Det lilla bageriet vid havet

A

Hej!
Jag heter Bo Lidén och bor på denna gata.

B

Jag är väldigt mån om att köpa mitt bröd hos ”Det lilla bageriet vid havet”.

C

Inte köper jag gurkor som åkt mullrande flyg från Gurklonien. Givetvis promenerar jag miljöklokt till närområdet.
(Här dök ett problem upp när en man som rastade sin hund undrade om huset skulle säljas. Han trodde tydligen att jag var en mäklare) 😉

D

Det blev ett svårt val.

E

Ska jag köpa den halvfulla eller den heltomma flaskan? Drycken är läskigt äcklig. Men är man miljömedveten går allt ner och förhoppningsvis gör blodtrycket samma resriktning. 😉

F

Allt var frid och fröjd när jag kom till Tomatgatan. Det var då som en gammal gumma höll på att köra på mig med sin segway.

G

Hon började utan att jag bett henne att berätta för mig en otäck historia om hur ketchup kom till. När hon kom till sekvensen om hur söta oskyldiga körsbärstomater puttades ut på gatan för att … höll jag för öronen och hoppade snabbt upp på en …

DSC_29200002

… miljöcykel och rullade hem nerför backen.
För att tänka på annat bestämde jag mig för att betala en faktura.

I

Vänta lite. Ska jag betala eller ska min fru betala? Nu blev det megasvårt och jag fick lokal huvudvärk. Bara det är en bedrift med tanke på mina tre hjärnceller. Jag tror jag blivit påverkad av influensasprutan som jag fick igår.

five

Dessutom känner jag mig både snurrig och kluven. Hjälp mig snälla läsare! Visst har det varit ett rikligt bärår i vårt land. Men är det normalt att blåbär växer på klasar och är så jättestora? Jag vill inte äta något som är dopat och farligt. Jag vill heller inte fråga Solveig. Hon skulle bara … 😉

Kategori: Lite galet. Men Familjen Lidén blir mer och mer duktiga på att handla ekologiskt och närproducerat.

 

 

 

Annonser

En av dem är skyldig

DSC_18700001Fyra förpackningar flingor. Det är antalet som brukar finnas i vårt hushåll. Sorterna varierar med vissa undantag. Till vardags är det jag som är FrukostNisse och förflyttar dessa paket till köksbordet. Alltför ofta har jag insett att det skulle behövas blöjor till dem. Detta eviga krasande under mina svarta Birkenstock är irriterande. Helst när jag fredagsstädat. I mitt trötta hungriga tillstånd drog jag inga slutsatser under en lång tid. Jag gav enhetligt ALLA skulden. Detta var varken snällt eller rättvist, nu har jag nämligen anlitat en privatdetektiv. Jag själv. Billig, smart och självgod. 😉
För att inte dra någon förhastad slutsats spanade jag under en längre tidsperiod. Direkt insåg jag att det inte behövdes något tjusigt stapeldiagram för att vetenskapligt dra smarta slutsatser. Nästan utan undantag fanns det bara en skurk till det krasande dilemmat. Vilken av dessa fyra förpackningar tror du läsare är skyldig? Vet inte i vilket land förpackningen med sin otäta botten är gjord. Gissar på att den åkt ett par varv runt jordklotet. 😦

Själv äter jag en mycket nyttigare frukost. Sug på det här. Färsk frukt, blåbär, olika sorters nötter, kanel, grönt te, surdegsbröd, Pro-Activ, osötade flingor, solrosfrön, russin m.m. Ändå. Tre av fyra i familjen är kärnfriska. Ingen av dem är jag. Hm! Tacka vet jag mina gamla frukostar. Lönnsirap på gröten, det sötaste och mest onyttiga brödet och bäst av allt – mammas alla hemmagjorda ”marmeladburkar” som hon frikostigt delade med sig av till höger och vänster.

Mitt humör är lågt och jämnt

Jag läste i dagens Ystad Allehanda att grundvattennivån i södra Sverige inte varit så låg på 20 år, som den är just nu. Det krävs ordentlig med nederbörd så att den kan fyllas på och stiga innan vintern kommer på besök igen.
Mitt humör är också lågt sedan förra fredagen. Både jämnt och lågt. I en annan artikel står det, att idag är det FN:s internationella dag, då fattigdomen ska bekämpas. Detta kan man göra med att Fika rättvisemärkt under dagen.
Själv känner jag mig torrlagd, utfrusen och fikar istället egoistiskt efter ett frysskåp. Det börjar bli tufft att leva utan. Jag fryser inombords på något vis. Hur vänder man en sådan dyster novembertanke redan i oktober? Ett sätt är att tänka på förr. Två generationer tillbaks var det ovanligt med både kyl och frys. Alltså går jag och klappar vårt kylskåp, det utan handtag och tittar inte med arga blicken mot frysskåpet som står med en dörr på glänt till tomheten. Det gick sådär.
De ringde i tisdags från Elon. En hurtig försäljare berättade att handtaget till kylskåpet hade kommit. Vi är sura på Elon. Har därför inte gjort resan dit. Dörren går att få upp ändå.
Igår kom elektrikern som servar Electrolux produkter och deras nya namnsläktingar.
Mannen var jättetrevlig. Jag var ärlig och sa.
”Min önskan är faktiskt att du inte ska kunna laga det så att vi får ett nytt.”
Efter att vi pratat om lite av varje lämnade jag honom i fred en stund. Efteråt förstod jag att han provat alla möjligheter som fanns.
”Din önskan slog in. Det är stendött.”
Jag tog inte tiden. Men det rörde sig om högst femton sekunders tillfredställelse, som inte hann sprida sig långt. En kort tid då jag tänkte att chansen att vi skulle råka ut för ett måndagsexemplar till var minimal.
”Är det du eller jag som beställer nytt?”
”Det är jag som tar kontakt med Elon.”
”Får vi det snabbt? Det har varit tufft sedan i fredags. Man märker hur bero…”
”Det går inte att skynda på. Inte säkert att ni får det i nästa vecka heller.”
Där försvann min glädje ner på golvet och ut ur bostaden genom en springa vid tröskeln. Jag la inte ens ner tid på att avsluta med en fråga med neutral röst.
”Tror du att det blir innan jul?”

Jag har alltid hävdat vikten av att det är nyttigt att sakna saker. Ting som de flesta av oss i Sverige tar för givet. Jag känner mig som en falskspelare. Trött på bröd som blir torrt. Saknar mina blåbär, hallon som jag alltid har på min frukosttallrik. Kunna välja och vraka i vår frys som oftast brukar innehålla en bra variation av utbud. Därför åkte jag iväg i det grå ösregnet för en stund sedan. Målet var att ”skämma bort mig” en stund. Vart och med vad? Använd er egen fantasi.

Ibland kan humöret vända ganska snabbt. Solveig skrev ett vädjande mail sent i går kväll. Det gav resultat. När jag kom hem ringde det. Det var från Elon. Ett nytt frysskåp fanns i Sjöbo. Var jag hemma och kunde ta emot det? Såklart! 😀
Ha en fin oktoberhelg. Kram

Petter och vargen

Det är flera som säger sig ha sett en varg i trakterna här i södra Skåne. Sant är i alla fall att någon eller något roar sig med att bita ihjäl får på nätterna. Har hänt flera gånger de sista veckorna på olika platser här i närheten. Otäckt. Även barnfamiljer har blivit rädda. För två veckor sedan stod det i YA att en jägare sett vargen med en kanin i munnen. Några dagar senare dementerades det av en ägare som erkände att hans hund sprungit lös. Experterna menar att det måste röra sig om en hund, men de är inte helt säkra. Själv tror jag på en varg.

Jag har inte ringt in ännu till tidningar. Solveig säger att jag ska avvakta. Helst droppa det. Men det är sant – sådär Bosse Lidén sant. Jag såg en björn som var närsynt i eftermiddags. Den gick rakt in i ett träd i vår trädgård.
”Ingen kommer att tro dig”, sa Solveig. ”Du kommer att tappa bloggläsare.”
Antagligen är hon säker på att jag ska ta åt mig av den sista kommentaren. Visst. Jag får räkna med att minst en av er kommer att slänga ur sig frasen:
”Det fattar du väl dumskalle. Det orimliga. Med tanke på hur mycket blåbär som en björn sätter i sig i sitt liv. Inte ser den dåligt. Blåbär är guld för synen. Fråga vem som helst som jobbar i en hälsokostaffär.”
Det är inte det som räds mig. Nej. Jag tycker mer det är pinsamt om det blir tvärtom. Att jag blir avslöjad som snål. Ytterst obehagligt. Tänk om en Björn ger igen och ringer in till YA och berättar att han sett mig krypa omkring på golvet på Ica och leta låga priser. Vilken björntjänst min bästa kompis Björn skulle göra mig…  😉

Sant är i alla fall att jag såg två tjejer som bakade lussekatter igår. Sådant kan jag nämligen dofta mig till på långt håll. De såg ut som på bilden nedanför. 😀

Imorgon blir det allvarligare. Då ska jag berätta vidare om mina skyddsänglar. Jag har berättat om när min mamma räddade mitt liv, finns att läsa i Funderingar. Denna gång ska det handla om att ibland hann jag helt enkelt inte… var rädda om Er.

Bärplockerskan

Juli började närma sig sitt slut. Mamma och pappa hade varit ute på sina hemliga resor i naturen. Betat av att allt var i sin ordning. Sett till att det fanns lingon, hallon och blåbär på deras ”jaktmarker” även denna säsong.

Jag minns dessa bärplockartillfällen med blandade känslor. Det positiva var de lockelser som fanns med i bilden. Huvudskälet till att jag var med i bilen var att jag fick ett par kronor för varje plockad liter. Använde jag den gröna bärplockaren och det fanns rikligt med bär gick det riktigt snabbt i början.
Det beror på vad och vem man jämför sig med. Mamma kunde ingen rå på. Hon måste ha varit född bärplockerska. Hon hade lång erfarenhet av sysslan sedan tidig barndom. Det fanns gott om blåbär, lingon, hallon och även hjortron i de småländska skogarna där hon växte upp. I ringa ålder skickades hon ut för att plocka bär till hemmet, eller bär som såldes till lanthandeln i byn. Hon var hemifrån flera timmar i sträck. Efter några år fick lillasyster Majsan följa med. Hon var åtta år yngre än Sofia. Sofia fick heligt lova att säga till mor, att det minsann var Majsan själv som plockat sina korgar fulla.

Mamma hade små händer, men flinkheten i dem var påtaglig. När det gällde uthållighet slog inte många henne på fingrarna. Enligt mig fanns det ingen begränsning. Inte heller var hon dopad om inte koffeinet från kaffet räknades.

Vi hade det trevligt till en början. Chansen att skaffa sig en hacka sporrade mig att plocka. Jag hade hemliga mål. En del rätt orealistiska. Antagligen gick jag ut lite för hårt. Mattades en aning innan fikat. Därför var det skönt med en paus. Som alltid smakar det bättre med att fika ute jämfört med inne. Helst när man känner sig extra nyttig. Det var trivsamt att sitta där i en skogsglänta på en sten och njuta av medhavd matsäck och lyssna på skogens alla ljud. Jag försökte lära mig vilken fågel som sjöng så vackert medan jag mumsade på mammas kanelbulle och tog en klunk av den hemmagjorda rabarbersaften. Där på min utvalda sten fick tiden gärna stå stilla ett tag. Samtidigt började jag bli lite däst och slö av att sitta. Som den fotbollsgrabb jag var önskade jag att matchen skulle vara slut just då och att det inte fanns en halvlek till. En halvlek där domaren aldrig blåste av spelet.

Det fanns som sagt ingen domare. Efter en stund in i andra halvlek fanns det ingen mamma heller. Om domaren åtminstone lämnat kvar visselpipan. Mamma var puts borta. Hände i varje skogs-bortamatch. Följde samma mönster. Så fort som jag och pappa började hosta något om ämnet:
”Är det inte dags för hemgång snart.”
”Räcker det inte nu i spannarna?”
”Börjar det inte bli lite mörkt?”

Då hade mamma lämpligt hoppat iväg från tuva till tuva och var utom synhåll, tagit med sig ett par tomma femlitershinkar och svarade inte på tillrop. Jag vet fortfarande inte om hon hörde oss, eller om hon låtsades att hon inte gjorde det.

Det var då som myggen tog över scenen. Ibland såg jag huggormar. Trots att jag hade gummistövlar var det var läbbigt och gnagde på trivselkänslan. Jag lärde mig att man skulle prassla ordentligt innan man böjde sig ner och började plocka, men mina osorterade pojktankar tänkte på ormar som var döva. Eller var tröga i skinnet 🙂

Det tog tid. Till slut hittade mamma OSS och vi kom äntligen iväg hem. Jag och pappa var trötta av äventyret och tog det lugnt tills mamma ropade att kvällsmiddagen var klar. Sedan började det trista efterarbetet. Var det en fin sensommarkväll hamnade bären på en filt på altanbordet i trädgården. Jag blir lätt matt bara jag tänker på den fula, grå, fläckiga bärfilten. På nätterna brukade jag drömma mardrömmar om bären som anföll mig från alla kanter. Alla barr, blad och fula bär som skulle rensas bort. Högen med bär som växte så sakta för mig. Bär som försiktigt skulle rullas ner i en bunke. När jag sneglade åt mammas håll såg jag hennes välrensade berg. Om mamma var en bra plockare var det inget mot hennes rensartakter. Det var en ruskig effektivitet och fart på hennes små fingrar. Hur orkade hon? Vi vanliga dödliga kastade utmattade in handduken och kröp till kojs. Mamma satt där i halvmörkret och gjorde klart allt innan sängdags.

Vår matkällare höll högsta klass. Välfylld av syltburkar, saftflaskor, geléburkar och marmeladburkar. Allt snyggt uppställt med prydliga etiketter fastklistrade med datum, år och innehåll. Vi var välförsedda inför den kalla säsongen av året. Vi hade även mer än vad vi gjorde av med. Mamma var generös och delade gärna med sig till sina vänner. Oftast slapp de att plocka äpple, plommon och körsbär själva. De behövde endast tugga och dricka själva av fikat de fick när de kom och hämtade frukt och bärpresenterna. Dessutom nyrensade.

Mammas fingrar var färgrika. De var gröna efter timmar i trädgården, vita av mjöl från köket, blå och röda efter bären. Inte konstigt att händerna ständigt var så behagligt varma. Blodet rann i ett ständigt flöde i ådrorna. Fingrarna var ytterst sällan stilla. Endast vid en bön när hon lyssnade på söndagspredikan i radio. Då var de flätade i varandra när mamma sökte stillhet och inre ro. Allt medan hon samlade energi inför en ny sjudagarsvecka.
Så minns jag NU min älskade favorit-bärplockerska. Flera år efteråt.
DÅ i skogen. Svettig och jagandes av tusentals mygg och knott blåste tankarna åt ett helt annat håll. ”Jag vill hem. Aldrig mer ska jag gå på detta. Inte ens om jag får hundra kronor för varje liter. Inte en enda gång till. Får inte glömma detta till nästa år.”

Många år senare har min äldsta dotter ett eget barndomsminne kristallklart bevarat. Det har gått några år men Jennifer drar upp det varje sommar. Platsen var vårt snår med alla vinbär. Hon hade gått dit med farmor och två lika stora glassburkar. Farmor kämpade med sin bångstyriga rullator över gräset.
Vi hade precis varit och hämtat min mamma i Lund där hon fått sig en ny omgång cellgift. Cancern härjade fritt och oddsen var låga. Kroppen var det inte mycket med längre. Hade hon ställt upp i OS i brottning hade hon hamnat i fjärilsviktklassen. Men när mamma såg sina kära barnbarn och bär glömde hon bort sina tillkortakommanden i livet. Då blev hon för en kort stund fjärilslätt. Fingrarna flög över klasarna och hon var tillbaka i gammal hederlig bärform.
”Jag fattade inte att farmor hade sin stora burk överfull när jag bara hade några klasar i.
Jag minns att jag gjorde mitt snabbaste. Då visste jag dessutom bara att hon var sjuk. Inte döende.”