Film tolv av femtio

Livet är underbart

Livet är underbart / La vita è bella
Genre: Drama/Komedi, 111 minuter, 1997
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 27/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritscen: Ett mycket häftigt kamerasätt att visa på hur tiden har gått några år.

Egna ord: Tre Oscars och Stora Jurypriset i Cannes. Jag tycker att Roberto Benigni var värd det. Annars var jag spänd inför första titten. Det är en mycket svår konst att balansera mellan komik och ett allvar inom ett hett ämne som handlar om andra världskriget, judehat och koncentrationsläger. Jag upplevde det som en pladdrig nästan på gränsen till stumfilmshumor i inledningen och var rädd för ett fiasko och felköp. Sedan tog sig filmen.
En berättarröst säger: ”Det här är en enkel historia, men ändå är den svår att berätta. Likt en saga är den sorglig – och likt en saga är den full av under och glädje.”
En seriös fråga ställde jag till mig själv efter första titten: Hur länge ska man skydda sitt älskade barn från ondska? Jag tycker att filmen lyckas förträffligt med många laddade saker, som en vanlig actionrulle inom gebitet skulle ha gått bet på. Här går klacksparkarna hem. I alla fall för mig som har en likartad humor och som även har ett djupt allvar medskickat i botten av min personlighet. Det är en mycket ovanlig film fylld av värme, kärlek, humor och möjlighet att enskilt omvandla allvaret till den nivå betraktaren själv väljer att ta till sig. Enkelt skulle man kunna dela in filmen i två delar. A: Första tar sin början 1939 i en liten stad i italienska Toscana där Guido (Roberto Benigni) blir blixtförälskad i den mycket vackra lärarinnan Dora, som spelas av Robertos fru Nicoletta Braschi.
B: När Guido och hans femåriga son Giosé sätts på tåget till ett koncentrationsläger sätter sig Dora på samma tåg av den enkla anledningen att hon älskar sin familj. Giosé som inte kan tyska tror att det handlar om en semester, lek och en tävling där man ska samla på sig så många poäng som möjligt för att vinna en riktig stridsvagn.
Konstnärligt är det en otroligt vacker och fin film med ett oväntat slut.

Dagens fråga: Vilken film tycker du har gestaltat andra världskriget bäst?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Annonser

Film två av femtio

French kiss
French Kiss.
Genre: Romantisk komedi, 106 min, 1995
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120
Favoritscen/kommentar: När Kate visar Luc en överraskning på perrongen. Repliken ”Something, perhaps, maybe a little bit… like this”, har vi skojat om många gånger genom åren.

Egna ord:
Kate (Meg Ryan) är flygrädd. När hennes pojkvän och blivande man Charlie (Timothy Hatton) ska åka på konferens till Paris vågar hon inte följa med. Det hjälper inte att hon går en terapikurs för att kontrollera sin rädsla. Ett samtal några dagar senare från en full pojkvän, som säger att han drabbats av kärleken i Paris får henne att våga släppa taget om sina inre tillkortakommande och fobier. På flygplanet träffar hon sin motsats i den franska buffeln Luc ( Kevin Kline) som utnyttjar Kate för sin smuggling. Jag faller pladask för denna amerikansk/brittiska film, som var så svår att få tag på eftersom den var slutsåld i Europa under några år. Efter att ha sett filmen en gång på TV fick jag nöja mig med CD:n som är en av mina mest spelade skivor. Den var länge den dyraste skiva jag hade köpt. Inköpt i Helsingborg på numera nerlagda Pop & Rock.  Kevin Kline sjunger själv låten ”La Mer”. Van Morrison, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald sjunger på några av de andra låtarna. Jag brukade länge spela skivan som avslappning. När det kom till sista låten vaknade jag till igen. (där blir det plötsligt ett helt annat tempo)

Kate hatar Paris där allt går fel. Det är så smart filmat. När vi tittare ser alla de kända och berömda attraktionerna i Europas kärleksstad missar Kate precis allt av olika orsaker, helt i symbios med det destruktiva tillstånd hon befinner sig i. En del scener är helt fantastiskt roliga. Jag har varit förtjust i Meg Ryan sedan jag såg ”När Harry mötte Sally”, på bio i Umeå.  Kombinationen mellan karaktärerna Kate och Luc är mycket lyckad. Själv älskar jag både filmen och Paris. Ryan visar prov på stor begåvning framför allt med sitt kroppsspråk. Som tittare lider man verkligen med henne. Filmen är inspelad i Cannes, Paris och Valbonne.

Dagens fråga: Gillar du eller gillar du inte Meg Ryan som skådespelare?

Repristext från 8 januari för nya läsare som avslutas med mina tolv kriterier. Hela texten finns på aktuellt datum.
Familjen Lidén har under tio säsonger haft ”Filmmys i TV-sofforna”. 185 st filmer har vi tittat på. Efter varje film har vi satt var sitt betyg mellan 1-10. Smaken har ibland varit riktigt skiftande, andra gånger inte. Endast en film har fått 40 poäng. Den gången hade vi inte ens några förhoppningar. Filmtiteln var helt okänd. Underbart att bli överraskad åt det hållet.
Nu tänkte jag under 2014 återse de filmer som jag själv gav 9-10 poäng.  På torsdagarna (om jag hinner) kommer jag att lämna ett filmtips. En del filmer är redan jättekända. Jag kommer att ge filmen ett slutbetyg som jag summerar efter att ha tagit hänsyn till 12 st personliga kategorier som finns längst ner i inlägget. Maxpoäng är 120. Ni får gärna kommentera, men jag har inte lust att försvara elaka sågningar. Detta är en ”Snällblogg”. 🙂
När det gäller denna bloggkategori kommer jag endast att svara med en glad gubbe som visat att jag uppskattat din kommentar. Efter femtio filmtips kommer jag att avsluta med en tävling. Ni får då välja tre av mina femtio bidrag som ni tycker är bäst. Ska bli spännande att se vilken film som vinner när ni får bestämma. Hoppas många lämnar in bidrag i december. Ni kan ju hela tiden scrolla i kategorin ”Filmtips” under året.
Jag låter denna text följa med som en ”svans” i början av året. Sedan kapar jag efterhand orden och hänvisar till tidigare inlägg.  Precis som jag gjort vid mina andra tävlingar.

Här har ni mina tolv kategorier med damerna först. 🙂
Jag har satt ett betyg mellan 1-10. Max 120 poäng.
1= Kvinnlig huvudroll; rollprestation, trovärdighet, charm och utseende.
2= Manlig huvudroll; samma som ovan.
3= Bakgrundsmusik.
4= Biroller.
5= Regi. Röda tråden. Givetvis den viktigaste av kolumnerna.
6= Den romantiska biten.
7= ”Spänningen” i storyn. Från filmruta ett till den sista.
8= Repliker; sköna klassiska kommentarer som sitter kvar efteråt, eller meningar som ger mig något.
9= Komiska situationer som lockar till skratt.
10= Tilltalande miljöer. Utomhus, inomhus, spännande platser. Blir jag sugen på att resa dit, eller tvärtom? Platser jag längtar tillbaka till.
11= Kameraspråk.
12= Slutscenen. Inte reta mig på att det är en cliffhanger. Istället tänka mig att jag är sugen på en tvåa. Eller fantisera vidare själv.