Världen & Vardagstankar: 30 av 30

The Holiday

Jag tjuvstartar denna vecka med att avsluta mitt tema 2015. (sista ”kommentarräknartid” är 23.59) Bilden har inget med mat att göra, men är en mysig film som vi alltid ser vid jultiden. Tack till alla ni över hundra personer som deltagit med trevliga kommentarer under året. <3. Nu ska jag åter igen läsa igenom alla era ord.

30. Vilka tre saker får inte fattas på julbordet i matväg?

 

Fast text: Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar etfteråt.

 

Film fyrtionio av femtio

The Holiday

The Holiday
Genre: Romantisk komedi, 128 minuter, 2006.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 107/120

”Favoritkommentar”: ”Sedan jag träffade dig har det varit ett äventyr.”

Egna ord: En film som jag förknippar starkt med vår familjs jullov. Inte konstigt alls. Filmen hade världspremiär i december och utspelar sig under tiden runt jul och nyår. Humor, värme, kärlekens alla labyrinter, förvecklingar, duktiga skådisar och kontrasternas miljöer är några av de saker som fängslar mig. Under två timmar blir jag rejält underhållen. Det är både trevligt och sorgligt att se Eli Wallach göra en suverän större biroll och samtidigt tänka på vad tiden rusar. Det känns som om det var igår jag smet in på den barnförbjudna spaghetti-westernfilmen ”Den gode, den onde, den fule”, där Eli W spelade den ”den fule” Tuco. Eli Wallach var 90 år när han spelade in ”The Holiday”. Jag har även en film som heter ”The Ghost Writer” där Ali hade en biroll. Då var han 94 år. Jag läste att han dog i somras, 98 år gammal.

Baksidestext: Möt Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz). Två kvinnor som inte kunde vara mer olika – den ena bor i en mysig, engelsk stuga och den andra i en vräkig villa i Hollywood. Deras enda gemensamma nämnare är dåliga erfarenheter av män. I ett desperat behov av att komma bort möts de på nätet och bestämmer sig plötsligt för att byta bostad. Detta leder dem båda till något som de varken önskat eller förväntat sig – en ny romans – och de upptäcker att en ny adress verkligen kan förändra ens liv.

Kuriosa: Jag uppskattar när Dustin Hoffman dyker upp i en videoaffär och säger en replik som bara ”vi” hör. ”Ingenstans får man vara i fred.”

Dagens fråga: Vem av Cameron Diaz eller Kate Winslet tycker du är den bästa skådespelaren?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Fotnot: Imorgon kommer sista filmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skarp-Eriks skatt i Kråkbergets gruva

DSCN7849

Ibland kan traditioner uppstå av en slump. Fram tills för några år sedan brukade jag läsa högt för våra tjejer en stund innan de skulle med skolbussen. Detta höll jag på med i flera år. (Eftersom jag kopierade fram o baksidan på böckerna vet jag hur många olika böcker det blev till slut.) Därför var det aldrig några problem med frukosten och toalettbestyren. Syskonen puffade på varandra.
”Snabba dig och ät så vi får reda på hur det går för Eddie.”
I takt med att de blev äldre ändrades bokval. Fast Jennifer och Lizette lärde sig läsa tidigt själva uppskattade de gärna att bara få lyssna och känna närheten i vår mysiga läsvrå. En höst läste jag ”Kråkguldet”. På cdon.com kom jag över DVD:n av Leif Krantz och Olle Mattson som vi därefter såg strax innan jul samma år. Efter det skapades det en ny tradition som har hängt kvar genom åren. Var givetvis en passande tid på året eftersom filmhandlingen är förlagd till december. I år tänkte jag att det var lagom att sluta med tittandet. Jag trodde att minst en tjej växt ifrån det. Därför sa jag inget om saken. Vid läggdags i förra veckan kom Lizette nerspringande till vårt sovrum.
”Pappa. Vi måste se Kråkguldet! Har du glömt det?”
”Har du inte tröttnat?”
”Nej. Annars blir det ingen riktig jul. Sista avsnittet ska vi se på avslutningsdagen.”
Eftersom det skiljer 2.8 år på våra döttrar kunde jag förstå att jag och Lizette skulle ha något sista år när bara hon och jag såg de sex avsnitten. För att vara helt säker ringde jag Jennifer på mobilen. Hon satt på skolbussen från Ystad Djurpark.
”Det är klart att jag ska se. Jag kommer om en kvart.”
Tidigare blev alltid Lizette rädd när kråkorna lät i slutet av signatursången och hon vågade aldrig se hur slaktaren lägger sin tjocka näve runt Åkes nacke i källaren på slutet av tredje avsnittet.
Barnet inom mig tycker att den populära ungdomsserien från 1969 är härlig nostalgi och fortfarande håller kvalitetsmässigt. Staffan Hallerstam var en otrolig barnskådespelare. Han utbildade sig till läkare som vuxen. Maria Lindberg blev fotomodell. Vi som är äldre minns Åke Grönberg, Tommy Johnson, Arne Källerud, Gun Arvidson och flera andra kända skådespelare med både värme och glädje från vår barndom.

Har du som läsare något som du eller familjen bara MÅSTE göra eller se, som inte har just med de vanliga julförberedelserna att göra? Dela gärna med er i en kommentar. Vår familj brukar även se filmerna ”The Holiday” med Cameron Diaz och Kate Winslet och ”Medan du sov” med Sandra Bullock och Bill Pullman. Jag minns hur jag och Solveig brukade gnabbas om våra darlings. Det började när vi såg filmen på bio i Borås, en gång när vi sov över på Hotell i vår gamla utbildningsstad. Jag svärmade för Bill… skojade bara. Tvärtom såklart.

En manlig blogg

Det är intressant det här med bloggar. Innan juni i år hade jag mina egna åsikter om vad en blogg var för något. Jag vill inte i detalj gå in på mina smutsiga, elaka, vidriga tankar som kretsade runt i mitt huvud. De flesta tankarna hade hamnat där efter några felbesök genom åren. Dessutom hade jag läst om ämnet i tidningar och skrattat åt skämt på film. Alltså kunde jag ALLT om vad en blogg var för något skräp.
I slutet av juni gjorde jag något som inte är så vanligt för män. Jag blev med blogg. Visst var min fru inblandad. Det blir ofta så när det handlar om befruktningar. Under våren hade HON sått ett frö. 😉
”Det är klart du ska ha en blogg. Skulle passa dig utmärkt.”
Sakta växte tanken i min kropp under veckorna – som blev till månader. Till slut kunde jag nästan känna hur det sparkade i magen. Samtidigt får man inte glömma bort att det gjorde så ont på slutet. Jag fick problem att gå och började vagga som en gås. Satt mest. Jag kommer aldrig att göra om det. Det var komplicerat och krampaktigt innan den föddes. Vet inte om det var för att jag var förstföderska eller bara av skälet att jag var man och de flesta aldrig gör det.
”Aldrig mer” skrek jag rakt ut i den regniga Midsommarnatten när det började närma sig högtidsstunden och allt tekniskt krånglade som mest.
”Bara håll ut. Dra djupa andetag. Andas sedan lugnt.” tröstade Solveig som hade två erfarenheter i bagaget.
”Lätt för dig att säga. Föda små nätta tjejer är väl inget märkvärdigt. Är det du eller jag som ska föda en tjock bloggbaby? Snart struntar jag i det här.”
”Du kan inte ångra dig nu. Hur skulle det se ut? Du är halvvägs. Titta på skärmen. Tänk på något roligt. Vad ska den heta?”
”Du försöker bara lura mig. Vad sjutton är en WordPress-moderator? Jag vill ha en sugklocka och hit med lustgasen NUUUU!!!!”
Inte gick det lättare när jag tryckte på översätta. Då trodde jag att jag skulle bli helknäpp. Jag är inte bra på engelska men nu funderade jag skarpt på om jag var och är svensk sedan födseln. Eftersom mina föräldrar är döda är det inte lätt att kontrollera i efterhand. All text var grekiska. Jag gav upp och satte mig ner på golvet. Tjurade i tre sekunder. Sedan vände det tvärt. Överdosen av lustgasen fick mig att börja tokgarva åt eländet. Vilken svenskengelska det blivit av den engelska texten. Tur att några andra förstföderskor hjälpte mig via E-mejl när jag körde helt fast.

Det har gått ett tag. Tiden har runnit iväg. Min blogg fyllde halvår för ett tag sedan. Jag har tagit mig tid att vandra runt bland andras bloggar. Så många olika typer det finns och så många roliga och intressanta människor som bloggar. Jag är givetvis svag för de med humor och de som kan bjuda på sig själva. Varva högt och lågt. Blanda skämt och allvar. En del är jätteduktiga på att skriva eller ta fina kort. Jag har några favoritbloggar som jag besöker varje dag med ett leende. Dessutom har de ofta till höger en lista med bloggar de själva följer. Det blir som en spännande julklappslista till mig.
Nu är det såhär att jag är lyckligt gift med EN kvinna. Ännu bättre är att samma kvinna INTE är svartsjuk. Vet inte om jag accepterat att hon hade haft hundra kompismän. Hon säger att jag inte hade gillat det. Då är det väl så. Kvinnor har alltid rätt. Solveig retar mig ibland. Kommer in och undrar om jag har tid med henne en minut eller om jag är upptagen med någon Diana i Australien eller Meg någonstans i Kisa.
”Kliv på. Det var bara Cameron Diaz. Hon ville vi att skulle fika nästa gång hon hade vägarna förbi Ystad.”
Jag har försökt några gånger att leta män. 😉 Men jag blev megapopulär. Jonas ville att vi skulle träffas på ett Internetcafé på ett glas mellanmjölk. Peter att vi skulle sjunga duett i Malmö. En finsk Marc att vi skulle raka av oss håret. En dansande fotbollskille att vi skulle smita in på Ullevi mitt i natten när det var stjärnklart. 😀
Så lätt ger jag inte upp. Jag kan inte hjälpa att jag är lagd åt det andra hållet. Jag står för det. Jag har ändå envist letat vidare. Någonstans finns den rätte. En man som har en blogg och samma vida intressen som jag. De få män jag har hittat har mer varit intresserade av något speciellt ämne. Målat in sig i en nisch jag inte kan så mycket om. Då blir det inte att jag släpper iväg en sådan här kommentar. ”Snygg fågel du tagit kort på. Hur många taggar är det? Pratar den goja? Får honorna två eller tre barn? Ska den vara så röd på huvudet? Mås den riktigt bra. Vad är normaltempen… tar man den i näbben eller… du behöver inte dra i alla fjädrar om dess härkomst.”
Det finns en gräns för min tramsiga ådra. Jag flyger istället vidare till nästa kvinnliga blogg.
Tänk att vi aldrig har träffats. Jag och mina osynliga NYA vänner. Ändå känns det som om jag känner vissa riktigt bra vid det här laget. Som alltid är det svåraste att få tiden att räcka till. Jag skrev ett långt personligt brev upp till Fredrik. Ni vet Sveas huvudfader. Han har inte svarat ännu. Mitt förslag är briljant. Hoppas att jag kommer att få något slags pris. Ett tidspris. Eller tidlöst pris som jag kan hämta över en lätt måltid den 10 december. På ett vis är det både smart och enkelt. Läs noga nu!
Varje dag i veckan när vi sover som djupast införs vintertid. Klockan blir ett istället för två. Visst var det en smart idé? Jag gick in på några fler detaljer om Fredrik hade slut på sina. Tänk på det ”braiga”. Vi kommer att bli yngre än vad vi skulle varit annars om klockan bara sprang iväg som vanligt. 😉
Fredrik ger säkert med sig. Kliar sig i håret och fattar rätt beslut. Glöm sedan inte att ställa tillbaks klockorna en timme när ni lägger er med tanke på bloggtimmen. ”Bosses bloggtimme” borde den döpas till. Jag ser tidningsrubriker, text-TV och nyhetsprogram påminna det svenska folket. Sedan blir det till en vana. En trevlig vana. Andra länder kommer att följa efter 🙂
Man kanske skulle skaffa en till? Ensambarn blir så lätt bortskämda. Varför inte adoptera en blogg från ett fattigt land.
Blogg på Er alla läsare. Helst ni som orkat läsa ända ner till denna rad. 😉

Tillägg: Jag har stött på en mycket bra manlig blogg sedan jag skrev detta. Livsnjutaren är hans alias. Den bloggen rekommenderar jag varmt. Gör gärna ett besök. http://siotiumest.blogspot.se/