Utskrattad på hemmaplan – del ett

DSC_2275

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Har du också råkat ut för det? Att familjemedlemmar skrattar rått åt dig när du berättar något viktigt.
Det har gått flera månader, men jag har inte glömt den där söndagen då jag var extra spontan. Vi satt och njöt av en av Solveigs alla goda söndagsmiddagar som hon skämmer bort oss med. När vi kom till efterrätten slank repliken ur mig.
”Vet ni tjejer. Jag har bestämt mig. Under den sista tiden har jag märkt att det är så kul att ta kort och lägga upp dem på bloggen och Facebook. Nu ska jag ta det ett steg vidare. Jag ska skaffa Instagram.”
Detta var ingen spontan kommentar. Jag hade gått och grubblat på det under flera veckor.
”Pappa. Du är otrolig.”
Sedan kom inte min ena dotter längre förrän tjejerna började storskratta och uppföra sig som om de behövde haklapp. Solveig fick lust att snabbt dra ner persiennen för att inte någon granne skulle ha åsikter om bordsskicket.
”Vad är det som är så roligt? Så krångligt kan det väl inte vara att starta upp med Instagram? Det gör snart alla. Vänta ni bara. Jag ska googla hur man gör. Skratta på. Ni skrattade åt Facebook och bloggen också.”
”Stort lycka till pappa. Det kommer att gå kanon”, kläckte nummer två ur sig och det lät inte som hon menade det.
”Solveig. Tack för maten. Varför skrattar de? Är dina döttrar sjuka? Varför skaffade vi inte oss guldfiskar istället?”

Annonser

Den hunden gick inte på diet

Jag och Hansa var på språkresa i England. Vår värdfamilj hade två barn och en hund. Doggy var en blandrashund av okänd släkt, som alltid sökte sig till platsen under köksbordet när jag och Hansa skulle äta. Vaxduken som hängde långt ner från bordet var guld värd. Dessa matstunder hade sina givna rutiner. Reglerna var kristallklara. Vi fick inte ta vår portion själva. Alltid var det mamman som la upp på tallrikarna utan att fråga om tycke och smak. Åt vi inte upp förrätten blev vi utan efterrätt.
Vid frukosten var vi oftast ensamma vid bordet. Mamman hade dukat fram åt oss. Hon huserade sedan omkring i köket eller i närheten.
Så starka ben jag fick under de fyra veckorna. Först drack jag snabbt upp mitt eget glas mjölk vid ett lämpligt tillfälle när mamman vände ryggen till. Kvickt bytte jag mitt urdruckna glas mot Hansas välfyllda glas och smuttade lite på det för att jämna ut skillnaden en aning. Hansa mådde illa bara av en enda klunk mjölk. I skolan och hemma drack han aldrig drycken. På helgerna när det var trångt runt bordet hade han det inte lätt. Därför blev han oftast utan efterrätt. Alternativet vatten fick han inte dricka för sina nya ”fosterföräldrar”. Jag tyckte det var pinsamt att smaska i mig efterrätterna, som alltid var mycket godare än själva maten, när min kompis blev utan.

När vi kom hem från skolan där vi gick tre timmar på förmiddagen, fick vi lunch. Mamman serverade oss på tallrikarna, men satt som tur var inte med vid bordet. Jag och Hansa lärde oss ett eget språk med ögonblink och ansiktsmimik. En gaffel på köttbiten och en blink med Hansas vänsteröga betydde: Vill du ha? Svarade jag med vänsterblink bytte köttbiten tallrik vid lämpligt tillfälle. En blink med högerögat betydde att jag inte var intresserad av den torra och sega köttslamsan. I så fall hamnade köttbiten i väntrummet. När det sedan passade tog Hansa biten i sin hand och öppnade handen under bordet.
Doggy var tystgående. Han smaskade aldrig eller hade några andra ljud för sig. Antagligen svalde han godbitarna hela. Vid vissa enstjärniga måltider hade han fullt upp att hinna tömma våra händer. Efter en tid blev vi så fingerfärdiga att vi kunde utföra våra tricks även när hela familjen var närvarande vid bordet. Stor hjälp fick vi av sonen Neil, som ofta drog till sig uppmärksamheten med sitt bordsskick. Antingen spillde han eller också krånglade han mer allmänt. Pappan skällde och mamman var tvungen att hämta en trasa. Då dök tillfället upp av sig självt.
Vissa dagar hände inget när Neil hade en av sina mörka dagar för oss. När han gillade maten och åt på. Då fick vi byta taktik. Antingen fylla våra fickor eller leka hamstrar och besöka toaletten så fort som möjligt för att minska storleken på fettfläckarna i fickorna.
Det där med ögonkontakten fick vi starta med när svenskan blev för livsfarlig. De första dagarna pratade vi svenska ord med varandra vid bordet.
”Jag hatar det här sega köttet”, sa Hansa artigt.
”Jag med. Tror du att det kan det vara deras förra hund?” svarade jag med en ännu trevligare röst.
Värdfamiljen tröttnade på vårt nordiska språk. De hotade med att köpa ett svenskt lexikon.
”I like the meat”, svarade Hansa hövligt.
”I love it”, kontrade jag med.
Det var alltså efter lexikonämnet och även hotet om att vi inte fick prata svenska, som taktiken med ögonen föddes. Segt kött, torrt kött, fettspår i köttet, konstiga grönsaker. Allt som vi inte gillade hamnade en våning ner.
Doggy var som en slask. Det behövdes ingen källsortering. Han svalde allt. Strejkade inte som en tomburksautomat kan göra. Inget kom i retur. I alla fall inte inomhus. Det var inte många av våra måltider då han blev utan bidrag. Det var annars de enda gångerna som vi hörde Doggy. Ett egendomligt läte, som lät som en mistlur under vaxduken.
Undra´ hur det gick med hans ordinarie måltider? Det hade varit intressant att ha vägt hunden innan vi kom till Brighton och sedan jämfört med när vi skulle åka hem fyra veckor senare. Doggy måste ha gått upp flera viktklasser. Kanske var det inbillning när vi tyckte att han började vagga på slutet. Hur gick det med hans kolesterolvärden? Detta var såklart innan Pro-activs gyllene dagar.
Aldrig kom värdfamiljen på oss. I så fall hade vi legat pyrt till. De anade kanske att det fanns en hund begraven. I så fall de få gångerna när Doggy lät mistluren ljuda.
”Vad är det med dig Dogg? Är du sjuk?”

Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉