Matematik när den är som bäst

Allt regnande och blåsande sliter även på en inomhusperson som slipper bli blöt.
Jag tittade upp mot bröllopskorten (inte dessa) och sa till Solveig att vi borde hitta på något skoj på bröllopsdagen nästa månad. Åka och fira som vi brukar ha som tradition. Min fru kom med några förslag men tystnade när jag började prata matematik.
”Solveig! Har du tänkt på en sak? Du är faktiskt mer än dubbelt så gammal nu, än du var på det där fotot. Medan jag har flera år kvar tills jag ens är dubbelt så gammal som jag var då.”
”Så du menar att du blivit yngre än jag?”
”Jäpp! Både på insidan, utsidan och sanningsenligt.”
”Vilken månad är du i egentligen?” sa hon retfullt och nöp i min vältrimmade medelåldersmage. ”Hinner vi hem innan det är dags?” 😉

Annonser

Fyra gubbar ska bli en

Det är ett lätt beslut att njuta av levande ljus när mörkret faller tidigt.
dsc_00360003

Eller av vackra färger i naturen.
dsc_00370002
Idag på vår tjugosjätte bröllopsdag var det lika fint och soligt väder som det var i Hjo 1990. ❤

Sista lördagen i september åkte vi ner till havet för jag ville byta profilbild. Eller räta upp lutande Bosse Lidén anno första juni 2015.  🙂
Jag vet inte vad Solveig sysslade med. När vi kom hem hittade jag trettiotvå fula gubbar med en pyjamas på sig, som stirrade mot mig. Efter den första chocken bantade jag ner dem till tio gubbar. Lite mindre stirrande.

Nu har det snart gått tre veckor. Eftersom jag är uttråkad av att inte kunna skriva som vanligt med två händer och tio fingrar tog jag tag i gubbsysslan igen.  😦
Fyra foton stod jag ut med att titta på. Sedan blev det stopp igen. Ta nya kort? Då är jag ju tre veckor äldre. 😉 Dessutom orakad sedan i fredags. Kan inte raka med vänstern. Risk för Ystads blodbad.

1f

2f

3f

7
Med eller utan brillor? Solveig tycker med. Och i andra länder är det krig och hunger som gäller. Livet är ofta inte rättvist.

Där har jag överskridit mina tillåtna tjugo minuter med skrivandet. Andra fingrar tar stryk av felställningen. Svarar med en gubbe. Lämpligt i sammanhanget. 🙂

 

Min mörkaste bloggvecka

Vad nära det kan vara mellan harmoniskt välbefinnande och mörk sorg. Ibland kan jag naivt tycka att det är precis som om man inte tillåts att vara glad alltför länge och alltför mycket som människa på jorden. ”Tro inte att du är något. Här får du en skopa skit över dig.”
Förra söndagen firade jag och Solveig vår 24-åriga bröllopsdag på Österlen. Vi njöt av god mat i Kåseberga, vacker havsutsikt, men framför allt njöt vi av varandra. Tillsammans pratade vi minnen från den soliga oktoberdagen då jag sa JA, men där jag fortfarande inte är säker på om Solveig svarade på frågan. På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra vad hon mumlar. Tyvärr gick vår kombinerade DVD och VHS-spelare sönder och vi köpte bara en ny DVD-spelare. Vi har skojat många gånger om att jag fortfarande väntar på svaret. Solveig retas som vanligt tillbaks och säger att hon fortfarande funderar. Fraserna må vara gamla, men de två sammanfogade pusselbitarna har byggt upp ett gemensamt liv trots svåra sjukdomar och död omkring oss.
När vi mätta och glada efter dagens innehåll parkerade bilen utanför vårt hem var vi lyckligt ovetandes om vad som väntade oss. Jag tror att det är bra att inte veta. Man ska aldrig ta ut sorger i förskott. Då får man uppleva dem två gånger. Vi delade på oss när vi kom in. Jag kände impulsivt för att ge mig ut på bloggpromenad. Nu gör jag en passande smygreklam och ger samtidigt en känga till en av författarna till denna bok, den manliga.

Facebook

Ett av de första kåserierna har rubriken ”På promenad genom Blogglandia”. När jag precis har läst om kåseriet känner jag en obehaglig känsla i magen och upplever mig själv som en falsk skribent. Jag håller inte alls med om alla rosord som jag har skrivit. Skulle jag fått en chans att redigera skulle jag fyllt på med två sidor till och skrivit om medaljens baksida. Jag skriver i kåseriet att det aldrig har hänt att jag fått skoskav och att livlinan bara är några tryck bort när jag läser andras bloggar.
Ändå är det bara ett sandkorn från sandlådan, som våra fina döttrar säger, bara ett korn från den sandlåda där jag tycker att vissa hör hemma i detta bloggdrama, till det hemska som vissa drabbats av på nätet. En falsk slinga kan sprida sig med vindens hastighet. I värsta fall och utan stöd från omgivningen ger de oskyldigt drabbade upp helt. De står inte emot trycket och trasas sönder. Jag lider med de som kallas offer och det river i mitt hjärta när jag tänker på hur onödigt allt sådant är.
Vilken tur jag har haft på dessa snart 2.5 år som jag bloggat. Något som jag bara tagit som en självklarhet. Jag är inte blåögd, utan brunögd på bägge ögonen. Jag har tröstat de som råkat ut för nätmobbing och näthat som till sist lett till att de lagt ner sin blogg. Urtrist när ondskan och mörkret ska segra. 😦

Fredag två

I min debutbok behandlar jag olika ämnen. Några av dem är svek och skuld, skuld över något som Sebastian Rosander egentligen är mer eller mindre oskyldig till. Han valde taktiken att hålla sin sanning för sig själv, vilket hade sitt pris under en lång mörk tid. Efter det hemska som hände blev det med tiden något gott av det hela, när Sebastian bytte livsspår och gjorde upp med sina skelett i garderoben. Jag som följde hans väg med stort intresse var nöjd med vad han åstadkom. En författare bryr sig om sina bokbarn.
Bosse Lidén var till skillnad från Sebastian helt oskyldig och ovetande om vad två kvinnor skapade bakom ”ryggen”. Jag har försökt landa dessa mörka dagar och ta det i den takt som min kropp tillåter. Jag har pusslat ihop detaljer som är synliga på ”brottsplatsen”. Egentligen skulle jag denna vecka helhjärtat ägnat mig åt marknadsföring av vår gemensamma bok. Istället ligger jag väldigt nära gränsen till att gå tillbaka till min utbrändhet, den som alltid finns där i skuggorna, och dessutom har jag ett adrenalinpåslag som gör att kroppen inte tar upp det insprutade insulinet på ett optimalt sätt. Inget som någon bloggare med alias eller fågelbild som profilbild behöver bry sig om. Att namnet på en kategori i min blogg, Skyltsöndag, skulle kunna orsaka något sådant här var jag helt oförberedd på. Jag har inte startat någon fotokedja eller samlat ihop en grupp bloggare som ingår i en fotoutmaning. Det är kul när man skämtar MED varandra. Men man hänger inte ut främmande människor med bild och klipper och klistrar i en text så att bloggvännerna som läser ska bli vilseledda och i sin tur fortsätta mobbingen på sina bloggar. Hade hela min kommentar fått vara med hade alla som läst fått veta sanningen och då hade det inte blivit något att driva om. Hela skämtet och anklagelsen hade fallit till marken som en pannkaka, om kvinnan med en bloggadress som för mina tankar till en lånad boktitel av Monica Zak, lirat med öppna kort. Vad vann hon med detta? En kort stund i rampljuset bland sina bloggläsare. Ett livstids minne hos den hon ”ord-och-bild-sköt” på. Hon fick sol hos sig medan jag hade regn hos mig, skulle Orup sjungit träffande om veckans lågtryck. Det var så lågt att följa allt som hände utan att själv kunna göra något. Kvinnan varnar så gulligt:
”Det inte får bli ngn mobbningskampanj mot stackars Bosse, förmodligen helt oförberedd på vad han har ställt till med… vill iaf tro att det var omedvetet. Vi får utgå ifrån att folk är goda och ärliga även i bloggvärlden, eller hur? 🙂 ”
Kvinnan fick med några sanningar och själv satt hon på HELA sanningen. Den hon så vackert dolde med att klippa av mina ord. Jag är impad av min behärskning att inte kliva in på scenen just då, när drevet gick.
Solveig skrev ett inlägg som snabbt lades in. Hon blev en ensam soldat i främmande land. Ett förlåt dök upp på som en kommentar för granskning på min blogg. Det lät vackert en mycket kort stund, tills vi på Solveigs dator såg svaret på en kommentar som drev om Solveig. Beviset på devisen, falsk som vatten. Kränkande är den kortaste sammanfattningen för alla de mörka känslorna som flög genom min hjärna under tiden som vi såg kommentarer droppa in. Händer det här på riktigt? Vilken tur att jag inte stod vid ett stup i Kåseberga. De vassa klipporna skavde ändå på ett bildliknande sätt. Främmande människor söndagslekte och hade ett improviserat skyltsöndagsparty där jag och Solveig var de inbjudna måltavlorna. Tack kära okända bloggvänner för ert bidrag till vår tjugofjärde bröllopsdag. Det tacket hade ironiskt presentpapper. Från mitt innersta vill jag däremot tacka de få kvinnor som valde att inte kommentera varken mig eller göra sig lustig över Solveigs inlägg. Störst tack till Solveig som modigt stödde mig. Min egen klippa i livet. Ordet skyltsöndag är belagt sedan 1895 i Sverige. Tiden går fort.

I en av mobbsvansarnas inlägg driver ytterligare en okänd bloggare med mig med en stor bild och text. ”Fågelbloggaren” tycker att jag är en JUMBO och jag har därför hamnat på dennes lista ( kommenterande personer tycker att det var hellyckat och passande). Först tog jag det som ett förtäckt hot när jag läste meningen ”Han har redan fått en placering hos mig” på ”moderbloggen”. Det lät så läbbigt att läsa det. Något som handlade om mig. På ett vis fick denne bloggare rätt. Jag har känt mig som en Jumbo ända sedan jag gick på bloggpromenad förra söndagen. Jag hoppas personen är nöjd. Det han eller hon inte visste, liksom de andra i kommentarsvansen, var att de var förda bakom ljuset. Jag vill med detta långa inlägg få människor att tänka till nästa gång de hänger på en svans med skitsnack om någon okänd bloggmänniska. Om svansen inte blir road försvinner glädjen hos ledaren. Jag önskade att det fanns en bloggpolis. Då hade jag inte tvekat om att anmäla ett alias. Mest för att sätta ner spaden och se vad som händer med rättvisan, för jag anser att annars får ondskan syre. Nästa gång vill jag lägga in ett betydligt trevligare inlägg. Jag ska ärligt erkänna att jag älskar att skriva böcker, längre texter till en roman eller ett kåseriinlägg. Det var därför jag skaffade en blogg. Mitt sätt att skriva ville jag bjuda på. Läsarna behövde inte tycka om mig som person (fast det är inte förbjudet) utan endast kommentera mina texter. På resans gång ändrade jag tidigt åsikt. Orsaken var att jag träffade på så många härliga okända människor, så gränsen mellan författaren Bosse Lidén och privatpersonen har på något märkligt sätt suddats ut. Så har det mestadels varit fram till i söndags. Jag hade och har fortfarande som främsta mål att SolBo Förlags två titlar blir sålda och lästa av personer som trivs med läsupplevelsen och längtar efter en tredje bok. Böckerna är för mig inga luftslott, men just nu har jag svårt för att se någon glädje i att ha en blogg. Min humor har åkt på semester. Förhoppningsvis till en varm och skön plats. Mitt obehag över att inte veta var främmande personer gör av mina ord ger mig en sur smak i munnen. Det kommer att sjunka in, men aldrig ska jag glömma detta helt. Jag tror att det är viktigt att jag tar med mig det i min livsryggsäck. En erfarenhet som startade med en kniv i ryggen av en person som lämnat 119 kommentarer hos mig. 😦

Detta är mitt inlägg nummer 654. Det klart svåraste att skriva av de alla. Jag ville berätta om något som jag upplevde som mycket obehagligt och kränkande. Jag har valt att inte skriva ut en svart lista på deras alias och även riktiga namn. Vissa saker kan ändå inte göras ogjorda.

Jag har en önskan till dig läsare som är sugen på att kommentera efter detta inlägg. Det är att du BARA visar med en glad gubbe eller ett rött hjärta att du läst detta trista och mörka inlägg. Jag vill inte att du ska bli min svans. Mitt råd är att ni där ute är rädda om varandra. I en god värld skulle mobbarna be om ursäkt. Det räknar jag dystert inte med. ”Självklart bedriver vi ingen mobbing. Hela bloggandet är ju bara på skoj. Men det får man tåla!” skriver ”fågelbloggaren” från sin anonyma gren.
Kram från en besviken medmänniska en mörk söndag i oktober. Veckodagen vågar jag knappt SKYLTA med. 😉

Ps. Jag valde att inte godkänna de mejl som kom in till granskning på WordPress. Varför? Av det enkla skälet att då hade personerna fått nyckeln till min blogg, kan skriva när som helst om vad som helst. Det är ju inte helt säkert att humorfria Bosse Lidén tycker att allt bara är på skoj. Jag måste alltid godkänna nya besökare första gången och personer som WordPress anser inte ha kommenterat hos mig på en längre tid, men alla människor i hela världen kan läsa min blogg. Om de nu får ut något av den… tänk om jag vore en flyttfågel med Medelhavslängtan …

Diaketikerbild

Jag såg inget runt

Ett av mina inlägg från vår resa till Bornholm i somras hade rubriken ”The Big Four”.
Vi hann under vår vistelse med att besöka alla de fyra berömda rundkyrkorna på den härliga danska ön. Vill ni se/återse dem är det bara att trycka på den blå länken här. Riktigt fina kyrkor både på insidan och utsidan.
https://bosseliden.wordpress.com/2014/07/12/the-big-four/

Innan jag la in inlägget i juli läste jag på om rundkyrkor och insåg att vi hade ganska nära till den enda kvarvarande rundkyrkan i Skåne.
När vi åkt förbi Valleberga under våra bilresor genom vackra Österlen har jag tittat på den ganska ”skamfilade” kyrkan (den ser inte helt vit ut från utsidan) längs med vägen och konstaterat att någon rundkyrka är det inte. Antagligen finns det en annan ort med samma namn i vårt södra landskap.

I söndags när vi skulle fira vår bröllopsdag tog min nyfikenhet överhand och jag bestämde mig spontant för att undersöka en grej. Därför svängde jag av från genomfartsleden. Det var en tanke som kunde vara möjlig. Jag parkerade på grusparkeringen och gick ur bilen.

Rundkyrka ett

Visst var det så. Rundkyrkan var gömd i all utbyggnad och syntes inte från ”stora”  vägen.

Rundkyrka två

Trist nog var kyrkan stängd och vi hade en tid att passa.

När vi kom hem hann jag googla direkt på Valleberga kyrka och kunde läsa lite information. Det var innan jag gick på Bloggpromenad, annars hade det aldrig blivit av att jag gjort det.

Fakta: Som jag skrivit ovan är Valleberga kyrka känd för att vara Skånes enda kvarvarande rundkyrka. Den är byggd i kalksten i mitten av 1100-talet. En av flera teorier är att det är en dansk biskop med namnet Eskil som ligger bakom byggandet. Man har tidigare ansett att rundkyrkorna har byggts som försvarskyrkor, men en senare uppfattning är att övervåningarna främst har tjänat som magasin.

Kuriosa: 2004 programmerade man kyrkklockorna att ringa tio minuter före solnedgången på lördagarna, men några veckor senare inträffade ett tekniskt fel och klockorna ringde oavbrutet. Första gången kunde kyrkvaktmästaren stanna klockorna omgående, men andra gången ringde de oavbrutet i två timmar.

 

 

En dag att minnas

0010002

0020001

Detta inlägg läggs in rätt datum, men jag får fira ensam eftersom min älskade fru jobbar en riktigt lång dag och kommer hem sent. Jag och Solveig firade igår istället. 🙂
Jag lägger in en länk som jag hade denna speciella dag förra året också. Nya läsare kanske uppskattar den. Bör tillägga att vi idag firar 24 år. Det var en mycket solig och fin höstdag i Hjo när vi gifte oss. Tänk med många saker som hinner hända på så många år. En del av dem bjuder vi på med värme och humor i vår gemensamma kåseribok ”Skimrande tankar – och dagar i grått.”
https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/19/lika-lycklig-fortfarande/

 

På något vis ska det lösas

I somras träffades vi av en slump. För en kort stund delade vi samma intresse och bänk. Sedan skiljdes våra livsvägar och aldrig trodde jag att vi skulle ses igen, men ödet ville annorlunda.
På min och Solveigs bröllopsdag åkte vi runt i dimman på Österlen. Tyvärr fick vi inte njuta av förra årets sol och härliga kortarmade väder. Vi hade ändå vår lycka och värme inombords som vi delade med tjejerna i baksätet.
I Glemmingebro fick jag ta det lugnt med tanke på alla vägbubblor.  Plötsligt satt hon bara där, i samma kläder. Av ren impuls bromsade jag in och frågade Solveig om det var okej.
”Kan vi göra en fin gest? Vi har plats i bilen.”
”Det är faktiskt vår bröllopsdag. Du ska ha tankarna enbart på mig.”
”Okej. Hon kanske sitter kvar i nästa vecka när jag kör förbi här själv.”
”Plockar du upp henne får du räkna med vissa problem med både polis och ägare.”
”Jag tycker inte att man glömmer bort sina vänner.”

Det regnade och blåste när jag veckan efteråt hade vägarna förbi igen. När bänken närmade sig såg jag det sorgliga. Den var tom och blöt. Min vän var puts borta. Förhoppningsvis hade någon gett henne skjuts, tänkte jag innan det började krypa otäckt längs med ryggraden. Därför vek jag av från vägen och körde in på en avskild gård. Stannade bilen och klev ut. Försiktigt gick jag på grusgången fram till huset. Direkt såg jag det otäcka genom det smutsiga fönstret. Min vän var kidnappad. Inte bara hon. Hennes kompis stod mot en vägg och verkade gömma sig.

DSCN96360003 DSCN96380005
Nu har jag ont om tid. Tankarna far och fladdrar. När som helst kommer säkert den elake som kidnappat dem. På något vis ska tjejerna ut och gömmas i bilens baksäte. Kära bloggläsare. Håll tummarna för mig. Ge mig gärna ett vattentätt alibi. 😉

Så här såg det ut när livet fortfarande var lätt att leva i somras, när jag träffade min vän och vi skulle åt samma håll.

Bloggis