Tjugo år sedan sist

Tio poäng. Vart är vi på väg? 🙂
Egentligen är det fantastiskt. Jag nollade trippmätaren i bilen och kunde ett par timmar senare säga följande till Solveig. ”Tänk att jag bara kört 3.9 km och vi är utomlands.”

Blogg ett

Förra gången var vi två stycken. Denna gången hade familjen Lidén växt till fyra personer.

Blogg två

Ganska likt Österlen och Gotland på många ställen. Tre pärlor.

Blogg tre

Inte varje dag man får ha en strand för sig själv.

Blogg fyra

Vi ville inte lämna bilen med all packning. Det var tid kvar till klockan tre när vi skulle få våra nycklar. Jag bestämde mig för att testa mitt lokalsinne. På första försöket hittade jag huset vi hyrde en vecka i Balka för tjugo år sedan. Den magiska sommaren då Sverige grävde guld i USA.

Blogg fem
Jag tror att Solveig blev impad av min förmåga, men hon visste inte att jag fuskat. När hon inte såg det köpte jag en t-shirt och sedan var det en baggis att hitta till Myrvägen, fast mycket nytt hade byggts runt Balka strand.

Blogg sex

Lene som jobbade i receptionen på Dueodde Badhotell var en pratglad och trevlig danska. Hon gav mig en kram och önskade mig välkommen. Jag gick alltså ensam in på receptionen. 😉 Jennifer och Lizette hann knappt installera sig förrän de tog sig ner till den underbara vita sanden på Dueodde strand.

Blogg sju

Vissa saker var sig lika som för tjugo år sedan, VM-fotboll t.ex. En stor skillnad var att Sverige inte var med i år. 😦 Jag nöjde mig med att se första matchen och sedan umgås med mina tre tjejer. Vissa kvällar var det heller inga matcher.

Blogg åtta

Jag tog nästan femhundra bilder, men det är först nu som jag har tid att umgås med dem en stund. Jag och Solveig har det rätt bra, men när vi sitter stilla framför datorn jobbar vi intensivt med vår kåseribok. Ändå hinner vi med många andra mysiga saker och utnyttjar det fina vädret vi bjuds på. Sådant hinner man om man stiger upp tidigt. Igår blev det en ny cykeltur. Denna gången nådde vi Beddingestrand. Man både ser och kommer till helt andra ställen än när man tar bilen. Där fanns många små vägar ner till havet. Vi valde inte Manetvägen eller Vårtbitarevägen. De lockade inte. 🙂 Istället tog vi ett tredje alternativ och hade stranden helt för oss själva en bra stund.

Idag vädrade vi våra jojo sommarkort igen. Lokföraren beklagade sig för att det var spårproblem en sträcka. Det gjorde inte jag. Istället kändes det som förr när jag åkte tåg. På tavlan noterade jag att vi ”bara” körde i 65 km istället för det dubbla. Plötsligt såg jag nya saker och framför allt hann jag se gamla saker ordentligt. Jag mår bra av att inte stressa genom livet. Jag har inte bråttom någonstans, fast jag ska med tåget. 😉

Annonser

Den beställda oktoberdagen

I torsdags kom den. Den där dagen som damp ner som en skänk från ovan. En underbar oktoberdag efter en mycket kall natt med frost. Nu var det klar luft, så vindstilla som det bara kan vara få dagar vid kusten, en värmande sol och sprakande höstfärger.
Nu kom dagen så klart inte av en slump. Jag hade beställt den. Var så sugen på en höstutflykt med fikakorg och kamera. Ni vet väl att man kan beställa? Jag vågar inte berätta numret. Det är ingen idé att ni googlar eller slår på leta eller eniro. Jag är bara rädd för att någon av er skulle beställa höstruskväder. Hela veckor. Därför tiger mina läppar och mina tangentfingrar håller sig i schack. 😀

Jag började med att beta av ställen jag inte varit på tidigare. Letade hösttecken. Parkerade bilen impulsivt när jag såg ett vackert höstträd. Tog mig in i små parker och oaser. På minst två ställen såg jag människor som reagerade på varje steg jag tog. En elak sida av mig ville vinka lite glatt retligt in till dem i sina hus när jag i ögonvrån såg hur de flyttade sig från fönster till fönster. Trodde de på allvar att jag skulle stjäla en bok? De är fina att se på. Annars föredrar jag dem som jag kan bläddra i. En allvarligare sida av mig sympatiserade istället med mina medmänniskor. Rädsla. Även mitt på dagen, en solskensdag, lever den hand i hand med oss. Det händer på tok för mycket ont i vårt samhälle. Argast blir jag när de ger sig på oskyddade, äldre personer som är godtrogna och väluppfostrade sedan barnsben.

Jag hade heller inte blivit förvånad om jag fått ex. ett samtal från polisen när jag kom hem. Ni som läste mitt kåseri, ”Rädd på olika sätt”, som jag la in 13 juli vet vad jag syftar på (välj kategorin Kåserier om du är nyfiken eller leta på juli) Ni förstår min känsla. Allt kan hända när Bosse Lidén är i farten.

När jag kom till Svarte, en kustort några km väster från Ystad, blev frestelsen för stor. Jag bara måste få en bild på de vita fina husen längs med vägen. I ett av dem bodde Kurt Wallander i några TV-filmer. En klasskamrat till min ena dotter bor där i verkligheten. Familjen var tvungna att utrymma nästan all inredning till filminspelningarna. Fick visst väldigt bra betalt. De har även gjort det ett par gånger efteråt. Teamet får gärna välja vår bostad nästa gång Kurt vill röra på sig. Hoppas bara att våra böcker får stå kvar. Mördaren kan väl vara bokintresserad. En pensionerad bibliotekarie, eller bokhandlare. Vi får snacka om det när de ringer. 🙂

Det var inte lätt att hitta luckan i trafiken genom Svarte trots att det inte var högsommar. Hela tiden kom det bilar från Trelleborg eller Ystadhållet. Till slut ställde jag mig mitt i gatan. Fick en skaplig bild, men de fina rosorna utanför från i somras blommade inte. Synd. För det gör en del rosor fortfarande i Ystad.

En sak som jag alltid gör när jag åker iväg ensam på höstturer är att planera inför nästa säsong. Jag älskar att hitta egna små ställen som jag sedan tar med mig hela familjen och vänner till en solig vårdag. Helst ska det vara platser som inte är de vanliga turiststråken. Jag har alltid gjort så var jag än bott. När jag kommer hem lägger jag in anteckningar i en mapp på Word. Blåsiga och dimmiga höstdagar plockar jag fram smultronställena från mitt minnesskafferi. I torsdags hittade jag två ställen. Helt perfekta. Inte så långt dit. På ett av dem ska jag sitta med min laptop och skriva en solig aprildag 2013.

Varför smakar det så mycket bättre med kaffe och fika utomhus? Jag tog min fikastund vid Lilleskogs strandbälte. Såg Bornholmsfärjan ge sig iväg. Solens strålar gnistrade i vattnet. En klarblå himmel. Höstfärger på träden. Behagligt varmt. Tänk att få sitta i kortärmat den 11 oktober. Jag ville frysa ögonblicket. Sög in allt med alla mina sinnen. Så tacksam för att få vara med om stunden. Inget som man ska ta för självklart. Det var som om jag aldrig ville gå upp till bilen där jag i sakta mak gick i sanden. Alla jag mötte hälsade på mig. Visst är det mysigt att byta några ord med sina medmänniskor eller få ett leende som smittas så skönt. Kom på mig själv att tycka att rynkor i ansiktet är extra vackert när jag i ett kort möte fick ett leende av en äldre dam.

På hemvägen tog jag en promenad vid småbåtshamnen. Flera båtägare höll på att pyssla med förberedelserna inför det som väntar runt hörnet.
Mitt hörn idag är två vändor i regnet. Först ska vi slänga saker. Sedan skänka. En sak som gör mig ledsen är det sistnämnda. Nu har vi provat att skänka saker på väldigt många ställen sedan vi flyttade hit. Orsaken är att jag blir både sur och besviken. Aldrig. 😦 ALDRIG har vi fått ett ord på fyra bokstäver. Ordet börjar på bokstaven T. En del saker har varit riktigt fina. Det är då jag saknar våra turer till Fyren i Båstad. Där jobbar två av våra vänner. Peter & Kerstin.
Ni får ha en bra helg. Var rädda om varandra.