Tilltalande omslag eller avskräckande?

001_40001

Smaken är delad, som baken.
Efter våra bibliotekarieår vet både jag och Solveig vikten av att ha ett tilltalande omslag på en bok. Rör det sig om en känd och erkänd författare spelar det inte så stor roll. Då säljs och lånas boken ut på grund av författarnamnet, som är stort och synligt på framsidan. Annars är det A och O. Detta står också i flera böcker som behandlar ämnet. Jag som med stor glädje följde ”Förverkliga din bokdröm”, av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist nickade när jag kom till den biten i deras briljanta handbok, som vänder sig till dem som vill ge ut en bok på eget förlag. Alltför många gånger har jag lett snett åt hemska, tarvliga och totalt misslyckade omslag, där jag undrat om förlaget tänkt överhuvudtaget något alls. Sedan svängde pendeln hos de etablerade bokförlagen som gick i fronten. Men även där skakar jag ibland på huvudet. Därför sticker jag ut hakan och säger mot medvinden när jag anser att detta framgångsrecept är skitfult. Solveig håller med mig. Gör någon annan det?

dscn95460005

Österlen är magiskt vackert. ❤ Tänk vilka vyer och oförglömliga omslag som kunde suttit på dessa åtta böcker som ingår i Karin Brunks Holmqvists romansvit från Österlen. Även om man inte visste vem hon var så skulle bilderna varit lockande i vilken bokhandel eller på vilket bibliotek som helst. Istället slarvar man bort detta perfekta tillfälle att låta handlingen leva i symbios med trakten och dess härliga personporträtt, som skulle gjort Karins skrönor rättvisa. Är det verkligen bara jag och Solveig som tycker att detta är en stor tabbe av Kabusa förlag? Antagligen. Annars skulle det inte fortsatt bok efter bok.

Har det hänt att du köpt en bok enbart av en tilltalande framsida?

Annonser

Nu arbetar femte generationen i trädgården

I tredje nedslaget låter jag Österlens oskrivna geografiska gränser vidgas en smula.

1

I Åbergs Trädgård & Café finns Sveriges största sortiment av sommarblommor och grönsaksplantor och över tusen sorters perenna växter och kryddväxter. Imponerande!

2

Denna idé gillar jag. 🙂 Skånskan är speciell. ”Vars EN kruka”. 🙂

3 tomatplantor

Tufft att låta tomatplantorna växa upp direkt ur ”påsen”.

4

Jag som älskar blått njuter extra.

8Jag älskar choklad också. Tuff skuggbild.

5 Tagetes

Åbergs Trädgård grundades 1872 av Anders Åberg som kom från en statarfamilj i grannbyn Stora Herrestad. Trädgården är en av de äldsta i Sverige som drivs i samma familjs regi på den ursprungliga platsen.

6

7. Luktärt

Vi har varit här många gånger och köpt växter & blommor. Ibland bara för att njuta och fika. Det finns så många fina saker att titta på.

9

Det finns även ett spännande område att glida in i med lite labyrinter. 🙂

10

I Trädgårdsbutiken finns möjlighet att inhandla lite av varje. Precis som SolBo Förlag har de gett ut två böcker på ett bokförlag med namnet Åbergs Trädgårds Bokförlag.

11

Tiderna förändras. Förr slängde man allt rosigt, nu … är det rätt tufft i många fall.

12

13

Här kan man sitta och fika om vädret är lite dåligt. Mysigt bland vinrankor och persikor.

14

Härligt med hembakat och med grönsaker, frukt och bär från egen miljövänlig, ekologisk odling.
Det allra bästa var att allt promenerande givit resultat när jag tryckte på knappen på min Libra. Blodsockret var läbbigt lågt och pilen visade rakt ner i min sockertarm. 😀

15

Därför pekade jag på … och bad Solveig sköta köpdetaljerna medan jag letade upp ett ledigt bord i skuggan.

16

17

Gott kaffe och jag skriver bara mums. <3. Jag åt inte upp all grädde. Lite hamnade i kaffekoppen. 😉

Betyg: 4/5

 

Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del elva

Förverkliga din bokdröm

Hösten 2012 hade vi tröttnat på förlaget som fått tre manus av oss (efter t-samtal). ”En andra chans”, ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och bilderboken som jag och Solveig gjort ihop, ”Svante trasslar till det”. Trots påtryckningar och över ett halvårs väntetid fick vi inget besked. Vi är i efterhand övertygade om att de inte läste något av våra manus. Vi hade bara skickat pappersvarianter på de två förstnämnda, men bilderboken som var en dummy ville vi gärna ha tillbaks. Därför hade vi skickat med ett frankerat brev med vår postadress på. Det tog tid innan Svante kom hem igen. Svante skulle kunnat bli en populär figur i Sverige. Tyvärr har vi inte råd att ge ut den och alla andra Svanteböcker jag gärna ägnat mig åt. Priset för färgbilder är på en annan nivå.

På slutet av hösten 2012 köpte jag boken ”Förverkliga din bokdröm”. En fackbok som fick mig att tänka om och satte stenarna i rullning. Denna bok har jag skrivet om som månadens boktips. https://bosseliden.wordpress.com/2013/01/21/manadens-boktips-forverkliga-din-bokdrom/

Under jullovet 2012 tog jag ett allvarligt samtal med Solveig. Vi bestämde oss för att bilda bokförlaget SolBo Förlag. Sedan följde jag Joannas och Kristinas bok och prickade av allt, allteftersom vårt arbete fortgick under våren 2013. En del av deras tips hade jag redan anammat tidigare. Mitt manus fanns där. Nu återstod bara den sista tvättningen. Korrekturläsningen. Trodde jag. 🙂

Det är många beslut som ska tas som inte har med själva skrivandet att göra. Vissa var självklara av olika privata skäl. Andra fick vi fundera på. Tålamod var också något jag fick träna rejält på. Väntan på svar från myndigheter, tryckerier och alla andra personer som vi plötsligt blev beroende av. Lärorikt, nyttigt och intressant på flera sätt. Vi lärde oss mycket. Det fanns fällor att hamna i. Främst inom teknikens väggar. Jag har inte plats här för att redogöra för dem. Valet av Scandinavian Book, i Danmark var inte svårt att ta. Inget att ångra. Liksom att trycka i Danskt band med invikta stabila flikar som därmed gav stadga åt boken. Utmärkta för författarporträtt och annat som jag ville ha med som trevlig information. Vi valde ett bekvämt format som ligger bra i handen.

I efterhand känns det mysigt att vi gjorde omslaget ihop i familjen. Solveig, Jennifer och jag.
Jag är tacksam att Annika Bengtsson på Grim Förlag hade tid att sätta inlagan och omslaget. http://annikabengtsson.wordpress.com/kontakt/

Jag kan varmt rekommendera Annika om ni behöver leja bort den biten. Däremot får ni inte låna min vän Kerstins gratishjälp. Hon är orsak till många bra saker med min första roman. Dessutom var hon ett stöd redan från allra första början och hennes insatser var guld värda inför den stora tryckningen.

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sex

CCI201404050003 

Tänk er följande scen.
Jag sitter en varm majdag på altanen och målar om gråstenar till tjusiga vitstenar. Det är så varmt att jag kör topless och har ett par slitna avklippta jeans på mig. Vi har precis kommit hem från jobbet, jag och Solveig. Nu har vi bytt jobb och bostadsort. Tidigare delade vi bibliotekskontor. Nu är hon min chef i klassrummet. Solveig kommer ut och säger att det är telefon till mig. Jag är kladdig om händerna och alldeles torr i strupen och längtar till ett glas kall dryck.
”Bosse.”
”Hej! Mitt namn är Tove Stålheden. Jag var tvungen att ringa. Jag sitter faktiskt på skrivbordet och har läst fyra kapitel av ditt manus och bara måste få reda på vem Bosse Lidén är…”
Sådär startade samtalet samtidigt som allt blev kaos i mitt huvud. Vem av mina tjejkompisar är det som driver med mig? Kan det vara Susanne, Carina eller Eva? Låter det inte som Carina? Jag svarade entonigt, för att vinna tid och fattade inget. Inte sjutton ringer någon från ett riktigt förlag och sitter på skrivbordet och bara har läst fyra kapitel… dagdrömmer jag? Kan man bli knäpp av att måla för många stenar?

Detta handlade inte om ”En andra chans” utan mitt nästa projekt ”Jonas – Fantasins mästare.” Återigen var jag så korkad att jag lockats av en tävling. Juryn skulle vara representerad både från Sverige, Norge och Danmark. Mitt grova fel var att jag ville flirta med den norska sidan. Vinnaren skulle bli utgiven i alla tre länderna. Därför kom jag på en speciell grej som jag planterade i mitt manus som egentligen handlade om helt andra saker. Jonas var en underbar kille i vår klass med en härlig fantasi. Så han fanns på riktigt. Likaså en tjej med det häftiga namnet Lizette. På måndagarna i ettan fick barnen berätta om vad de gjort på helgen. De mest fantastiska historier kom från Jonas mun som alla klasskamrater trodde på. Utom jag och fröken Solveig som förstod att det var lurt med att Jonas hade klappat en levande delfin i trädgården. Det var då jag kom på att jag skulle skriva en ny bok. Några få sanna anekdoter lät jag vara med, annars hittade jag på allt själv som jag alltid brukar göra. Det var när jag såg broschyren om tävlingen som jag började på ett litet stickspår. Jag lånade inga skämt, meningar eller ord från någon annan än mig själv. Mitt syfte var, som jag skrev ovan, att flirta med den norska sidan. Jag tog hjälp av två norska kompisar och fick till rätt norska i ett par brev. Mitt problem var att grejen med att ett barn skulle låtsas vara en vuxen och skriva ett brev för att fixa en ny fru till en ensamstående förälder just det året var megakänd i Sverige. ”Sixten” av Ulf Stark gick på TV, som radioföljetong och boken hade varit en succé året innan. Jag trodde så här. Bara för att någon har skrivit om hästar är det inte förbjudet och stängt för att skriva om en annan häst. Jag älskade Sixten men såg ingen övrig likhet med mitt manus. På bokmässan i Göteborg fick jag träffa denna trevliga Tove (fingerat namn) som var impad av min fantasi och mitt lekfulla sätt att skriva på. Hon gillade skarpt mina dialoger, men tyckte att texten skulle tvättas. Här bjuder jag på brev från kvinnan som tyvärr inte lever längre.

”Roligt att träffa dig på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Som jag sa då tycker vi att du gjort en bra historia. Språket flyter bra. Det är lätt att läsa och enkelt utan att vara torftigt. Dialogen mellan barnen låter naturlig och uppslaget med att presentera barnen per xxxxx var mycket välfunnet. Deras hyss tilltalar säkert andra ungar i samma ålder. Det finns en del ställen där det skulle vara bra att komprimera texten. Det som gör att vi inte kan reflektera på att ta ditt manus för utgivning är att samma idé med brevet är redan tagen i en annan bok (av Ulf Stark tror jag?) Den har dessutom lästs i radio och är ganska känd. Vi hoppas att du fortsätter att skriva och utnyttjar din talang. Vi läser gärna dina manus om du har mer på gång. Jobba på med ditt skrivande. Man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!”

De sista två meningarna tog jag från brevet jag fick från samma kvinna när jag skickat ”En andra chans”.

Jag hade ingen större lust att peta bort brevbiten som var ytterst personlig och ”Bosse Lidén-aktig”. Jag tyckte att det passade in i min story och var helt mina egna ord. Istället bestämde jag mig för att skriva en vuxenbok. En självbiografi. Projekt nummer tre.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tre

Facis ett

Vilken enorm glädje det var att se första manuset ”En andra chans” växa fram på en datorskärm. Vilken lyx. Ni som är äldre. Kommer ni ihåg första gången? Inget tip-ex som kladdade och bromsade upp skrivprocessen. Varje gång som Solveig åkte iväg och kvällsjobbade, ägnade jag mig åt Robin och Sofias äventyr. En deadline fick mig att öka tempot. Jag hade läst att Rabén & Sjögrens bokförlag hade en pristävling; ”Skriv en ungdomsdeckare”. Visserligen var mina ”darlings” ganska unga ungdomar, inte ens tonåringar, men… Mina fingrar dansade på tangentbordet. Jag var tacksam för att jag behärskade att skriva flytande utan att titta på tangenterna. Äntligen hade jag nytta av kursen i skrivmaskinlära på den treåriga ekonomiska linjen. Inte en dag försent.

Där läste ni om mitt första stora nybörjarfel. Jag tror inte på tidspress även under goda förutsättningar. När man bakar och har bråttom kan man fixa ihop en hastkaka eller något annat som går snabbt. Ord är ömtåligare än så. Dem ska man handskas varsamt med. Det handlar inte om att skriva ihop en tjock lunta papper, läsa upp för familj och vänner som lovordar dig och tro att du är en färdig författare. Processen har bara inletts och första resan är möjligtvis klar. Mitt råd är att låsa in manuset i ett stationsskåp. Inte så lätt längre när allt fler gamla trevliga stationer håller stängt eller har förvandlats till någon annan typ av verksamhet. Ni förstod säkert min mening ändå. Jag kunde skrivet på gamla sättet, lägg ner det i byrålådan. Utforska platsen du anlänt till. Gör något annat trevligt istället. Lär din papegoja gamla mellolåtar, skaffa en ny hobby, spring dig trött uppför och nerför några barrträd. Har du behov av att skriva – börja på en ny berättelse. Skapa tid, dagar, veckor och framför allt DISTANS till den värld du varit helt uppslukad av. Någon kanske har kört fast helt i sitt manus. Samma visa där med. Det är i skenet av en ny tid som svaret står att finna. Håller detta? Har verkligen jag skrivet dessa sidor? Hur tänkte jag där? Om jag istället flyttar på… det är först när man tänker i nya banor med friskt syre, som processen tar fart igen och får ett anständigt liv, på tal om en dokumentärtitel av Stefan Jarl.
Grovtvätta. Fintvätta igen. Jag pratar inte om kläder utan om att tvätta bort text. Så många ord som inte behövs i en text. Så ofta man inte behöver förklara allt eller försvinna iväg på stickspår med lösryckta svåruttalade namnpersoner som förvillar läsaren. Där kan jag kalla mig själv för ordens mästare med en negativ klang. Stort nybörjarfel som jag vet alltför mycket om.
Slutprocessen. Nu hoppar jag snabbt. Vill du ha en helt felfri text utan stavfel, teckenfel eller andra korrekturfel? Gör inte allt jobb själv även om du har högsta betyg i svenska. Det är få som mäktar ensamansvaret. Yrkesverksamma redigerare tror jag har en rimlig chans att nå 100 %. Om jag fått en femkrona för varje fel hos vissa som tyckt att de är klara, kunde jag fått ihop en skaplig peng. Det skulle varit betydligt lättare för mig att hitta fel hos dig än hos mig. Där var jag inte självgod om någon snabbläsare trodde det. Den egna texten sitter i bakhuvudet. Fast man koncentrerar sig på varje ord, stavelse, mellanrum, finns tendensen att bli hemmablind. Din text däremot är helt ny för mig. Var snälla. Skicka inte era texter till mig. Det var bara en liknelse. 😉

Mitt bidrag ”En andra chans” vann inte tävlingen. Det hade jag heller inte räknat med. Däremot skickade jag iväg samma manus till nästa förlag och väntade ytterligare flera månader. Tillbaks kom de där trista och torra standardsvaren som ALLA får. Jag har sparat de dystra meddelandena för skojs skull. Ska se om jag fick några personliga synpunkter på ”En andra chans”. ”Ej ge ut det med tillräckligt framgång”, ”Bitvis rafflande berättelse, kanske för orealistiskt, vi får in en mängd manus och förslag till barnböcker och kan bara ge ut ett fåtal”, ”Språket flyter lätt, uppslaget är bra men hela historien skulle vunnit på åtskilliga strykningar, upplösningen är knappast trovärdig, man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!” Den sista meningen sög jag i mig. Den gav napptröst under mörka dystra höstkvällar. Helst när jag tänkte på Suneböckerna som sett sitt ljus på det förlaget.
Ett sista råd angående utskick. Gör inte om mitt misstag och skicka ditt manus till ETT bokförlag åt gången. Om du nu inte tänkt leva ett riktigt långt liv. Vissa av mina manus har varit ute på vift i nästan ett år. Oftast kom det dock ett svar efter 2-3 månader. Råden har också ändrats och blivit humanare. Förr stod det att det var god ton att bara skicka ett åt gången. Jag föreslår tre stycken åt gången. Ett till ett stort förlag, ett till ett medelstort och ett till ett mindre förlag. Den moderna tekniken har tagit över. En del förlag tar bara emot e-manus. Andra kombinerar teknikerna. På slutet skickade jag bifogade filar till några förlag. Billigt fraktsätt, men jag tycker inte att min text blir helt rättvis i denna form. Mitt mål har alltid varit pappersvändande.

”En andra chans” var både mitt första bokmanus och den första boken där jag lät Halmstad vara bas för handlingen. Berättelsen börjar och avslutas i staden på västkusten. Annars handlar det om två hemliga kompisar i femman som skolkar från skolan en matteprovdag för att fira sin ”ettårsdag”. De tar tåget till Helsingborg och där börjar ett oväntat äventyr, mitt i deras eget. Snart skuggar de en tjej på färjan till Helsingör.
När jag ville ha en längre paus med ”Mina fotsteg i ditt hjärta” satte jag mig i stugan som vi hade i vår trädgård och började tvätta ”En andra chans”. Robin och Sofia ersattes av Tiger och Tess. Hade jag fått den hjälp som jag fick inför ”Stegboken” tror både jag och Solveig att jag fått ut denna bok för 15-20 år sedan. 2014 är jag kall som en droppe i en mugg iste. Manuset handlar inte om några övernaturliga figurer med magiska krafter, ingen av barnen dricker blod, de är inte hälften människor och hälften varulvar. Ändå tyckte jag om Tiger och Tess. De blev snabbt som Lena Sanders och Sebastian Rosander, mina skötebarn. Under några veckor vistades dessa fyra ungdomar nästan i samma rum och familj. Jag hade nämligen kommit på hur jag skulle ta mig förbi det enda höga berg jag hade under skrivprocessen med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Som jag skrattade för mig själv en ljummen sommarkväll i trädgården. Jag satt nära fontänen i dammen. Tittade på guldfiskarna som lekte nära vattenytan. Då hörde jag en replik från min yngsta dotter genom ett öppet fönster som löste knutarna. Ämnet var hundar men min koppling gick till något mer erotiskt. Min fantasi hade fått startskottet och jag hade inte tid att sova bort sommarnatten.
Så här startade mitt manus ”En andra chans”. Målgruppen var INTE vuxna läsare!!!

Kapitel 1

Högerfoten sparkade hårt i väggen och Tiger vaknade med ett ryck.
Tiger parkerade drömmen och lät blicken vandra till postern med Zlatan. Med ett V-tecken tackade han för drömmens smörpassning. Inte ens en blind höna hade kunnat missa målet. Han tryckte bort mobilväckningen. Säkerhetsåtgärden. Behövdes egentligen inte. När det väntade något spännande runt hörnet fick han alltid upp ögonen i tid.
Tiger rynkade pannan och flyttade blicken till fotografiet på nattygsbordet. Ögonen blev med ens blanka. Varsamt strök han med pekfingret bort det tunna dammet från mammas kind. Mitt i rörelsen knackade det på dörren. Tiger drog bort fingret lika snabbt som om han bränt sig på en platta.
”God morgon”, hojtade pappa. ”Jag hörde allt smällen.”
Pappa flög in och låtsades titta efter fotspår på väggen.
”Var det en straff du sköt direkt upp i krysset? Ska det bli kul med matteprov?”
”Visst pappa”, gäspade Tiger.
Gäspningen var för att vinna tid. Hade pappa ändå sett det andra?
”Nio gånger sju?” frågade pappa och drog bryskt av täcket.
”Sextiotre”, svarade Tiger blixtsnabbt.
Tiger kunde alla tabeller. Svaren satt där som superlim mellan fingrarna. Matte var favoritämnet i skolan.
”Frukosten står i kylskåpet. Jag har bråttom. Ska hämta en höjdare vid stationen. En diplomat.”
”Menar du tåg… tågstationen?” frågade Tiger som med ens blivit klarvaken.
”Du vet lok som drar vagnar på räls”, skojade pappa och fiskade upp gårdagens smutstvätt som låg utspridd på golvet.
Tiger log fånigt. Inombords kändes det som om någon elak filur satt och gjorde volter i hans mage.
”När exakt kommer tåget in?”
Rösten lät normal. Bara en aning för mycket betoning på ordet exakt. Ett ord som han borde ha droppat helt.
”Hur så? Varför är den exakta tiden viktig? Bara jag slipper sitta och dega i taxin. Jag kommer att få sittsår i rumpan en vacker dag.”
Pappa var stressad. Han kramade hastigt om Tiger och skyndade iväg ut genom dörren. Hans tankar var redan någon annanstans.
Tiger tittade frånvarande på sovrumsdörren. Rummet var så litet att dörren nästan rörde vid hans kudde. Han knäppte händerna under huvudet. Lugnt och metodiskt gick han igenom planen. Inget fick gå snett. Alla stenar måste vändas och vridas på. I tisdags hade han lagt dit lappen i sprickan…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del två

DSCN8510

Min första novell, sålde jag till en tidning som heter Kvällsstunden och har sitt säte i Karlstad. Titeln var ”Anställningsintervjun”. Jag tänkte bjuda på denna söta banala text men hittar den såklart inte… Däremot hittar jag mycket annat som jag totalt glömt bort att jag skrivit. Jag ler när jag ser mina styrkor och svagheter.

Så lätt jag följde den osynliga mallen. Jag lånade hem tidningar och tidskrifter från jobbet och kompletterade med att köpa veckotidningar från kiosken, som jag sedan grundligt analyserade. Jag knäckte koden och skrev noveller som köptes av mottagaren. Spädde på med sagor, resereportage från Astrid Lindgrens värld, när vi var på Jersey, i Saalbach och i Wien osv. Inga problem. Men. Detta var bara min hobby. Jag jobbade som socialbibliotekarie och trivdes utmärkt med det. Min dröm var någon helt annanstans – att skriva en roman.
Närmast till hands låg vid den tidpunkten att skriva en barnbok, med redskapet min egen fantasi och kreativitet. För att stå ut med mig själv skrev jag som en mjukstart en ny typ av kärleksnoveller. Häftigt och nytänkande, tyckte jag själv. Fick jag sålt dem. Nej. Återigen nej. Där var det stopp och belägg. Därför tog jag ett allvarligt samtal med mig själv, mellan två bruna ögon. 🙂
Jag skulle inte kunna titta mig själv i spegeln om jag körde på i samma hjulspår och bara skiftade namn, orter, yrken och smådetaljer i den färdiga mallen som jag snabbt kläckt gällde i svenska veckotidningsvärlden på den tiden. Jag skulle då bli som de personer som spottar ur sig två-tre böcker samma år och är megastolta över detta. I smyg ifrågasätter jag både starkt kvalitén och om det är författare de ska kallas. Mina tankar går till när jag knäckte novellkoden. 😉

Jag skrev inte för pengarnas skull. Jag ville ha roligt, känna stimulans och vara nöjd med mig själv. Samtidigt tyckte jag det var simpelt enkelt. Väldigt snabbt hade jag lyckats sälja en hel del olika saker trots att jag inte var utbildad journalist. Jag skrev på ren inspiration.
Under mitt möte med mig själv vecklade jag ut drömkartan på bordet. Lite styv i korken när ingen sköt tillbaka, kom jag fram till att det kommer att bli en baggis att ta nästa steg mot min dröm. Det här går som på räls, tänkte jag positivt. Något svenskt bokförlag kommer garanterat att ge ut ett manus av det fräcka musiknamnet Bosse Lidén. 😉 (Både för- och efternamnet kändes fortfarande främmande för mig eftersom jag bytt efternamn i samband med vigseln och dessutom växlat smeknamn från Bobo till Bosse.)
Eftersom Solveig jobbade som barnbibliotekarie fanns det alltid en stor boktrave på golvet vid hennes säng. Hon tipsade mig och jag blev insatt i bra barn- och ungdomsböcker. Vissa böcker föll jag pladask för. En bra barnbok för mig, kan läsas av en vuxen med både stort intresse och behållning. Efter några månaders planerande satte jag mig i vårt underbara sovrum med små kyrkfönster åt tre håll och började skapa mitt första manus som fick arbetsnamnet ”En andra chans”. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut min första roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva romanen. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon nu. 🙂 Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör detta definitivt inte för att tjäna några pengar. Jag gör det enbart för att inte förlora några pengar och för att jag är väldigt sugen på att göra en repris. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. Tyvärr.

I spåren av fotstegen

Jag och Solveig återvände till västkusten och till Halmstad av olika skäl. Vi skulle framför allt hämta hem våra älskade döttrar som varit på läger i en vecka och dessutom skulle vi lämna in ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på Bokia, på Storgatan. Vädret var sensommarvackert när vi åkte genom sagoskogen på Galgberget.
Gagberget 1

Solveig fick ta ansvar för systemkameran när jag lät mina minnen blandas med Sebastian Rosander, Lena Sanders, Dag Åhman och de andra i den fiktiva romanen.
På toppen vid det gamla utsiktstornet vek jag av mot motionsslingan. Slog mig ner på en råkall bänk och slöt ögonen. Kylan gick hand i hand med mitt sinnelag. Dystra funderingar som kom och gick i en oändlig ström under en tidlös stund.
Varför? Varför? Varför?

Galgberget 2

Jag hade länge haft klart för mig hur omslagsbilden till min debutbok skulle se ut, om en riktig illustratör fått den delikata uppgiften att ”ta fram den”. Det skulle varit skymning och en gammal gatlampa skulle lyst upp bänken där Lena Sanders och Sebastian Rosander satt och höll om varandra. Vi skulle sett dem som silhuetter bakifrån, där de betraktade stadens centrum, som precis tänts kvällsfint, med kyrkan i mitten. Illustratören skulle fått fuska, så att även utsiktstornet synts på bokomslaget.
Detta kunde inte SolBo Förlag varken illustrera eller fotografera, med tanke på att det är höst på Galgberget i boken, medan det i verkligheten var Påskdagen den 31 mars 2013 och boken skulle ut innan sommaren. Därför tänkte vi om och valde istället en scen längre fram i boken som matchade den vackra titeln, ”Mina fotsteg i ditt hjärta.”

Galgberget 3

Jag nickade stelt, tog min skinnjacka och lufsade ut ur rummet. Någon minut senare lämnade jag sjukhusets väggar bakom mig och tog trapporna till Galgberget. Samtidigt kände jag vid varje steg hur äggskalen krasade under mina fötter.

Galgberget 4

Galgberget 5

”Har du varit uppe i tornet?”
”Nä.”
”Jag och Dag var där en solig dag. Vi såg ända bort till Hovs Hallar. Det bor visst en ensam kvinna i en lägenhet i tornet.”
”Måst… måste vara läbbigt på natten. Hon har kanske en stor farlig hund.”
”Ja. Hon kan inte vara mörkrädd. Eller höjdrädd.”
Jag tyckte inte heller det var rätt läge att berätta om att jag förkovrat mig i namnet Galgberget. Kände till att sista avrättningen skett någon gång på artonhundrafemtiotalet. Sedan hade man planterat bokskog. Nu fanns det inga spår kvar av galgplatsen, endast namnet levde kvar. Men jag hade läst att det fanns en kanon på taket till utsiktstornet under andra världskriget. Dessa krigiska tankar behöll jag för mig själv. Istället sa jag:
”Det var visst skogsvaktaren som bodde där tidigare. Ska vi leta upp en bänk?”

Galgberget 6

Galgberget 7

Galgberget 8

Det gick lättare nerför trapporna. Ändå gjorde vi pusspaus vid varje avsats. Till slut vid varje lyktstolpe, likt två marskatter. Vi korsade Norre Katts park där jag gömt min cykel djupt inne bland rhododendronbuskarna. När vi nådde järnvägsbron över Nissan dök ett hopslingrande par upp. Det var Paul Gessle med samma brunett som sist.
”Är du på promenad genom stan?” frågade han. ”Vi ska upp till Kärleken och lyssna på ett källarband.”
”Vi är där redan.”
Kom den där meningen från min tunga?
Jag gav Lena en våt puss på näsan.

Galgberget 9

Galgberget 10

Jag såg i en inre bild, en romantisk scen i romanen som utspelar sig på Steninge strand, norr om Halmstad. Snön brukar aldrig finnas kvar så länge i södra Sverige. Jag var otålig sedan ett par veckor av att Kung Bore aldrig tycktes släppa greppet. När jag körde ner på den smala slingrande vägen till stranden denna Påskdag och såg all snö som låg i drivor kunde jag inte drömma om att det fanns ett par meter öppen sandstrand vid havslinjen. Många människor hade som hungriga gråsparvar sökt sig till möjligheten att lapa sol under en promenad vid havet denna högtidsdag. Det var inte lätt för Solveig att tillverka hjärtan eftersom vågorna hela tiden ville lägga beslag på dem, eller för Jennifer att få till bilden medan nyfikna människor också ville undvika att gå på den isiga snön bakom våra ryggar. Sådan dramatik ser inte betraktaren av omslaget. Förhoppningsvis känner den helt andra känslor, åt det behagliga hållet.

omslag svart

Reklam & information, även till dem som läst boken och tyckt om den.

Om du vill köpa boken finns möjlighet under min Header, överst på sidan, att beställa den av SolBo Förlag. Då kan du få den signerad och snabbt skickad till dig. Tryck på Köp boken och läs vidare.
Adlibris, Bokus, Bokia, Ord och bok, Nya skivbolaget och Bokbörsen har den på nätet.
Bokia på Storgatan i Halmstad har den i butiken. (Den raden var för dem som bor i närheten. Inte för någon som bor i Kiruna) 🙂
Alla bokhandlare kan ta hem boken via Bokrondellen.
Om du vill att ditt bibliotek ska köpa in den kan du besöka dem personligen eller gå in på deras hemsida och skriva upp titeln och författaren efter att du tryckt på inköpsförslag eller något liknande ord. (Du måste ha lånekort på biblioteket.)
Ni som gillade boken får gärna hjälpa till med sprida information om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på era lokala bibliotek, till bokhandlare eller skriva några rader som ni lägger in på recensioner under min Header. Då ökar chansen att SolBo Förlag har ekonomisk möjlighet att ge ut en andra bok. Det är alltid Davids kamp mot Goliat när man slåss mot de stora bokförlagen med alla sina möjligheter. Tack på förhand.

 

Fyra buntar manus

Fyra sådana här buntar av papper. Stackars skog. Snart är det klart för avgång mot norr.

Tre sekunder efter att jag tog balkongkortet kunde grannarna fått läsa boken i lite fel ordning 😀  Sant är att det blåste rejält så jag fick ta en chansning när jag släppte sista tummen vid kanten innan jag tog kortet.

Känner man sig stolt som skapare till ett manus? Många skulle nog svara JA på den frågan. Jag känner mig som vanligt. Fast första gången jag drog ut ett manus och tog kort på bunten kände jag en blandning av stolthet och förvåning. Hade verkligen jag skrivit allt det där. Det känns nu som om det var väldigt länge sedan det var just första gången – I början av nittiotalet. Titeln var ”En andra chans”.

Besvikelserna genom åren bidrar till att det inte känns något speciellt. Enda skillnaden är att jag bestämt mig för att det kommer att sluta på annat sätt den här gången. Det finns många möjligheter att trycka upp en egen bok i precis så många ex man vill ha.

Jag trodde att jag skulle fixa kopiering och några detaljer på en vecka. Nu började det krångla direkt. Bläckpatron, papper och tre andra saker var beställt i god tid. Jag fick fyra olika mejl om köpen. När vi hämtade ut var papperna inte med, mer än på papperet 🙂  Har jag bestämt mig för ett startdatum ruckar jag inte på det. Därför köpte jag ett paket papper på Rusta och startade kopieringen förra måndagen. Nästa dag fick jag göra om ett besök på Rusta och köpa femhundra papper till. Efter kontakt med företaget visade det sig att någon klåfingrig person trollat bort de fem buntarna på sträckan mellan paketering och leverans. I fredags fick vi därför en ny låda och har därmed papper ett bra tag framåt.

Nytt för denna gång är att jag blivit modernare och gått ifrån den mossiga principen att skicka till ett bokförlag i taget. Med tanke på att jag vid vissa tillfällen klarat av både första och andra gallringen är det inte så smart att behöva vänta ett halvår på ett trist besked.
Nu är frågan om jag är för sent ute för att redan i år kunna komma i fråga när det gäller det där lilla priset de brukar dela ut 10 december. Chansen att de skulle välja någon från sitt eget land två gånger i rad är rätt liten. När inte ens hon….vad hette damen… hon som skrev en massa tramsiga oväsentliga barnböcker om busiga barn… Astrid något… lyckades få medaljen.
Den där Astrid fick inte ut sin bok på det kända bokförlaget i Stockholm dit hon lämnade det först. Hoppas verkligen inte dessa fyra lyckliga mottagare gör samma misstag.   😀

Att skriva trehundrafemtio sidor fördelat på trettiofyra kapitel var rätt enkelt jämfört med att skriva en sammanfattning. Jag kom fram till det i förra veckan. Om man uttalar ordet högt och tänker på betydelsen känns det inte bra när sammanfattningen blir längre än manuset. En obehaglig tanke surrade i mitt huvud om att förlagen inte skulle uppskatta det. Efter ett  tvättande av texten fick jag ner det till en halv sida utan att avslöja vilka som eventuellt dör, mördarens personnummer och hela den röda tråden.

Ett följebrev ska också vara viktigt att få med. Helst skulle jag bara vilja lotsa vidare till min blogg och det jag skrivit om mig själv där. Nu blev det en personlig sida där jag bjöd på anekdoter och några av alla mina ovanor. 🙂 Nu hittade jag på. Följebrevet var i alla fall betydligt lättare att skriva än sammanfattningen.

Nu kan jag lägga större fokus på vad jag vill ha ut av mitt skrivande i framtiden. Medan jag funderar på vad som lockar allra mest fortsätter jag att skriva kåserier som jag lägger in på bloggen och på 1av3.se och samlar in material om annat intressant. Än så länge finns det sex alternativmanus jag väljer mellan. Min blogg kommer jag även att utveckla åt olika håll. Jag har en del idéer och har som ni kanske märkt redan startat nya kategorier. När jag går in i ett riktigt skrivande kommer det att bli många vita veckor. Där är jag inte på ett bra tag. Först är det många beslut som ska fattas i höst. Ska jag skriva barnbok, läromedelsmaterial, novellsamling, deckare, kåserisamling, biografi om min mamma, välja anekdoter från tiden med Lidéns Samlingsmuseum eller något helt annat? Så länge som jag producerar kåserier finns alltid en reservutgång. Imorgon ska jag berätta lite om ”Pojken med nio liv”.

Vad underbart att solen och värmen kom tillbaks plötsligt efter lunchen. Måste ta en paus och njuta av sensommaren.

Då var det dags för ett nytt kapitel…

Denna vecka går i kopieringens tecken. ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska ut och resa. Fjorton hundra vita sidor ska fyllas med svart text. Noga kontrolleras. Alla trettiofyra kapitlen ska få ett svart gem i hörnet. Helst på lite olika ställen för att jämna ut trycket.

Jag kom på att jag inte är odödlig. Om jag skulle skicka till alla förlag, bara ett i taget, och de förhalade det hela skulle jag förmodligen inte hinna med alla förlag i Sverige innan jag trillade av pinn. Därför har jag bestämt mig för att fyrdubbla. Denna gång ska papperna inte till djupaste Småland utan till vår huvudstad. Ni vet den som också börjar på bokstaven S. Hoppas att det INTE dröjer nästan 7 månader och behövs två välskrivna påminnelsebrev för att de ska plocka fram den oöppnade dammiga Jiffypåsen. Trots att det stod på hemsidan att svar skulle lämnas inom två månader. Det skulle även vara trevligt om mottagarna verkligen läste något ur den tjocka bunten av papper. Inte bara har den där behagliga tonen på hemsidan. Har du ett manus får du gärna skicka det till oss. Jag har trots allt lagt ner några timmar på arbetet. Minst fyra och en halv. 😀  Då vill jag gärna ha en ärlig chans.

Sedan behöver de inte göra som en förlagschef gjorde en gång. Den varma eftermiddagen höll jag på att måla grå stenar vita på altanen. Då kom Solveig ut och sa att det var telefon till mig. Med kladdiga vita fingrar greppade jag luren. Jag bekräftade att jag verkligen var Bo Lidén. Däremot var jag inte så säker på att kvinnan hette det hon sa att hon hette. I mitt huvud virvlade det runt tankar. Vem av alla mina tjejkompisar är det som driver med mig. Hon berättade att hon satt på sitt skrivbord, hade precis läst fyra kapitel av mitt manus Simon – Fantasins Mästare och baaaara måste ha reda på vem denne okände Bosse Lidén med all sin fantasi och berättarglädje var.
Jag kom på mig själv att börja tala på ett nytt sätt. Halvstammande. Mumlande. Jag försökte vinna tid. Ville fly ut till mina tysta men pålitliga stenkompisar. Mina hjärnceller hade kaosmöte. Detta är ett skämt. Kan man ha ”Dolda luren” också? Eller… det låter som Tina… vänta… det är Boel. Jag lovade rösten att vi skulle träffas på Bokmässan i Göteborg ett par veckor senare. Kunde det finnas en förlagschef i Sverige som satt på ett skrivbord. Ska man inte läsa allt noga först. Ventilera. Analysera. Diskutera på ett manusmöte om manuset överlevt första omgången. Möjligtvis skicka ut till en utomstående lektör.

I efterhand tror jag att jag hade fått ut tre barnböcker på det förlaget om jag inte försökt flirta med Norge. För egentligen skrev jag manuset till en nordisk tävling på ett annat förlag. En jury från Sverige, Danmark och Norge skulle kora vinnarna. Vinnande manus skulle ges ut i de två grannländerna. Därför kryddade jag min egen story. Jag la till en extrahandling som handlade om två barn som skulle fixa en ny fru till pojkens pappa. De satte in en kontaktannons och en norska ”råkade” svara. Det var min flirt till Norges jury. Min dumma flirt. Jag visste inte att man inte fick skriva en bok om hästar om det redan fanns en bok om hästar. Nu överdrev jag för att förtydliga. En alltför känd barnbok som även gått på bio, TV, video och radioföljetong hade också den ingrediensen om två barn som i hemlighet skaffar en ny kvinna. Jag kände väl till boken. Älskade den. Men hade inte stulit en rad eller ett ord i den. Så dum var jag inte. Varenda läskunnig människa kände till den starka författaren. Däremot hade jag utgått från en pojkes fantasi när min idé till manus föddes. Jag satt längst bak i ett klassrum och lyssnade roat på grabbens historier en måndagsmorgon. Log i smyg åt när klasskamraterna gick på att han hade klappat en delfin i trädgården den helgen. Att han och hans pappa hade jagat en björn som stulit deras tvätt som hängde ute. Björnen hade ätit upp hans bästa byxor. Klasskamraterna satt där med gapande munnar och var avundsjuka på allt han varit med om på helgen. Sådant hände aldrig hemma hos dem.

När jag var klar med mitt manus tog jag kontakt med ett par skolor som låg på andra orter. Lärarna blev eld i lågor över möjligheten att få en ny färsk bok som högläsning. Därefter bjöds jag till klasserna efter att deras fröken läst min bok högt och barnen fick ställa kluriga frågor till mig. Med andra ord har jag fuskat och lekt författare förr. Men det skulle vara trevligt om leken var slut snart. Jag vill hemskt gärna lämna lekplatsen och komma ut på fältet. 😀

Den här gången handlar det om ett vuxenmanus. Inte heller så lätt att stjäla. Jag är som elefanterna. Jag glömmer inte dumma saker. När Solveig kom hem med nya böcker från skolbiblioteket och jag upptäckte MIN bok blev jag inte glad. Visserligen var namnet utbytt men i stort sett hela texten var min. Bara åtta sidor. Precis lagom för en nybörjarläsare. Jag tillverkade sådana ”böcker” på löpande band under några veckor. Jag satt hemma på kvällarna och fantiserade så att jag nästa morgon kunde komma med något nytt till grabben som jag jobbade med. Han älskade detta och kunde dessutom impa på de andra klasskamraterna. Jag skickade de bästa till ett förlag eftersom jag visste att de höll på med en serie om djur. Minns att de berömde tre stycken titlar. Sa att de tyvärr inte kunde ta emot något. På en bokmässa på hotellet i Tylösand blev det mer påtagligt när boken stod på en hedersplats över en monter. Då var mina ögon inte bruna längre utan gled över till svart. Jag fick lyfta min blick så att jag såg ut över havet mot Tylön en lång stund för att behärska mig från att slita boken i strimlor. 😛  Sant är att jag under en riktigt lång tid tappade sugen på att förse förlag med idéer till kvinnor som satt på flera stolar och som hade idétorka. Aldrig mer. Så pålitlig är jag. Även en old elephant får ändra sig. 🙂