade tacksamt att han gled ut till bussen innan jag fick fullt upp med annat.
Fast jag upplevt tillståndet många gånger tidigare var det alltid samma overkliga känsla när en buss rullade iväg från parkeringen. Från ett sorl från en stor skara till en total tystnad som värkte bokstavligen i öronen. Hade de verkligen varit här? Vad skulle de minnas av besöket i framtiden? Förhoppningsvis spreds ringar på vattnet.
Jag kände mig extra nöjd denna gång. Många trevliga kvinnor. Flera intressanta frågor. De hade varit köpsugna och uppskattat Solveigs tavlor med tänkvärda ordspråk och hennes egentillverkade minikaffekoppar på stenar. Det enda jag inte blev klok på var Thomas, busschauffören. Vad knepig och annorlunda han varit denna gång. Vad hade han fiskat efter? Jag drog för cafégardinerna och låste entrédörren. Tänk om en rånare slog till just i detta läge. Slog ner mig och tog min magväska med alla pengar. Det hade hänt andra. Ändå hade jag inte vett att vara rädd. Istället tänkte jag glatt på att jag skulle hämta tjejerna från förskolan tidigt. Eftersom det fortfarande var fint väder fick det bli en tur till Båstad och lekplatsen vid havet. Där trivdes vi alltid alla tre. Kanske kunde vi ta med Solveig hem när hon slutade. Varför inte överraska henne med fikakorg.
Under tiden som fiskgratängen blev ätbar i ugnen kom jag att tänka på den där Thomas igen. Därför struntade jag i att sätta på en CD och gjorde istället något som jag aldrig gjorde annars mitt på dagen. Jag satte på dumburken … och livet blev aldrig detsamma igen.
Först trodde jag att kanalen, mitt i lunchtid, visade den gamla amerikanska filmen ”Skyskrapan brinner”, som jag sett på sjuttiotalet. Under flera minuter kämpade dokumentärbevisen mot mitt hårda skal av naivitet. Det här händer inte på riktigt. Någonstans från köket hörde jag timern kalla på uppmärksamhet. Jag stod kvar paralyserad och såg om, och om, och om igen samma filmade sekvenser, som hjärnan inte fixade att ta till sig. Flygplan som styrde rakt mot World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Mitt känsloregister levde sitt eget liv. Både inom mig och där jag spankulerade runt i den stora salen och försökte greppa något som inte gick att greppa. Varken då jag jagade den hala tvålen 2001 eller nu fjorton år senare. Alla dessa inre sår som aldrig kommer att läkas ut helt hos oskyldiga medmänniskor. Eftersom jag redan tagit måltidssprutan kom jag inte undan att återgå till min vardag. Självbevarelsedriften fick mig att skrapa bort det svarta täcket och kämpa mig genom måltiden som mest smakade kofta. Annars hade jag själv legat där fysiskt medvetslös på golvet. Mentalt var jag redan golvad på köksstolen, med en tom blick in i tapeten.

När jag puttade fart på Lizettes gunga gick mina tankar till alla barn som mist sina föräldrar, mor- och farföräldrar några timmar tidigare, helt i onödan. Vilken fasansfull död. Mina tankar fladdrade utanför boxen. Tänk om någon tvekade på morgonen. Kände efter en extra gång innan de ringde det där samtalet och sjukskrev sig. Skulle personen i framtiden ha två födelsedagar? Definitivt skulle personen aldrig mer gnälla över en nästäppa.
Våra döttrar är uppfödda på kramar, närhet och kärlek. Jag tror inte att de märkte att jag kramade några extra gånger denna mörka eftermiddag då höstsolen sken falskt från himlafästet. Mörkt tänkte jag tanken: Är detta den nya framtiden som väntar våra barn?

Jag har sökt och kommit in på många utbildningar på Högskolor och Universitet, som jag sedan tackat nej till av olika skäl. Väldigt sällan ångrar jag beslut jag som tagit genom åren. Gjort är gjort. Om någon ställde mig mot en vägg och krävde att jag skulle berätta om en enda utbildning som jag borde ha tackat ja tack till, skulle svaret komma direkt från hjärtat, Juristutbildningen i Lund. En utbildning som skulle passat mig perfekt. Inriktningen skulle givetvis blivit åt åklagarhållet. Jag skulle blivit en stenhård och rättvis yrkesman. Med facit i handen flera år efteråt. Jag hade inte blivit gammal. Varken i yrkesrollen eller privat. En bomb skulle slängts in i min bostad. Mina eventuella barn hade levt otryggt och farligt. Världen är inte rättvis. Bevisen är just nu kristallklara i ex. ett blödande Syrien, där godhet hålls tillbaka och överskuggas av mörkare krafter.

Det svarta datumet 11 september började för mig med att min formel 1 idol Ronnie Peterson dog 1978 i sviterna från kraschen på Monza-banan. Två år efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon dog Anna Lindh av skadorna som hon fick efter knivöverfallet dagen innan på NK. Min favoritsångerska Marie Fredriksson föll ihop i sitt badrum d. 11 september 2002 och hennes liv förändrades helt. Det gör ont när jag tänker på allt dystert som förknippas med just detta höstdatum. Tänk om det sker ett upplyftande världsmirakel söndagen den 11 september 2016. Jag tror att jordens människor är i behov av det ljuset. Mer än någonsin. Jag blir inte sur om det sker tidigare.

Solveigs förslagFacebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok av SolBo Förlag. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin fortsättning på hösten. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag.

 

Hemma eller borta?

sex

Vi återvänder med jämna mellanrum till våra gamla kvarter. Under några år bodde vi på Bjärehalvön och drev ”Lidéns Samlingsmuseum” i Ängalag. Därifrån åkte vi på många korta familjeutflykter i nordvästra Skåne under förmiddagar och sena kvällar.

Vid varje återresa, sedan vi flyttade till Ystad sommaren 2011, brukar vi ha ett tema. Förrförra gången var vi nästan bara sociala och besökte trevliga människor. Förra gången satsade vi på Kullahalvön. Den tycker vi båda två är en ännu mer spännande halvö än halvön där vi bodde i nästan åtta år.
I fredags var det Bjärehalvöns tur.
Vilken halvö av dessa två är din absoluta favorit?

Vi har ofta en tid att passa. Vi skulle hämta hem en trött tjej som ”dygnat” (varit uppe hela dygnet) sista biten på sitt ungdomsläger och därför bestämde jag och Solveig oss för att bara göra tre längre stopp och rulla förbi platser i närheten av dessa.

Den klart bästa och vackraste badplatsen är definitivt Segelstorps strand (jag borde ha scannat en gammal bild). Tipset fick jag av flera sommargäster, när jag jobbade i museet. Med tanke på att jag sällan var ledig dröjde det några år innan vi hittade dit eftersom vi hade andra fina ställen närmare och barnen var små. Vad vi hade missat! När vi väl hade hittat dit valde vi mer än gärna att återvända till den underbara stranden och utsikten. Bara man var där tidigt och fick en parkeringsplats. Det var inga problem eftersom jag skulle se fräsch ut klockan 13.00 varje dag inne i museet.

DSC_31940118 (Gammal bild. Jag har lärt mig att köpa ”många kakor” när det är långt till dem.)

Första kortare stoppet var givetvis ”Nisses konditori” i Ängelholm där jag skulle hämta en stor tårtkartong med goda osötade chokladkakor. Tur med vädret hade vi, men otur med bilen. Det blåste först storm en bra stund inne i bilen. Sedan blev det otäckt tyst och kvavt när både AC och fläkten tog semester.

ett

Första riktiga stoppet var Ramsjöstrand där vi fikade och gottade oss på en filt. En plats där vi gärna gick söndagspromenad när vi bodde i de här trakterna. Detta hus vill jag ha som sommarhus. Helst nu! 🙂

två

Ramsjöstrand har en rofylld hamn…

tre

… och en tuff sjöbod där man kan se på många spännande saker.

Efter att ha kört förbi det stora huset som en gång var vårt, hade vi bara 3 km ner till Hovs Hallar. Denna plats som jag besökte varje sommar som barn. (Inte kunde jag då ana att jag som vuxen skulle bo några stenkast därifrån och vara chef för 3 333 kaffekoppar och många andra saker.) Det bästa av allt var att se solnedgångarna från den inglasade terrassen på andra våningen, eller från balkongen utanför vårt sovrum.
Ibland sov vi över alla fyra på altanen, låg och tittade på stjärnhimlen. ❤

fyra

Minns ni Max von Sydows roll? Scenen i Ingmar Bergmans biofilmsklassiker ”Det sjunde inseglet” från 1957, där riddaren Antonius Block spelade schack med Döden. Denna scen spelades in i Hovs hallar. Filmen var en av Bergmans egna favoriter. Bibi Andersson, Nils Poppe och Gunnar Björnstrand var tre andra stora skådisar som medverkade i filmen som slog igenom stort internationellt.

fem

Man kan ta sig till Hovs hallar på flera sätt.

sju

De har ”rensat” rejält de sista åren. Jag kan sakna när jag lekte gömme bland buskarna. Samtidigt ser man längre nu. Det är bra att kossor och andra djur betar och håller efter annat. Även tistlar kan vara vackra.

åtta

Vi plockade gärna björnbär i september. Jennifer älskade att mumsa på bären.

Vad vi hade längtat efter att sitta på vårt favoritställe. Längst upp på ”berget” och äta Solveigs supergoda piroger och njuta av utsikten denna beställda fina dag. Trots att det var mycket folk var vår plats ledig just då. Jag njöt så mycket av vyn, vädret, minnen och sällskapet att jag glömde ta foton. Vi hann med att gå åt alla tre hållen i Hovs Hallar. Rakt ner. Upp till ”berget” och till vänster med utsikten mot Hallands Väderö. En fin liten ö med gott om huggormar.

tio

elva

Två av mina detaljbilder från denna resa. Jag minns hur jag och tjejerna brukade kasta i pinnar och tävla om vilken ”båt” som först kom ut från tunneln. 🙂

tolv

Kattviks hamn.
Efter att ha cyklat eller kört bil på varenda liten väg lovar jag att jag känner till ”alla” fina utsiktsplatser och vägar på Bjärehalvön och kunde varit en turistguide. Orsaken var att jag varje vår gjorde kombinerade jobb/njutresor när det var fint väder. En fördel när man är chef. Jag är glad att många bilresenärer bara vet om Italienska vägen. Annars hade det varit tufft att mötas på de slingrande, smala vägarna. Många känner naturligtvis till den branta vägen ner mot Kattvik, om man kommer från Hovs Hallar. Åt andra hållet är det en tuff backe. Det kan Solveig skriva under på. En sjungande Jennifer bakom sin mamma, som lyckligt viftade med en blinkande ”lampa” efter sitt besök på en Cirkus i Båstad, minns den cykelturen på ett helt annat sätt.

tretton

Kattvik var alltså vårt tredje stopp. Där hamnade jag mitt i ett spännande krabbrace. Jag var för feg för att fråga om jag fick vara med. 😉

fjorton

Vilken tur vi hade med hemresan. Först hade vi flax och fick en trevlig pratstund med två gamla kompisar. Sedan gick solen i moln som på beställning och det kom svalkande regn en kort stund. Perfekt. Då slapp vi köra med öppna fönster de drygt 20 milen hem och chauffören behövde inte svimma.

Vi testade ett nytt fik i Ljungbyhed. Som alltid var vi tacksamma att vi kom hem lyckligt och väl och hade haft en behaglig och trevlig resa. ❤

Sexton år sedan

Vid den här tiden för sexton år sedan var det full aktivitet i vårt stora hus. Om fyra timmar skulle Solveig klippa av snöret. När jag tittade ut genom fönstret snöade det och påminde mer om en vinterdag. (fotot är från en annan dag)

Ängalag

Med fina blommor vi fick denna onsdag. Det kom besökare som åkt ända från Stockholm. Vilken tur att det slutade snöa. Tydligen var det bara jag som gick in för uppgiften att vara rätt ”klädd” i ”Blå Rummet”. 😉

Blå rummet

Första bussen glömmer jag aldrig. Laholms PRO blev först. Nu kunde vi konstatera att det funkade med över femtio besökare samtidigt. Fast vi insåg att ett stort bord med stolar fick plockas bort från ”Köket”.

Första bussen

Vi har flera tusen glada minnen från de åren. ❤

Idag firar vi med en stressfri fika på stan. Var sak har sin tid. Ibland kan jag fantisera på skoj. Tänk om SolBo Förlag hade haft de här två böckerna på den gamla köpmansdisken under dessa säsonger. Jag tror att det hade funkat riktigt bra att kombinera.

FacebookSolveigs förslag

 

VMA – Triss på en halvö

Vi både uppskattade och gillade Bjärehalvön när vi bodde och hade porslinsmuseum där. Endast 3 km till Hovs Hallar, 5 km till Torekov och 9 km till Båstad. Ändå tyckte både jag och Solveig att halvön söderut vann i en jämförelse mellan halvöarna.

Idag för två veckor sedan, när vi skulle hämta våra döttrar, gjorde vi en avstickare till de tre platser på Kullahalvön som vi gillar bäst: Viken, Mölle och Arild.

1

Overkligt att Viken ligger så nära till Danmark. Själva centrumkärnan består av två delar. Det är Gamla Viken som tilltalar mig mest. En villa med en lummig trädgård i de kvarteren hade jag inte sagt nej till. 🙂

2

3

När jag ser det anrika gamla hotellet på höjden i Mölle tänker jag på gamla filmer med ex. Nils Poppe.

4

Grabben i mig tänker på favoritserien ”Kullamannen” när jag blickar mot Kullen.

5

Här på bänken med utsikt ner mot hamnen i Arild fick gubben sluta tänka på Marianne i Kullamannen. Han hade själv två döttrar som skulle hämtas en viss tid.

6

Fast vi startade från Ystad redan klockan sex insåg vi att tiden sprang ifrån oss. Så är det när man har det roligt och det är asfaltläggarnas favorittid på året. Vi fick skippa ”Flickorna på Skäret”, Skepparkroken och några andra favoritställen. Snabbt tog vi oss till en strand i Hemmeslöv, precis i utkanten på Båstad. Undra om de ska förbättra hotellverksamheten eller bygga annat? Fortfarande var det strandväder när vi tog maten och gick ner till gamla kända kvarter. Här badade vi många gånger när tjejerna var små. Solveig hann duka upp under tiden som jag tryckte in insulin i magen. Jag hann ta några tuggor innan mötet började. Insåg att det handlade om ett stormöte och att vi inte var inbjudna. Varenda geting var däremot inbjuden till Rivierans Strand i Hemmeslöv. 😦 Dessutom började det dra ihop sig till ett lokalt ösregn. Mörka moln tornade ihop sig på himlen bakom våra ryggar och vi tvingades rusa till bilen. Plötsligt blev det full aktivitet runt bilen. Syns inte på bilden. (Jag vågade inte gå ut och fota när det pågick som värst). En stor läbbig gaffeltruck körde fram och tillbaks bakom bilen och hämtade saker som en lastbil snabbt hade lastat av. Jösses. Konstigt att de inte stängt av bilparkeringen för privatpersoner. Skulle vi äta sådana stressluncher varje dag hade vi fått magsår. Mestadels skrattade vi åt det, men en aning stressigt blev det. Kul minne efteråt och det kunde varit värre. Tänk om truckmannen bestämt sig för att lyfta upp vår bil i luften och sedan tagit helg. 😉

Vilken halvö av dessa tycker du bäst om och varför?

Du får ha en bra helg. Jag och Solveig ska ställa klockan imorgon.Tidigt på morgonen startar vi med sysslan att göra en gedigen tabell över sådana saker som ska ändras i vårt manus. Jag har tingat två yngre kockar till lunchen. För oss gör det inget om det ösregnar eller snöar ute denna intensiva manushelg.

 

 

Den mystiska stölden

Kåseri från mitt arkiv:

Det är lika spännande varje månad. Vad ska hända? Vad ska försvinna? Vilka pjäser duger inte till nattfåglarna?
Sista vardagen i varje månad slår jag samma siffror på telefonen. Denna tradition har pågått ett bra tag, ända sedan det blev bestämt att vi ska flytta från vårt stora hus där vi bott en längre tid.
De är trevliga på SITA. Oftast brukar en Åsa svara och jag frågar om nästa månads grovsopshämtning. Åsa berättar vilken vecka som gäller och frågar om vilken fastighetsbetäckning vi har. Lätt som en plätt. Jag behöver knappt snegla på fusklappen. 35:1. Jag är stolt för att jag kan komma ihåg en sifferkombination. Är det där gränsen går? Jag fixar tre siffror men tvekar på fyra. Tänk om Visakortet haft tre siffror och ett kolon istället.
Från början var jag en novis. Jag ställde prydligt ut grovsoporna på söndagskvällen. Alltid bakom skolbusskuren. På det bruna planket klamrade jag fast lappen med texten; GROVSOPOR. Sedan visste jag inte vilken av de fem vardagarna sakerna blev hämtade.
Jag vet inte exakt när jag kom på det. Det måste ha varit den gången jag såg lastbilen med dekalen SITA dyka upp en eftermiddag och chauffören rattade in på vår stora grusparkering. Det egendomliga med det var att jag tidigare under dagen lagt märke till att sakerna redan var hämtade. Nästa månad noterade jag att hälften av mitt kolli var borta några dagar innan SITA kom på besök. Kunde det vara någon på SITA som jobbade deltid? Nej, så dum var jag inte. Ganska snart förstod jag och Solveig att vi hade nattgäster. Någon gång under de mörka timmarna försåg vi någon med våra grovsopor. Ett tag slängde vi hundratals porslinsföremål. Det rörde sig mest om kaffekoppar. Kopparna hade små till stora nagg och sprickor. Vi började mata våra nattfåglar med en kartong åt gången. Nästa morgon var både kartong och porslin borta.
Vi visste inte hur vi skulle tackla det? Var det stöld eller inte? På ett sätt var det bra för just oss. Reglerna var annars från SITA att man får lämna grovsopor en gång i månaden. Vi hade mängder av saker vi behövde bli av med.
Jag försökte få igång en skriftlig konversation. La i en personligt skriven lapp i en fryspåse och stoppade den i en kaffekopp. Vi fantiserade vilt. Vad det en konstnär som höll på med ett porslinsprojekt? Eller en person med en ofantlig stor släkt som laddade för sommarsläktkalas? Någon som älskade att duka fram olika koppar till sina gäster? Jag skrev ner dessa funderingar på den personliga lappen. Avslutade brevet med en brasklapp. Nästa vecka ska nya saker sättas ut. Välkommen tillbaka.

Det blev aldrig någon respons. Berodde det på att jag skrev på svenska? När det var indiansommar var jag frestad att lägga mig i en sovsäck i bersån vid busskuren. Tänk vad mysigt att ligga och titta på stjärnhimlen. Började det röra på sig kunde jag smugit in i busskuren. Där fanns ett kvisthål varifrån jag kunde haft koll på läget. Solveig var inte sugen på min idé. Hon uppskattade inte heller när jag föreslog att gömma en sorkfälla eller en musfälla bland artiklarna. Hon är så finkänslig min älskade fru. Lite pinsamt har det varit ibland. När vi inte hann sätta ut något nytt till SITA och det bara låg någon svart säck och fladdrade med någon småsak i. Till slut fick jag berätta för Åsa om våra nattfåglar.
”Du är inte ensam. Det har hänt att vår bil kommit precis när de håller på att lasta in grovsoporna i en bil. Först har de tydligen åkt efter vår bil och lärt sig rundorna veckorna tidigare.”
Sista gångerna har jag upplevt det som om nattfåglarna blivit mer kräsna. Allt duger inte längre. Eller beror det på att det går mot vinter. Har de dragit till sydligare breddgrader? Bara de inte gömt sig i vårt olåsta ytterförråd. Där bor redan fladdermöss. Det kan bli för mycket av ljuskänsliga väsen omkring oss.

Ps. Detta fenomen är numera vardagsmat. Men inte då…Ds.

För femton år sedan

I vår familj är det jag som håller reda på datum av olika slag. Igår var en speciell dag för oss. Då var det exakt 15 år sedan som Solveig klippte av snöret utanför Lidéns Samlingsmuseum, i Ängalag mellan Båstad och Torekov, på Bjärehalvön.
Vi lekte på den tiden med siffror. 3/3-99. 3 333 st olika sorters kaffekoppar, 666 st äggkoppar, 33 kr i entré för vuxna, 11 kr för ungdomar osv. Ofattbart att det kom personer ända från Stockholm till vår premiärdag. På ett vis är det som det aldrig har hänt. Ändå. Vilka härliga minnen vi har kvar… och några stressdroppar.
CCI20140304_00010002 CCI201403040001

Vi firade gårdagen med att öppna en annan dörr i våra liv.
Ett

Ni som är Österlenälskare känner säkert igen innergården. Om några veckor kommer det att vara fullt med sittande och njutande besökare. Både här och runt om i trädgården.
Två

Jag är svag för änglar. Även änglar behöver fika.
Tre

Svårt att välja. Det finns mycket som lockar en diabetiker. ”Du väljer så fotar jag vidare”. Vad smart jag är, för då slipper jag att… 😉
FemFyra

Vilka fina utmärkelser Olof Viktors har fått. Ursäkta blixten. Se den som en extra hyllning till prisen.
Sjusåklartsju

Lätt hänt att man får med sig andra godsaker hem. Tänk om jag haft rätt kontakter och inte varit så blyg. Då kunde de fått äran att sälja ”Mina fotsteg i ditt hjärta” bredvid de andra böckerna.
Sex

Åtta

Vågar jag mig fram nu trots min blyghet?

Nio

”Hej allihopa. Hjärtligt välkomna till min bloggbild. Jag både ser och förstår att ni brinner för att komma med på ett hörn. Inte rymma iväg till ett hörn eller gömma er under borden. Det är inte så många tusen som tittar in på bloggen.” 🙂
Tio
Jag är även svag för snygga fönster.
Elva

De har gott kaffe här.

Tolva

Bara en bild till först.
Tretton

Va! Har en närsynt kaffetjuv druckit upp allt… varför tog tjuven inte något bett? 😉
Fjorton

Dags för demaskering. Vem är den skyldige?
Femton

Det finns alltid konst i olika former till beskådande och försäljning. ”Är det inte dags för mig att få köpa en tavla?”

Femtonochhalv
”Vi behöver inga fler tavlor hemma. Det räcker så gott med dem som du gör varje dag.”
Vad exakt menade hon med det? Ibland är jag glad för att inte alla getterna är hemma hos mig och att inte alla besticken ligger och vänslas i lådan.

sexton

”Ska vi ta bilen eller jogga hem?”
Sjutton

”Jag har ett bättre förslag. Du joggar av dig det som låg överst på din morotskaka och jag tar bilen.”
Denna underbara kvinna är min före detta klasskamrat… om jag minns rätt var hon lika retlig då som nu.

 

 

Tävlingsdags – Bild TIO

J
Idag söndagen den 23 februari är det tävlingsdags. Du har haft möjligheten att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans på tio foton. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Du kan scrolla ner här, annars går det fortare att gå in på kategorin ”Sött sovande” (då får du se förra årets bilder också) .
Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. Förra året hade Ni och jag inte samma vinnare. Den här gången tycker jag personligen att det är svårare.
En av er vinner en Trisslott. OBS! Vinnaren dras av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Ha en bra söndag.