Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

Annonser

Ska det vara en smörgås?

Solveig satt kvar i bilen och läste i en tidning. Det brukar inte ta så lång tid att lämna blodprov för vanliga människor. Jag hade dessutom en förbeställd provtagningstid. Det står visserligen på en skylt att man ska sitta i femton minuter innan proven tas för att resultaten ska bli rättvisa. Vet inte det. Jag blir bara mer stressad av att vänta. Om sanningen ska fram tycker jag inte om att ta prover i armvecket. Om hela sanningen ska fram tycker jag väldigt illa om hela proceduren. Enda skälet till att jag kommer på besök på just den här vårdcentralen är att här jobbar en mörkhårig äldre kvinna som är suverän på att göra plågan så kort som möjligt. Hos henne känner jag mig trygg. Allt går smidigt och jag är snabbt ute i friska luften igen.

Idag jobbade inte Kerstin. En trevlig kvinna i min egen ålder kallade in mig. Som vanligt berättade jag att jag är en liggande patient. Vant plockade jag om med kudde och skydd innan jag la mig ner. Vi pratade på om vädret. Samtalet flöt på men det är det andra som får mig att vitna. Det som inte flyter på så bra för vissa. När stickerskan blir tyst. Börjar leta och till slut gräver runt i min arm. Själv tittar jag alltid under tiden på en plansch med en kraftig man i rött hår och stort skägg som blir tröstad av en liten söt flicka. Så kommer första svordomen och en sliten mening.
”Brukar dina kärl rulla ihop sig till nystan?”
Finns det inte röda och gula kort för fel frågor vid fel tillfällen? tänker jag medan jag blir mattare och mattare.
”Jag får hämta en kraftigare nål.”
Jag får en blixtrande tanke om att fly, men en yngre trevlig man med cykelhjälm på huvudet kommer in i rummet. Jag gissar på att det är en nyfiken vaktmästare som delar ut internposten. Kvinnan delar med sig av informationen till honom.
”Vad vit du är i ansiktet? Ska du ha något att dricka?” säger denna färgstarka Patrik.
Jag ler och säger att det är bra. Är rädd för att han ska föreslå mjölk som skulle kunna göra min hy ännu vitare. 🙂
Måste berömma denna energiska kvinna. Det är tåga i henne. Hon ger inte upp. Förra gången när Kerstin inte jobbade fick jag en kollega till henne som hade samma problem. Först pratade vi trevligt. Sedan blev hon tyst. Bytte stickställe. Gav sig på tabusamtalsämnet röda nystan. Efter evigheter, när jag redan var halvdöd skramlade det till. När jag frångick min vana att titta på planschen, för att se efter om den trevliga kvinnan svimmat först av oss, ser jag en äldre tystlåten kvinna sitta på pallen. Först ser jag det komiska. Kan hon av motgången ha åldrats så fort? Jag har läst om människor som blivit gråhåriga och till och med vita i håret på bara en endaste natt. Även min vilda fantasi får ge sig när jag inser att det har skett ett diskret byte bakom min rygg.
Jag väcks ur min dagdröm.
”Så där. Då är alla rör fyllda. Det gick till slut. Här har du lite vatten. Vill du ha en smörgås? Vi ska fika nu.”
Visst var det frestande. För min inre syn såg jag hur jag höll hov för alla söta sköterskor i fikarummet. Tog för mig av det som bjöds. Under tiden satt Solveig i bilen och undrade var i hela världen jag tagit vägen. På min näthinna gick hon in och letade efter mig i väntrummet. Hon hörde mitt skratt från den halvöppna dörren där det doftade nybryggt kaffe. Varför utmana ödet? För tjugotvå år sedan drog jag vinstlotten. Ja, det skulle vara Kerstin då. Solveig brukar skoja om det. Att jag borde vara gift med en sjuksköterska.

I en kvart höll de mig kvar på britsen, trots att jag hävdade som Mowgli i Djungelboken att jag mådde bra. På vägen ut såg jag fotografier på personalen. Vaktmästaren som presenterat sig som Patrik var visst läkare…