Nalleman och Lilleman

DSCN7981

”Idag passar vi både huset och något som heter Bloggen. Egentligen fick vi inte röra något. Den där gubben sa att vi skulle sitta här på stolen och se farliga ut. Men hur svårt kan det vara egentligen? Den där knappen verkar kul. Delete står det på den…”
”Pappa! Farbrorn sa att vi skulle se trevliga ut och säga hej till alla som hälsade på. Önska dem en fin lördag.”
”Ja, ja. Jag lyssnade inte så noga. Var det inte slödag? Vänd dig om och ge mig en kökskniv. Jag vill se hur den här grunkan ser ut inuti…”

Det gäller att välja ut det bästa

Vilka möjligheter som öppnade sig när digitalkamerorna gjorde sitt intåg. Nu behövde man inte leta efter det perfekta ögonblicket. Be alla att hålla gluggarna öppna på släktkortet. Hoppas att ingen skulle få kaninögon. Se till att inget låg och skräpade en bit från motivet man ville skulle vara med på bilden. Nostalgiskt kan jag ändå minnas stunderna när pappa tog fram den stora kameran från den ljusbruna stora tjocka väskan. Hur han satte dit blixtkuben. Den där hemska blixten rakt in i ögonen.
”Smile.”
Nu trycker jag hej vilt när jag ser något spännande. I PictureProject fixar jag till skavankerna och beskär bilderna. Sedan kommer ändå mitt personliga problem. Jag är släkt med ekorrarna. Länge kan jag komma på mig själv med att ha svårt att slänga de andra nio bilderna från samma motiv. Helst när jag tycker att bilderna är ungefär lika bra som det jag först valde ut. Vilket är bäst? Det eller…? Nja. Snart kommer jag att drunkna om jag inte lär mig konsten att slänga.

En personlig amatörteknik jag tagit till mig på bloggen är att med digitalkamerans hjälp fota ett gammalt kort från förr. Jag brukar ta ut kortet från albumet och lägga det någonstans utomhus för att få ett bättre ljus. Flyttar runt kortet så att jag får fler möjligheter att sedan välja vilken bild jag ska lägga in i bloggen. Lägger kortet i mer solljus. Ställer mig en liten bit längre ifrån och zoomar. Väljer närbild, ibland porträtt från menyn.
När jag sitter där senare framför datorn och försöker välja vilken av de åtta bilderna jag ska lägga in på bloggen har det hänt…

Vågar jag skriva? Ska jag bjuda på detta rakt ut i spacen? Jag tar sats och blundar. Det har hänt att… nä jag vågar inte… kan någon hålla mig i handen? Att jag suttit och tvekat vilken bild jag ska ta. Funderat på om jag ska ta den bilden eller den. Börjat prata med mig själv. Peppat mig till att äntligen komma fram till rätt beslut. Oftast är det ingen större skillnad men jag vill gärna lägga ut den minst dåliga. Nu när jag har möjligheten att göra det. Välja fritt.
”Yes.”
Visst är det så. Den här bilden är klart bäst. Ingen tvekan. Varför såg jag inte det tidigare? Jennifer ler mycket mer på den… ler mycket mer???
Det ska erkännas att jag fortfarande bara behöver en tiondels sekund. Innan jag inser det omöjliga i mitt påstående. Än så länge. Jag är dock orolig för framtiden. Min framtid är allt annat än ljus. Men än så länge behöver jag inte alltid ha en kompis för att kunna få mig ett gott skratt i vardagen. Jag kan nämligen den stora konsten att skratta åt mig själv. Hoppas att jag lyckades få dig att skratta också. Inte rått. Det tycker jag inte är snällt. 😉 Jag vet och förstår det omöjliga. När jag tänkt till. Använt allt däruppe på hjärnkontoret. Då lossnar det. Sanningen kliver fram.
Fotograferar man av ett gammalt foto bör det vara samma leende på alla bilderna. 😀

Fast i Lizettes Mac-dator finns andra möjligheter. Jag gör mig verkligen som en söt ekorre om jag väljer den varianten. På alternativet groda ser jag för hemsk ut. Skulle aldrig bli kysst.

Grabben på den röda filten sitter på dynerna i Frösakull, som ligger en bit från mer kända Tylösand i Halmstad. Frösakull och Haverdal besökte vi flest gånger när vi åkte varm bil till havet. Fast det var inget emot vad den var på hemvägen. 😦