Lockande framsida

Solveig och en hel del av er som hade åsikter om mina fem förslag i våras, på vilket omslag jag skulle välja till ”Minnen som stannat kvar”, valde fotot med fyren. (Inte just denna bilden)

Jag älskar fyrar ända sedan jag var barn. En tid var jag helt fascinerad av dem.
Men de har funnits med på flera böcker som jag läst genom åren. Även på DVD-fodral.

Efter jag kommit ut med min tredje bok hittade jag denna bok på bibblan, med samma författare. Vilken tur jag valde ett annat motiv på min framsida – dock från vår gemensamma favoritö i Sverige.

En suverän bok.  ❤ Jag har önskat mig den i julklapp av tomten. 🙂

Tänk vad viktigt det är med ett lockande omslag.

Ibland kan jag haja till av ett ovanligt tal. Istället för 500. Bra bok. Men det hade varit fullt möjligt med att komma med en uppföljare. Saknar flera smultronställen i vårt vackra land. ❤

 

 

Tre steg på vägen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roman eller kåseribok? Första steget funderade jag på i flera veckor.

 

 

 

 

 

 

 

När Lena Sanders smög in i mitt huvud med en deckarstory som utspelade sig i Abbekås, Ystad och runtomkring Österlen var det frestande att lyssna på henne. Hon berättade att Sebastian åkt till Boston för en läkarkonferens och att hon tillsammans med gamla väninnor hyrt ett sommarhus i Abbekås. Jag lyssnade på henne och förankrade hos experter att det ”hemska” var fullt möjligt.

 

 

 

 

 

Däremot är det inte möjligt för mig att både blogga och skriva en roman. För det sistnämnda behöver jag stänga av allt socialt och försvinna in i en fiktiv värld för minst ett halvår. Dörren är absolut inte låst för framtiden. Först vill jag fylla min gratisblogg på WordPress till hundra procent. En längre tid har det stått 62 % i rutan.

 

 

 

 

 

Därmed var svaret självklart. Jag öppnade i januari, när jag blev ensam efter det att familjens tre kvinnor försvunnit iväg till sina skolor, min wordbank och började bearbeta texter.
Problemet är att ett minne föder ett annat minne. Snart satt jag och skrev ständigt nya texter och underlaget växte till över tvåhundra kåserier. Till slut fick jag sätta stopp för mig själv.
Då började fasen med att gallra. Sakta men säkert gick antalet ner till etthundratre. Jag förde tabeller över antalet ord. I nästa genomläsning/tvättning fick jag ner det till 77 texter på 63 785 ord. Fortfarande alltför många ord för att klara bokryggen.

 

 

 

Jag kom på boktiteln mitt i en januarinatt.

 

 

 

 

 

 

 

Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att placera de utvalda texterna kronologiskt, ibland nästan som en fortsättning på förra. En osynlig röd tråd som jag hoppas läsarna uppskattar. Aldrig har jag varit så privat som i de sjuttiotre kåserier som klarat av de fyra tvättningarna som pågått i många hundra timmar.

 

 

 

 

 

 

Under hela processen unnade jag mig att alltid ha en fräsch gerbera att vila ögonen på. Det blev en lek att det skulle vara olika färger så länge det var möjligt.

 

 

 

 

 

 

Det dröjde till slutet av maj innan jag berättade för Solveig att jag beställt ISBN-nummer från Kungliga biblioteket till två nya böcker. Nu bad jag snällt om hjälp med femte tvättningen. I detta läge var jag sekreteraren som satt med datorn på ett bord framför mig och hon som intill, i soffan, läste texterna på vår stora TV:skärm och dirigerade mig. Ibland knorrade jag, men oftast var anvisningarna för bra för att förbises. På självaste midsommarafton nådde vi slutet på tredje steget.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden har det varit blommor från vår egen trädgård som förgyllt skrivstunderna. Visst är den stora pionen läcker. ❤

Fjärde steget är att inlagan åkt iväg till en person som ska sätta texten. Under tiden har jag lämnat över till Solveig att fixa till framsidan på omslaget. Jag valde foto för ett par månader sedan. Nu leker hon med färger, typsnitt och storlekar. Själv ägnar jag mig åt de två flikarna och baksidan. När våra uppgifter är klara skickas de också iväg för att ”sättas”. Under tiden den processen sker på västkusten kommer vi att åka på hemlig utflykt åt ett annat vädersträck. 😉 Hemma passas bostaden av resten av familjen.

Det är många beslut och hårt arbetande innan en bokidé förvandlats till en färdig bok.
Undra hur många veckor/månader som återstår innan två blir tre. Det känns tryggt att vi gjort aktiviteten två gånger förut. Ändå vet jag att vad som helst kan hända. Ex är min danska inte fullgod.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Tilltalande omslag eller avskräckande?

Smaken är delad, som baken.
Efter våra bibliotekarieår vet både jag och Solveig vikten av att ha ett tilltalande omslag på en bok. Rör det sig om en känd och erkänd författare spelar det inte så stor roll. Då säljs och lånas boken ut på grund av författarnamnet, som är stort och synligt på framsidan. Annars är det A och O. Detta står också i flera böcker som behandlar ämnet. Jag som med stor glädje följde ”Förverkliga din bokdröm”, av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist nickade när jag kom till den biten i deras briljanta handbok, som vänder sig till dem som vill ge ut en bok på eget förlag. Alltför många gånger har jag lett snett åt hemska, tarvliga och totalt misslyckade omslag, där jag undrat om förlaget tänkt överhuvudtaget något alls. Sedan svängde pendeln hos de etablerade bokförlagen som gick i fronten. Men även där skakar jag ibland på huvudet. Därför sticker jag ut hakan och säger mot medvinden när jag anser att detta framgångsrecept är skitfult. Solveig håller med mig. Gör någon annan det?

Österlen är magiskt vackert. ❤ Tänk vilka vyer och oförglömliga omslag som kunde suttit på dessa åtta böcker som ingår i Karin Brunks Holmqvists romansvit från Österlen. Även om man inte visste vem hon var så skulle bilderna varit lockande i vilken bokhandel eller på vilket bibliotek som helst. Istället slarvar man bort detta perfekta tillfälle att låta handlingen leva i symbios med trakten och dess härliga personporträtt, som skulle gjort Karins skrönor rättvisa. Är det verkligen bara jag och Solveig som tycker att detta är en stor tabbe av Kabusa förlag? Antagligen. Annars skulle det inte fortsatt bok efter bok.

Har det hänt att du köpt en bok enbart av en tilltalande framsida?

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦