Bäst att skratta åt eländet

Jag visade här på bloggen för ett tag sedan en del av vår sommarfrukost. 🙂
Du ser inte alla nyttigheter som finns i min tallrik. Kanel, Chiafrön, solrosfrön m.m finns gömt under den magvänliga Öresundsfilen.

Så här har min kost sett ut på sängbordet, större delen av dygnen sedan i tisdags. 😦
Ett glas med vatten, ett med vätskeersättning, ett med söt cola utan kolsyra, ett väntande glas söt cola. Snart kommer mina tänder att svartna och ramla av.

Allt som började så trevligt i måndags med en ”Sex mil hemifrån.resa” i solsken. (Kommer senare på bloggen)
Nu är detta mina två sängkompisar:
”Libra” som mäter snabbt i kroppsvätskan. (Solveig kan testa mig även när jag sover.)
Den gamla blodsockermätaren som berättar långsammare, men ger ett mer exakt ”nuvärde” i krislägen, eftersom den mäter i blodet.

Min läromästare Ragnar Hanås. (Härligt att känna sig ung vuxen) som lärt mig att ta vatten i små klunkar ofta om BS är över 10-12. Annars dricka söt cola om det är under 10-12. Testa sig ofta. För inget fungerar som vanligt när kroppen är tom på näring och tarmen jobbar långsamt.

 

I måndags klättrade vi på höga slänter. På denna bild åker mitt blodsocker kana nerför ett berg och det går fort. Ibland ruskigt, äckligt fort. Reserven med blodsockerhöjande hormoner i levern är borta, efter att min baklucka öppnades. Det hjälper inte att jag kämpar med att få i mig söt cola som står mig upp i halsen. Ändå har jag tur som har en insulinpump som jag givetvis tagit av mig. Därmed tillkommer inget nytt insulin. Sådant förstår inte min dumma kropp eller mätarna som visar äckligt låga värden. Ändå har jag ett gnutta humor kvar. Som när jag gick upp till Solveig som precis fått in vår nya soffa och skulle montera vissa delar. Först säger hon till mig att absolut inte hjälpa till.
Bara att gå i trappan upp tar ner mitt BS. På en sekund kan jag på skärmen se vad som händer inom mig.

Jag sitter där spak och deppig och börjar småskratta. Solveig undrar vad som är så roligt.
”Ser du vad soffan heter? Bo Dö.”

”Vill du att jag ska hoppa ner direkt? Jag är ändå slut som artist. 😉
”Det vet du väl inte går. Snart ska du ge ut din tredje bok. Snart vänder det igen min älskling. Har du bestämt dig för vilket omslag du ska välja till ”Minnen som stannat kvar?”
”Ja. Men det är hemligt. Någon bloggläsare kan smygläsa här”.  😉
Ps. Jag svarar ev. kommentarer med en symbol. 🙂

Annonser

Ett helt liv

Jag har vunnit i olika typer av skrivtävlingar, korsord och ”turtävlingar” genom åren.
I fototävlingar har jag däremot alltid dragit ett kort strå de få gånger som jag vågat ställa upp.

0010004

”Är den färdigväxt – kan det vara grönt?” 0020003

Ett helt liv! 0030002

”SÅ” kan det gå i kristider.  0040001

Blodsockerkontroll på en gräsmatta i St Helier på Jersey.

Fakta:
Temat var ”Ett helt liv” och handlade om att ha Diabetes 1.
Jag tramsade till det med att hjälpa till med att odla engångsinsulinpennor. Både långverkande (De gröna som jag stack in i rumpan) och medelverkande (De orangefärgade som jag tog till maten)
Solveig fick rita fröpåsarna.
Förstapriset vann en man som tog sin spruta vid sidan om sin parkerade cykel. Fotot var i svartvitt. Mycket snyggt foto. 🙂
Som tröstpris fick dessa foton som jag snubblade över i förrådet vara med i en blogg 2016. Inte illa.  🙂
Egentligen fanns det inbakat ett allvar som kanske låg mig i fatet vid den tidpunkten. Besparingskrav. De svagaste i Sverige skulle lida först. Det talades om att ta betalt av diabetikerna och slopa gratisinsulinet. Andra sjukdomsgrupper betalade själva sin medicin.

 

Dramatisk smekmånad, del 1 av 2

När jag efter en lång sjukhusvistelse skrevs ut med diagnosen diabetes 1 kom jag hem till en tillvaro som var helt upp och ner. Allt var overkligt. Inget sig likt. Första tiden bodde jag hos min mamma. Jag minns hur jag ringde till diabetesläkaren flera gånger i veckan för att rådfråga om insulindoser. Orsaken var att jag fick lågt blodsocker varje dag, ibland flera gånger. Han berättade om något som hette ”Smekmånadsfas” (Remissionsfas). Kroppen tog tacksamt emot hjälp med insulin utifrån och de överlevande betacellerna fick nödvändig vila efter att ha krigat under flera veckor. Doktorn sa att de höga doserna som man fick på sjukhuset ofta kunde minskas ner under en tid. En lampa tändes i min tävlingsskalle och jag undrade hur länge smekmånaden kunde vara.
”Svårt att säga. 3-6 månader. Ibland längre. En del patienter får ingen smekmånad alls.” Jag läste på och bestämde mig för att nå smekmånaden och slå rekord. Först gällde det att försöka bli fri från sprutor. Jag gick från fyra sprutor om dagen till bara en spruta på morgonen med 12 enheter.
Vid nästa samtal berättade jag om fler insulinkänningar och doktorn föreslog en sänkning till 10 enheter.
Med den nya engångspennan, som jag var först med på sjukhuset, gick det bara att ta jämna enheter. En nackdel, jämfört med hederliga sprutor och pennor som laddades med ampuller och gick att ta udda enheter med, var att det bara gick att ta jämna enheter. Engångspennan var annars smidigare och jag uppskattade den mycket.
Det kändes som en stor seger den morgonen då doktorns råd var att sluta helt med insulinpennan och testa med urinstickor då och då och känna efter hur jag mådde.

Jag mådde skit om sanningen ska dras fram på en vagn. Ett tillstånd som jag börjat vänja med vid. Försökte ändå tänka positivt. Skönt att slippa ”sprutor” och ta blodprov i fingret och slippa sköta den klumpiga dyra mätaren som jag köpt.
Diabetesläkaren på medicinavdelningen hade berättat den goda nyheten att det var omöjligt att få insulinkänningar när jag inte tillförde något insulin utifrån. Jag fick informationen att kroppen satte på och stängde av insulinproduktionen med de kvarlevande betacellerna som jag hade i min bukspottkörtel. Precis som det är hos alla friska människor.
Jag kontrollerade med urinstickor då och då och det gav inget utslag. Skönt! Då höll jag den vassa nålen på avstånd. Ändå fuskade jag ibland med godis och glass när jag råkade passera en öppen kiosk. Om den var stängd gjorde jag inget inbrott.  🙂
Det kändes som både jag och kroppen behövde denna numera lyx och tidigare dagliga söta trevliga vana hos mig.
Det hände att urinstickan blev ”färgad” efter en daimstrut och jag fick dåligt samvete på kvällen. Jag var rädd att min taktik skulle misslyckas. Den om att aldrig mer i hela livet ta sprutor.

Efter några veckors sjukskrivning började jag jobba halvtid. Sorgligt att komma tillbaka och sitta med andra utslagna och sortera B-post och massförsändelser. Samtidigt var jag lyckligt kär som vägde upp det mörka. Dessutom var jag en fighter. Mitt tempo var stillsamt och ändå vid nästan samma tid, varje dag, tog mina krafter slut. Efter fikarasten fick jag ny energi och orkade ta mig igenom tiden fram tills jag cyklade hem. Ändå var jag en halvskugga av mitt forna jag. På eftermiddagarna försökte jag motionera och njuta av våren. Tyvärr orkade jag inte med snabba rörelser och koordinationen verkade också ha åkt på en smäll trots att jag fått tillbaka min normala falksyn redan efter några dagar på sjukhuset. Spela tennis och badminton var inte längre kul. Jag kom fel till bollarna och kände inte igen mina rörelser och förflyttningar.

Jag orkade inte köra bil ända till Solveig utan tog tåget till Skövde. Eftersom jag hade ett berg av övertid sedan tidigare tog jag en längre semester i väntan på en operation som jag skulle vara med om. Efter den skulle jag säkert bli som vanligt igen försökte jag lura mig själv. (En episod som är värd tre kåserier.)
Solveig uppskattade att ha en hemmaman som hade lunchen klar när hon kom hem en stund mitt på dagen. Det började våras och bli ljuvligt i naturen. Vi gjorde många mysiga utflykter till Solveigs smultronställen. Ändå hände det att jag tvärdog. Tog helt slut under promenaderna. Hjälpte inte att vi tog pusspaus titt som tätt.
Under denna tid hade det kommit ut en ny blodsockermätare på marknaden som var liten och snabb. Jag hade köpt en men inte använt den eftersom läkaren ansåg att det var slöseri med resurserna med tanke på de dyra stickorna. Han kom med det idiotiska och opsykologiska rådet att jag skulle ta ett rakblad och dela dem på mitten. Hade jag gjort det skulle jag säkert fått ”gratis” blod och inte behövt sticka med lancettpennan. Kanske en hel pöl på golvet. Helknäppt råd som gav mig dåligt samvete. Precis som om jag var dyr i drift. Jag som aldrig testade mig och hade ont av att se blod. Jag hade inte ens bett om att bli diabetiker. För den gamla fördomen att den som äter sötsaker ständigt riskerar att få diabetes 1, var falsk som vatten. Det behövde jag inte ha dåligt samvete för.

Under en promenad märkte Solveig att jag inte orkade hålla tempot. Hon frågade om jag hade med den nya mätaren.
”Ska du inte för skojs skull testa ditt blodsocker?”
”Då kostar jag pengar för landstinget. De tvingas stänga hela sjukhuset. Läkare blir utan lön. Ingen idé. Jag tar ju inget insulin. Kan inte bli låg.”
”Snälla Bosse.”
Jag darrade på handen och fumlade med bestyren. Vad jag hade i blodsocker fick jag aldrig veta. Ett sådant lågt värde klarade den supermoderna blodsockermätaren inte av. Den fixade värden mellan 2.3 och 33.3. I fönstret stod det därför LO. Vilket betydde att det kunde vara något mellan döden och 2.2. Krisläge med andra ord. Antagligen hade jag redan haft detta åtskilliga gånger förut då jag matt fortsatt att jobba på min arbetsplats, fast jag var dödens trött.
Efter denna episod testade jag alltid mig när jag blev matt, som en ren överlevnadsstrategi. Nästan varje gång stod det LO eller möjligtvis något värde mellan 2.3-3.3. Snabbt in med fyra druvsockertabletter. Efter tio-femton minuter kom livet oftast tillbaka. Annars var det dags för fyra nya druvsockerbitar.
Hur hade jag kunnat undvika att inte ramla ihop som jag läst om så många gånger under åren?
En gång tidigare när jag testade på den första klumpiga mätaren och jag precis var utsläppt från sjukhuset stod det 1.7. Då hade jag stannat bilen vid en rastplats längs Nissastigen. Tog kort på mätaren. Samma ironiska humor då som nu. 🙂
Detta skrev jag om i tidskriften Diabetes där jag jobbade som Kolumnist. Trist nog skrev de fel på min uppskickade text med snigelposten till Stockholm och råkade skriva 7.1 i tidningskåseriet, vilket är ett perfekt värde. Där damp trist nog min spännande och roliga text och läsarna måste undrat vad det var för märkligt med detta utmärkta värde.

Jag struntade att störa läkaren fler gånger. Mitt förtroende hade brustit. Bestämde mig för att ta chefskapet om min trista inre kompis. Jag skulle ändå flytta iväg långt till hösten. I kommande del får du som orkar läsa veta vad jag gjorde och vilka spännande saker som hände under min smekmånadsfas.
Jag har nämnt om det omöjliga i förbigående vid nästan varje ny ”diabetesläkarträff”.
En enda av alla dessa personer genom åren på alla de ställen som vi bott, har blivit nyfiken och ville lära sig något nytt. Han ställde mängder av seriösa frågor. De andra har inte muntligt ifrågasatt mina ord. Men i efterhand gissar jag på att de inte trott mig. För i deras värld är smekmånadsfasen en lugn period då patienten som fått diagnosen diabetes 1 hinner anpassa sig till sin nya livssituation. De lyckliga patienter som når stadiet får chansen att slippa sprutor helt under en tid och göra sig beredda för en framtid som diabetiker.
Enligt senare forskning är rådet att alltid ge en liten dos insulin under denna tid som backup. En investering för framtiden som kroppen kan ha nytta av i många år. Som kan förskjuta eller minska på allt otäckt som väntar i framtiden. Kanske inte för dem som blir överkörda av tåget eller … en sak tröttnade jag tidigt på att höra i omgivningen.
”Han dog i alla fall inte av sin diabetes. Råkade inte ut för strul med ögon, njurar eller amputerade tår, fötter och underben. Det var väl ändå för väl. ”
”Vad dog han av då?”
”Han fick en hjärtinfarkt?”
”Viken tur.” brukar jag säga med sarkastisk röst och hoppa föreläsningen om att diabetes 1 mycket väl kan vara ”boven”. Överallt i kroppen.  😦

Fotnot:
Tack för att du kommit ända hit i texten. Mitt novemberschema på bloggen är tight. Därför bara en symbol som tack efter eventuella kommentarer.
Var rädd om dig.  ❤

 

 

 

Vi umgås dygnet runt

Ja tre

Imorgon firar min kompis ”Libra” ett år. Antagligen det bästa framsteg som jag har upplevt under mina tjugosex år med min kompis Diabetes 1.  ❤

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/
Här kan du läsa mitt inlägg från 14 februari 2015 om min sista friska dag, som jag fortfarande minns kristallklart.

Mindre mätare, måltidsinsulin och pump i all ära… det har varit trevliga nyheter för mig men …
Ja

… knappen på armen har gett mig en mycket större frihet och förståelse för min svårinställda diagnos.
Om jag inte vill kan jag till och med stänga av pipljudet. Då skulle ingen ens bli störd i mörkret i en biosalong.

Än så länge har jag haft 26 knappar på armen. Om de sitter kvar fungerar de i fjorton dagar. ”Libra” meddelar hur många dygn/timmar som jag har kvar av tiden.
När jag tryckte in den första sensorn (en liten sensor sitter under knappen) och den trillade av efter 72 timmar när jag tog av mig min tröja, tänkte jag besviket på hur det antagligen skulle bli om det blev en tropisk sommar 2015. Det blev inte så farligt. Än så länge har 7 av de 26 ramlat av innan tiden gått ut. Riktigt snabbt efter ett telefonsamtal har jag fått en ny av företaget.
Jag tror att klistret blivit bättre på sista tiden. Hoppas min hy fortsätter att acceptera läget. Så är det tyvärr inte för alla användare.
Annars har de vanliga beställningarna via min mottagning tagit längre tid. Företaget hade troligtvis inte räknat med den stora framgången och växte därför snabbt ur sin ”kostym”.
”Libra” mäter inte blod som de andra mätarna. Istället är det kroppsvätska. Nackdelen är att värdet ligger 10-15 minuter bak i tiden. Har jag riktigt lågt på ”bortaplan” fixar jag till det snabbt med dryck & druvsocker innan jag jämför värdet med en blodsockermätare och vidtar åtgärder därefter.
När jag sätter dit en ny knapp tar det exakt en timme innan den går att läsa av. När jag provar under ”väntetimmen” får jag inget värde utan antalet minuter som är kvar tills enheten är kalibrerad. Konstigt nog har jag aldrig känt någon stress under dessa sextio minuter. Jag har ju alltid en vanlig blodsockermätare att ta till.
Det kan kännas lite de första sekunderna, men oftast inget alls när jag trycker in ”prylen”. Sedan känner jag inget av det under de två veckorna. Rätt snabbt blev det inbyggt i hjärnan att se upp med trånga utrymmen och dörrkarmar.

Mina omtänkstankar går till oroliga föräldrar med sovande små barn som fått diabetes 1. Vad skönt att de inte behöver väcka sina barn med att sticka dem i fingret. Många saker blir smidigare i vardagen, under skoldagen, i förskolan, på aktiviteter på fritiden, under resor o.s.v. Samtidigt gäller det att ha med en extra gul låda vid längre turer, om knappen åker av. 30 minuter är gränsen för att ha ”överarmsknappen” i vatten. Bastu och flygplatser ska gå bra. Några användare har haft problem på sina stadsbibliotek, då det börjat tjuta när de gått in genom ”stöldskyddet”. Jag som är van vid vardagsäventyr tyckte det var lite spännande första gången som jag gick till bibblan. Det har hänt förr där att det börjat pipa om mig. 😉 Färg ettFärg tvåFärg tre

Givetvis har jag skaffat kläder till ”Libra”. Hon trivs bäst i den limegröna dressen.  😀

Jag hoppas FreeStyle Libre under 2016 blir ett kostnadsfritt hjälpmedel för alla diabetes 1 patienter i Sverige. Det dyra priset på sensorerna kompensas med en låg kostnad för blodstickor och ett sänkt HBA1C som kommer att spara miljarder i framtiden när det gäller senkomplikationer. Politiker borde tänka långsiktigt. Slopa istället t.ex. alla fallskärmsavtal. Om jag gjorde ett experiment med ”Libra” skulle jag kunna följa hur mitt blodsocker höjs när jag tänker intensivt på just ämnet fallskärmsavtal och andra orättvisa ämnen i samhället. Bäst att lämna de mörka tankarna. Jag får ända inte bestämma om saker där alla partier plötsligt håller ihop.  😦

Här är en mycket kort fakta om de olika typerna av diabetes:

Diabetes 1: Är en autoimmun sjukdom. Det har blivit fel i det egna immunsystemet och det har bildats antikroppar i blodet som anfaller de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln. Personen blir insulinberoende.
Diabetes 2: Kallas också till vardags för vuxendiabetes eller åldersdiabetes. Kroppens förmåga att producera insulin är hämmad men har inte upphört helt. Det kan gå bra med att lägga om kosten, eller ta tabletter i flera år. Endast 10 % behandlas med insulin.
LADA: Är en form av typ 1 diabetes med insjuknande i vuxen ålder som orsakas av kroppens eget immunsystem. Personer med LADA är oftast inte överviktiga och de är mycket insulinkänsliga. Ofta har de kvar en egen insulinproduktion under många år. Man räknar med att 10-15 % av de som fått diagnosen typ 2 diabetes egentligen har LADA. Man kan bekräfta diagnosen genom att mäta sk. GAD-antikroppar.

Dags för SJUNDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
A.
Ta kort på fem saker som du förknippar med diabetes 1 (förklara med text i ditt blogginlägg dina fotoval).
Dessutom chans till bonuspoäng. DEN person som först har lagt in ett foto på en rund knapp på överarmens baksida får två poäng. (OBS! Den ska sitta på baksidan av överarmen, men många väljer att göra precis som de vill och sätter dem på olika ställen på kroppen) Inga googlebilder i min lek tack.
Det hade givetvis varit busenkelt om det varit bad eller kortarmad säsong. Du som läst detta inlägg och nu sett min överarm kommer troligen att veta vad det är frågan om när du ser ”knappar” till våren och sommaren.  😀

B: Lägg in ett inlägg med bilderna på din blogg.

C: Skriv därefter en kommentar i detta inlägg. (Du måste göra B före C.)
Gärna med förklarande ord (ex kost, motion) för de fem bilder som du deltar med (sex bilder om du hittat en knapp) Helst inget ”skyddsnät” med extrabilder. 🙂

D: Jag kommer att besöka din blogg. Om du har lämnat en ”blå bloggadress” eller ännu bättre en länk i kommentaren hos mig, kan jag som domare snabbare se ditt blogginlägg. (Mina gamla bloggvänner har jag som favoriter så er kan jag nå.)

E: Du får poäng i mitt svar på din kommentar. Allt från 0-7 poäng. En poäng för varje diabetes 1 bidrag. Två poäng till den som är först med en godkänd knapp på överarmen.

F: Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd. Jag lägger också in en länk till din blogg. (Vill du inte ha med din blogg på länklistan får du ”ryta” till)

G: Du bestämmer själv hur mycket text du vill lägga in till bilderna i ditt blogginlägg. (Det är bilderna du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul. ❤

OBS! Jag vill att du använder egna ”nytagna” bilder med mobil eller kamera. Om du inte hittar allt är det helt okej. Du får poäng efter vad du gör under uppgifterna.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår i minst fem dagar. När det är ungefär 24 timmar kvar tills jag stänger en uppgift, kommer jag att meddela detta i en kommentar i detta blogginlägg. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag och meddelande.

Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet lite mer. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Lek-Tabell:
1. Wiolettan, 49 p.
2. Ditte Akker, Eva Rohlén, 46 p.
4. Gunilla Wahlberg, 44 p.
5. Ethel Hedström, Sussie, 43 p.
7. Znogge, Anki , 40 p.
9. Kersti, Villa Herberts, 38 p.

11. GunBritt, 37 p.
12. Comsi Comsa, 35 p.
13. Sanna, 32 p.
14. Mia, 29 p.
15. Maria Bromander 27 p.
16. Gunnel Moberg,  24 p
17. Gerd Lindblom, Lma, 15 p.
19. Susan Johansson, 11 p.
20. Ezter, Mickan, Gun Toresson, 10 p.
23. Tant Glad, Ninnie, 6 p.
25. Primrose,  5 p.
26. Anna Andersson,  4 p.
27. Pia Boman, 3 p.
28. Övriga 0 poäng. 🙂

Limegrönt namn = Har gjort aktuell uppgift. Denna färg= Ledare av leken.

Här har du mina lekkompisars bidrag:
https://znogge.wordpress.com/2016/02/15/ingen-rast-och-ingen-ro-2/#comment-188472
http://tittelina.blogspot.se/2016/02/bosses-tavling-2016-02-15.html?showComment=1455550773027#c5306906446749273116
http://akker.blogg.se/2016/february/langs-havet.html#comment
http://egopyret.blogspot.se/2016/02/bosse-diabetes-utmaning.html?showComment=1455564779374#c3775609926801875937
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/02/16/11268203-lite-om-diabetes-typ-1/
https://lma7.wordpress.com/2016/02/16/diabetes-1/comment-page-1/#comment-12508
http://kolonilotta1.blogspot.se/2016/02/bosses-utmaning-7.html?showComment=1455641321933#c3167388677634195057
http://eva49.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
http://ankistankar.blogspot.se/2016/02/varfor.html?showComment=1455809844867#c6682851893667169097
http://gunwah.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/02/19/diabetes-1/comment-page-1/#comment-824
http://minsoltrappa.se/2016/02/19/roriga-tankar-i-en-snabb-vardag/#comment-140

Diabetes

 

 

Varför sticka när man kan scanna?

Ja

Många skaffar en eller hundra tatueringar. Bosse Lidén kör hellre med vita runda knappar på kroppen. Den på magen går genom en slang till romankändisen ”Melissa” (insulinpump). Denna nya på överarmen har ingen slang. Istället sitter det en sensor under huden och registrerar viktiga värden (glukos).

Vad är det med Husse? Här har han stuckit oss sex fingrar flera gånger om dygnet i tjugofem år. Nu har sadisten slutat plåga oss. Tänk vad mjuka och lena vi kommer att bli. Precis som tummarna och pekfingrarna som orättvist har sluppit stick genom åren.

Som vanligt ger jag mina leksaker flicknamn. Får jag presentera ”Libra”. 😀

Ja två

Genom att föra ”Libra” mot knappen på ungefär 4 cm avstånd (går utmärkt genom vinterjackan) scannar jag på en sekund, precis som på ICA när vi handlar. Det piper till och jag läser snabbt av glukosvärdet. Vad skönt det är att slippa alla procedurer med att mäta med en vanlig blodsockermätare. 🙂
Trendpilarna är mycket värdefulla för mig. På en vanlig blodsockermätare ser man bara ett siffervärde. Nu kan jag se vad som hänt och vad som håller på att hända i kroppen. Pilen kan vara snett uppåt, eller neråt, den kan vara vågrät och den kan vara rakt upp eller ner. Trevligast är det när den är vågrät och inom mitt önskade målområde (5.6-9.9). 😀

Okej

Endast två minuter senare. Bäst att röra på mig eller låta ”Melissa” pytsa in mer insulin i magen. 😦

Ja tre

 

Visst

Yes

Det finns flera spännande möjligheter och fullt av statistik som jag har stor nytta av för att planera min dag och framtid. Jag gillar viss statistik så detta är kanon för mig. Dessutom ser jag det som en tävling att försöka nå nya personliga rekord och mål.

Knappen med sensorn på överarmen ska sitta i fjorton dagar. Därefter sätter jag en ny på andra överarmen som ska fungera efter sextio minuter. Alltså bara två ”stick” i månaden om jag ska förenkla det. Har jag konstiga värden eller extremt låga måste jag kontrollera med min gamla mätare som mäter blod istället för ”kroppsvätska”. Värdena på Libra ligger nämligen tio-femton minuter tillbaks i tiden.

Allt nytt har barnsjukdomar. Jag fick den sista sensorn som fanns på sjukhuset 16 februari. Som jag njöt under 74 timmar. Ända tills jag hörde hur det dånade till på golvet när jag tog av mig en tröja. 😦 Annars ska ex. ”knappen” klara av 30 min i vatten och vara vattenresistent ner till 1 meters djup enligt leverantören.

Nu hoppas jag att mina söta medsystrar och medbröder i vårt avlånga land ska få samma gratischans som jag och andra fått i Västra Götaland och Skåne. Detta är en enorm besparing på framtidens sjukvård för diabetiker. Tänk långsiktigt kära makthavare. Varje kontroll man gör kostar inget extra. Varje sticka man annars använder kostar pengar. Motivationen och möjligheterna för användarna är flera med Freestyle Libre.

Jag återkommer säkert till mer äventyr och möjligheter med Libra. Jag är supernöjd efter mitt andra försök som suttit på i 124 timmar. Det skönaste är att jag varken känner något obehag eller tänker speciellt mycket på det mellan varven. Tyvärr har jag redan fått kvitto på det som inte är något nytt under solen. Min diabetes ett är inte lätt att analysera. Om man tittar på tre dygnskurvor efter varandra, skulle man kunna tro att det handlade om tre olika diabetiker. 😦

 

En kvart att minnas

Jennifers skimrande

Onsdagen den 8 oktober, klockan 09.11:
Jag satte på datorn för att se hur långt våra böcker kommit från Århus och tryckeriet Scandinavian Book. Tidigare i morse hade vi läst att de transporterats från Danmark till Sverige i natt och anlänt till Malmö klockan 5.06. Datorn var seg och det tog tid. Jag kände plötsligt att jag var akut kissnödig och att det inte kunde vänta. Är en diabetiker vrålnödig kan det bero på att personen är hög i blodsocker och behöver extra insulin. Den gyllene regeln gäller inte för mig. Som tur var letade jag upp min blodsockermätare eftersom jag tyckte att jag började tappa tempo. På displayen kunde jag konstatera att det var kris. 😦 Jag slängde i mig tre druvsockertabletter och kopplade darrande loss pumpslangen, tog mig upp till köket och började fumla runt, riva ut saker. Min envishet kommer att ta död på mig en vacker dag. 🙂 Vill jag ha en mysig fika på mitt sätt SKA jag ha det.
Jag fick ihop fikat på en bricka och slog mig ner i soffan. Jag hade tänkt att läsa tidningen, men hjärnan var på semester och dystra tankar cirkulerade dimmigt runt när jag började dricka från tekoppen. I ögonvrån såg jag något gult, som antagligen inte var gula fläcken som bestämt sig för att hoppa ut genom köksfönstret. Istället förstod jag att det var postbilen och … första tanken var att jag inte skulle öppna när personen ringde på dörren. Jag ville inte träffa en enda människa mer i hela livet. Never in my life. Det fanns inte tid att göra ett nytt blodsockerprov, så det var bara att bita i sura äpplet, resa sig upp och gå vidare i livet mot halldörren. Dextrosen började sakta ta mig tillbaka till livet igen, till ett blodsocker som är självklart för de flesta av mina medmänniskor. En man frågade om det var SolBo Förlags adress. Han hade stora kartonger som skulle avlämnas och det kändes som minst ett skottår innan han lyft in allt i hallen under tiden som det blåste både här och där. Jag noterade att klockan var 09.26. Endast en kvart hade passerat förbi. För mig var det en resa från stupets rand till böckernas värld.

Jag kommer inte att glömma när bok nummer två flyttade hit. Samtidigt finns det en härlig privat koppling mellan datumen när ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hit och när ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” anlände idag. Den häftiga kopplingen behåller jag för mig själv – när jag ler åt att världen är liten. Den ljuvliga kopplingen ska stryka bort det grå och passar så utmärkt till den titel som Solveig kommit på.

Den som är intresserad och vågar köpa en bok redan nu kan trycka på köp bok/köp böcker under min Gotlandsheader. Där står kontosiffrorna och övrig information. Glöm inte att skriva adress, vilken titel det gäller och om du vill ha boken signerad, på mejlet till solbo07@telia.com. Följer du anvisningarna går allt snabbt och blir korrekt.

Vi önskar alla köpare en trevlig läsning och hoppas att ni trivs med våra kåserier. 😀 Vårt mål är att ni ska le, skratta, bli ledsna, bli arga men framför allt nöjda och belåtna när ni nått slutsidan. Det fiffiga med en kåseribok är att man kan börja och sluta var som helst i boken. Det finns inga långa ryska namn att hålla reda på i handlingen. Vi valde dessutom att låta bokstäverna bli större än i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, 14 punkter, för att läsbarheten skulle bli enklare.

Kram Bosse & Solveig
Ps. Dagens händelse gör att torsdagens filmtips får flytta fram några dagar. En riktigt bra film som får mig att gråta och utvecklas vid varje titt.