En egen liten stad i en större stad

Förra lördagen var en underbar sensommardag. Vi hade precis klarat av ett ärende i en elektronikaffär. Istället för att hoppa in i bilen drog jag iväg Solveig till en plats vi aldrig besökt på våra sex år i Ystad. Bara sett på avstånd från alla gånger som vi passerat med bil utanför.

Ett av flera koloniområden i vår lilla mysiga stad. Från mitt barndomsliv i Halmstad är jag van vid denna typ av stugor. Blev här överraskad av att det skiftade så mycket i storlek. En del stugor såg mer ut som fristående vinterbonade hus.

Jag gillade namnen på de breda kuperade stigarna.

”Solveig! Sakta ner! Tänk om de har speciella kolonipoliser som sätter dit dig för fortpromenerande?” 😉

Det skulle inte förvåna mig om det finns rosor kvar första veckan i november. Det har vi sett några gånger i stan de sista höstarna. Håller sig bara Herr Frost borta från våra breddgrader. Då är allt möjligt på den fronten.

Min lila period var när jag bodde i Borås och i min favoritstad Umeå. ❤

Kom att tänka på de ryska dockorna. I en liten stad finns mindre kolonistugor. På deras ytterväggar finns mindre hus för flygande gäster. Om jag sticker in en nyfiken hand i en av dem kommer jag att känna att … Var finns det en stege?
”Solveig. Kan du gå lite före. Jag kommer snart.” 🙂

Minns hur jag log åt texten när jag läste den för första gången för några år sedan. Nu har jag insett dess brister. Givetvis kan de äckliga djuren inte svenska. De borde skriva texten på engelska. 😉

Jag är som vanligt tacksam för det lilla i det större. Naturen som fortfarande är full av blommor.

Detta foto tycker jag är snyggast i detta blogginlägg. ❤

”Libra” visade en pil rakt ner. Betydde att mitt blodsocker var på väg ner. Dags för balkongfika eller altanfika på hemmaplan. Libra har gett mig en helt annan säkerhet i min vardag på ”bortaplan”. Samtidigt vet jag att ”kroppsvätskemätaren” visar ett värde som är 10-15 minuter gammalt. Är det då ett lågt värde blir det stressigt. På hemmaplan kan jag tvätta fingrarna med tvål och jämföra med den gamla blodsockermätaren.

Fotnot:
Vad ska jag skriva när jag vet så lite om sanningen. Solveig gick in ”bakvägen” och hittade att PostNord räknade med att leverera böckerna 22/9. Det var igår. De sista dagarna har jag inte vågat ha på musik. Inte kunnat städa bottenvåningen. Inte vågat gå ut i trädgården/på altanen. Hajat till varje gång det dykt upp en bil utanför köksfönstret. Mitt tålamod har varit på träningsläger. Igår upptäckte jag att de i Danmark ändrat orden under rubriken STATUS från Ferdig till Ikke fundet 28 i status. Vet inte vad de syftar på. Har skrivit mail till min danska kontaktperson. Inget svar. Jag kan inte danska så ringer gör jag inte. På måndag sitter jag där snällt och väntar. Snart kommer det att växa vitt skägg i mitt ansikte. På dagstidningen kommer jag med förstoringsglas att se att årtalet är 2033. 😉
Jag hittade en positiv och lugnande sak på min personliga kundsida. Där fanns ett foto på omslaget/framsidan på min bok. Texten var större och centrerad. 🙂 Därmed har de förhoppningsvis bytt till min senaste fil jämfört med provboken jag fick i JULI!!! Då borde de även bytt inlagan. (Bokens text)

 

Annonser

Sommar eller höstbok?

Det ska bli spännande om jag ska minnas min tredje utgivna bok som en sommarbok eller en höstbok. Ännu en gång kommer det att handla om skarven mellan två årstider. Beställningen är skickad. 🙂

Romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” anlände torsdagen den 30 maj 2013. Alltså blev det en sen vårbok. Jag var rörd av ett sorgligt skäl, när jag tog upp första boken och minnena svepte iväg långt bort i tiden. Sorg och glädje går ofta hand i hand. ❤

Vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” nådde hallgolvet onsdagen den 8 oktober 2014 efter en hel del strul på vägen från Danmark. Bland annat fattades en låda med 52 st böcker. Men det var ju inget mot den nätmobbing som jag råkade ut för veckan därpå och som stal hela min energi och livslust.  😦 Marknadsföringen ebbade ut och själv var jag full av farliga ketoner i blodet. Ett konstant högt blodsocker under en lång tid har den effekten. Sömnen och matlusten hade åkt på semester. Det hjälpte inte att jag höjde alla insulindoser. Adrenalinet och andra blodsockerhöjande hormonämnen hade makten i min sargade kropp. Då biter inte insprutat insulin.

Omslagsfoto – Framsidan kan också försena en utgivning. Jag minns hur trött jag var på vintern 2013 som aldrig ville släppa sitt grepp om södra Sverige. Dagar blev det veckor och mitt missmod växte. Min första plan med att bo i Steninge i Halland några dagar, och hoppas på rätt väder för att ta fotot av hjärtat i sanden fick jag ge upp. Här i Skåne var det också snö och igenfruset vatten längs strandkanten, trots att det snart var april. 😦

När jag släppte av Solveig och Jennifer i vackra Hagestad naturreservat, för att de skulle kolla läget, tyckte jag som satt kvar i bilen med all snö omkring mig, att det var totalt onödigt. Efter en stund kom de tillbaka och berättade att det fanns en smal snö/isfri kant längst ner och att det var ”fritt vatten”. På denna snöfria yta, påskdagen 31 mars, flanerade människor och njöt av vårsolen.
Solveig gjorde hjärtan för glatta livet med en pinne, som havet busigt suddade ut. Jag var en slags polis som försökte hitta luckor då Jennifer, barfota, kunde gå i hjärtat (se bokens baksida). Människorna var nyfikna och undrade såklart vad vi höll på med. På framsidan kan man inte ens ana att det var högt med isflak precis bakom fotografens rygg.
Jag tycker det är häftigt att jag i ”efterhand” la till kapitel 24 för att min tänkta framsida skulle finnas med i boken. (Jag hade under en lång tid en helt annan framsida i tankarna). Numera tycker jag det är ett av de bästa/vackraste kapitlen. Jag älskade uppgiften att knyta an händelsen i senare text. Ett pusselarbete som passade mig perfekt. Ibland gjorde jag saker som ingen läsare verkar ha noterat. Som ex. att gömma låttitlar jag personligen gillade och mycket annat. Jag tycker också om att ”leka” in kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Tyvärr gick det inte att berätta öppet för då förstördes spänningen i handlingen.  Nog om det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att läsarna ska uppskatta min ärlighet och de personliga texter som jag bjuder på i ”Minnen som stannat kvar”.  ❤
Omslaget friserades en aning jämfört med provboken. Därför bjöd jag inte på någon bild när provboken dök upp. När titeln fått fler punkter (blivit större) och centrerats kommer den mer till sin rätt. (Jag har ju redan sett resultatet på vår stora TV-skärm och är supernöjd.) 😀

Jag önskar dig en fin augustihelg. Vi ska varken sitta stilla på ett tåg eller åka i trånga ersättningsbussar. Istället blir det bil och förhoppningsvis cykel. Ännu mer förhoppningsvis – sol och klarblå himmel.
Sköt om dig och unna dig något trevligt.

Fotnot:
Jag tror jag nöjer mig med att svara eventuella kommentarer med en symbol denna gång. Trots att jag går i väntans tider finns det åtskilligt att göra. Därför måste jag hushålla med energi. Imorgon försvinner vår äldsta dotter iväg till Uppsala, efter att ha jobbat nio veckor på Ystads Veterinärklinik. Det kommer att bli tomt och färre kramar och samtal mellan himmel och jord. Hennes lillasyster har börjat jobba i Malmö och skaffat sig pojkvän. Mycket är nytt hos familjen Lidén. Men själv kör jag vidare med samma fru och trivs bra med det. 😉

Lunchen på Ahl´s brygga igår smakade …

… förträffligt. ❤
Kåseberga Fisk med flera har lyckats förlänga säsongen och sudda ut gränserna till en viss del mellan årstiderna. Det har vi haft glädje av de sista höstarna. En stor skillnad mot tidigare då allt var dött när vi ”rullade” dit. Ex. har satsningen för ett par år sedan på att utöka familjeföretaget Kåseberga fisk AB med en inglasad brygga, fallit många på läppen.

Vår mataptit växte eftersom det var fullt vid hamnparkeringen. Därför fick vi vända bilen och ta den kurviga smala backen upp igen. Efter parkering av ”Den lilla blå”  började klättringen segnälkab”  🙂  för att sedan vika vänster ner mot den kända vackra vyn. Annars brukar vi alltid gå ner denna sträcka och gå upp ett annat håll.

 

Numera ägs familjeföretaget av Jimmy Ahl som tillsammans med sambo, gemensamma barn och arton helårsanställda driver vidare och förvaltar den stabila grund som hans far Leif, farfar och farfars far byggde upp redan 1968. Jag har ofta varit förtjust i konceptet där barn växer in i uppgifterna och lärs upp av äldre närstående. Tillsammans driver de nya projekt framåt, samtidigt behålls det bra in i nästa generation o.s.v.

Vi var inte inne i butiken igår. Nästa gång borde jag testa lakritssillen. Tänk att all fisk röks på gammalt vis med alved och alspån.

Det satt djärva besökare på platserna utan tak. (Det testar vi hellre en ljummen sommarkväll) Vi sökte oss däremot in mot det inglasade partiet några meter från mitt älskade hav. Skönt med infravärme.

Fiskstim till och med på torra väggarna.  😉

Undra hur många affärskunder de besöker med ”lastbilen” och den här tuffa varianten. Sträcker sig distriktet ända till Danmark och andra landskap i vårt land? Hoppas det.

Erkänner. Jag har gjort det igen. Pratat om mat, ätit supergod mat. Tagit noll bilder på våra tallrikar. Ändå tog jag 112 st foton under gårdagen. Inte ett enda på den knaprigt friterade rödspättan som vi båda uppskattade.  😀
Jag skyller på Libra och Melissa som alltid får min uppmärksamhet innan första tuggan. Vad har jag i blodsocker? Hur många enheter insulin ska jag pumpa in? När jag mumsat på halva tallrikens mat kom jag på det. Då var Solveigs tallrik nästan tom. 😦

Vi rekommenderar varmt ett besök på Ahl´s brygga om du har vägarna förbi. Det går även utmärkt att köpa mat i butiken och sedan sitta vid något av borden i backen om vädret tillåter. Många tar med sig det inköpta ”hem”.  Eller varför inte en kombination.  😉

Dags för motion och annan slags njutning. Aprilvädret gjorde skäl för namnet. Sol en stund och sommarvärmen kom på efterlängtat besök. En stund senare regnade det och blåste iskallt. På himlen fanns mörka moln som fick oss att vela mellan tre olika promenadstråk.
 Vi chansade och bestämde oss för årets första besök hos de berömda stenarna. Började det ösregna innan det var dags att vika vänster skulle vi ändå vara tvungna att bege oss till bilen, som från detta hållet stod och frös till höger med sina sommarskor.  🙂

Hur många gånger har vi sett denna välkända vy? Aldrig tröttnar jag.

Jag fick till relativt bra foton på Ales stenar tack vare himlens variation. Några utvalda bilder ska jag lägga in i ett eget blogginlägg. Ikväll ska vi på Ystads teater. Där blir säkert fullsatt. Jag vet inte om jag får fota under framträdandet. Kanske blir jag ökänd och Lizette kommer att skämmas över sin pappa.

På nervägen skämtade vi som vanligt om att Solveig skulle bo i det röda huset och jag i det blå. När jag blev hungrig och sällskapssjuk skulle jag komma och hälsa på hos henne. Vilken härlig skrivarlya jag skulle haft.  🙂

Oj vad här regnar i Ystad. Perfekt skrivarväder.  I natt kom jag på en hel del som …  🙂

 

Nu arbetar femte generationen i trädgården

I tredje nedslaget låter jag Österlens oskrivna geografiska gränser vidgas en smula.

1

I Åbergs Trädgård & Café finns Sveriges största sortiment av sommarblommor och grönsaksplantor och över tusen sorters perenna växter och kryddväxter. Imponerande!

2

Denna idé gillar jag. 🙂 Skånskan är speciell. ”Vars EN kruka”. 🙂

3 tomatplantor

Tufft att låta tomatplantorna växa upp direkt ur ”påsen”.

4

Jag som älskar blått njuter extra.

8Jag älskar choklad också. Tuff skuggbild.

5 Tagetes

Åbergs Trädgård grundades 1872 av Anders Åberg som kom från en statarfamilj i grannbyn Stora Herrestad. Trädgården är en av de äldsta i Sverige som drivs i samma familjs regi på den ursprungliga platsen.

6

7. Luktärt

Vi har varit här många gånger och köpt växter & blommor. Ibland bara för att njuta och fika. Det finns så många fina saker att titta på.

9

Det finns även ett spännande område att glida in i med lite labyrinter. 🙂

10

I Trädgårdsbutiken finns möjlighet att inhandla lite av varje. Precis som SolBo Förlag har de gett ut två böcker på ett bokförlag med namnet Åbergs Trädgårds Bokförlag.

11

Tiderna förändras. Förr slängde man allt rosigt, nu … är det rätt tufft i många fall.

12

13

Här kan man sitta och fika om vädret är lite dåligt. Mysigt bland vinrankor och persikor.

14

Härligt med hembakat och med grönsaker, frukt och bär från egen miljövänlig, ekologisk odling.
Det allra bästa var att allt promenerande givit resultat när jag tryckte på knappen på min Libra. Blodsockret var läbbigt lågt och pilen visade rakt ner i min sockertarm. 😀

15

Därför pekade jag på … och bad Solveig sköta köpdetaljerna medan jag letade upp ett ledigt bord i skuggan.

16

17

Gott kaffe och jag skriver bara mums. <3. Jag åt inte upp all grädde. Lite hamnade i kaffekoppen. 😉

Betyg: 4/5

 

Halvvägs mot titeln UPPDRAGSMÄSTARE 2016

Ett

Själva uppgiften som ramar in att vi har kommit halvvägs i dessa lekuppgifter, tyckte jag precis som förra gången var riktigt, riktigt trevligt att beskåda.
Då var det era hobbyer.
Denna gång kändes det som en ”julklapp” varje gång jag nyfiket tryckte på ett YouTube klipp eller läste en personlig dikt. Mysigt att så många bjöd på en selfie med en glass. Tusen tack till er. ❤ Det knyter osynliga positiva band mellan oss. I min dröm hoppas jag att både de som deltar och andra som besöker min blogg även går in på länkarna till bidragen. Det är där de hittar själva underhållningen, inte hos mig. Det är så ni får nya bloggvänner. Blogglandia när det är som bäst. När ni hittar bra saker hos varandra får ni positiv energi. När det gäller det omvända blir det precis tvärtom. Stämmer inte det bra? Själv letade jag igår upp en trist ”påhoppande” kommentar som jag fick på bloggen förra hösten. Den tänkte jag använda mig av i en kommande text. Det är mitt sätt att tackla dystra upplevelser. Bäst är oftast att först skapa en distans till händelsen. När de starkaste känslorna har fått svalna. Då brukar jag hitta de rätta orden. De som passar min personlighet och känns mest rättvisa. Förra gången skrev jag om ”En författares försvarstal”. Denna gång borde titeln vara ”En bloggares försvarstal.” Nog om det nu.
Jag gillar att tävla och därför var det givet att mina från början helt improviserade lekuppgifter skulle ha poäng med i bilden. Domarrollen visade sig snabbt vara svår. Helst när jag skulle bestämma mig kvickt för att kunna hålla tabellen aktuell. Inte så lätt när jag sitter där trött med ett blodsocker som leker berg- och dalbana med mig. En del deltagare hittade ”hål” och möjligheter som jag inte tänkt mig. Riktigt smarta ibland. Frågade jag min snälla trippelarbetande fru fick jag oftast svaret att det är väl okej. Det är bara en lek osv. Hon hade såklart viktigare tankar att tänka.

”Hela havet stormar” älskade jag på gympan. Själv har jag skapat flera galna upptåg, lekar och tävlingar med kompisar genom åren. Jag har skrivit om något. Ex när de skulle gömma sig på Åhléns i Borås som var intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Nu kom jag att tänka på något mycket galnare där ingen verkade ha en tanke på att kasta in handduken. Hade polisen kommit eller tidningen fått nys om… Du milde tid. Antagligen ställde de upp för att de visste att jag inte utsatte dem av en enda procent elakhet. Jag såg det enbart som ett moment där det var otroligt viktigt att jag skärpte blicken till det yttersta och såg vem som var sist kvar.  😉

Utomstående betraktare skulle kunnat tro att det var fri lek som gällde. Så har det aldrig varit. Det spelar ingen roll om det är barn, ungdomar eller vuxna. Det måste finnas regler och ramar för att det ska fungera fullt ut.

Allt är lättare när man möts fysiskt. Jag minns mina Superstars där det från början bara var killar med. Absolut inte samma gäng gång efter gång. Som jag minns det behövde jag bara kortfattat dra regler innan start av en ny gren. Oklarheter skötte de på plats. Nåde den som försökte tänja på reglerna. En snabb gliring från ett par håll så var det rättning i ledet igen. Aldrig några sura miner. Möjligtvis en ironisk replik på banketten efteråt. Mitt mål var också att försöka få med någon ”udda” personlighet varje gång jag ordnade något som flera kunde vara med på. Någon som jag förstod inte hade så många kompisar och inte bjöds in i sociala sammanhang. Jag älskade att bygga broar. Det var underbart att upptäcka nya personliga positiva egenskaper hos dem jag känt länge, eller dem jag trodde var tuffa grabbar. Det kunde visa sig att det fanns ett varmt hjärta hos dem också. Aldrig förekom någon form av mobbing eller avstötning under dessa tillfällen. Sedan tycker jag det är helt okej och mänskligt att i ett mindre sammanhang med dem som står närmast snacka om de värsta tokerierna efteråt. Den ventilen behöver vi alla. ”Skitsnack/vitaminkickar” med de närmaste gör att vi orkar med nästa ”berg”. Men får jag välja ska det göras med glimten i ögat. 🙂

Två

Tillbaks till nutid. Lekuppgift nummer femton. Tre uppgifter som domaren kommer att titta på när han återigen ska besöka alla deltagande bloggare. (Jag skriver detta under tiden leken pågår.) Det är en mycket bättre metod (nu var jag ju tvungen) att låta en uppgift avslutas så jag kan få in allt först och kan jämföra och analysera allas svar. Troligtvis kommer jag att göra så under de kommande femton uppgifterna. Det blir mer rättvist och jag fattar mina beslut vid samma tillfälle. Sedan förutsätter jag att ni följer alla de andra givna reglerna.

A. Det stod endast utomhusbilder ger poäng!!! i en understruken tidig rubrik i blått. Jag ville ha ut dig från din bostad var grundtanken. Ut i friska luften. Framför allt lämna hemmet. Att sedan studsa in i en affär på stan är tillåtet eller glutta i skyltfönstret.

B. En postlåda. Om jag hade menat lådorna där postiljoner kommer med en säck för att tömma skulle jag inte kunnat ha en rättvis färgtävling. Då hade bara blå och gul varit möjligheterna och alla andra färgval hade kammat noll. Om inte någon tog en runda till Köpenhamn under dessa dagar som leken pågick och plåtade en söt röd (jag såg en röd igår i ett inlämnat svar). Det heter också POSTENS BREVLÅDOR. De vi har hemma kan när man googlar för inköp, heta både postlåda och numera i modern tid även brevlåda.

C. En blomlåda under fönster/balkong. Den här gången valde jag att lägga in egna bilder först och ha en samlad uppgiftslista för att göra det lättare för er. Jag tyckte också det var ointressant och tog för mycket plats om jag skulle lägga in en blå bil, blå cykel osv. Däremot kunde ni som tvekade få en hint om en snygg blå blomlåda på ett foto. Annars går det givetvis alltid att fråga i en kommentar om tveksamheter under själva tidsperioden som leken pågår. Sedan är det snyggare när det växer något eller är planterat något i dem som Anki skrev att hon gjort för att piffa till fotot. Men hon tog kortet för att få poäng för en vit blomlåda. Ethel skrev att hon inte hittade någon röd blomlåda och inte satte in något foto på röda blommor för att hon insåg att domaren inte var ute efter det. Ditte skrev i ett svar på en kommentar något liknande i ämnet. Helt rätt tycker jag.
Jag skrev kortfattat vad jag var ute efter.
En bil. Om ni hittade en som hade en takbox i rätta färgen hade domaren lett, men endast delat ut poäng om själva bilen hade samma färg.
En cykel med en barnsits i rätt färg.
En dörr med en annan färg på handtaget.
Om jag varit ute efter det som finns i en bil eller blomlåda hade jag skrivit det. Ex. En blomlåda med blommor eller grönsaker i.
Det är härligt att kunna associera och låta fantasin ta med en på äventyr. Tänka ett steg till. Det sysslar jag ofta med. Nödvändigt för att kunna få liv i en text. Men i det här fallet var det bäst läge att gå på det som står där i klartext. Trist men sant. 🙂

Det är halvvägs och jag tyckte jag kunde ta mig den tiden att lägga in detta inlägg. Något vilt inom mig drar till med att jag tror att det kommer att bli kvinnor på de översta tre platserna. 😀

Tre

Nästa lekmoment skulle kunna kallas ”lekkusin” till filmhundarna och filmkyssarna för att både variera och underlätta för er som jobbar heltid och får det stressigt med att leta saker.

Glöm aldrig bort att ni ska skippa att delta om ni inte känner för just den uppgiften eller tycker att stressen väger mer än roligheten. Kom och gå som ni vill. Jag tänkte inte så mycket på det. Hade inget planerat mer än möjligtvis några fler uppgifter på kyrkogården. Jag trodde att eventuellt några skulle uppskatta att komma med egna Mästaryrken. Sedan bilnummer. För jag visste inte ens om jag skulle blogga 2016. Allt under detta år såg så osäkert ut. Många privata saker som behövde få sitt svar. En otroligt viktig sak hoppas jag löser sig inom de närmaste sex veckorna. Den får mig stundtals att grubbla oerhört mycket. En syssla som passar megadåligt med diagnoserna utbrändhet och svårinställd diabetes ett. Finns det en rättvisa borde ”undret” ske. ❤

Jag hoppas denna text kunde ge några bra svar. Som vanligt när mina fingrar tar position på tangentbordet rinner textmängden iväg. När mina/våra två manus skulle bli böcker hade jag suverän hjälp med att tvätta bort onödigt. På bloggen är det gratis läsning. Då får läsaren stå ut med otvättad text eller så lägger de av efter två meningar när de inser att det inte finns några snygga bilder.

För att spara på krafterna svarar jag med en symbol om någon skriver en kommentar. Vem vet. Jag får kanske användning för den fundersamma gubben som Lizette lärde mig i höstas.  😉

Snart är ni Välkomna till uppgift sexton som jag för första och kanske enda gången INTE har ”gömt” i något vanligt inlägg. Annars var det min grundtanke och den varianten kommer jag att visa upp flera gånger i framtida inlägg. Helst med tanke på att jag inte lägger in några vanliga kåserier under detta år. Då får det bli surrogatmodellen med enklare och kortare varianter av texter.

Skärp dig Bosse. Nu får du allt avsluta detta. Eller är du på väg mot tredje boken? Bättre du går och knyter dig. Tänk på att du fick ett tufft yrselanfall i morse. 😦

Ps. Röd 5 inlägg, Grön 3 st, Vit 3 st, Grå 3 st, Gult 2 st, Svart 2 st, Brun 2 st.
Ingen valde min favoritfärg BLÅ .
Det ska bli riktigt spännande att se vilka bilder ni väljer på nästa lekmoment. 😀

Younger – Seinabo Sey (cover)

Exakt en månad har gått sedan förra gången. Här kommer senaste YouTube klippet från min äldsta dotter Jennifer som har en egen kategori på min blogg. Den som följt min blogg ett tag har insett att vi har en dotter till. Någon kanske har trott att jag favoriserar storasyster och gissar på att lillasyster Lizette inte kan sjunga och spela. Det sistnämnda stämmer dåligt. Lizette är antagligen den som sjunger mest i familjen. Hon har solosång på skolschemat i Simrishamn. Ofta hör jag hör henne spela på min gitarr i sitt rum och jag njuter på avstånd. 🙂 Snart ska hon sjunga solo och i kören på ”Äppelfestivalen” i Kivik. Själv ser jag fram emot att få lyssna och att få se henne på någon tillställning i Ystad i mitten på oktober. Däremot vägrar hon att öppna ett YouTube konto. Där vill hon inte bli bedömd. Så jag får drömma vidare om att systrarna, vars stämmor matchar varandra så bra, ska göra något ihop som deras mamma och pappa får njuta av. ❤

Bloggfakta:
Det drar ihop sig till MÅNADENS TÄVLING. Kommer det att bli ett nionde vinnarnamn? Eller slår en av de åtta månadsmästarna från 2015 till en andra gång? Hoppas inte Bosse Lidén gör det igen. Den här gången finns möjlighet att vinna två lotter – om du svarar innan ett visst klockslag.

Nästa vecka blir det ett seriöst MÅNADENS KÅSERI som handlar om en småländsk buss och fyra flygplan.

På torsdag kommer jag att göra en repris från förra veckan och lägga in tre stycken frågor på Världen & Vardagstankar. (om jag orkar)

Ikväll måste jag fatta ett beslut om en hemlig grej. Igår var det inte mycket med mig. För många månaders sömnbrist, nattlig värk och ett blodsocker som levt sitt eget liv de sista veckorna (trots mina seriösa insatser), hade nått sin kulm. 😦 Jag var låg som en u-båt på uppdrag och hade lust att kasta in handduken. Vad snabbt det kan gå utför. En vetskap jag skulle kunna skriva en roman om. Samtidigt måste man bita ihop och köra på ända in i kaklet. Det kunde alltid varit värre, brukar jag tänka. Just nu saknar jag min pålitliga ”husläkare” i Båstad, som kunde tagit några snabba prover och där jag inte behövt börja berätta om dag ett och framåt. Vad synd att husläkarsystemet (inom högkostnadsskyddets väggar) verkar vara skrotat. Eventuella kommentarer besparas i detta inlägg med en gul gubbe av något slag. Lägg hellre fokus på Jennifers sång än min ”skrutthälsa”. 🙂 Den brukar jag hålla utanför min blogg, som mer är en ventil in till den ”friska världen”, där jag helst vill befinna mig och mår bäst av att vistas. Ibland gör jag undantag. ❤
Kram Bosse Lidén

 

En cykeletapp närmare Paris

1

Vad mycket mer man ser längs med vägarna när man tar sig fram med cykel istället för bil. I Beddingestrand träffade vi på dessa träkompisar i en trädgård. Även deras ägare kom ut för en pratstund.

2
Om man åker iväg tidigt på morgonen går det utmärkt att få en egen strand för en stund. Vi träffade bara på en hundägare under vår njutbara paus.

3

Det är en ovanlig sommar eftersom Solveig har ett vad med sig själv. I det ingår inga wienerbröd. Mitt blodsocker var däremot som vanligt stabilt under hela färden, efter att jag grundat med denna feta och söta läckerbit. Tack Håkan Wickberg (ishockeyspelare i Tre Kronor/Brynäs på 1970-talet) för tipset.

4

Nästa etapp avklarad. Det finns utmärkta cykelvägar hela vägen från Ystad.

5

Här skulle jag kunna tänka mig att bo på sommaren.

6

Denna skylt skulle en humorlös kunna tolka på sitt sätt.

7

Nu går det inte att komma längre söderut i Sverige.

8

Perfekt väder. Varken för varmt eller för kallt. Lagom mycket vind. Aldrig en tuff motvind. Självförtroendet på topp. Asch! Jag har alltid trivts i Paris. Inte så långt kvar. Lite drygt 100 mil. Eller ska jag vänta till våren?

9

Vi tar en vilopaus på den nyinköpta picknickfilten och njuter en stund av livet och den svenska sommaren. Cyklarna uppskattade också initiativet.

10

Efter en nyttig sallad gick jag upp och köpte två glassar.

11

Eftersom vi hade med många saker trots att systemkameran fick stanna hemma, fick vi dela på oss när vi besökte de spännande affärerna.

12

Jag kunde inte motstå att köpa en tavla. Jag är svag för fyrar och vatten. Annars var äppeltavlorna tuffa.

13

På hemvägen köpte Solveig husgerådssaker i en affär, medan jag tog mig ett snack med en pratglad jättestor gubbe. En del av sakerna han raljerade om tror jag att han hittade på för att skrämma mig.

14

En gatuskylt som stack ut mer än Vårtbitarevägen. För där skulle jag inte vilja bo.

 

 

En bil med ett stort H

CCI201405070001

Ett stort H fanns klistrat överallt i slutet av sextiotalet. Den gången informerade klistermärket om att vi snart skulle börja köra på höger sida på vägarna. Om vi ville göra som de flesta andra i trafiken från och med en söndagsseptemberdag i Sverige. 😉

Flera år senare handlade det om något annat inom trafiken. Vi skulle tillbaka till den andra sidan av vägen. Jag och Solveig hade tagit flyget till Jersey, en av de Engelska kanalöarna. Ön som lockade med blomsterprakt, Europas lägsta brottslighet, god mat och mängder av sevärdheter. Jersey är ingen stor ö till ytan. Det skulle för den sportige inte vara några större problem med att cykla runt hela ön på en dag. Ändå valde vi att hyra en bil. Vi bad om att den skulle finnas till hands utanför hotellet. Biluthyraren kunde inte lova att uppfylla detta önskemål. Kanske var vi tvungna att lösa ut den redan på flygplatsen.
Jag lovade att stå för körandet under semestern. Jag var den enda av oss som hade erfarenhet från mina cykelpass i barndomen och från alla mina besök på Cypern. Solveig hade aldrig ens cyklat på vänster sida. Jag har en ung fru, eller så har hon en gammal man.
I flygplanet dukades maten fram i de små facken. Efterrätten var godast. Tiden var ovanlig för mitt intag av mat som diabetiker. En frisk person har ett blodsocker mellan 3-7. Jag hade toppnoteringen 20 när vi landade. Givetvis stod bilen, den fina Ford Escorten, och väntade på oss utanför flygterminalen. Det var bara för mig att hålla god min och sticka in nyckeln i rattlåset. Motorn spann som en välmående katt, när jag styrde iväg mot huvudstaden St Hellier.
Först letade vi upp en bensinmack. Pålästa som vi kände oss, visste vi att bensinpriset låg 75 procent billigare än vad vi var vana vid hemifrån. Det var betjäning på macken. En trevlig man kom ut och undrade hur många liter vi ville ha.
Det kunde vara skönt att slippa tanka fler gånger. Vi hade semester. Jag sa full tank.
”Sure?”
”Yes.”
”Hur länge ska du stanna?”
”En vecka.”
”Är du säker på att du ska ha en full tank?”
Hörde han dåligt? Skorrade min skolengelska falskt? Tänk om han var senil. Vad skulle jag svara om han frågade en tredje gång? Det var en billig tankning tyckte vi först. När vi lämnade tillbaks bilen efter en vecka stod mätaren fortfarande högt upp. Det skulle tagit flera veckor att köra slut på en full tank bensin. 🙂
Nu vinkade vi hej till bensinmackskillen och fortsatte mot huvudstaden. På flera ställen fanns det en hög mur längs vägkanten på de smala slingrande gatorna. En otrolig trafik. Alla verkade vara ute och köra bil samtidigt. Hur många bilar fanns det i varje hushåll? På landsvägen gick det bra. Solveig var en duktig kartläsare. Hon berättade i god tid när jag skulle svänga. Det var i rondellerna det blev problem. Då var det meningen att jag skulle tänka tvärtom när bilarna dök upp från fel håll.
På varje hyrbil fanns det ett stort H (Hire) så att de infödda kunde hålla koll på oss gäster. På kanalön Jersey är befolkningen genuint artiga. Varje år delar de ut pris till den trevligaste invånaren. Alla vi mötte under veckan verkade satsa på att bli kandidater till priset. I de flesta situationer var det trevligt med all vänlighet. Vem tackar nej till gratis omtanke under semestern? Det var bara otacksamma Bosse Lidén som vädrade en annan åsikt bakom ratten i en bil med ett stort H synligt för alla medtrafikanter. Vi närmade oss äntligen St Hellier . Den sjuttioelfte rondellen låg framför bilen och jag började bli sammanbiten. Tyvärr hade Solveig tappat bort sig på tätortskartan. Jag blev därför glad när jag såg att det stod två bilar stilla framför oss. Kartan låg uppvikt i Solveigs knä. Jag böjde mig ner och försökte hjälpa till att hitta adressen till vårt hotell. Då ljöd en tuta bakom mig. När jag höjde blicken förstod jag anledningen. Båda bilarna framför oss var hyrbilar. En öbo hade stannat mitt i rondellen och släppt fram dem. I backspegeln såg jag en annan H-bil och en dam med ett bestämt utseende. Det var bara att lägga i ettan och svänga vänster i rondellen och med ett påklistrat leende tacka chauffören som snällt stod kvar inne i rondellen till höger.
I denna stund befann vi oss på en okänd plats och jag funderade på meningen med semester och saknade livet därhemma. Vid vägkorsningar var det samma artiga visa som vid rondellerna. Ingen tid fanns för några dyrbara sekunders gemensamt letande på kartan. Bara tacka och rulla vidare. Ingenstans såg vi några parkeringar. Vi fick snurra ett bra tag innan vi matta hittade till hotellet. Då stod H definitivt för hungriga. Hyperhungriga. Hur högt mitt blodsocker var då vågade jag aldrig mäta. Istället kämpade jag med att få in den högerstyrda bilen mellan två andra bilar, på det trånga utrymmet. Först efter det blev det en underbar vecka som vi minns med stor glädje. Härliga utflykter i bilen med stort H.

Jag längtar hela tiden ut

Visst är det vackert med fina blommor inomhus men just nu längtar jag hela tiden ut i naturen.

DSC_0867 DSC008780001

Så här tomt är det bara i Ystad tidigt på morgonen. Vid Påsk vaknade staden upp och folkmängden växte dubbelt och bilarna fyrdubbelt kändes det som när vi skulle ut på Malmövägen och hade en tid att passa.

DSC008870001DSC008960010 DSC008970011DSC008900004

”Solveig! Vänta på mig! Kan vi inte köpa ett gatuhus här nere i centrum så slipper vi alla backarna? Titta här! Om jag får ner alla burkarna med tre bollar. Tror du att vi kan vinna… gå inte så fort. Varför kan vi inte fika utomhus idag? Jag lovar att inte spilla, kan inte hjälpa att jag är så stark eller om det är kolsyran som är för stark.”

DSC008980012

DSC009020016

Är det någon bloggläsare som provat dessa kuddar? Om de är bra kunde jag tänka mig att prova madrassen också.

DSC009000014

Ska vi gå eller åka bil till Glimmingehus? Bäst att ta bilen. Jennifer behöver övningsköra.

DSC009040018Söndagett DSC009080022

Rapsfälten var lite för gröna för min smak. Jag väntar till nästa helg med att fotografera. Då hoppas jag att de är som finast. Eftersom Lizette varit bagerska på hemmaplan valde vi ”Lizzys café”.

DSC009030017

”Lizette! Är alla till mig? Vad ska ni äta?” 😉 Jag är ingen surgubbe trots att jag i sex månader ätit surdegsbröd på alla hemmamackor. Mitt blodsocker har blivit jämnare. Det finns många olika sorter att välja på. Vad tycker du läsare om surdegsbröd?

DSC008800003

På torsdag blir det ett filmtips som är baserat på en Håkan Nesserbok. På fredag ska jag berätta om ett möte jag gärna varit utan. Däremot blev jag förtjust i detta inlägg som jag hittade på en bloggpromenad igår.
http://gunwah.bloggo.nu/Mina-fotsteg-i-ditt-hjarta/

 

 

 

Jakten på jultecken

Solen lyste så inbjudande så jag och Solveig bestämde oss för att åka till Svarte. En vecka kvar till december och bara en månad kvar till Julafton. Vad spännande. Fast inte så spännande att vi funderade på att vinterbada.
Svarteett

Istället skärpte vi blicken. Vid den stora stenen fanns några tecken.
Svartetvå Svartetre

SvartefyraSvartefem

”Är detta verkligen jultecken? Kan vi ha gått vilse och hamnat bland julitecknen? Jag får bestämt fråga henne som klipper gräset. Ska bara ta ett kort först.”
”Du tar ingen närbild på en främmande kvinna. Det kan man inte göra.”
”Okej! Men är det inte korkat att klippa gräset den 23 november? En hel månad kvar till julafton. Då blir det ju inte julfint. Kommer att hinna växa upp högt som en häck innan tomten kommer. Får jag ta kort på vägskylten? Varför har de stövlar när det är sol?”
Svartesex

Jag blir alltid så hungrig när jag är ute på utflykter.
Svartesju

Blodsockret måste ha sjunkit riktigt lågt. Det ser ut som väggarna på huset är på väg mot oss. Eller är det en bilskojare som driver med oss? 😉
Svarteåtta