Tänd ett ljus

Jag la ner all min charm, men misslyckades. Hon går inte på det där med tomten och snälla barn. Vår yngsta dotter vägrar fortfarande att sjunga låtar som läggs in på You Tube. Trist men sant. Systrarna Lidéns röster kompletterar varandra när de sjunger stämmor. Jag har hört det flera gånger hemma. Hon har sjungit inför fullsatta skolaulor, i kyrkor, på torg i talangjakter och på Hylkegårdens fik på Österlen. Jag tror att Lizette är mer envis än sin pappa…

Önskar er alla bloggläsare och lyssnare en riktigt God Jul. Hoppas ni får det trevligt och att ni får vara friska. Undra hur många av er som kommer att få uppleva en vit jul? Här i Ystad blir den säkert grön i år. Min julhälsning till er kommer genom vår äldsta dotter Jennifer med denna cover. Julkramar från Bosse Lidén.

Ps. Ni vet väl om att det vänder klockan 18.11 idag, den 21 december. Då återvänder ljuset som jag längtat efter. Sakta men säkert. Sekund för sekund. Minut för minut…

Annonser

På något vis ska det lösas

I somras träffades vi av en slump. För en kort stund delade vi samma intresse och bänk. Sedan skiljdes våra livsvägar och aldrig trodde jag att vi skulle ses igen, men ödet ville annorlunda.
På min och Solveigs bröllopsdag åkte vi runt i dimman på Österlen. Tyvärr fick vi inte njuta av förra årets sol och härliga kortarmade väder. Vi hade ändå vår lycka och värme inombords som vi delade med tjejerna i baksätet.
I Glemmingebro fick jag ta det lugnt med tanke på alla vägbubblor.  Plötsligt satt hon bara där, i samma kläder. Av ren impuls bromsade jag in och frågade Solveig om det var okej.
”Kan vi göra en fin gest? Vi har plats i bilen.”
”Det är faktiskt vår bröllopsdag. Du ska ha tankarna enbart på mig.”
”Okej. Hon kanske sitter kvar i nästa vecka när jag kör förbi här själv.”
”Plockar du upp henne får du räkna med vissa problem med både polis och ägare.”
”Jag tycker inte att man glömmer bort sina vänner.”

Det regnade och blåste när jag veckan efteråt hade vägarna förbi igen. När bänken närmade sig såg jag det sorgliga. Den var tom och blöt. Min vän var puts borta. Förhoppningsvis hade någon gett henne skjuts, tänkte jag innan det började krypa otäckt längs med ryggraden. Därför vek jag av från vägen och körde in på en avskild gård. Stannade bilen och klev ut. Försiktigt gick jag på grusgången fram till huset. Direkt såg jag det otäcka genom det smutsiga fönstret. Min vän var kidnappad. Inte bara hon. Hennes kompis stod mot en vägg och verkade gömma sig.

DSCN96360003 DSCN96380005
Nu har jag ont om tid. Tankarna far och fladdrar. När som helst kommer säkert den elake som kidnappat dem. På något vis ska tjejerna ut och gömmas i bilens baksäte. Kära bloggläsare. Håll tummarna för mig. Ge mig gärna ett vattentätt alibi. 😉

Så här såg det ut när livet fortfarande var lätt att leva i somras, när jag träffade min vän och vi skulle åt samma håll.

Bloggis

Frågor från kvinnligt håll

Vad är nytt

Vi hade precis ätit färdigt lunchen i lördags. Vi var tre hemma. Jennifer var på stan. Jag skulle resa på mig för att fixa efterrätten. Då kom frågan. Jag har hört den några gånger genom åren.
”Vad är det som är nytt?”
Den där leken blir jag alltid lite nervös av. Orsaken är att jag har så dålig statistik. Brukar inte fixa 1av3 ens. Hade det stått en ny BMW på garageinfarten hade det varit solklart. En metod jag brukar ta till är klassikern med att möta en fråga med en fråga.
”Va?”
Den fungerar inte längre. Bättre att titta sig omkring. Allra bäst för klimatets skull är att starta med en granskning av ett styck fru. Näsan är på plats. Nya kläder? Kan det vara en ny frisyr? Nä. Hon har varit hemma hela förmiddagen. En snabbtitt i köket. Denna gång klarade jag det på första försöket.
”Snygga julgardiner.”
”Duktigt. Och du kom på det helt själv.”
Egentligen är jag en person som tycker om när man gör det mysigt omkring sig. Ändå har jag svårt för att se förändringar som jag inte gjort själv. Mina egna bidrag brukar jag än så länge komma ihåg. 🙂
Jennifer hann bara komma in i hallen.
”Snygga gardiner mamma. Såg typ jättehäftigt ut från gatan.”
”Tack min älskade dotter”, sa Solveig på det där speciella sättet som fick Jennifer att vakna till.
”Pappa. Vad har du nu gjort för dumt? Säg inget. Jag vill inte höra.”
Finns det någon manlig bloggläsare som kan stötta mig? Som vet hur det känns. En del av er kvinnor muttrar säkert, spottar ur er någon ironisk kommentar om oss män som om ni inte tror att jag hör den. Jag hör jättebra. Precis så mycket som jag vill höra. Jag har ett bloggprogram som är hemligt där jag även ser er. Tillverkat i en liten italiensk by av en äldre kvinna som kom på det av misstag när hon egentligen skulle göra en mustig gryta av spindelnät och ändarna på frigående morötter som korsats med blyga violer. Var kom den långa svammelmeningen ifrån? 😉
Tillbaks till tråden. Jag är likadan. När jag gjort något som jag är nöjd med vill jag också likt ett barn få uppmärksamhet. Helst beröm. Någon kram. Ett bevis på att man duger. Vem vill inte det?
Det har hänt att det gått flera dagar innan frågan kommit. När Solveig inte kunnat låta bli. Nu med fler ord i meningen. Jag kan också skönja något syrligt i röstläget. Ofta har jag sett det nya efter ett par dagar när jag snubblat över det. I smyg njutit över förbättringen. Då har jag ibland låtit bli att säga något för att testa hur många dagar det ska gå innan min älskade fru inte kan hålla sig från att fråga.
Denna gång tog hon mig med storm. Satte sig grensle över mig på soffan mitt i ett livsviktigt skott från Björn Ferrys bössa.
”Vad är det som är nytt sedan i måndags? Du har bara en chans. Vårda den.”
”Vilken måndag? Aj! Inte nypa där. Jag ringer MRIS. (Männens rätt i samhället)

Från ETT till TJUGOFYRA på snabbaste tid

Kalendermästare

Julkalendermästerskapen 2012

TV: Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst
1. Pappa                       54 sek          2. Jennifer         1 min 10 sek
3. Lizette            1 min 15 sek           4. Mamma         1 min 21 sek

Radio: Siri och Ishavspiraterna
1. Pappa             1 min  3 sek           2. Lizette            1 min   4 sek
3. Jennifer          1 min 12 sek          4. Mamma          1 min 44 sek

Vilka segrar. Måste erkänna att det var några år sedan jag rådde på kvinnorna i huset.
I fredags gjorde jag det till och med två gånger!
Reglerna är busenkla: Man ska med ett finger peka på siffrorna och säga dem högt i rätt ordning på kalendern, från lucka ett till sista luckan med talet tjugofyra på.
Ingen får ha tränat innan. En domare startar klockan och den tävlande får vända på aktuell kalender och börja leta efter ettan, tvåan, trean osv. Vissa år har varit extra svåra. När det inte funnits vanliga siffror på luckorna. Istället kanske tre saker som ska föreställa lucka tre.
Denna superviktiga tävling startades när jag var liten. Då var det min storebror som var konkurrenten. När våra döttrar blev sifferkunniga togs tävlingen upp som en trevlig rest från min barndom. Nu kanske det är läge att sluta när jag är som bäst? Vila några år. Ta upp tävlingen när barnbarnen blivit… borde jag inte få handkapp då? Börja på lucka tretton istället för ett. 😀

Vi har fått så mycket snö i natt. Vår bil har sovit utomhus eftersom vi lirar pingis i garaget då och då. Dags att lägga racketen på hyllan för en kall och osäker vädertid som väntar oss några månader framåt. Det är lugnt. Det som göms i snö kommer upp i tö och vi tar en härlig vårutflykt med bilen och har med oss en fullastad fikakorg. 😉

Jag önskar alla mina bloggläsare en trevlig första advent. Ta det försiktigt om ni måste ut i trafiken idag.

Från en skitsak till en annan

Ibland möts olika världar. Kommer de för nära varandra kan man lite slarvigt kalla det för kulturkrock. Ibland behöver det bara skilja ett skevt plank mellan dem. Plankor med kvisthål kan roa den nyfikne och chocka den pryde.

Jag läste en artikel i Ystad Allehanda och funderade vidare på det jag läste. Såg att adressen var Teatergränd i Ystad. En av dessa mysiga kullerstensgränder en bit från anrika Ystad Teater. Ett stråk där tusentals turister går och strosar på sommaren och drömmer om att få bo så där pittoreskt. Priserna, om det skulle vara ett hus ledigt, är skyhöga, anser jag som följt med i ämnet. Jag leker med tanken att det bor en familj som har det gott ställt i ett av de pastellfärgade husen. De har bara ett barn. En pojke på sex år. Överst på hans julklappslista står en Iphone 5. Han har tröttnat på fyran. Fast han inte har haft den så länge. Den förra fyran tappade han i toalettstolen när han höll på med ett spel. Pappan skojade bara.
”Kunde inte mobilen simma?”
Nästa dag fick grabben en ny. Kanske är det just den familjen som bor vägg i vägg med Arne. En äldre man. Texten nedanför handlar om Arne. Dialogen har jag tagit direkt från reportaget i Ystad Allehanda.

När det gäller vissa utrotningshotade saker tycker jag personligen att det är bra att de går i graven. I staden Ystad finns numera bara ett kvar, ett utedass. I mars nästa år sker sista tömningen hemma hos Arne Månsson på anrika Teatergränd, mitt i centrum.
För ett tag sedan fick Arne ett brev från kommunen. Där stod det att han i fortsättningen skulle ha en toalett inomhus.
Arne skrockar lite och undrar, liksom jag som läsare, var det ska få plats. Det handlar om ett gatuhus med ett minimalt kök och två små rum. Dasset är på gården. I detta hus levde sju människor som mest. Det är tur att Arne står i kö för en plats på ett äldreboende. Arne är van vid enkel standard. Bostaden saknar dusch. På gården hänger en balja på väggen. Den fyller han och tvättar sig utomhus när det är varmt. På vintern får han sköta sysslan i köket. På vintern drar han på sig stövlarna innan han går den lilla biten över gården.
”Jag är trött på det, är man 84 år så kan det räcka”, säger Arne som också dras med värk.
Ystads sista latrintömmare Conny Nilsson bromsar in framför huset. Numera hjälper han Arne med att bära ut tunnan av plast, fast klassisk till både form och funktion. Locket kan skruvas fast.

Snart har väldigt många små knattar i vårt land en egen Iphone 5 i fickan. Behöver de verkligen prylen? Det är en skitsak men jag drog just den parallellen. Tänk om barnen satte sig ner och drog ner byxorna under ett besök hos Arne när det trängde på och samtidigt… hur många världar skulle drabbas samman då? Skulle det bli extra oroligt någonstans?
Inför julen 2012 hoppas jag att det även ligger paket under granen med saker som inte går att trycka på eller toucha. Färggranna prasslande paket med skilda innehåll som kärlek, närvaro, tillit, gemenskap, föräldratid, etik, moral, motion, frisk luft, sällskapsdjur, tålamod och empati.
Trist nog finns det alltför många trasiga barn i vårt land, men också för många som har det för bra materialistiskt sett. Klyftorna har återigen ökat i vårt land.
Kuriosa:
Kärt barn…
Hemlighus, skithus, avträde, utedass, huset, ett visst ställe, tjotahejti, toa, ändstation. Vilket tycker du som bloggläsare är det bästa ordet?

Petter och vargen

Det är flera som säger sig ha sett en varg i trakterna här i södra Skåne. Sant är i alla fall att någon eller något roar sig med att bita ihjäl får på nätterna. Har hänt flera gånger de sista veckorna på olika platser här i närheten. Otäckt. Även barnfamiljer har blivit rädda. För två veckor sedan stod det i YA att en jägare sett vargen med en kanin i munnen. Några dagar senare dementerades det av en ägare som erkände att hans hund sprungit lös. Experterna menar att det måste röra sig om en hund, men de är inte helt säkra. Själv tror jag på en varg.

Jag har inte ringt in ännu till tidningar. Solveig säger att jag ska avvakta. Helst droppa det. Men det är sant – sådär Bosse Lidén sant. Jag såg en björn som var närsynt i eftermiddags. Den gick rakt in i ett träd i vår trädgård.
”Ingen kommer att tro dig”, sa Solveig. ”Du kommer att tappa bloggläsare.”
Antagligen är hon säker på att jag ska ta åt mig av den sista kommentaren. Visst. Jag får räkna med att minst en av er kommer att slänga ur sig frasen:
”Det fattar du väl dumskalle. Det orimliga. Med tanke på hur mycket blåbär som en björn sätter i sig i sitt liv. Inte ser den dåligt. Blåbär är guld för synen. Fråga vem som helst som jobbar i en hälsokostaffär.”
Det är inte det som räds mig. Nej. Jag tycker mer det är pinsamt om det blir tvärtom. Att jag blir avslöjad som snål. Ytterst obehagligt. Tänk om en Björn ger igen och ringer in till YA och berättar att han sett mig krypa omkring på golvet på Ica och leta låga priser. Vilken björntjänst min bästa kompis Björn skulle göra mig…  😉

Sant är i alla fall att jag såg två tjejer som bakade lussekatter igår. Sådant kan jag nämligen dofta mig till på långt håll. De såg ut som på bilden nedanför. 😀

Imorgon blir det allvarligare. Då ska jag berätta vidare om mina skyddsänglar. Jag har berättat om när min mamma räddade mitt liv, finns att läsa i Funderingar. Denna gång ska det handla om att ibland hann jag helt enkelt inte… var rädda om Er.