När allt rullar ens väg


Ögonblicksbild; tjugoett
Jag och en kompis bildade en egen klubb med hjälp av våra initialer. Namnet blev BOLF IF. Vi startade upp med badminton och den för oss nya sporten boule. Sedan blev det tuffare tag i innebandyserien några år senare. Fast jag flyttade från min barndomsstad fortsatte klubbens namn att existera i seriesammanhang flera år framåt.

En gång läste jag i en Hallandsposten om en anmälan till en boulecup. Eftersom jag och Solveig bara bodde en timme från Den Stora Stadens fina park, Norre katts park, lyckades jag övertala Solveig att göra debut i sporten. Hon hade ju slagit mig på hemmaplan flera gånger så hon var ingen duvunge.

Det var trevliga tjejer vi mötte i vår första match. De var dessutom duktiga förlorare och inte alls dåliga som spelare.
Siffrorna kommer jag aldrig att glömma. Vi vann med 13-0, 13-0 och hade ett otroligt flyt. Det kommer aldrig att upprepas. Härligt minne så här i efterhand. 😀

Solveig fick förhinder till andra omgången. Då gjorde jag något som jag aldrig skulle kunnat drömma om tidigare i mitt liv. Jag frågade om min älskade mamma ville göra debut i tävlingssammanhang. Så långt ifrån den regniga mörka februarikvällen tio år tidigare, då jag och min dödspolare bildade denna klubb. Inte kunde jag då drömma om att jag skulle spela tävlingsmatch med en söt tjej från Skövdetrakten och lira match med min mamma långt in i framtiden.

Mamma var duktig och hade slagit mig när vi spelat på kalas. Men hon rullade kloten som i Boccia och var naturligtvis chanslös när hon inte kunde skjuta bort klot, när hon spelade singel, som var min starkaste sida när jag var som bäst. För det är just det som är tjusningen med Boule. Jag förklarade reglerna för många personer genom åren. Som sedan kunde tvåla till mig som tack en stund senare. 😀
Men jag var en helt annan människa om jag inte kände motståndaren och det var en seriematch/cupmatch. Då taggade jag igång min hjärna. ”Motståndarens klot ska väck.”  Jag älskade att lägga upp strategier. Både ensam och med kompisar. För i seriesammanhang lirade vi tre stycken. Då gällde det att utnyttja varje lagmedlems starkaste sidor och form.

Vi vann givetvis inte jag och mamma. Men det var ett kärt minne och vi fick inte storstryk. Jag ville inte ringa och lämna WO till tävlingsledaren när S fick förhinder.

https://gotlanduppochner.com/

Här hittar du mig annars.

Annonser

En kanonbra idé

Jag vill också spela boule. Hallå!

DSC_16930004

Vaddå! Måste jag ha med egna klot? Momento.

DSC_16940005

Jag fick en kanonbra idé. Det är ingen som ser om jag lånar tre stycken en liten stund. Vad kul det är att jonglera med dem. Det var länge sedan jag gjorde. Vilka biceps jag kommer att få.

DSC_16980006

Ojsan. Förlåt tanten. Jag ska putsa av dina fina skor. Vilken stor fot du fick nu. Den är större än en … jag hör inte om du skriker … vilken tur att jag inte tappade båda kloten. Ibland måste man se saker från den ljusa sidan. Varför skriker du polis … det är ju brandk …

DSC_17010009

Nu brinner det i knutarna. Bäst att dunsta. Önskar dig en fin söndag. Bilden på foten fick inte plats på bloggen. Antagligen kommer ingen att tro mig. Det är smällar man får ta. 🙂

DSC_17030011

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.