Fel kvinnas röst

Vi befann oss i en trakt på norra ön för att leta efter de berömda sipporna som bara fanns här och i en liten skala i Ångermanland. Först hittade jag mina favoriter bland sipporna. De blå.
Solveig försvann någonstans i inledningen. Hon och macron. För att slippa släpa utrustning i den ojämna terrängen, hade hon inte med något stativ. Själv tog jag det säkra före det osäkra och hade ögonkontakt med ”det taggiga” staketet. En diabetes 1 i kombination med att gå vilse på en plats, som ser nästan precis likadan ut överallt, är ingen lyckad utflykt. Helst inte om det inte finns någon täckning i ödemarken. Inga medmänniskor på två ben. Bara faror. Till och med på skylt & text.

Samtidigt ungdomligt frestande. För visst såg jag de berömda nipsipporna innanför staketet. Inte en. Massor av lockande sippor. Jag ropade efter min försvunna fru. Givetvis inget svar. Inte ens ett trevligt eko från min egen röst. Om jag skulle skoja med henne och krypa under och ta kort med min kamera?
Istället fortsatte jag bort och kom till en skogsväg. Återigen ropade jag inåt tallskogen. Inget svar. Sedan blev det en brottningsmatch i min hjärna. Vända? Eller fortsätta på skogsstigen runt kurvan? Alla dessa lockande kurvor. Fortfarande såg jag staketet på håll. Men vad är detta som ligger på marken?

Solen gick bakom moln på himlen. Min inre sol började också skuggas. Jag var inte längre sugen ens på fikat som fanns i ”Den lilla blå”. ”Solveig! Har du gått upp i rök?”

I min fantasi blev allt liggande större och större, ju längre bort jag traskade. Frågorna började svämma över. Vad är detta? Nu hade jag inte ens ögonkontakt med något staket. ”Solveig!!!”. Inget svar. Jo, hörde jag inte någon prata? Det fanns alltså en till levande människa till här i obygden. Lät som en yngre kvinnoröst. Hon svarade inte på min fråga och hon måste vara en ensamvandrande. Tänk om hon gått i 20 timmar här i cirklar och har börjat yra? Jag gick mot rösten och då såg jag plötsligt en människa liggande orörlig på marken. Vänta lite. Nu börjar farorna bli för många och stora och liggande alltför blickstilla. Var det inte jag som behövde stöd? Kommer jag att orka släpa runt kvinnan? Eller är det första hjälpen som gäller? Går jag själv i dagsömnen? Händer detta egentligen inte alls i verkligheten? Jag vill hem till tryggheten. NUUUU!!!

På andra sidan kroppen låg en grön mobiltelefon. Därifrån kom ljudet från den yngre kvinnan, som på bildskärmen liknande väldigt mycket en av våra döttrar. Kanske hallucinerade jag.
I den moderna världen fortsätter kvinnor att göra många saker samtidigt. Själv har jag fullt upp med att göra en sak – hålla reda på mig själv. Det är ett HELTIDSJOBB. 😀

Ps.
Ni som följer gotlanduppochner.com vet dessutom att vi fick åka till denna plats en gång till. En vecka senare. För att städa upp fel. Då satt jag duktigt stilla på en sten och fikade. Ett stenkast från ”Den lilla blå”. Ibland kom solen och hälsade på. Det hade den gjort under 88 minuter tidigare, på ett annat bilstopp. Fantastisk tur. När vi satte upp cyklarna bakom bilen gled solen i moln och det blev kyligt. Så reprisen blev dubbelt lyckad. Solveig hittade rätt sippa och årets första ”88 minuter på två hjul” gick i dur. För jag hade noll lust att åka dit igen, enbart för…

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Varje vecka under 2022

Varje gång som vi åkt och hämtat mat på Maxi i år har vi med oss tulpaner hem. Antingen från ”blomavdelningen” i affären, eller så åker vi en liten bit till och köper på Lindhs växthus, innan vi hämtar våra bruna fullpackade påsar utanför Maxi vid niotiden.

Vi älskar att ha blommor på ”finbordet”. Ibland delar Solveig buketterna och sätter ut några småvaser i rummen. Jag bad henne att leka lite med sitt macro, innan tulpansäsongen är över. Läste att det var säsongsavslutning till helgen på ett ställe som vi tänkt ”bloggbesöka”. Tror det var självplockning. Eller så var det tidiga jordgubbar. Finns det sena jordgubbar? 😉

Vilket intensivt blåsippsår. För första gången passade vi på att plocka några blå juveler i ett område som inte är ett Naturreservat. Två dagar senare var de givetvis en historia i en grön påse. För mig som inte är bortskämd med blåsippor är det fantastiskt att kunna njuta av de blå mattorna. I min barndomsstad Halmstad minns jag att min mamma längtade efter vitsippor och liljekonvaljstarten på året.
Vad mycket som händer i naturen just nu. Utanför mitt fönster ser jag hur det blivit ännu mer gröna knoppar på det stora trädet. Snart slår det ut i sin vårprakt. Just nu minns jag inte namnet. Men jag har inte glömt att det är med i vår kategori FYRA ÅRSTIDER. Nu fuskade jag, nyfiken som jag kan vara. ”Lönnen utanför fönstret” hade jag som bloggtitel. Där tycker jag faktiskt att höstbilden vinner av de fyra fotona.
Ha en bra vårdag. ❤

Första utomhusfikat och jakten på blåsippor

Vilken extra fin helg det blev. Efter kalla nätter kröp temperaturen uppåt på den ljusa tiden på dygnet. På lördagen åkte vi först till Fridhem. Vi hade fått tips och även sett en instagrambild på en bukett blåsippor från Fridhem. Här fick vi en ny header till gotlanduppochner som plåster på såret. Skönt att slippa alla snö på den gamla bilden. För några tjusiga blåsippor såg vi inte till. Bara några små ynkliga som inte hade några som helst planer på att slå ut.

Det var nu Solveig föreslog att vi skulle åka upp till Högklint, som ligger bara en liten bit därifrån.

Här blåste det mer och det var kyligt i vinden. Ändå tog vi årets första utomhusfika. Kaffet var varmt de första klunkarna. Eftersom vi frös gick vi några meter bort till en grill där det fortfarande glödde och värmde våra händer en kort stund. När vi tog fotstegen tillbaka till muggarna var den svarta drycken redan kall. Alltså blev premiären en snabbfika.

Ännu en gång var det Solveig som ledde oss rätt av en slump. Själv var jag på väg tillbaka samma väg som vi kom för att nå bilen. Hennes nya väg ledde oss till blå fina saker.

När Solveig lekte med sitt macro stod jag och njöt med ansiktet mot solen. Härligt i tallskogen, som stod emot vinden och kylan. Äntligen kände jag den där innerliga lyckan som inte köps för pengar. Mitt i all kaos som finns runt oss stod jag just då i en vårbonad zenit. Ändå visste jag inte att morgondagen, söndagen skulle toppa känslan. Följande foton är från vår tur till Lummelunda-turen.

Det är få gånger som vi besökt stranden i Lummelunda och det varit nästan helt vindstilla. Söndagen den 13 mars var en sådan dag. Nu satt vi på en sten med en dyna under oss och bara njöt av vyn och fikakorgens utbud. Ibland delade vi på oss. Eller så låg jag en bra bit framåt på stigen. Som när jag hörde bruset från vattenleden i skogen och försvann iväg. Tyvärr hittade vi denna gång ingen vit blåsippa. Men om du vill se några av alla macro-bilder som Solveig tog i helgen finns de här https://gotlanduppochner.com/2022/03/13/bara-vi-tog-oss-tid-och-tittade-efter-sa-fanns-de-dar/

Minst en månad tidigare

2020 är andra året som fastboende på Gotland. Allt verkar komma upp minst en månad tidigare än förra året. Då såg vi blåsippor i mängder i naturreservatet i Brucebo den 30 mars. Nu var vi där den 1 mars och det fanns gott om blåa skönheter. Men först startade vi i Botaniska Trädgården i Visby. Vilken är din favoritblomma av dem som visar sig först under året? När vi bodde i Ystad var det definitivt snödropparna som dök upp vid husknuten i början av januari. Ibland doldes de en tid under nykommen snö. Sedan kom solen… ❤

 

 

 

Ett par gånger om året …

… besöker vi Benestads backar. Naturreservatet som grundades 1961. Första gången brukar vara för att se blåsippor och få en första inblick i vad som är på gång i naturen.

Vid nästa besök är det betydligt grönare ner mot Fyledalen. Nere i dalen rinner Fyleån.

Vackra små aprilblommor. ❤

Det är värt att hoppa på tuvorna och riskera att bli blöt. Ibland fick vi fundera en stund vilken väg vi skulle ta i den kuperade miljön. Svårast var det att komma över rännilarna med den höga halten av kalk. Området är på grund av kalken mycket örtrikt och fjärilsfaunan ska vara artrik och innehålla flera utrotningshotade arter enligt Länsstyrelsens hemsida. Fjärilarna får vi studera vid nästa besök.

Skönt att ta siesta. Solen gjorde ett besök och det blev varmt och skönt på filten. Solveig slöt ögonen och njöt. Själv fick jag syn på två rovfåglar som jag tror är glador.

Jag fick lust att vara med i programmet ”Det stora fågeläventyret”. Tänk att få åka till Peru och se kondorer. För att få en bättre bild lämnade jag filten utan att säga något.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blev inte klok på om fåglarna bråkade om pinnen eller var kära i varandra.

Naturen är fiffig och fantastisk. Synd att inte alla människor är mer rädda om den.

Tur att Grästrollet klarat av vintern.
Kul när jag hittat tillbaka till Solveig och filten. Hon berättade att hon legat där och blundat. Ibland sagt något till mig. Undrade till slut varför jag aldrig svarade. Trodde att jag somnat. Så visade det sig att hennes gubbe var puts väck. Inte första gången. 😉

Det tog minst en minut innan jag hittade knappen så rulltrappan gick igång. 😉
Vi träffade ett trevligt Stockholmspar som satt och fikade längre upp. De trodde att det inte var tillåtet att vistas längre in på området. Hoppas de inte råkade illa ut efter vi lockat dem med upplysningar om blåsipporna och en jägare kom på oväntat besök.
Glad Påsk önskar jag alla bloggbesökare.

 

 

Blåsippor och vänlighet

Uppgift åtta av trettio: Risk för fisk
Svar: 4 bokstäver
Facit: DRAG
Vinnare: Wiolettan  ❤
Tävlingstid: 18.00-19.00
Råd: Ta gärna chansen att hänga på. De trettio första i sluttabellen har vinstchans.  🙂

Dagens ord/citat:
”Det är svårt att ge bort vänlighet. Den kommer hela tiden tillbaka till dig.”
Cort Flint

Om du funderar på regler, poäng, tider, priser m.m. Tryck på denna länk: https://bosseliden.wordpress.com/2016/10/22/jag-har-redan-kopt-tio-skrapkryss/

TABELL:
Priskategori ett:
1. Åsa Bäcklund, 33 p.
2. Anki Arvidson, 28 p.
3. Wiolettan, 25 p.

Priskategori tre:
4. Lena/Villa Herberts, 21 p.
5. Inger Börmark, 21 p.
6. Ingen Vinnare, 20 p.
7. Signhild Hortberg, 18 p.
8. Primrose, 17 p.
9. Comsi Comsa, Znogge, 16 p.

Priskategori fyra:
11. Ditte Akker, 14 p.
12. Ethel Hedström, 13 p.
13. Pelle Börmark, Åse Holmander-Mehlin, 12 p.
15. Maj Johansson, 11 p.
16. Gunnel Moberg, 10 p.
17. Lisbeth/Lma, 8 p.
18. Minton, 7 p.
19. Cecilia Ottosson, 5 p.
20. Helena, Pia Boman, Ezter, 3 p.

Priskategori fem:
23. Eva Johansson, Maria Bromander, 2 p.
25. GunBritt Söderström, Eva Rohlén, Annika Sohlin, Skåningen, Regnbågen, 1 p.
30. Alla andra, 0 p. 🙂

Jagande:
Ingen/inga än så länge.

Priskategori två:
Wiolettan, 2
Lena/Villa Herberts, 1
Åsa Bäcklund, 2
Ingen Vinnare, 2
Ethel Hedström, 1

Kandidater för priskategori sex:
Ingen än så länge.

Den blå promenaden

Vi tyckte igår det var dags att se efter om ”de blå” kommit på besök.

Efter vi parkerat på den lilla gropiga parkeringen utanför Benestad Naturreservat stack jag iväg i förväg.

Jag frös i mina vårkläder. För att få upp värmen bestämde jag mig för att flytta hela högen till ett annat ställe. På kuppen skulle mina biceps bli vårfagra att titta på.  😀

Då kom fröken Solveig och berättade att så får man inte göra i ett naturreservat. Det tyckte jag inte var så stenkul att höra.  🙂

Efter jag lagt tillbaka stenarna och vi tagit oss igenom gärdet nådde vi mer spännande miljöer.

Eftersom de har betande djur här ibland finns det en del bommar/grindar att trixa sig igenom. Det gällde på vissa ställen att hålla sig på de utlagda trägångarna. För det lockade inte att hamna i det farliga träsket. Jag såg en hungrig krokodil som jag inte ville träffa tänderna på.

Ibland var det trappor.

På den enda bänken som finns har vi suttit några gånger och fikat. Helst ska det vara senare på året då det finns en ljuvlig grön tavla framför ögonen. Då mår jag som bäst.

Det du inte ser på bilderna är att det lutar riktigt rejält och det var svårare att gå ner än upp. Kameran åkt ner i ryggsäcken som en säkerhetsåtgärd. Jag vågade inte ha den på halsen när vi vek vänster och kom till steniga ”stuppartier” där den smala stigen stundtals tog slut och ersattes av en mjuk massa som vårbäckarna porlande rann över. Ibland lät jag Solveig gå först som en testklättrare. Det sämsta var att jag såg för bra med mina nya glasögon. På nära håll var det tvärtom. När en taggig buske hälsade för intensivt på mig åkte brillorna av. Tur jag hade de gamla i ryggan.
Det var lika vackert som förra våren. Överallt fanns det blå buketter som var svåra att göra rättvisa utan ett proffsigt objektiv.

Några vårlökar ville också vara med på bild. Såklart de fick.

Jag brukar ofta leva efter devisen att man ska bryta upp när livet är som bäst. Då stannar mina fina minnen kvar bäst. ❤

Det blev delvis en annan väg upp mot sista trappan. Vi tog oss en ”ofikapaus” (nytt ord) på bänken.

Hjärtat är en konstig manick. Antagligen låg pulsen rätt högt när jag nådde den sista grinden. Ändå var det som om hjärtat slutade slå när jag såg … visst hade jag hört skrönor om Benestadskobran ”Berra” som ska vara mycket ogästvänlig, men jag trodde inget var sant om ryktet. Folk pratar så mycket strunt. Jösses. Den grå kobran sträckte på halsen, men verkade inte se oss köttbitar. Du ser väl kobran?  På vänster sida om stocken som ligger plant.

Jag kutade över gärdet till bilen, men Solveig som hade nycklarna verkade inte ha bråttom. Vi stannade till i Stora Herrestad för att se den ”blå mattan” på nära håll. Tycker du också om pumpar?

Fick vårlöken vara med ville dessa gula blommor också vara med på min blogg. Är det dvärgpåskliljor tro?

Scillan ska ses på plats. Till hösten flyttar antagligen systemkameran jag hyr norr eller väster ut. Då måste jag bestämma mig. Inte skjuta upp besluten. Ofta har jag svårt för att välja. När jag väl gjort mina val brukar jag bli konsekvent och släppa andra tankar.

Intressant att läsa om informationen om Stigsten.

När vi kom hem såg vi att vår förgätmigej blommade vackert blå. Ovanligt tidigt i år.

Gillar du att läsa om promenader? Gå då gärna in på TantGlads blogg där hon samlar ihop andra bloggares äventyr på sina promenader. Här är senaste länken dit: http://tantglad.bloggo.nu/-En-sondagspromenad-vid-kajen/
Jag önskar dig läsare en trevlig avslutning på söndagen och en bra start på den nya veckan.

 

Tryde 1303 på Österlen

Vi styrde norrut för att få njuta av blåsipporna i Benestads backar och träffa på vår vän nyckelpigan.

Moln kan vara vackra, dramatiska och mycket annat.

Vårt andra mål var att besöka Tryde 1303 där min gamla kompis Gerhard Franzén i Åkersberga ställde ut tillsammans med en annan naturfotograf, Erika Ahlberg.

Tyvärr blänkte det och min kamera kunde därför inte göra någon rättvisa till dessa naturfotografers alster. Gå gärna in och titta på Gerhards sida  http://www.gerhard.se/index.html och därifrån går det att komma vidare till Erikas. Jag och Solveig hade samma favorit. Erikas björn i det gröna och Gerhards vattenpump, tilltalade oss mest. Vi var impade av de flesta av tavlorna.

Vi drack gott kaffe och åt var sin mumsig brownie med hallon och grädde, vid ett mindre bord. Tryde 1303, som ligger ganska nära Svamparondellen på väg 19, är ett Bed & Breakfast, café och Galleri. Enligt deras program för 2015 ”bjuder” de på musik, mat, konstrundan, klädbytardag, litteraturrundan, Österlen lyser, kulturkvällar, brunch, afternoontea och mycket mer.

Det blev varken någon ny hatt eller en häftig nostalgisk burk. De hade haft musikunderhållning kvällen innan. Paret som driver detta ställe visade sig vara ett riktigt trevligt och tillmötesgående par. Tack för pratstunderna och bra service. ❤

Jag är svag för fina fönster. Tyvärr är jag för gammal för att leka & bygga koja.

Jag blev beklämd när jag såg en oansvarig, nödig pappa rusa in på WC och lämna sin dotter här. Tänk om hon hade rullat iväg och ramlat ner. Jag höll ett vakande öga på henne ända tills Solveig påpekade att dottern var en docka. Ibland har min älskade fru ingen fantasi alls. 😉 För enligt mig var pappan en …

… huvudlös förälder utan ansvar. 😉

Vi tackade för besöket, satte på oss våra skidor och åkte hem igen. Hit kommer vi att återvända.

 

 

 

Den blå resan som slutade spöklikt vitt

I lördags åkte vi iväg efter lunch för att leta efter blå saker. Första stopp blev Stora Herrestads kyrka.
  Jag kunde inte låta bli att ta några steg in genom grindöppningen vid det vi tror var prästgården. Vilket underbart blått hav av scillor. Tänk att ha denna utsikten från sin bostad varje vår. Blir man hemmablind? Jag hade inte blivit det. I många år har jag varit en mästare på att njuta av små saker i det stora. I yngre år kunde det hända att jag sprang för fort i vissa kurvor.

Andra stoppet var Benestads backar. Undra vad det sista ordet kommer ifrån? 😉 ”Solveig! Vänta på mig! Är det okej om jag rullar ner? Hur bromsar man?”
Det var riktigt tufft att gå tillbaka upp igen. Tur att det varma kaffet och fikat hägrade. Som liten grabb hade jag älskat att springa i dessa branta backar. Det syns inte på bilderna hur kuperat det var. Mer än Brösarps backar kändes det som just då.

Vi hade läst om att det skulle finnas blåsippor. Nu började vi ana något blått som fick Solveigs barndomskänslor att vakna till liv. Vid den här tiden på året tänker hon nostalgiskt på hagarna med alla sina blåsippor ”hemma” i Berg i Västergötland. För Solveig är blåsippor lika med vår.

 

Vilken tur vi hade. Enda bänken med den härliga utsikten var ledig.
”Måste jag ta en blå kaka bara för att allt ska gå i blått i detta blogginlägg? Dammsugaren ser godare ut.” 🙂

 Varför smakar nästan alltid det man äter och dricker mycket godare utomhus? Vi bestämde oss för att göra ett återbesök i maj när skogsdungarna är gröna. Utsikten från bänken kommer då att vara som från det bästa vykortet. Kakorna som jag skojade om fanns på Tomelilla bibliotek som var nästa destination. Detta var första gången som jag såg min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på ett bibliotek. Boken finns tråkigt nog inte på Ystads bibliotek. Tror ni att jag blev stolt? Nä. Det kändes inget alls. Istället kom tanken. Om den finns inne betyder det att ingen vill låna den. 😦

Nästa stopp var en trädgårdshandel vid namn Ullstorp som vi aldrig besökt tidigare. Det var när vi kom ut med inhandlade växter, blommor och en söt fågel på en pinne, som jag blev skrämd av denna blåa sak. Tänk så lättskrämd jag är. 😉

Föresten blev jag botad snabbt. De tre dagsspökena såg mest söta ut.

Extra: När jag gick för mig själv en stund inne i trädgårdshandeln och plåtade olika saker kom en man från ingenstans och undrade vad jag tog kort på. Jag kände mig lite dum, men lyckades få honom på gott humör när jag berättade om min lilla blogg. Han berättade att hans leverantörer inte gillade att det togs kort och idéer knycktes. Har någon av er råkat ut för att ägare ”hoppat” på er i affärer när ni plåtar? Om jag varit ute i skumma syften hade jag väl mer smugit med fotandet. Samtidigt förstod jag honom på ett sätt. Han var inte alls otrevlig.

 

Han har koll på Ystad

Ystad är unikt på många sätt. Ett av dem är att staden är den enda i hela världen som har en Tornväktare som blåser året runt. Nuvarande tornväktaren heter Roland Borg och har haft sysslan i 45 år. På sikt är det tänkt att hans son Robert ska ta över uppdraget. Roland som är 66 år tog över arvet efter sin far Helmer Borg, som i sin tur ärvt det efter sin far.
Lurblåsaren blåser varje kvart, i de fyra väderstrecken, från klockan 21.15-01.00, hela året om. Först blåser han en signal i norr kvart över, sedan öster, söder och väster. Vid halvtimmeslagen blåser han alltid två gånger, kvart i tre gånger och hel timme fyra signaler.
Dessa signaler från tornväktarens kopparlur är en tradition sedan flera hundra år, som talar om att allt är lugnt i staden. Vid endast två gånger har Roland bytt schema. När gryningspyromanen härjade som värst och det brann på fem ställen i Ystad var det inte rätt läge och när Sverige vann brons 1994 i Fotbolls-VM i USA tutade Roland rakt ut av glädje.
Det krävs en speciell teknik för att få ljud i kopparluren. Man måste ha starka lungor. Dessutom måste man vara vig och absolut inte lida av höjdskräck. Roland håller till i ett litet rum strax under urtavlan på kyrktornet i Mariakyrkan. Mellan tutningarna ser Roland på DVD. Han är även ett stort Elvis Presley-fan och det lilla tornrummet är fyllt av skivor, foton, tavlor och andra Elvisprylar som besökarna har gett i present. De som gestaltat Kurt Wallander på film har givetvis varit och hälsat på, andra kändisar är Ernst Kirchsteiger och gamle kungen Gustav VI Adolf. Vår dotter Lizette var på studiebesök där med sin konfirmationsgrupp förra året.
Givetvis har vi som relativt nya i staden köpt en söt tornväktare, som tur är, utan ljud 🙂
Önskar er en fin lördag. Vi tänkte åka på utflykt till Benestads backar och se om vi hittar några blåsippor. Först några tristare sysslor.