Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀

Det är inte manligt att gråta

Det är inte manligt att gråta. Ändå gjorde jag det nyss. Ingen som såg. Det var bara lite och ytterst diskret.
Vad jag kan minnas har jag aldrig gråtit under en sorglig film som jag sett offentligt genom åren. Inte ens varit i närheten. Stoppet var alltid långt ifrån ögonen. Däremot på hemmaplan när ingen såg. Med flickvänner i TV-soffan. På senare år tror jag att jag präglats av att leva tätt tillsammans med tre kvinnor. Eller så är det åren… man mjuknar i hörnen. Behöver inte bevisa något längre.
Jag gick i en gammal låda. Letade efter en pryl. Hittade istället en annan sak som det så ofta blir. Ett brev. Jag drog fram papperet ur kuvertet och läste. Mindes. Tyckte det var märkligt att jag just nu i maj 2013 kom i kontakt med dessa snälla rader. Det måste finnas en mening med saker och ting. Den stiliga och trevliga damen hade varit skolfröken för de yngre barnen. En av dessa underbara medmänniskor jag besökte som socialbibliotekarie. Sonja bodde i en mysigt inredd liten lägenhet. Jag gillade verkligen mina stopp hos Sonja. Vi hade mycket att prata om. Hon var godheten själv. Kände till mina planer på att skriva en bok. Just då skrev jag regelbundet för en tidskrift och fick sålt noveller och berättelser. Men hon visste att jag egentligen brann för att skriva en roman. Sonja började närma sig 90 år. Det var sorgligt när jag för sista gången åkte runt till mina vänner. Tog tårfyllda avsked. Året efter kom detta brev till min dåvarande adress. Flera mil därifrån.

Käre Bosse!
Tack för ditt trevliga och innehållsrika brev. Allt verkar vara så positivt för er båda. Det är underbart, när man trivs på en plats… jag går mina promenader på balkongen och någon gång runt huset. Jag hör och ser dåligt och måste ha någon som skriver brevet åt mej genom diktamen… jag tycker tiden går fort. Jag har alltid någon att vänta, många kommer på besök, men dessa får inte bli för långa…
Jag hoppas att du har tur med din bok, om inte den blir antagen, så ge inte tappt. Så önskar jag er båda lycka för kommande år och hälsar er båda hjärtevarmt.
Vännen Sonja.

Hjärtevarmt tyckte jag var ett gulligt ord som words ordlista godkände. Sonja hade gärna fått ett signerat ex av min bok. Kanske hade jag varit nervös för att hon skulle uppleva bokens språk för grovt stundtals. Men vetskapen om att hon var en person som trodde på mig värmer än idag. Flera år efteråt. Jag glömmer aldrig människor som betytt något för mig. På olika plan. De sitter osynliga på en kvist någonstans i mitt inre. När jag minst anar det rör de lite på sina spröda vingar och visar sig på nytt. I en ny skepnad med en utstrålande varm och positiv energi.

DSCN8494