Måste ringa vaktmästaren

Jag satt och njöt en stund i soffan och tittade på ett fint foto/julkort som jag fått av en bloggvän. (Fotograf: Christina Karlsson) Funderade på att jag kände igen ena boktiteln. Tyvärr kunde jag inte placera titeln. Minnet hade åkt en sväng på semester. Blir säkert klarare när jag hamnat på andra sidan sextioårsgränsen. Usch! Nu kom jag att tänka på den där läbbiga ålderstrappan som jag sett på en tavla/affisch. Då tyckte jag den var rolig. Vilken trist humor jag måste haft vid den tiden.

Plötsligt hörde jag tusentals tassande steg på golvet. När jag lyfte blicken såg jag …

Barfota tog jag tre steg mot ljudet. Aj! Hemskt mycket AJJJJ! Vad är detta? Gröna barrmyror som bestämt sig för att fira januarisemester hos just lilla mig? Bäst att ringa Riksbyggens vaktmästare. Ser att det finns ett journummer.

Det var en hon och hon lät mycket trevlig på rösten. Vad bra att hon kommer om en kvart och kollar. Hon nämnde att det kunde bli Anticimex som tog över ärendet.

Ps. Detta blogginlägg har jag av någon speciell anledning placerat i kategorin ”Litet galet”.

Fotnot: Jag har gjort en sida för blurb/åsikter om ”Minnen som stannat kvar”. Finns under min header. Häftigt att jag fått/läst en del som SMS. Tekniken går ständigt framåt.

Annonser

Tala är silver men tiga är guld

För ett tag sedan hade vi trevligt främmande av två gamla vänner. Vi hade inte setts på ett drygt år. Inte ens haft någon kontakt via alla dessa medier som vi är bortskämda med nu för tiden. Ändå kändes allt så rätt när de stod utanför dörren. Visst är det underbart med vänner som bara finns där. Som inte kräver en massa tillbaka. Inget konstlat. Precis som om vi hörts av igår. Samtalsämnen tog vid där vi slutat förra gången i en naturlig ton. När de åkte vidare med sin husbil några timmar senare lämnade de kvar en aura av värme och kärlek.
En annan sak. Varför säger man främmande? Eller är det bara jag som är omodern? Gamla bekanta på besök låter bättre. Så många fraser man säger som i egentligen låter konstigt om man tänker djupare på orden. Som om man slarvar med språket. Det var skitgott. Det var svinkul. Det var sjukt bra. Ännu värre tycker jag det låter när man blandar upp det med en svordom I VARJE MENING när det egentligen ska handla om något fint. Personlig åsikt som jag är rätt ensam om i dagens moderna tider. Helst när personen ska beskriva en stämningsfull händelse. En romantisk episod. En tragisk händelse med vemod. Beskriva en läcker måltid. Då får jag själv ett stänk av proppmätthet över mig. Plötsligt uppfinner jag en pytteliten apparat som monteras in i munnen och sorterar bort alla svordomar. Vad festligt det skulle vara om det bara kom ut två små ord av hundra. Vad paff personen skulle blivit. Han eller hon hade tappat fart. Sagt en hel mening av sina favoritord. Då kom INGET ut till omgivningen. Lite grymt men ändå häftigt. Tala är silver men tiga är guld. Jag är egentligen inte rätt person att döma. Det läcker ut en hel del osorterade ord… mycket trams… Hade jag placerat den där apparaten, efter att jag tvättat av den, man måste ju tänka på höstförkylningar, i min egen mun – Vad tyst och lugnt det hade blivit i vår bostad!!! Tre av fyra hade stormtrivts 😀

Ibland tycker jag att det är helt okej med de där orden (fast jag slutade svära för flera år sedan) Men de ska användas med måtta. Det ska finnas ett skäl för att personen ska känna sig tvungen att ta till dem. För det är först då som de märks. Fyller sin uppgift skulle jag tro.
Om det vore söndag varje dag finns ingen vardag. Om det var torsdag varje dag skulle ingen ha ont av lukten efter ärtsoppan. Måndagar är redan upptagna som filmtitel, boktitel och låttitel. Idag är det söndag och detta ovanliga blogginlägg är slut.
Visst var det ****intressant 😉