Det här bådar gott

Precis vad jag behövde i händerna, i lässtolen Frank. En lyckad första del i en ny bokserie med namnet Askerserien. Redan en kort bit in boken fick jag den speciella kriminalinspektören Leonore Asker som personlig favorit. För mig började det även ”dofta” en aning J Adler när han var som bäst med det udda källargänget. Här handlar det om förlorade själar som förpassats, av olika skäl, ner till Malmös polishus källare. Mycket intressant att lära mig om ämnet expeditioner i nedlagda fabriker, övergivna hus, glömda platser m.m. Häftigt med grottregn. Luftfuktigheten bildar synliga droppar i luften. Det hade jag också velat fotografera. Antagligen hade jag inte vågat bege mig in i ett sådant nedre äventyr. Jag vill gärna ha en säker returbiljett.

Här är Anders de la Motte tillbaks som ensamförfattare med en lovande start. Minns hur jag njöt av första delen av Årstidskvartetten. Därför är jag förväntansfull inför Slutet på sommaren som ska visas som Tv-serie under 2023.

Ps.
Jag är mer än fullt sysselsatt med olika mer eller mindre hemliga projekt och svarar med en symbol. Jag fick i alla fall till årets första blogginlägg. 😉

Når ofta en fyra hos mig

För sjätte gången får jag träffa på persongalleriet i ”Hagforsserien”. Det känns som hemma att träffa på Petra Wilander, Christer Berglund, Urban, Folke, Geir och de andra poliserna. Journalisten Magdalena Hansson däremot känns helt förändrad. Hon har hamnat i en stor hemlig personlig kris.
Schulman ”spottar” inte ut en bok om året sedan genombrottet med ”Flickan med snö i håret” kom ut 2010. Det är både en fördel och en nackdel från min sida. I en annan värld där jag hade en massa tid över skulle jag läst om alla sex böckerna direkt efter varandra. För den klassen håller de definitivt.
Författaren rör sig hemtamt mellan sådant läsaren kan koppla till privat och bygger sakta, men stilrent, upp en spänning av de pusselbitar som vi bjuds på. Det är en ruskig historia som griper tag i mig. Vi serveras som en grunddeg en sann historia i hur det var i Sverige när tvångssteriliseringar genomfördes nästan på löpande band i vissa ”kretsar”. ,Det fanns inte plats för dem som inte passade in i idealmallen.
Ninni skruvar effektfullt upp tempot utan att det spårar ur i slutfasen. Det felet som jag anser alltför många medförfattare gör för att köpa sina läsare. Mig riskerar de bara att förlora i framtiden. Mina tankar går till billig kiosklitteratur. 😦
På tal om titeln till boken. Urmakaren Johan Tinglöf har funnits i verkligheten. Det lär finnas åtskilliga skrönor om den mannen.
Betyg:
4/5

Ps. Återigen ”fixade” jag mördaren när personen klev in i handlingen. Så ”skicklig” som jag varit under de senaste 1-2 åren har jag aldrig varit förr. Då missade jag ofta.

Regnmannen av Jonas Karlsson

Jonas kan sätta många yrken på sitt visitkort. Vilken briljant berättare han är. Det var väldigt länge sedan någon fick mig att skratta så mycket att jag var tvungen att avbryta läsningen. Helst när jag såg att Solveig låg bredvid och sov gott.

Självklart vill författaren roa men han har många fler strängar på sin lyra. Det finns flera bottnar av olika kulörer. Som med det förflutna i huvudpersonen Ingmars yrkesbana som regissör. Det sorgliga slutet. Drevet som vi alla snart känner igen i både offentliga och privata zoner. Det ofta oundvikliga hos ”konstnärer” när det gäller den svåra konsten att vara delaktig i barnens hela barndom. Inte bara de få dagar det passar de upptagna själva.

Ingmars hade alltid trygga Inger i hemmiljön och det var där han tog henne för given. Det var först när Ingmar blev hemmaman som de hittade tillbaka till varandra. Då hände det till och med att sonen såg att de satt på en bänk och det såg ut som de höll om varandra där. Sonen Erik som är läkare och bor sex mil bort. Tyvärr fick Ingmar och Inger inte många pensionsår tillsammans. Nu åker Erik hem till sin pappa en gång i veckan. Får ständigt höra om värken i knät. Hur Ingmar oduglig förklarar hela den Svenska läkarkåren. Han insisterar på att Erik får fixa tid hos en utländsk knäexpert.
Erik sätter sig i bilen funderar på vilken taktik han ska ”köra med” denna lördag. Fråga direkt om knät för att få det avklarat? Nu händer något märkligt. Pappan nämner inte med ett enda ord skavanken. Istället ser han ut som en busig grabb inför sin son. Inte undra på det…

Vi är säkert många som någon gång i livet har haft en granne som vet precis allt om något ämne och älskar att briljera om det och samtidigt såra med ord som om det var en beröring från ”rosbusktaggarna”. Här är det Rolf Burman. När Inger levde var det hon som skötte både rosorna, trädgården och snacket från Burman. Hon tog till sig av hans kunskaper. Tänkte på något annat när han tjatade. Log vänligt och hummade. Sådant är inget för Ingmar och när han nu oväntat får sin chans att ta över vill han dra ut på ögonblicket.
En annan granne är Lillan Billing. En kvinna som mal på och aldrig tycks andas mellan meningarna. Som behöver en maratonsträcka för att få fram det hon egentligen menar. Där varje lyssnare vill hitta knappen för att få stopp på harangen av ord. Men hon fortsätter bara att hålla låda om ingenting i evigheter. Författaren snickrar ihop denna typ av person galant. För som läsare vill jag gärna göra samma sak i verkligheten. Gå omvägar, bläddra vidare tills hon är borta ur handlingen. Ändå får hon mig till slut att börja skratta.
Både Rolf Burman och Lillan Billing är suveränt gestaltade. Det är även kommunalrådet Anette Malmberg-Ljunggren. Tyvärr känns det för mig som det också kunde varit taget ur verklighetens såpa. Detta att gå efter vart vinden blåser. Alltid ha två helt olika texter med tal i bakfickan. Vuxna människor med bra betalt som egentligen enligt mig borde sitta i en sandlåda med var sin hink, spade och bil.
Som vanligt läste jag den till formatet smidiga boken på mitt sätt. Tog pauser och försökte tänka mig in i storyn. Bollade med egna åsikter.
Facit för att jag uppskattar handlingen är att jag gärna vill styra över den själv. Till och med när det gäller repliker. Tyst nu Ingmar. Inte ett mer ord till Burman. Ofta är jag rädd för att ”Regnmannen” som läsupplevelse, trots mina skratt, ska falla ner pladask som en pannkaka.
Jag behövde inte vara orolig. Efteråt när jag gör min analys ser jag författarens alla steg i ett helt annat sken. Jonas verkar ha vänt på varje sten. Trädgårdsberättelsen har så många bottnar på olika plan. En uppgörelse med livet, äktenskapet, föräldraskapet, yrkesåren, grannar och väldigt mycket mer. När komedi och ironi är påkopplat behövs det partier när det är fritt från sådant. Här blev det ett par längre textavsnitt där det tenderade att bli lite för långdraget. Storyn tappade tempo. Samtidigt passade det in i om det skulle varit på riktigt. Så jag blir kluven som ”expert”.

Jonas Karlsson. ”Du har skött detta som en trädgårdsmästare av hög klass”.
Betyg: 4/5. 😀

 

 

Bosse Lidéns avslutningsord som kanske skulle stått överst. Men i min ordträdgård gör jag som jag själv vill. 😉 Här info på bokomslaget.

Ingmar är en ensam, bitter ensamvarg som tagit över sin frus stora intresse för rosor. Sakta men säkert lär han sig namnen, älskar rosorna men gör på sitt sätt. Av en slump snubblar han över en ”makt” som passar förträffligt denna sommar, som är den varmaste i mannaminne och där det råder totalt bevattningsförbud. Grannarna vakar över varandra som hökar. Det är inte lätt att ha ont i ett knä och samtidigt vara balanskonstnär. 😉

 

Påfågelsommar av Hannah Richell

Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.

Två hårda paket

I fredags kom besked om att det fanns två böcker att hämta på bibblan. Den ena hade jag längtat efter länge. Den andra hade jag glömt att jag beställt. Inte så konstigt – vi har alltid en lång lista och kötiden kan variera rejält. Det kan gå ett par månader mellan beställning via datorn och hämttid.
När jag plockade ner ”En helt vanlig familj” från hyllan på biblioteket och läste på baksidan, förstod jag att det var en av mina beställningar. Otäckheter. 🙂 Det är antagligen hårt tryck eller så vill de ha rotation på nyheter, vilket är mycket bra. För de kör ofta i Visby med tvåveckorslån. Det gjorde de på vissa titlar även i Ystad. När jag jobbade som bibliotekarie hade vi en snurra med, en veckas lån. Seven days. Låter som en film eller boktitel. Eller en konkurrent till Seven up. 😉

”En helt vanlig familj”. Bra vald titel. Redan såld till fler än 25 länder.
Familjen består av pappa präst, mamma jurist/advokat och en nittonårig dotter. De bor i villa i Lund. Allt är suveränt på ytan. Om det inte vore för att dottern Stella anklagas för ett mord och hamnar i häktet.
Mycket fiffigt uppbyggd med tre olika delar. Jag har precis följt” pappadelen” i ca 170 sidor. Jag ger den högsta poäng. Författaren gör detta ordsnickeri suveränt. Både när det gäller tempo och mixen av att då och då ge oss små pusselbitar bakåt i tiden. Alla som är pappa eller mamma tror jag kan känna igen mycket av oron han delger oss. Där finns ibland en torr, på gränsen till gömd, humor som kittlar mig extra. Den kommer inte ofta men bryter av allvaret. Det är hög klass. Kopplingen till den verkliga världen är stor.
Idag började jag på andra delen ”Dottern”. Saknade först pappan, men vill givetvis veta Stellas version av sanningen. För någon sådan måste finnas innanför alla lager av lögner. Vita som mörka.

Peter May har aldrig gjort mig besviken. Han har fått 5/5 i betyg alla tidigare gånger. 😀 Hoppas den trenden håller i sig när jag nästa måndag börjar på ”Harris Tweed”. Det svåra för mig är nästa bok. Syftar på när jag efter en May-bok ska börja läsa något annat. Den författaren har en rejäl uppförsbacke – innan jag runt hörnet inser att det finns olika sorters bra böcker.
Har du något bra boktips? Vädra titeln och författaren i en kommentar.
Ps. Hårda paket har visserligen med julen att göra, men poängen är …  😉

Solveigs sommarboktips

 

(Solveig Lidén, gästskrivare)

Hej läsare!
Jag har haft ”lästorka” under en längre tid. Finns det ens något sådant ord? Det jag
menar är att jag inte fastnat så där ordentligt i någon bok. Jag har inte längtat efter
att gå och lägga mig tidigt bara för att hinna med att läsa minst en timma (och det är
ett bevis på att boken inte är tillräckligt bra…) Visst har jag läst ändå. Ganska
många nya böcker faktiskt. En del har jag snabbt konstaterat att jag inte velat lägga
tid på, andra har jag skumläst igenom bara för att få reda på hur de slutade. Några
har jag läst, om än lite slarvigt, men inte blivit speciellt fängslad av. Så fick jag
äntligen besked om att det var dags att hämta ”Allt jag önskade” av Lucy Dillon. Det
är flera veckor sedan jag reserverade den och jag har långsamt klättrat framåt i den
långa kön…
Lucy Dillon är en av mina favoritförfattare, en författare som skriver
”feelgood”-böcker. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Hundar, hus och
hjärtats längtan”, ”Och så levde de lyckliga” m. fl. Jag har läst dem alla och till och
med hunnit läsa om en del av dem. Relationer, kärlek och hundar är tre
gemensamma nämnare i hennes böcker. Jag kan inte påstå att jag älskar hundar,
men det hindrar mig inte från att gilla böckerna och Dillons sätt att skriva förvandlar
de olika hundarna till karaktärer som är lätta att tycka om.
Så till boken: ”Allt jag önskade”.
I prologen befinner sig familjen, som består av Caitlin, Patrick och barnen Joel och
Nancy, i London för att fira jul. Barnen är uppspelta, men Patrick tycks mest irriterad
och sur och Caitlin har tårar i ögonen. Fyraåriga Nancy har ett par favoritböcker, dels
en om en katt som kan uppfylla önskningar och dels en om en sightseeingstur i
London. Nu har Caitlin lovat henne att varje gång hon ser något i London som hon
känner igen från boken så ska hon få önska sig något. Hon har redan sett Big Ben,
London Eye och svarta taxibilar, men har en önskan kvar. Det är när hon väl har
önskat sin sista önskan som hon känner tydligt inom sig att det hon valde blev helt
fel…
Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera, men inväntar det rätta tillfället att
berätta det för barnen. Patrick har fått ett nytt jobb långt bort och Caitlin kan inte
tänka sig att sälja sin mormors hus för att flytta med. Dessutom har Joel sin skola
och Nancy sin förskola där de trivs och känner sig trygga. Praktiska detaljer som
kanske egentligen inte är den avgörande orsaken till själva separationen, men bra
att skylla på. För att barnen ska kunna träffa Patrick varannan helg bestäms det att
de ska träffas hos hans syster Eva, som bor ”mittemellan” de båda platserna. Eva
har blivit änka efter att ha varit gift med en känd skådespelare. Hon bor i ett flott hus,
har inga egna barn men två hundar och är fortfarande mitt uppe i sitt sorgearbete.
Hon blir inte särskilt glad när hon blir tillfrågad om att plötsligt ställa upp. När hon
dessutom blir tillfrågad om att först läsa och sedan gå med på en utgivning av sin
mans personliga dagböcker, blir tillvaron än mer komplicerad. För när hon väl börjar
läsa inser hon att hon faktiskt inte känt sin man så bra som hon trott.
Efter ett tag märker alla som finns runt Nancy att det är något som inte stämmer.
Hon som tidigare varit så glad och pratsam har helt enkelt slutat att prata.
Lucy Dillons styrka är att skriva på ett sätt så att man som läsare blir delaktig i
handlingen. Karaktärerna blir plötsligt levande personer. Varför gjorde hon så? Hur
dum får man bli? Snälla, stanna kvar och fråga… Nej, gör det inte. Som läsare vill
jag gå in handlingen och ”dirigera” – det är också ett tecken på att boken är bra. (Och
många av mina ”måsten” lades åt sidan för att jag skulle få tid att läsa…)
Det är inte alltid jag håller med om en boks baksidestext, men i det här fallet gör jag
det till fullo:
En hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya
möjligheter.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂
Av mig får den fem stjärnor av fem möjliga. *****

Det händer inte ofta

Vanligtvis njuter jag av en tilltalande bok i ungefär en vecka. Oftast rör det sig om tegelstenar, som allt fler romaner tenderar att vara.
”Har du någon oläst bok nu? Den här boken kanske du vill läsa.”
Solveig hade läst femtio sidor i boken när hon frågade mig.

Nästa dag vid mitt ensamfika kom jag att tänka på hennes ord och knallade ner en våning och hämtade ”Jag är här”.
Därefter var dagen sig inte lik.
Jag förflyttades till en fictionplats och under några underbara timmar var jag fast i de 184 sidorna. Denna debutroman av fransyskan Clélie Avit vann det franska priset Prix Nouveau Talent 2015 (Nya talanger).
Romanen ”Je suis là” innehåller 26 kapitel och är skriven i jag-form. Växelvis låter författaren Elsa och Thibault vara jaget i kapitlen.

Briljant. Fängslande. Omöjlig att lägga ifrån sig en längre tid. Måste, måste få veta. Jag fylldes av frågor de stunder som jag gick och tänkte på berättelsen och gjorde kopplingar till verkliga livet. Hur skulle det gå för Elsa som låg i koma sedan tjugo veckor och där ingen visste att hon efter ca fjorton veckor kunde höra igen? Läkarna hade börjat bearbeta föräldrarna att skriva på papper så de kunde stänga av alla maskiner.
Thibault brottas med helt andra problem. Han vägrar gå och hälsa på sin skadade bror fler gånger i rum 55. Efter han skjutsat sin mamma och sin kusin till sjukhuset flyr han in i trapphuset. Eller han tror det är trapphuset när han lutar sig mot väggen och glider långsamt ner på golvet. Hans ilskna tankar är riktade mot sin bror. Plötsligt inser han att han inte andas in sjukhusdoften. Mysko tänker han. Från sin plats på golvet kan han se ett par ben. Han blundar för att koncentrera sig. Så kommer han på vad det doftar. Jasmin. Precis som teet hans mamma brukar dricka på morgonen.

Underrubriken stämmer till hundra procent. ”En kärlekshistoria på liv och död”. ❤

Rekommendation från bloggaren. Låna, köp, läs, njut, gråt och mycket mer. En förträfflig höstbok. Den här romanen kommer definitivt att filmas inom det närmaste året. Gärna i fransk regi, franskt tal och med den franska filmtiteln. ”Je suis là”. Fler krav har jag inte för närvarande.  😉

En julklapp till dig själv eller till en vän …

Hej!

Äntligen får jag en chans att låna bloggen. Jag är ju faktiskt en del av SolBo Förlag som har denna blogg som bas. Dessutom har jag en egen kategori. Inte illa. 🙂

Bosse ägnar sig åt julförberedelser och annat som han kommit efter med när han lekt med korsordstävlingen i november. Jag gissar på att han spånar på lekar och tävlingar som vi brukar ha på jullovet. Dessutom är jag rädd för att han smyger med något större skrivprojekt. Han vet de ”stränga” förutsättningarna. Jag har inte tid för något redigeringsarbete innan min speciallärarutbildning är klar till sommaren.
Sedan får jag hitta på ett annat bra skäl… 🙂

Här kommer vårt julklappserbjudande från SolBo förlag:

Kåseriboken ”Skimrande ögonblick…” eller romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” går nu att köpa för 100 kronor styck. Detta erbjudande  gäller fram till 19 december.

Porto tillkommer med 49 kronor. En bok + porto kostar alltså 149 kr, men eftersom det får plats två böcker i en påse kan du köpa två böcker + porto för 249 kronor. Två av samma titel eller en av varje – valet är ditt.

Glöm inte att gå in på  https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ och följ de andra anvisningarna. Vi måste veta vilken eller vilka böcker du ska ha, om de ska signeras, din adress, namn m.m.

Jag önskar dig en fin fortsättning på december. Själv längtar jag till mitt jullov. Det är alltid guld värt för mig. Dessutom ska jag skriva på terminens sista delprov, en förberedelse inför nästa termins examensarbete.
Vänliga Hälsningar: Solveig

En författares försvarstal

Blogginlägg nummer 900.

Jag har en blå pärm som det står Rosor & Ris på. I den har jag kontinuerligt satt in papper med åsikter om min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Med tiden har pärmen blivit riktigt ”tjock”. Nu tänkte jag inte prata om de vackra rosorden, de allra vackraste är privata mail och hederliga gamla brev från nöjda läsare, istället ska jag plocka fram ett av de tre riskorn som finns i pärmen. Det som kom från Småland, från den enda bloggaren som sågade mig. Egentligen hade jag förberett mig för många fler bloggsågningar – för smaken är som baken…

Att ha olika åsikter är främjande. Att ”lura” läsare i en recension är inte samma sak. Om kvinnan hade låtit sina ord stanna i sin blogg, inom sin läsekrets, hade det inte skadat mig eller SolBo Förlag. Jag hade som privatperson blivit sur och skakat på huvudet åt det felskrivna och varit besviken över att hon la fram det på felaktiga grunder.

Antagligen kliade det så mycket i Ylvas fingrar att hon måste berätta det för ”hela världen”. Därför lämnade hon som ENDA person en recension på Adlibris. Sorgligt med tanke på att flera personer hade köpt en osignerad bok därifrån. Jag har kvitto på att en del tyckte om boken, om jag ska tro på orden i deras bloggar och meddelande på Facebook, men de kanske bara var snälla. 🙂

2 blogginlägg länkar till den här boken

Mina fotsteg i ditt hjärta

‎2014‎-‎04‎-‎04  Ylvas läsdagbok

Kulturkullan

‎2014‎-‎03‎-‎16  yfronten

Så här skriver Ylva: Mina fotsteg i ditt hjärta. utläst 140404. Mina fotsteg i ditt hjärta av Bosse Lidén Detta boktips fick jag av författaren själv, som kommenterade på min andra blogg x. Det är ju roligt! Inte för att jag hittar i Halmstad men det är ändå trevligt att läsa om en plats som ligger nära (73 km härifrån). Det är en söt kärlekshistoria och en berättelse om en barndom som tyvärr slutar tragiskt med en olycka när huvudpersonen Sebastian är tolv år som gör honom mycket äldre på ett ögonblick. Jag tycker om handlingen men irriterar mig på det överlastade språket, som inte känns naturligt för tolv-trettonåringar och är fullt med klyschor och liknelser som haltar.
”Det var bara att krypa till korset och erkänna. Jag hade haft en stark känsla som aldrig gått över. Jag hade vandrat en lång väg. Bestigit branta berg. Vandrat i mörka grottor. Gått vilse på okända stigar. Hoppat av på fel stationer. Stundtals varit på gränsen till korkad. Jag hade nästan alltid tagit fågelvägen, den lätta vägen. Till slut hade jag äntligen kommit fram till slutsatsen att man måste vara ärlig mot sig själv. Det finns ingen hemlig genväg. Man måste helt enkelt känna det man känner och vara den man är.” (sid 270-271) Här är visserligen personerna vuxna, men för det behöver de väl inte vara vandrande väggord?
Sebastian ska fylla tretton år. Han leker en farlig lek med klasskompisen Sonny.
De kallar det Hårdare än plåt och tävlar om vem som kan kasta sig ut i gatan närmast framför en bil. Hösten 1974 byter han intressen plötsligt och det enda som betyder något är Lena. Lena går i samma klass och de börjar skriva hemliga brev till varandra med sju frågor. Trettio år senare återvänder Sebastian till Halmstad för att få svar på vad det var som hände den där hösten.

Författarens försvar:
Mina spontana förstaord: Orutinerat att avslöja vad som händer i slutet av en bok. När hon sätter citattecken om hela långa mittenstycket och lägger in det direkt efter det att hon skrivit om tolv-trettonåringar som har ett överlastat språk, får hon det att låta det som att det är så här de pratar, vilket inte stämmer med sanningen i boken. Sebastian Rosander är tretton år när boken startar, inte tolv. Frågan är om Lena Sanders kommer att få uppleva sin trettonårsdag. Det är en annan hemlig story som en ny läsare bör få uppleva på egen hand.

Jag har ett väl utvecklat minne när det gäller saker som hände förr i tiden. Ber du mig däremot att redogöra för vad jag åt till lunch för några timmar sedan kan jag sväva på målet. Efter att jag bestämt mig för att startpunkten skulle vara 1974, året då ABBA nådde sina framgångar i Brighton, plockade jag fram min gamla Philips rullbandspelare.

Det var speciellt att lyssna på min och mina gamla kompisars röster från den tiden. Höra inneord, slangord och den fulsnygga dialekten.

I stugan i vår trädgård satt jag i många månader och skrev och lyssnade på sjuttiotalslåtar. Jag läste under en lång period faktaböcker och självbiografier som handlade om min barndomsstad Halmstad och googlade på nätet. Jag pratade med kompisar om olika minnen och saker som jag antecknade i ett handskrivet block, tog kontakt med några experter. En stor fördel är att jag under några år läste allt inom ämnet psykologi och hade då en förmåga att läsa mig till mycket. Jag har jobbat med barn och ungdomar med stora problem och träffat psykologer av olika slag. Min praktik hos två skolpsykologer präglade mig mycket under en lång tid. När barn och ungdomar råkar ut för olyckor, sjukdomar som kan vara kroniska eller livshotande, kan de reagera på olika sätt. Yngre barn kan regrediera eller bli lillgamla.

I min debutbok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” förekommer det både sjukdomar, död och skuldkänslor. Jag speglar trettio år i en mans liv, från det att Sebastian Rosander är en naiv, sportgalen, musikälskande trettonårig grabb med många kompisar och ringa erfarenhet av det motsatta könet. Plötsligt kommer förälskelsen som ett blixtnedslag och inget blir som förut. Allt kunde blivit sockersött, men då händer det olika saker som får konsekvenser. Sebastian valde förmodligen inte rätt väg, men han lärde sig mycket av livet och allt det hemska gav något gott tillbaka. Under trettio år får läsaren följa hans liv och bjuds förhoppningsvis på många skratt, spänning, nostalgi, musikminnen och ungdomskärlekens problematik och starka känslor.

Ylva gör sig lustig och förvränger sanningen när hon sätter citattecken om ett stycke ur boken och får det att framstå som om tolv-trettonåringar pratar på detta sätt.  😦  Istället handlar det om tankar, en slutsummering av en 43-årig riktigt välutbildad man som under trettio år burit på en skuld som både han och jag önskade ingen medmänniska fick uppleva. Mannen har läst tolv år på universitet och gått en specialistutbildning. Det förekommer ingen ”dialog”. Bara inre tankar som huvudpersonen knappast behövde ringa till Ylva för att fråga om han fick tänka.

Ylva inser tydligen sitt misstag och försöker ursäkta sig under 12 ord innan hon fortsätter, men då har hon redan lurat alla Adlibris-läsare, som inte redan bestämt sig för att läsa något av författaren Bosse Lidén, plus de personer som känner någon som berättat att boken är klart läsvärd, men som hittar den här recensionen. Adlibris-läsaren tror att det handlar om Världens sämsta bok från en okänd författare, utgiven på ett okänt bokförlag. Inte nog med det. Ylva förekommer två gånger på Adlibris. Den som trycker på länkarna hamnar på hennes bloggar. Inte på risorden om min bok utan på hennes sista blogginlägg. Ett tragikomiskt, tekniskt misstag som bara gör mina kompisar gladare. Eller var det ett originellt sätt att ragga bloggbesökare?

Slutord: Tänk om Ylva har rätt. Bäst du tar chansen innan det är försent. Ta själv reda på om det stämmer att ungdomarna pratar som vandrande väggord. Beställ direkt en signerad bok!
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Betänk bara, att om du inte har levt under mitten av sjuttiotalet, i Halmstad, kanske du inte vet allt. Istället kan du bli road och oroad av det som händer. Mitt mål var att det skulle märkas att Sebastian blev äldre allt eftersom handlingen fortskred. Att skippa deras uttryck och slang skulle förringa totalupplevelsen.

Då tycker jag det är mer störande att många ”moderna” böcker de sista åren innehåller partier i kursiverad stil på olika språk, som inte översätts till svenska.

Kan jag få en kopp latte! Tack!

Ps. På sin egen blogg tycker jag att det är okej att skriva och göra som man vill. Besökarna bestämmer själva om de vill titta in eller inte. Flyttar man över sina åsikter till mer offentliga sammanhang bör man ha mer kött på benen och vara påläst. Det kan finnas ett personligt skäl till att man inte förstår. I det här fallet tror jag att det till stor del handlar om ålder och dialekt. (Det bygger jag på att Ylva via bloggkommentarer delgav mig att hon inte förstod uttryck.) Men att göra om en vuxen fiktiv människas funderingar och få det att låta som om det är tolvåringars sätt att uttrycka sig i boken, det var oförlåtligt slarvigt gjort.  😦  Ds.

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol av något slag. Jag har skrivit det jag vill ha sagt.

 

Världen & Vardagstankar: 28 av 30

28. Vilka tre kategorier uppskattar du mest på min blogg?
    I höger marginal har du 27 st att välja på. Det är inte förbjudit att kika in en kort stund.  🙂  för att få en uppfattning om vad de innehåller. För bloggägaren på den röda filten i Frösakull vid Västkusten, kunde det varit intressant att veta. 😀

 

Fast text: Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt.
Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga. ❤