Hon försvarade sin titel

anki

Priskategori ett: Pallen (3 lotter)
Stort GRATTIS till Korsordsmästaren 2016 – Anki Arvidson. ❤ ❤ ❤
som efter dramatik igår försvarade sin titel från förra året.
Förra året vann Anki på två av sina vinstlotter. Jag hoppas på en repris.

znogge

Stort GRATTIS till silvermedaljören – Znogge   ❤ ❤

asa

Stort GRATTIS till bronsplatsen – Åsa Bäcklund   ❤

Priskategori två: Trettio titlar (En lott)
Vinnare: Znogge   ❤

Priskategori tre: Plats fyra till tio (Två lotter)
Vinnarna: Signhild och Wiolettan   ❤

Priskategori fyra: Plats elva till tjugo (Två lotter)
Vinnarna: Maj Johansson och Minton   ❤

Priskategori fem: Plats tjugoett till trettio (En lott)
Vinnare: Eva Rohlén  ❤

Priskategori sex: Roligaste felsvaret (En lott)
Vinnare: Cecilia Ottosson  ❤

Tusen tack till alla er som ställde upp i Korsordsmästerskapen 2016.  ❤
Sedan 2013 har jag upplevt det som att november blivit lättare att umgås med.

Från och med 1 december blir det ett helt annat bloggliv för mig. En sak längtar jag efter. Gissa vad?

Det är att bloggvandra till denna bloggstation och vara en gäst.  😀

http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/

Om några timmar startar bloggkalendern. Då tar Gunnel över stafettpinnen. Inte med tävlingar. Istället har hon en mycket trevlig adventskalender med olika tema för varje år. Undra vad hon ska ha detta år? Gå in imorgon och kika så får du se. Risken är stor att du blir glatt beroende och återkommer varje dag. Förresten är hennes blogg mycket läsvärd året om. Du som följer hennes blogg instämmer alla gånger.

Ps. Jag var inne och tjuvkikade nyss och vet vilket tema som hon valt till december 2016. Hon berättade om det i dagens blogginlägg.
Ett tema som det dunkade extra av och jag blev varm av hennes val.
Helt i min smak.  ❤

Annonser

Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Jag blev kär redan första gången

Jag kände mig obehagligt rastlös förra lördagen. Det kom utan förvarning. Kändes som förr när jag inte sportat på några dagar och jag började klättra på väggarna. Den känslan har jag tränat bort, eller växt ifrån sedan många år. Nu är jag inte kapabel till att sticka ut och springa en mil. Därför satte jag mig och började bloggvandra. Ingen bra medicin när det kryper och jag kände mig på gränsen till irriterad. Berättade det för Solveig.
”Kom och hjälp mig med strykningen?” kläckte hon käckt ur sig.
”Går inte. Jag har Frozen shoulder och Frozen legs.”
”Du kan väl ta vänster hand. Eller gör inte det. Du kommer bara att klumpa dig och jag har inte tid att köra dig till akuten. Det räckte med trappepisoden i tisdags. Jag kan snart inte lämna dig ensam.”
”Finns det inget vuxendagis?”
”Du menar gubbdagis?”

Ni som följt mig ett tag vet att jag är en stor bokälskare. Det har blivit många tusen böcker genom åren. Några av er vet att jag ALDRIG har läst en E-bok. Att jag envist som en grottmänniska står fast i att jag vill kunna bläddra med fingrarna, känna ett lätt prassel och många andra positiva känslor. Min bloggfavoritlista börjar bli lång. Jag började uppifrån och nådde som nummer tre till en kvinna som jag lärde känna på en skrivarsajt, Lena Larsson. Hon hade ett sätt att skriva som jag föll pladask för. En härlig blandning av skämt, allvar, djup och reflektioner. Allt framfört på ett högst individuellt och mycket finurligt sätt. Jag läste Lenas sista blogginlägg. Scrollade ner och såg att hon gett ut en E-bok. Hur sjutton gick det till, var min första spontana tanke. Synd att jag aldrig kommer att läsa eller låna den från biblioteket, var den andra lite mer destruktiva tanken. Då läser jag att det finns en flik under hennes Header som heter ”Ack du ljufva liv!” Stackars Lena. Som tur är kan hon varken se eller höra mina tankar. Mitt humör är lågt. Min rastlöshet desto högre. Jag ska aldrig i hela livet läsa en E-bok. Never. Mina fingrar lydde inte min mörka tanke. De busade istället fritt. Här kan ni läsare göra samma utflykt. 🙂

https://drive.google.com/file/d/0Byb2M_bVrp1qdWZONi0zTF9GTUE/edit?usp=sharing

Den otroligt fina framsidan, som finns på en liten bild på bloggen blev kornig och inte så tilltalande i E-boken på min datorskärm (däremot helt perfekt som PDF-fil). Där. Där stannade min ENDA negativa tanke under den närmaste lässtunden. När jag kommit halvvägs i denna, ”bara” 27 sidor långa E-bok, är jag helt hänförd. Då drabbas jag av en ny känsla. Detta kan inte gå. Hon kan inte hålla denna nivå genom hela debutboken. Omöjligt av en novis. Hon har lagt ribban så högt att jag bara väntar på att den ska trilla ner i huvudet på mig. Det händer inte. Den darrar inte ens.
Detta var min första lästa E-bok. Jag kommer inte att läsa den fler gånger. Istället drog jag ut den på papper. Jag har sedan i veckan i små portioner fingranskat ”Ack du ljufva liv!” och tänkt tillbaka på min bibliotekarietid. Då hade denna briljanta text hamnat på avdelning D. Efter ett tag tänkte jag vidare. Detta är för bra för att stanna i en… kan hon hålla samma klass i åttio sidor till borde en pappersbok kunnat girera årets debutant 2015. På min blogg finns i högerspalten en plats där det finns en bild på den bok jag just nu läser. En del kanske tror att jag har svårt för att ta mig igenom Björn Ranelids senaste. Det är inte sant. Romanen var riktigt bra och det har gått några veckor sedan vi skildes åt, som nära vänner. Sedan har jag smugit med vilka böcker jag läst. Romanerna höll ingen högre klass. Fast de varit omtalade lite överallt. Det är då jag tycker att det är orättvist. Bokbranschen. Livet. Tomma tunnor som kan skramla mest. Pärlor får inte alltid chansen.
Stressa inte. Läs denna ”snabblästa”, luftigt skrivna text med inlagda passande bilder med pratbubblor. Jag skulle bli överraskad om du inte hittar en personlig passage som tilltalar dig. Skriv gärna en kommentar på Lena Larssons blogg. Det är hon som är värd rosorna. http://www.nygamlaord.blogspot.se/ Av mig får mitt livs första lästa E-bok en hel bukett rosor. Boken var inte bra. Den var MYCKET BRA. Det handlar om olika betraktelser. En osynlig tråd av gemensamma nämnare löper genom de väl utvalda texterna. Så här skriver författaren själv på slutet. ”Så nu har jag fyllt ”Ack du ljufva liv” med några av mina livsnära texter för att roa, beröra och väcka tankar.” Just dessa tre goda ting är just vad texten gör. Författaren kunde inte presenterat det bättre för läsaren. Jag blev road, mycket berörd och berättelserna triggade igång mitt inre som endast god kultur gör. Gör sedan gärna som Lena skriver på slutet. ”Den här e-boken är GRATIS men jag har en önskan att du när du läst ger något till någon annan. En slant, en hjälpande hand, ett peppande ord eller ett leende. Tack.

Hoppas ni fortfarande är med mig i texten. Jag önskar dig läsare en Glad Påsk. Själv tänkte jag och bloggen ta påsklov. Kram på er, alla mina läsare. Både ni som kommenterar och ni som bara läser. Vilka ni nu än är. Alla är lika välkomna. Annandag påsk är jag tillbaks med Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Min slingriga väg mot min första roman. Denna vecka 17 kommer det hela tre filmtips för att det ska stämma med veckonummer. Ordning och reda. Det som jag beskriver i fredagens kåseri (25/4) var ytterst pinsamt för mig när det hände. Varken första eller sista gången som jag gjort bort mig i livet. Jag är som en magnet ibland. Inte manet. 😉 Glöm inte att skala äggen innan ni äter dem.
”Solveig! Du har väl inte städat undan min nya påsk-kvast? Den med raketbränsle. Först till Ale Stenar vinner.” 😉