Småsaker från bloggaren

De som följt min blogg har förstått att jag är allergisk mot reklamavbrott som hackar sönder filmer eller bidrar till att dramatik i idrottssammanhang går förlorat för att spelarna och åkarna inte tar dryckespaus under reklamen.  😦
Jag vet och informeras ofta av kommentatorer och text om att det går att betala för att slippa reklam. Hallå. Det gör det ännu dummare. Företag betalar miljontals kronor för att de ska pumpa in köptankar i våra ömtåliga hjärnor. Ska då samma mediaföretag som får betalt göra reklam för att jag/tittaren ska betala för att slippa … 😦

Däremot gillar jag att upptäcka småsaker i vardagen som jag missat för att jag inte läser ordentligt. Enkel men träffbar text som fick mig att le.  🙂

dsc_00070088

Annars läser jag mycket i andra sammanhang. I förra boken stannade jag till och funderade på två saker i texten. Det första förstod jag av fortsättningen. Det andra var jag inte säker på. Gissade på starkdryck av något slag. Vilket visade sig rätt. Sup. (Google)

1. Tittar i november.
2. Hon måste ha en tår på tand.

Det är svår att se om hon ser på en eller ej. (Fortsättning på ettan) Skelar är naturligtvis svaret men jag blev nyfiken på uttrycket som jag aldrig hört tals om och undrade vad liknelsen kommer ifrån. Det enda jag kom på var att höstmånaden är månad nummer elva och jag drog en parallell till vad bilskolläraren lärde ut FÖRR. Håll i ratten ”Tio i två” (Numera kvart i tre). Om november är elva på urverket … ?
Vad kul det är att lära sig nya saker. 😀

 

Avslutar med några ord från Carl-Gustaf Lindstedt som jag precis hittade i ett block.

” När man är så trött att varenda ben i kroppen värker. Ska man vara glad att man inte är abborre.”

Annonser

Pojken som skrattade

Det var första daten med en söt brunett på skolan. Äntligen hade jag vågat fråga Bodil om jag fick bjuda henne på bio. Jag var impad av min djärvhet, blyg som jag var på den tiden. Nu satt vi på stolarna bredvid varandra och ljuset släcktes ner í salongen. Avståndet var bara några få centimeter. Kvällen såg mycket lovande ut på flera plan. 😉 Reklamfilmerna gick bra. Det var när huvudpersonen i själva filmen dök upp för första gången som allt gick snett för mig.
Vi hade gemensamt bestämt oss för att se filmen ”Mannen på taket”. Många av de då populäraste skådisarna var med i rollistan. Jag hade läst att en av mina favoriter, komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Redan som liten hade han fått mig att skratta i rollen som ”Gubben i Lådan” i underhållningsprogrammet Hylands Hörna. En annan av Carl-Gustafs många mästerliga roller var den som ”Bilskolläraren”. Ibland tyckte jag att det räckte att jag såg hans ansikte för att jag skulle börja le. De små, ständigt kisande, sneda ögonen och en mun som såg ut att kunna leverera skämt på löpande band. Hans ansiktsmimik var guld värd i de komiska rollerna han skämde bort sin publik med.
Nu spelade Carl-Gustaf en allvarlig poliskommissarie som blev väckt mitt i natten i ett viktigt polisiärt ärende. Yrvaken med håret på ända fumlade han efter telefonluren.
”Bäck.”
Lindstedt hann bara säga detta enda ord innan jag började storskratta så att popcornen seglade iväg både ner till golvet och i Bodils knä. Det gick bara inte att stoppa skrattsalvan som gjorde att det började göra ont i magen. Carl-Gustafs trötta halvöppna ögon glittrade i mörkret och håret som stod rakt upp var häftigt roligt. Denna lysande korta replik fick mig att tänka på gamla stumfilmer. Ibland behövs inga ord, eller bara ETT ord, för att ett skämt ska gå hem. Jag ville verkligen skärpa mig och lägga band på mig själv för att invänta nästa roliga replik. Men jag fixade inte det. Vilken höjdarfilm. Det bubblade så mycket skratt som bara ville komma ut.
Det kom inga fler skämt efter öppningsrepliken. Jag hade inte haft tid att notera att jag var ensam. Inte i biosalongen, den var fullsatt. Nej. Jag var totalt ensam om att skratta. Med ens var det som tiden hann ikapp mig. Först var det knäpptyst. Mina ögon hade vant sig vid mörkret. Överallt såg jag arga blickar som riktades mot mig. Några närmast mig började hyscha. Någon sa till på skarpen.
”Du grabben. Du är inte ensam om att se filmen.”
Jag blev tyst en kort sekund av chocken. Sedan blev det värre. Nu förstod jag att det var förbjudet att skratta. Då är det verkligen inte lätt att stå emot. När man inte får är allt mer spännande. Det började rinna från ögonen. Jag höll på att få kramp i magen. Överallt verkade det bubbla över. Det verkade inte ens hjälpa att Bodil tittade tomt rakt fram och låtsades att hon inte kände mig. Kylan mellan oss svalkade inte ner mig.
Vad var det då som fick mig att tycka att det var så fantastiskt komiskt när Lindstedt vaknade mitt i natten av en telefonsignal. Ja, inte var det av att han yrvaket hade svarat med sitt efternamn. Hade han för min skull svarat med hela sitt rollnamn Martin Bäck hade jag varit tyst som i graven. Jag lovar. Kanske hade jag fått hålla Bodils hand och till och med något mer avancerat en bit in i handlingen om hon blev rädd för något läbbigt som visades på duken.
Jag hade på fullaste allvar trott att han svarade:
”Väckt.”
Med min sjuka humor gick jag i gasen på detta enda ord. Det här kommer att bli en både rolig och spännande film, tänkte jag snabbt. Humorn är säkert som Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Alla roller som jag sett och hört Carl-Gustaf Lindstedt i hade varit åt det komiska hållet, till mitt försvar. Detta var tiden innan jag sett honom briljera i Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Lindstedt hade en bred repertoar i sitt CV. Som många andra kända komiker och clowner var han allvarlig bakom masken.

Det blev aldrig Bobo och Bodil.  Behöver jag tillägga, som en eftertext i en film, att Bodil och jag aldrig gick och såg några fler biofilmer tillsammans? Jag har sett om ”Mannen på taket” på TV. Carl-Gustaf gjorde en magnifik rolltolkning av Kommissarie Bäck. Han var inte alls rolig, men jag kunde inte låta bli att i TV-soffan skratta till. Första intrycket tävlade fortfarande om uppmärksamheten.
”Vad skrattar du åt pappa?”

Namnet Bodil är ett alias. Namnet Bobo är ett smeknamn på någon som bor inom mig.
Blev allt lite glad igår kväll när jag såg att min blogg nådde 80 000 visningar. Ska bli spännande att se om den når 100 000 innan den blir full. Jag tänker inte köpa till någon plats för utländska pengar. Går kanske slänga gamla bilder och inlägg.