Film femtio av femtio – Nu börjar tävlingen

Medan du sov

Medan du sov / While You Were Sleeping
Genre: Romantisk komedi, 99 minuter, 1995.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 38/40
2). Bosse Lidén 2014: 104/120

”Favoritkommentar”: ”Och jag var aldrig avundsjuk på dig. Förrän nu …”

Egna ord: Jag glömmer aldrig när jag och Solveig såg den här filmen för första gången på en biograf i Borås. Vi har sett den många gånger sedan dess och skojat om att jag tycker att Sandra är supersöt och Solveig tycker att Bill Pullman är en goding. 🙂
”Medan du sov”, som utspelar sig i Chicago, är fortfarande en trevlig romantisk komedi från nittiotalet som lockar till flera skratt med alla förvecklingar som Lucy drabbas av. Från att ha levt ett ensidigt ensamliv med ett slentrianmässigt arbetsliv vänds allt upp och ner i hennes tillvaro. Så kan det gå om man pratar högt för sig själv och någon tjuvlyssnar på ett sjukhus.
Jag gillar dialogen mellan Lucy och hennes chef som oftast sker i samband med att de köpt snabbmat utomhus. Joe Junior är en härlig biroll som man inte glömmer i första taget. ”Hissen går inte ända upp” hos Joe, som är Lucys granne.

Baksidestext: Sandra Bullock spelar huvudrollen som Lucy. En ensamstående spårvakt som är hemligt förälskad i Peter, en man hon bara sett på avstånd. Efter att ha räddat Peters liv, tror alla plötsligt att hon är hans fästmö. Själv ligger han i koma på sjukhuset. Plötsligt tas hon emot med öppna armar av Peters familj, samtidigt som hon blir kär i hans bror Jack (Bill Pullman) När Peter vaknar upp ur koman, ställs Lucy inför sitt livs besvärligaste situation.

Dagens fråga: Har du en speciell film som du gärna ser vid julen?

Slutord: Då har jag presenterat 50 st filmer av de 185 filmerna som Familjen Lidén sett tillsammans i Fredagsmys, under tio säsonger när våra tjejer växt upp. Jag är impad av att hela 100 st olika personer har kommenterat filmerna, trots att jag skrev att jag själv bara skulle svara med en glad gubbe. Tusen tack. ❤

Tävling: Välkomna till https://bosseliden.wordpress.com/femtio-filmer-en-bloggtavling/

(Denna sida finns även längst upp under min Header.) Där kan du rösta på dina tre favoriter av de femtio filmerna. Jag kommer att dela ut tre Trisslotter. Sista tävlingsdag är söndagen den 25 januari 2015. Det ska bli spännande att se vilka tre filmer som hamnar på pallen. Själv har jag redan röstat. Nu är det din tur. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.

 

Tävling, Plagg SEX; Bibliotek eller Rock´n roll

6D6

Svarta tröjor ska man inte ha på sig när det är stekhett ute. Men staden Borås, där jag gick på bibliotekshögskolan, är känd för att ha mycket regn. Svår stad att klä sig i. Svårt också att se om Janne Schaffer har längre tunga än gubben på bilden. Vad kan det vara för låt? Antagligen en Blogglåt. 🙂

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

Triss i energikickar

Andra höstmånaden har börjat med kalasväder. Jag har suttit utomhus och intagit måltider och svettats och nästan inbillat mig att vi var på väg åt rätt håll. Sedan tittar jag ut över skogsdungen och ser de vackra höstfärgerna och inser sanningen. Om jag ändå inte är helt övertygad kan jag med jämna mellanrum höja blicken och lyssna på skränet. Flyttfåglarna som intar sina positioner i flocken och lämnar oss andra i sticket. Det är något visst med att se detta varje höst, men jag föredrar stunderna när de kommer tillbaka.
Därför är det så underbart med energikickar under mörka årstider. Man kan få dem på olika sätt. Den här gången tänkte jag nämna tre stycken som är mer av det mänskliga slaget. Jag har inte betalt något för att möta dem. De har funnits där helt gratis för mig i tre olika miljöer och på tre helt olika platser i tre lägen av mitt liv. 😀

Det talas ibland om människor som stjäl energi av andra. Energitjuvar. Rådet tycks alltid vara att man ska undvika dem. Det kan vara både rätt och fel. Ibland prövas vännen i nöden.
Så finns det personer som är unika. Varje gång jag träffat dessa tre människor har de fått mig att bli glad. Känna mig önskad. Precis som om jag var värdefull. Ändå har det inte handlat om något personligt. Trion har betett sig likadant mot alla i sin omgivning. Deras ögon har gnistrat av livsglädje, hopp och ljus. Inget har varit omöjligt. Nu när jag tittar i livets backspegel kan jag inte erinra mig något tillfälle där jag sett dem klaga, gnälla över småsaker, säga något dumt, sucka över vädret, jobbet eller skolan.

Glädje smittas. Blir som ringar på vattnet. Letar sig in i trånga och snäva utrymmen. Visst finns det människor som har ont av andra personers lycka. (Stackars ”krakar” som hamnat så långt ner i källaren). Men jag är övertygad om att ”mina” tre speciella människor på sina vandringar genom livet har glatt tusentals andra människor i livets alla situationer med sitt positiva och härliga sätt. Jag hoppas av mitt innersta hjärta att de förstått vilken betydelse de haft. För inte har jag tackat dem. Däremot tagit dem för givet när jag träffade dem. Man ger lätt sina medmänniskor sina koder och kläder för hur de ska vara. Dömer och fördömer. Nu vill jag i denna blogg ge rosor till följande människor. En av dem finns inte längre i livet. Han sitter säkert någonstans på ett moln och sjunger och glädjer andra saliga själar. Vi ses förhoppningsvis igen i framtiden om det blir som jag vill.

TACK Bruno Onemark för alla trista mörka mornar när jag frusen kommit cyklande mitt i natten till posten för att börja mitt jobb. Mitt humör gjorde en höjning åt rätt håll varje gång jag såg att det var du som jobbade i ”värdeburen” den morgonen. Egentligen brukade jag höra dig först innan jag såg dig. Du hade nästan alltid en sång på dina läppar. En gammal schlager. Trots stress hade du alltid tid om det var något jag inte kunde eller ville ha reda på. Aldrig såg jag dig brusa upp eller tappa tålamodet inför någon av dina arbetskamrater. Just nu ser jag dig precis som du var i din glans dagar. Spenslig. Sportig. Du såg bra ut och var som ett stort sommarleende även mitt i kallaste vintern.

TACK Katarina Larsson för de stunder på mornarna på Balder i Borås där vi ofta möttes först av alla när vi skulle lyssna på föredrag i Hörsalen. Eller Sovsalen som vi vanliga människor ofta kallade aulan. Precis som jag ville du alltid vara i tid. Du måste ha blivit den mest lämpade bibliotekarien i hela Sverige. Vilken energikick du var som person. Alltid glitter och positivitet i dina bruna ögon. Inget var för svårt. Lärarna måste ha upplevt dig som mönstereleven. Duktig på alla sätt. Du var underbar som kurskamrat. Helst de grå dagarna. För regnar gör det ofta i gamla textilstaden Borås.

TACK Elvy Andersson som jag fick äran att träffa när jag jobbade på Ätranskolan i Halland i tre år. Elvy var anställd som allt-i-allo. Det fanns inte en uppgift hon inte klarade av och utförde med glimten i ögat. En fantastisk kvinna som sken som en sol trots en tuff barndom, eller kanske just därför. Vad jag njöt av våra samtal på tu man hand där vi pratade om högt och lågt. Du var så populär bland kollegor, elever, föräldrar och bland alla i dina hemtrakter. Du behandlade alla lika. Löste många konflikter bara med ditt glada humör. Elvy har gett ut två tjocka böcker med hundratals färgbilder över sitt liv och de sina. Hon har fortsatt efter sin pensionering med att glädja och göra livet gladare och meningsfullare för andra pensionärer. Hos mig platsar du verkligen in som en av mina solstrålar med ditt stora hjärta fyllt av människokärlek och medmänsklighet.

Sedan har jag haft riktig tur på hemmaplan också. Inte alla kan njuta av en Sol varje dag. Syftade på halva min fru. Sol-veig. Utan henne hade jag varit halv. 😉

Vem vill bli miljonär?

”Pappa! Varför är du inte med på TV? Du kan ju allt.”
Lizette 6 år är ännu ovetande om vår lilla familjehemlighet. Hon tror fortfarande att hennes pappa är bäst i världen. Låt det dröja många år innan hon upptäcker den otäcka sanningen.

Så lätt det är i soffan framför Postkodmiljonären. Ofta brukar de första tre frågorna vara busenkla. Retar mig på de tävlande som slösar bort livlinorna hur som helst. Hur kan de vara så korkade att de ställer upp när de inte kan de lättaste frågorna? Välja 50-50 på en Kalle Anka fråga. Först grusar de manegen. Berättar självsäkert att det inte kan vara a eller d. Det måste vara b eller c. Jag frågar publiken avslutar de med. Är det så konstigt att publiken trycker på knapparna b och c? Att de båda staplarna visar 51 % resp. 49 %? Ibland behöver man inte vara Einstein.

Annars älskar jag dessa nervkittlande frågeprogram. Jag sitter och fantiserar om att jag är en av de tio som ska rangordna fyra alternativ så fort som möjligt. Stör mig på att de yngre har en fördel när det är för enkelt i uttagningen. De vinner på snabbhet. Ett problem som har blivit bättre med Rickard Sjöberg jämfört med Bengt Magnusson är livlinan ”Ring en vän”. De flesta har numera tvättat öronen och är anträffbara vid rätt tidpunkt. Inte så kul för den tävlande att lyssna på en upptagetton eller se hur klockan tickar ner. Fem-Fyra-Tre…
”Vad sa du det var för alternativ? Kan du läsa dem en gång till Greta? Jag hör så dåligt.”
Klick så var de borta och slapp ta ansvar.

Hur het är stolen egentligen? Jag tycker mest de är svettiga i pannan. Speciellt när Rickard medvetet ställer till det.
”Är du säker på att du ska välja att mjölk kallas för den vita drycken?”
Där har den tävlande suttit självsäker fem sekunder tidigare. Humoristiskt valt bort te, öl och rött vin. Nu kommer den där stirriga blicken. Det skruvas i stolen. Vattenglaset trollas fram med en skakande hand. Nervvraket skulle behövt både ett sugrör och en haklapp.
”Jag måste ringa en vän. Jag ringer Britta.”
”Vem är Britta? Är det en bartender?”
”Nej, det är min mamma. Hon jobbar på Arla.”

Mellan programmen tränar jag stenhårt på min fritid för att allt viktigt ska sitta som Karlssons Klister. Hallands vattendrag. Laga ni, äta vi. Eller var det tvärtom? Beror det inte på var man bor? Måste ta paus och gå och ringa på veckans fråga. Löjligt enkel som vanligt. Allt för att Telia ska få in mer pengar. Hur var nu frågan? Vad heter Norges huvudstad? Alternativen är: Köpenhamn, Bergen, Oslo och Borås. Jag har själv bott i Borås i två år. Fast några går säkert på det. Tokarna med ett lägre IQ än Pi-värdet 3.41 :D.  Mitt eget är högt som ett blomkålshuvud.
Jag följde hela bröllopet på TV. Den där vanliga tjejen Mette-Marit var så stilig. Jag minns hennes långa eleganta klänning när de kom ut från slottet i Köpenhamn. Alla rödblå flaggor som det viftades med i publikhavet. Rödblå? Kan det vara en kuggfråga? Mig ska de inte lura. Jag ringer min livlina Anders Hübel. Det Anders inte vet finns inte på kartan. Tur att vi inte är stressade av en klocka utan kan lugnt resonera oss fram till…