Album nummer ett i min LP-samling

DSC_09790001 DSC_09870003

Den hemmagjorda grimasen gjorde henne bara ännu sötare. De intensivt blå ögonen gled över mig, från mina Adidas till min hettande panna. Jag fick ta båda händerna till hjälp för att låsa upp. På något vis fick jag in böcker, block och papper i samma skåp. Mitt skåp. De fumliga fingrarna klarade av att samarbeta så papperna kom på plats i pärmen. När jag sneglade neråt såg jag hur ABBA tejpades fast på insidan av skåpsdörren. Lena liknade faktiskt Agneta Fältskog, tänkte jag.
”Abba var min första LP. Häftigt när de vann med Waterloo i Brighton”, kom det från min mun.
”Ja det var spännande i våras. Vilken låt tycker du bäst om från plattan?”
Lena satt på huk och såg upp på mig. Själv höll jag på att drunkna. Med viljestyrka hasplade jag ur mig:
”King Kong Song. Du då?”
”Båda sidorna är underbara. Just nu är ”Honey, Honey” min favorit. Gillar killar Abba? Jag trodde det var Nazareth, Status Quo och Deep Purple. Hårt och rått. Det finns hopp för dig Sebastian. Inte helt kört”, retades Lena.  

Texten är från sidan trettionio i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Ser ni siffrorna längst upp på mina gamla LP-fodral? Det är i den ordningen som min samling växte. Den med blick för spelet kan notera att jag som författare använt mig av en sanning från mitt eget liv. Waterloo-skivan har nummer ett. Däremot fick Sebastian välja en annan favoritlåt från albumet. Jag har kvar starka minnen från när jag och min pappa var inne på Expert på Brogatan i Halmstad. Jag skulle få en stereo i konfirmationspresent. Min pappa prutade till sig ett högtalarstativ och Abbaskivan och jag skämdes av ”ordduellen” mellan de två bestämda, vuxna männen. Mitt första minne av pruttaktik. Jag har aldrig blivit bra på det. Bättre men inte bra. Inte som min pappa som vann både i affären och vid andra tillfällen. Däremot är jag tuffare och bättre utomlands, ju längre jag kommer från Sverige. Jag har haft kompisar som varit proffs på det. Hur är du på att pruta?

Kommer ni ihåg vilken som var er första LP, eller är ni för unga för den stenåldersfrågan?

Ps. Denna bloggtext är skriven med vänster hand. Så är det några fel, skyll inte på min högerhand. 😉 Ds.

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del åtta

Tankaråtta

På vilken plats ska handlingen förläggas? Varför blev det just Halmstad? Megaviktigt – något som återkommer ständigt i råden i fackböcker om skrivandeprocessen – skriv aldrig en hel roman om en plats som du egentligen inte har någon som helst koppling till (om du nu namngett platsen med ett vanligt ortsnamn). Elizabeth George kan göra det, men inte en nybörjare eller de flesta andra skribenter. Fördelen finns annars att kalla den för Staden eller hitta på ett namn som inte finns i verkligheten. Jag kommer så väl ihåg mina första tankegångar inför ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Här har ni min tankekedja i korthet. Torekov-Båstad-Hjo-Falkenberg. Jag smakade på platserna och såg efterhand svagheterna med att välja någon av dem. De två första valen föll direkt på att de var för små orter.
Jag försökte tänka mig in i den synopsis jag hade hunnit göra upp. Ganska snart landade det på min barndomsstad Halmstad och det kändes gemytligt att ge tillbaks till den stad jag växt upp i. Storleksmässigt passade staden de tankar och idéer som börjat poppa upp inom mig. Jag gillade både sjuttio och åttiotalet. Var och ett på sitt sätt. Mängder av härliga minnen fanns bevarade. Till slut spetsade jag in mig på ABBAS seger i Brighton och blev bunden till året 1974 som startår i min fiktiva roman. Nyfiket började jag gräva i huvudet. Plockade fram gamla LP-skivor, singlar och kassettband. Började läsa faktaböcker om decenniet. Checkade upp så att mitt minne av drycker, tablettaskar, glassorter, låtar m.m. faktiskt fanns just då. Var själaglad för att det bor en ekorre inom mig. Jag har sparat biobiljetter med text på baksidan. Många andra personliga detaljer finns bevarade i mina gömmor. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att fuska, som med parfymen LouLou och min favoritros Ingrid Bergman, som jag också nämner i mitt efterord. Jag tog kontakt med personer som var med på den tiden. Googlade och läste in mig på Halmstads historia. Tittade i gamla fotoalbum. Givetvis kunde jag inte låta bli att tänka mig in hur det skulle vara att leva i själva manuset, även om jag inte var lika gammal själv som Sebastian och Lena var 1974 när boken tar sin början. (Jag var ett par år äldre). Jag försökte reflektera över hur vi pratade då. Vilka slanguttryck som gällde i mina kretsar. Skilde sig säkert från storstadens jargong och stör kanske läsaren av den färdiga produkten, men jag kan bara berätta min story och hoppas att jag roar och oroar så många läsare som möjligt. I torsdags fick jag rosor från en läsare i Värmland på hennes blogg. Hon är lågstadiefröken precis som min fru Solveig. http://soffie69.blogg.se/2014/april/en-bloggvans-bok-2.html Ni tänker väl på att det går att läsa och lämna Recensioner & läsarkommentarer under min Header? Låter ni markören vila där dyker även ordet Bloggar upp som en underavdelning. Där plockar jag hem rosor som jag antingen snubblar över eller får vinkar om. Självklart skulle jag aldrig komma på tanken att självmant plocka hem ”Virus” till min blogg. 😉 De flesta ”snälla” orden om min debutroman har jag fått direkt till örat eller via underbara personliga mail där avsändarna inte vill bli lästa av andra. Vissa av dem har gjort mig riktigt rörd och berörd. Helst när de kommit från mycket oväntade håll och varje ord känts extra äkta. Då upplever jag det som om jag nått fram och jag får energi för framtiden.

Ni som läst detta tidigare kan nu vila era ögon. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen.

 

 

Den hunden gick inte på diet

Jag och Hansa var på språkresa i England. Vår värdfamilj hade två barn och en hund. Doggy var en blandrashund av okänd släkt, som alltid sökte sig till platsen under köksbordet när jag och Hansa skulle äta. Vaxduken som hängde långt ner från bordet var guld värd. Dessa matstunder hade sina givna rutiner. Reglerna var kristallklara. Vi fick inte ta vår portion själva. Alltid var det mamman som la upp på tallrikarna utan att fråga om tycke och smak. Åt vi inte upp förrätten blev vi utan efterrätt.
Vid frukosten var vi oftast ensamma vid bordet. Mamman hade dukat fram åt oss. Hon huserade sedan omkring i köket eller i närheten.
Så starka ben jag fick under de fyra veckorna. Först drack jag snabbt upp mitt eget glas mjölk vid ett lämpligt tillfälle när mamman vände ryggen till. Kvickt bytte jag mitt urdruckna glas mot Hansas välfyllda glas och smuttade lite på det för att jämna ut skillnaden en aning. Hansa mådde illa bara av en enda klunk mjölk. I skolan och hemma drack han aldrig drycken. På helgerna när det var trångt runt bordet hade han det inte lätt. Därför blev han oftast utan efterrätt. Alternativet vatten fick han inte dricka för sina nya ”fosterföräldrar”. Jag tyckte det var pinsamt att smaska i mig efterrätterna, som alltid var mycket godare än själva maten, när min kompis blev utan.

När vi kom hem från skolan där vi gick tre timmar på förmiddagen, fick vi lunch. Mamman serverade oss på tallrikarna, men satt som tur var inte med vid bordet. Jag och Hansa lärde oss ett eget språk med ögonblink och ansiktsmimik. En gaffel på köttbiten och en blink med Hansas vänsteröga betydde: Vill du ha? Svarade jag med vänsterblink bytte köttbiten tallrik vid lämpligt tillfälle. En blink med högerögat betydde att jag inte var intresserad av den torra och sega köttslamsan. I så fall hamnade köttbiten i väntrummet. När det sedan passade tog Hansa biten i sin hand och öppnade handen under bordet.
Doggy var tystgående. Han smaskade aldrig eller hade några andra ljud för sig. Antagligen svalde han godbitarna hela. Vid vissa enstjärniga måltider hade han fullt upp att hinna tömma våra händer. Efter en tid blev vi så fingerfärdiga att vi kunde utföra våra tricks även när hela familjen var närvarande vid bordet. Stor hjälp fick vi av sonen Neil, som ofta drog till sig uppmärksamheten med sitt bordsskick. Antingen spillde han eller också krånglade han mer allmänt. Pappan skällde och mamman var tvungen att hämta en trasa. Då dök tillfället upp av sig självt.
Vissa dagar hände inget när Neil hade en av sina mörka dagar för oss. När han gillade maten och åt på. Då fick vi byta taktik. Antingen fylla våra fickor eller leka hamstrar och besöka toaletten så fort som möjligt för att minska storleken på fettfläckarna i fickorna.
Det där med ögonkontakten fick vi starta med när svenskan blev för livsfarlig. De första dagarna pratade vi svenska ord med varandra vid bordet.
”Jag hatar det här sega köttet”, sa Hansa artigt.
”Jag med. Tror du att det kan det vara deras förra hund?” svarade jag med en ännu trevligare röst.
Värdfamiljen tröttnade på vårt nordiska språk. De hotade med att köpa ett svenskt lexikon.
”I like the meat”, svarade Hansa hövligt.
”I love it”, kontrade jag med.
Det var alltså efter lexikonämnet och även hotet om att vi inte fick prata svenska, som taktiken med ögonen föddes. Segt kött, torrt kött, fettspår i köttet, konstiga grönsaker. Allt som vi inte gillade hamnade en våning ner.
Doggy var som en slask. Det behövdes ingen källsortering. Han svalde allt. Strejkade inte som en tomburksautomat kan göra. Inget kom i retur. I alla fall inte inomhus. Det var inte många av våra måltider då han blev utan bidrag. Det var annars de enda gångerna som vi hörde Doggy. Ett egendomligt läte, som lät som en mistlur under vaxduken.
Undra´ hur det gick med hans ordinarie måltider? Det hade varit intressant att ha vägt hunden innan vi kom till Brighton och sedan jämfört med när vi skulle åka hem fyra veckor senare. Doggy måste ha gått upp flera viktklasser. Kanske var det inbillning när vi tyckte att han började vagga på slutet. Hur gick det med hans kolesterolvärden? Detta var såklart innan Pro-activs gyllene dagar.
Aldrig kom värdfamiljen på oss. I så fall hade vi legat pyrt till. De anade kanske att det fanns en hund begraven. I så fall de få gångerna när Doggy lät mistluren ljuda.
”Vad är det med dig Dogg? Är du sjuk?”

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo