Några sista reflektioner från LSM

Stig Lindberg ligger mig varmt om hjärtat. De kopparna gör vi oss inte av med. Fotot togs på en känd affärsgata i Visby. 😉

Den mannen ligger bakom mycket tufft och fint. Denna bild tog jag på EM i Visby,

Det var något visst med återvändarna. De som bodde i närheten på sommaren och gärna gjorde återbesök hos oss. För att se efter vilka nya samlingar som lyfts fram. Sedan var det vanligt att de som uppskattat ett besök kom tillbaka med någon vän som inte varit där förr.

Denna härligt alltid lika glada kvinna från Helsingborg kom flera gånger. Dessutom var hon en samlare av parfymflaskor. Våran nätta samling var såklart bara en droppe i flaskan jämfört med hennes. Den energin som hon gav räckte till hela min arbetsdag. 😀

Jag tog redan då några tusen foton. En del hamnade offentligt. Busschaufförerna gillade ex. att titta på vilka bussbolag som varit här. Det bussbolag som var där flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss, som satt över en monter till allas beskådning.

Anna glömmer jag aldrig. ❤  Hon skulle snart fylla 95 år. Jag hade sett henne under tiden som jag stod på bussen och pratade i en mikrofon. Hon log gulligt mot mig. När jag gick runt i lokalerna senare återsåg jag aldrig henne och frågade därför någon kvinna. Fick reda på att hon gillade kaffekoppar och satt kvar på bussen. Jag gick ifrån frågor och annat för att gå ut till den stora bussen. Dörrarna var öppna. Jag klev på och där satt hon helt allena. Jag pratade med henne. Förstod att hon ville gå in men inte ville vara till besvär. Jag klev av och letade upp den ”lata” chauffören och tillsammans hjälpte vi henne ner.

Med nostalgi, humor och värme kommer jag ihåg hur mycket som helst från den tiden. Vilken tung titelbok jag hade. 😀 Visst skulle jag kunna kalla mig museichef utan att ljuga. Men jag var också toalettstädare, fönsterputsare, brevbärare, diabetessköterska, (några var riktigt dåliga med lågt blodsocker), vägvisare, ekonomichef, marknadsföringschef, turistbyråarbetare, förskollärare, hemmaman, uppfinnare, lekledare, snickare, bibliotekarie, skribent, uthyrare, diversearbetare, trädgårdsskötare, resande och mycket mer. Usch! Den skylten på bröstet hade jag aldrig orkat bära. 😉
På tal om skyltar. Ibland var det de riktigt små detaljerna som gjorde störst succé. Alltid lika intressant att se/höra repliker bakom ett hörn. Kom skrattet när någon läste högt visste jag att jag var i hamn. Jag älskade att förbättra. Leta upp intressant information. Forska på bibblan. Då var det inte google som gällde. Friheten att äga sin tid skapade möjligheten att blanda som jag egentligen alltid hade gjort. Även på andra arbetsplatser. Ju tråkigare arbetsuppgift. Desto större vikt vid att ha roligt och unna sig något gott. Då går tiden fortare. Gnälla kostar bara energi och gör att det blir extra mycket sirap i klockan. Då uppför den sig som en snigel i uppförsbacke, i motvind och med mycket stor hemlängtan. 🙂

Annonser

Första gången är speciell


Den första ”sällskapsbeställningen” kom redan i januari. Centerkvinnorna i Förslöv ringde först. Undra hur det såg ut därnere just när samtalet kom. Säkert kaotiskt. Ändå jobbade jag/vi sju dagar i veckan och under väldigt långa pass för att bli klara till 3/3-99.
Givetvis hade jag inte bara whiteboardtavlan att förlita mig på. Den kunde ju Jennifer få lust att leka med. 😉 Knappast. Då hade hon fått balansera farligt.
Som alltid antecknade jag på tre ställen. Direkt i årets Plankalender vid samtalets gång var det första. Att förstå grov svenska trasslade till det ibland. Pinsamt att be personen att ta om det igen. Bokstavera hjälpte inte mycket. 😉

Första bussen minns jag väl. Rattade gjorde en mycket trevlig kvinnlig chaufför som jag hade hört mycket gott om via min mamma. Tyvärr fick denna kvinna cancer senare och dog alltför ung. ❤
Jag hade haft öppet några veckor, men det var nu som allt sattes på prov. Mycket lärorikt. Två viktiga saker lärde jag mig direkt. Det gick inte att ha det mysigt med fyra stolar och ett runt bord i ”Köket”. Efter den bussen rullat iväg stod det resten av den säsongen tre stolar med ryggen mot varandra i mitten av rummet. Bordet bar vi in till privatlivet. Alla handväskor som var farligt nära kaffekopparna i ”Köket” gjorde mig nervös. Kopparna levde farligt. Nästa dag åkte vi till Halmstad och beställde måttbeställd ”plexiglas”. Akrylplast tror jag är den rätta benämningen. Undra hur många små skruvar som mycket försiktigt skruvades genom plast och in i listen på min svärfars bokhyllor?
Det fanns två skäl till att dessa tiotal hyllor fanns i rummet.
A: Dels skulle vi upp i exakt tretusentrehundratrettiotre olika sorters koppar. Då kunde vi inte köpa fina montrar som inte svalde så många koppar. Därför döpte vi ett rum till ”Köket” och jag placerade de koppar jag tyckte minst om, de trendigaste sjuttiotalskopparna och mycket mer i rummet.
Det hade varit ett kök och diskbänken fanns kvar. Nu satte jag dit en gul Kockumskanna och lite till på plattorna och diskbänken för att skapa ett slags ”hem”.
B: Nostalgi. Varje gång som det blev fullt med koppar i skåp och hyllor bad min svärmor sin man om att han skulle göra en ny hylla till henne. Några år senare var det tusentals människor som kom i kontakt med dessa hyllor. Livet är märkligt. Ganska lite vet vi om framtiden. Hur mycket vi än planerar.

Här är på denna selfies är det första gången också – klockan är slagen. Första ordinarie säsongen är över, sista söndagen i september. En mycket intensiv tid. Tyvärr missade jag min hemliga drömgräns med endast 11 personer. Vanliga människor hade kanske dragit iväg på en utlandsresa några månader. Istället började jag nästa dag, i solskenet på den inglasade altanen mellan våningarna, att sortera ”tusentals” julkort. Jag gick till bibblan och läste ex. på allt om Jenny Nyström. I slutet av oktober slog jag upp dörrarna för en julutställning med jultidningar, danska och svenska jultallrikar, julkannor, ”julklockor” och flera andra gamla julsaker. Nästa år utvecklade vi det ett steg till.

En sista sak. Ser du den bruna höga burken på golvet? Där förvarade jag enkronor. (några/resterande ligger på golvet för skojs skull) Aldrig hände det att mynten tog slut. Trots att många kända och okända personer hade åsikter om det med olika ansiktsuttryck. 😉 Första säsongen var basen mina egna kronor som jag växlade in. I fortsättningen ”tog jag” endast två rör på banken när jag startade upp en ny säsong. Sedan var det självspelande resten av året. Ibland fick jag tömma ut lite från burken. 🙂

Som vanligt blandade jag allvar med skoj. Vi lekte med siffror i alla samlingar. Inte bara 3 333 st kaffekoppar. Det var samma sak med de andra samlingarna. 3 333 st sockerpaket. 2 222 kaffefat. 777 st äggkoppar o.s.v. Därför var steget till 33 kr för vuxna och 11 kronor för barn inte speciellt långt i min humorhjärna. Den hjärnan hade gott sällskap av min seriösa sida som retade sig på att Sverige året innan infört en ny regel. Alla privata museum skulle betala 6 % moms. Jag hade tänkt mig 30 kr i entré för vuxna. Om jag höjde 3 kronor fick jag tillbaks momspengarna. Småpengar för ett stort företag. ”Viktigpengar” för oss.

Ps. Inför nästa inlägg varnar jag känsliga besökare. Det kommer att förekomma både sex och miljontals baciller. Hoppas du inte blir smittad. Håll dig för säkerhets skull på rejält avstånd. 😉