Måste se vad det blev

Ögonblicksbilder, fyra

Några sekunder senare får Solveig sin ryggmärgsbedövning. Därefter läggs hon ner och kirurgen ska skära upp sju lager i hennes mage. Inne i mörkret väntar vår första skatt. Det enda Solveigs make behöver göra är att befinna sig på rätt sida ”planket”. De varnade mig för att resa mig och berättade om blivande pappor som svimmat på det hårda golvet. Det var något om att de inte hade personal för de åkommorna. Jag vågade inte föreslå gratis hjälmuthyrning. 😉

Jag är fortfarande impad varje gång som jag ser fotot. Att Solveig i just det ögonblicket kunde bjuda på ett leende. Hon har berättat att hon inte kände sig rädd, mest förväntansfull.
Själv tittade jag oroligt på blodtrycksmätaren som sjönk rejält under ingreppet. Vårt skämt om att vi måste ha en dotter, med tanke på att vi inte hade ett enda gemensamt namn till en son, var inte det minsta viktigt när det väl var skarpt läge. Istället räknade jag tår och fingrar. Det var först en stund senare när de undrade om pappan ville klippa navelsträngen som jag spontant sa:
”Gärna. Måste se vad det blev för kön.”

I dagboken står det:
Vilken upplevelse. Allt känns så overkligt. Det var fullbelagt på BB på familjerummen. Jag fick åka hem till Falkenberg. Hemma gick telefonen varm. Jag ringde allt och alla. 😉 (Men den jag ville prata helst med nådde jag inte. Två år innan min första mobil)

Klockan 12.34, lördagen den 3 februari 2018, har det gått tjugotvå år. Otroligt. Snart är Jennifer Hanna Matilda äldre än sin pappa. 😉

Annonser

Det lilla bageriet vid havet

A

Hej!
Jag heter Bo Lidén och bor på denna gata.

B

Jag är väldigt mån om att köpa mitt bröd hos ”Det lilla bageriet vid havet”.

C

Inte köper jag gurkor som åkt mullrande flyg från Gurklonien. Givetvis promenerar jag miljöklokt till närområdet.
(Här dök ett problem upp när en man som rastade sin hund undrade om huset skulle säljas. Han trodde tydligen att jag var en mäklare) 😉

D

Det blev ett svårt val.

E

Ska jag köpa den halvfulla eller den heltomma flaskan? Drycken är läskigt äcklig. Men är man miljömedveten går allt ner och förhoppningsvis gör blodtrycket samma resriktning. 😉

F

Allt var frid och fröjd när jag kom till Tomatgatan. Det var då som en gammal gumma höll på att köra på mig med sin segway.

G

Hon började utan att jag bett henne att berätta för mig en otäck historia om hur ketchup kom till. När hon kom till sekvensen om hur söta oskyldiga körsbärstomater puttades ut på gatan för att … höll jag för öronen och hoppade snabbt upp på en …

DSC_29200002

… miljöcykel och rullade hem nerför backen.
För att tänka på annat bestämde jag mig för att betala en faktura.

I

Vänta lite. Ska jag betala eller ska min fru betala? Nu blev det megasvårt och jag fick lokal huvudvärk. Bara det är en bedrift med tanke på mina tre hjärnceller. Jag tror jag blivit påverkad av influensasprutan som jag fick igår.

five

Dessutom känner jag mig både snurrig och kluven. Hjälp mig snälla läsare! Visst har det varit ett rikligt bärår i vårt land. Men är det normalt att blåbär växer på klasar och är så jättestora? Jag vill inte äta något som är dopat och farligt. Jag vill heller inte fråga Solveig. Hon skulle bara … 😉

Kategori: Lite galet. Men Familjen Lidén blir mer och mer duktiga på att handla ekologiskt och närproducerat.

 

 

 

Imorgon ska det blåsas ut ljus

 

DSCN8059

För sjutton år sedan var det en kall, solig och molnfri vinterdag i Varberg.
Jag såg det bara genom fönstret. När jag kom ut var det mörkt och betydligt kallare.

Jag fick en fråga mitt på dagen som jag aldrig fått tidigare eller senare i mitt liv.
”Vill du klippa av navelsträngen?”
”Ja, jag måste se efter vad det blev för något”, svarade jag förståndigt.
Tänk alla timmar och månader som jag och Solveig skojat om kön och namn. Vi hade gjort var sin tio-i-topp-lista med pojk- och flicknamn. Direkt insåg vi att vi skulle få problem, eller vår eventuella son skulle få problem med sin identitet. 🙂
Egentligen var flicklistan bara för skojs skull. Ändå noterade vi att fyra namn var identiska. Vi hade redan fem år tidigare, när vi läste en bra roman där handlingen var förlagd till Skottland, bestämt oss för att om vi fick en dotter skulle hon heta Jennifer som den sympatiska huvudpersonen i boken.
Vi tyckte totalt olika med grabbnamn. Möjligtvis kunde vi tänka oss en Gustaf eller Axel. Jag ville ha Sebastian. Solveig hade Robert som favoritnamn. Visserligen är jag väldigt förtjust i Robban Broberg men kunde inte koppla det till min son. Zero malde mest runt i mitt huvud.
När det är på riktigt och man är mitt upp i verkligheten spelar inte sådana oväsentligheter någon roll längre. När barnet lyftes upp från skynket framför mitt ansikte, noterade jag bara tacksamt att gudagåvan hade tio fingrar och att det satt tio tår på de långa smala fötterna. Sedan tittade jag vaksamt på Solveigs bleka ansikte och vidare till mätaren som signalerade att hennes blodtryck sjunkit ännu lägre. Jag kramade hennes hand och strök henne över kinden. Jag hade fått stränga order innan om att sitta stilla och att inte resa på mig och börja fotografera bakom skynket som en dimpande pappa gjort tidigare. Helst hade jag gärna avstått från att höra alla detaljer om mannen. De behövde inte vara oroliga. Jag höll tyst om mina begränsningar och tuffhet på området. Jag var inte ute efter vilka innebilder som helst. 🙂

Vilken glädje det var att få visa upp det lilla knytet för en stolt farmor några dagar senare. Efter fem grabbar fick min mamma Sofia äntligen ett barnbarn av det andra könet. Ett så kallat sladdbarnbarn. Lilla var verkligen rätta ordet, endast 2 825 g. Jennifer är född 17 dagar tidigare än det planerade datumet för kejsarsnitt. Vi var oroliga att vi inte skulle få hem underverket sex dagar senare med tanke på att hon gått ner i vikt. Hade hon inte fått tillbaka sin födelsevikt hade vi varit tvungna att stanna kvar över helgen. På hemmaplan väntade mormor och morfar som tagit bilen och åkt 30 mil i vinterväder. Mobiltelefoner är ingen dum uppfinning men det var fortfarande två år kvar tills vi köpte vår första. Vi befann oss ju inte ens i samma stad just då. Mormor och morfar satt i sin bil på parkeringen i Falkenberg och väntade.

Vad tiden går. Barnen blir äldre. Solveig blir äldre. Det är bara jag som fortfarande är 26. Livet är inte alltid rättvist. 😀