Den sista resan

Först lämnade vi vår äldsta dotter vid stationen med sin packning. Några timmar senare skulle hon flyga iväg mot Medelhavet.

DSC_39700139

Två timmar senare blev det ett annat avsked. Lite vemodigt lämnade vi vår Volvo helt ensam åt ett öde vi inte vet något om. Kommer den nya ägaren att vara snäll?
Okej. Sista tiden har vi mest gnällt på den ”fyrbenta” familjevännen. Innan dess hade vi många trevliga mil och bilår tillsammans. Det är de vi ska minnas. De lyckliga stunderna. Volvon har varit vår klart bästa bil genom vårt gemensamma äktenskap. Den kom in som en frisk fläkt efter ett stormigt förhållande med en röd, trött och klumpig Saab.

DSC_39720137

Det kändes som om Volvon kände på sig att den skulle puttas ut från familjen. Det började med utträde från garaget för några veckor sedan. På de sista dagarna har den fått göra några arbetsresor till soptippen med garderober i tvättstugan som vi ska byta. Det gäller att passa på medan utrymme finns. Den sista dammsugningen gjorde vi med omsorg.

DSC_39730136

Ajdå! Jag glömde plocka ur kassetten med Per Gessle och Gyllene Tider. 😦

DSC_39770133

I denna ännu namnlösa bil finns inga hål att stoppa in ”stenkakor” från förr. Tur jag fortfarande kan spela CD. Den nya tekniken får vi lära oss av våra teknikbarn. De flesta skulle fått lyster i ögonen av möjligheterna. Jag och Solveig blev mest trötta av all multimediainfo från den trevliga bilförsäljaren Rasmus Björk.

Rasmus

Vad bortkommen jag kände mig under jungfruresan hem i tät semestertrafik. Har jag verkligen haft körkort i 39 år? Kändes mer som 39 sekunder. Jag trodde nya bilar doftade godare. Som belgisk choklad. Eller tillverkar man inte choklad i Sydkorea?

Instruktionsboken är tjock som en tegelstensroman. Jag är inte helt säker på att den kommer att konkurrera ut de två romaner som vi just nu läser i. Vi får ta det pö om pö. Vi är inga bilfreaks. Bilar ska rulla och fungera. Då är plåtföremålen bra att ha. Annars är de inga investeringar på sikt. Istället sägs det att de tappar många dystra tusenlappar bara genom sträckan från bilhallen till det egna garaget. När jag tittade i backspegeln såg jag inte några sedlar fladdra iväg… Berodde säkert på att allt går med kort nuförtiden och plastleksakerna är kanske helt fladderfria.
När vi nådde hemmaplan började den blå saken att krångla. Ville absolut inte stå i garaget eller vid staketet. Den stretade emot och vägrade att uppföra sig. Precis som vi hämtat hem en baby på sjukhuset. Eller tänkte jag fel? Ska den ammas och … ?

DSC_39810129

DSC_39820128

Av en slump har vi aldrig haft samma färg två gånger. Även denna färg är ny. Inte den snyggaste om vi fått välja fritt. Men det ska jag inte tala högt om för att förstöra den nya sköra bekantskapen. Nu gäller det att vara snäll mot vår nya familjemedlem. Hur vet man om det är en han eller hon? I min värld är det i alla fall ingen höna. 😀
Vi går och klurar på vad vi ska ge den för smeknamn. Har du något bra förslag? Helst inget elakt. Det finns ingen ångervecka liksom.  😉

Närmaste tiden:
Vi ska ”åka blått” imorgon också. Pågatåg till en skånsk stad som jag alltid gillat. Jag ser fram emot att träffa en känd katt som inte gör reklam för en matkedja.
Måtte vi slippa tågförseningar och få en sittplats. Det fick vi inte när vi åkte hem från Emporia. Däremot fick jag fina kläder och härligt god kycklingfilé på vår favoritrestaurang. Efterrätten var inte sämre. 😀

”Sex mil hemifrån” lockar och pockar. Vi väntar in rätt väder och att de ska öppna för säsongen på ett ställe som vi aldrig varit på förr. Snart nollar jag mätaren och vi far iväg på sjätte resan i denna kategori som Solveig kom på förra året. Är det någon som vet var man drar försiktigt i sommarbromsen? Redan inne i andra sommarmånaden. Allt går för fort.

Jag hoppas att alla mina bloggvänner och bloggbesökare har det bra.

Annonser

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del nio

Utränd solbränd man

Solbränd, utbränd man som fått en guldmedalj runt halsen av sina två söta döttrar (står det i texten vid bilden i albumet).

Det hade varit den svartaste och mörkaste sommaren i mitt liv. Ändå hade jag inte varit sjukskriven en enda minut. Istället för att jobba sju dagar i veckan satt jag i vår stora trädgård på eftermiddagarna (om vädret tillät det) och försökte efter bästa förmåga att delta i mina döttrars liv. Det var en lycklig tid i deras värld. De älskade att fantisera, skapa äventyr bland klätterträden och lekte bra tillsammans. För att styra in mina tankar på neutral mark tänkte jag på det handskrivna ungdomsmanuset Sebastian & Lena som jag påbörjat bakom affärsdisken några veckor tidigare. Jag blockerade de dystra tankarna på cancern som börjat sprida sig på nytt i min älskade mammas späda kropp. Det här är inget sjukblogginlägg, men jag ville bara i korthet delge er hypotesen. Veckorna rullade på. Solveig som jobbat för mig under halva sitt sommarlov skulle börja jobba på skolan igen. Jag skulle bli lämnad ensam för första gången sedan väggsmällen.
”Lova att du inte sitter framför datorn!”
Orden var välmenande, fulla av kärlek och omtanke. Min status var så låg att jag inte tog mig igenom en längre tidningsartikel. Orkade bara lyssna på klassisk musik utan sång och tre andra CD av någon anledning. Ni kan få titlarna. Soundtracket från filmen ”French Kiss”, Mike Oldfields ”Voyager” och ”Harvest Moon” med Neil Young. Solveig visste att jag inte skulle lyda (det hade inte hon heller gjort). I efterhand anser jag att jag skulle fått en guldmedalj för min insats. Solveig tycker snarare att jag skulle fått ”smisk” för min olydnad. Fortfarande funderar jag på hur jag lyckades hitta ord, humor, värme och faktiskt fick ihop en skaplig textmassa med grundförutsättningarna. Två minuter, jag överdriver inte. Redan då kunde jag drabbas av ett yrselanfall. Hade väl ett kommit på besök brukade de snabbt avlösa varandra. Min taktik med att lura hjärnan psykiskt när kroppen var som ett vrak fysiskt kunde fått otäcka följder. Om det hade gått hade jag önskat att någon kunnat binda fast mig i den ergonomiska skrivbordsstolen så jag inte skadade mig vid ett fall. Jag har läst om många andra som gått in i väggen. Som legat på rygg och tittat rakt upp på samma takfläck under många dagar. Inget konstigt alls. Däremot kunde jag inte kopiera taktiken. Jag hade även ett liv som diabetiker att ta hänsyn till. 49 sprutor i veckan. En måltid behövde fixas ihop och intas efter sticket. Annars hade jag varit rätt död.
Under de första veckorna gav jag upp snabbt på kontorsrummet. Hamnade oftast liggande i en soffa som var lagom långt från mat och wc. Det kändes som om jag bodde i ett jättehus, 160 kvm på varje våning. För mig var det som ett maratonlopp när jag skulle flytta kroppen. Ändå, jag tog tag i ett halmstrå och vägrade tycka synd om mig själv. Trodde stenhårt att jag skulle bli bra om ett par dagar. Smällar hade jag åkt på nästan varje dag så jag var van vid det. Hela tiden dök det upp fantasitankar om vad Sebastian och Lena kunde hitta på för något tillsammans. I soffan kom jag på hur jag skulle göra.

Min nya taktik fungerade utmärkt. I takt med att det strömmade till uppslag, idéer och kommentarer läste jag in det på en kassettbandspelare. När jag fick lite krafter släpade jag mig upp, spolade tillbaka bandet och skrev ner det på ett Word-dokument. Det jag på detta udda sätt skapade var ett ungdomsmanus, skrivet i tredje person singularis och med arbetsnamnet ”Sebastian & Lena. Jag har givetvis kvar hela det färdiga manuset. Bara Prologen finns i åtta varianter. Här under har ni en av dem. Ni som har boken hemma kan se att detta ingår delvis i kapitel två i vuxenboken ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.  Hoppas ni inte tyckte detta var för mörkt att läsa. Jag kan trösta er med att hela situationen var betydligt mörkare än så. 😉

Prolog (från en skrivbordslåda)
Lena rörde lite på sig. Stönade i sömnen.
Sebastian flyttade blicken till den gula landstingsfilten. Fortsatte vidare till det blodfattiga ansiktet som var kusligt alabasterblekt. Slangen som gick från det bleka armvecket, med de tydligt blå ådrorna, till den läbbiga påsen på ställningen, gjorde honom nästan hypnotisk. Hans blick stirrade på den gula vätskan som droppade i samma hastighet genom slangen. Han satt en lång stund på den hårda obekväma stolen och räknade dropparna.Tankarna flaxade iväg åt olika håll.
Skulle hon kunna? Kunde en tjej dö som inte ens fyllt 13 år? Livet var fruktansvärt orättvist om något hemskt… om det åtminstone var jag som låg där, tänkte han osjälviskt.
Hans tankar avbröts när dörren öppnades efter en diskret knackning. En sjuksköterska kom in med en full medicinbricka. Han reste sig och gick fram till fönstret. Grått och dimmigt. Det var knappt man kunde skymta konturerna av kyrktornet i centrum. Klara dagar såg man båtarna på havet. Även så långt bort som mot Hovs Hallar på Bjärehalvön. Det kändes som himlen föll ner utanför fönstret.Tankarna fladdrade på nytt iväg. Undra´ vad de andra i klassen gjorde? Hade de gått i småskolan skulle de suttit och ritat teckningar till Lena. Förstod de att han skolkade? Anade de var han befann sig?
– Du Sebastian. Ska du inte vara i skolan?
Han svarade inte. Tog bara stelt sin bruna skinnjacka och lufsade ut ur sjukrummet. När han kom ut från sjukhuset tog han trapporna till Galgberget. Löven från bokarna bildade ett täcke av höstfärger. På toppen vid det gamla utsiktstornet tog han vänster. Gick en bit in på motionsslingan med blicken fäst vid marken. Satte sig ner på en kall bänk och slöt ögonen.Tiden kom smygande ikapp. Minnet lekte en stund tafatt. Hoppade likt ekorren från gren till gren. Klarnade sedan tvärt till. Blev med ens kristallklart. Han öppnade ögonlocken och allt föll över honom. Detta var bänken som han och Lena suttit på den magiska septemberkvällen. Förra lördagen. Var det verkligen i detta livet? En ljum behaglig värme spreds i bröstet när tankarna gled iväg mot hallonbåtarna…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen.

 

Hon har gjort det igen…

”Idag måste vara en av höstens bästa dagar. Stockholm var fantastiskt fint att vakna upp till efter en natt med väldigt lite sömn. Nu finns skivan där ute och inte bara här inne. På ett sätt är jag skräckslagen men samtidigt lättad och glad att äntligen få visa er vad jag åstadkommit” Detta skrev Melissa Horn på sin hemsida idag.

Åsa Carlsson på Ystad Allehanda var hård och gav bara två vakthorn av fem till fjärde skivan ”Om du vill vara med mig” fast hon började med FÖRST: Melissa Horn har en skönt närvarande röst, en egenhet och närhet. Och arrangemangen bakom den rösten är bättre än någonsin osv. Sedan kom MEN: i Tony Irwing-stil.
Lars Landström på Allehanda.se är snällare och ger fyra stjärnor och menar att Melissa fortsätter att övertyga efter varje album trots att texterna och även låtarna påminner så mycket om varandra.

Hos mig har Melissa haft en egen plats i mitt vemodshjärta sedan jag hörde ”Lät du henne komma närmre” för fyra år sedan. Jag minns hur jag och Solveig åkte i riktigt dåligt väglag flera sena fredagar i rad under en kall vinter och hämtade hem våra två älsklingar. Vi lät skivan sitta kvar i CD-spelaren i bilen. Det är tio låtar på den och de varade precis lagom för att ta oss fram och tillbaka till Laholm. Därefter köpte jag debutskivan och längtade till den tredje som kom förra hösten. Jag har aldrig haft problem med att gräva i sorgliga melodier, varken om jag befunnit mig i någon mörk källare eller inte. Tvärtom. Precis som med dikter har de nakna, intima melodislingorna och texterna lättare för att fånga mig. Jag har alltid föredragit äkthet. Där tog jag i lite för mycket. När jag var längst ner i min utbrändhet lyssnade jag bara på klassisk musik utan sång. Måste man alltid hålla sig till sanningen. 😉
Att lyssna igenom nio låtar med Melissa och direkt ha åsikter är en alltför svår uppgift. Det handlar inte om att vaska fram en hitlåt, dagslända. Vissa saker ska växa sakta fram. Det är då rötterna får fäste och upplevelsen får ett eget liv som kan bestå under en lång tid.
Ps. Du behöver inte vara skräckslagen Melissa. I Ystad finns det en som sträcker upp en glad tumme och väntar på en konsert på Ystad Teater. Ds

En dag för tidigt

En dag för

Idag för exakt två år sedan:
När vi skulle byta kust, flytta från västkusten till Ystad 2011, valde vi att anlita ett flyttbolag istället för att bråka med våra ryggar. Jag grävde på nätet. Fick fram ett antal firmor som verkade vara seriösa. Bad dem om kostnadsuppgifter. Fastnade till slut för en flyttfirma som hållit på sedan 1958. Bara namnet lät tryggt. Fredrik Åkare. För att det inte skulle bli fel följde jag upp med att dubbelkolla. (Inte så att jag ringde någon Cecilia Lind eller försökte hitta en anhörig till Cornelis Wreeswijk). Därför hade jag två mejl med pris och datum tryggt insatta i en pärm.

Dagen innan flyttbilen skulle komma var vi klara med det mesta. Det kändes skönt att ha full koll på läget. Solveig skulle ta bilen till sista arbetsdagen. Jag själv stod där som en trånande hemmapappa. Gav henne en avskedskram och passade på att byta munbaciller. Fick till en långtradare med släp som smakade mer. Till saken hör att vi bor på en återvändsgata. Väldigt få bilar har skäl att köra in på gatan. Jag hörde ljudet av ett tungt fordon bakom ryggen. På en nanosekund bytte ordet långtradare skepnad.
”Vad är det för bil?” hördes det från två klipska tungor.
Trots att jag inte hade glasögonen på mig gick det utmärkt att läsa texten på bilen. Fredrik Åkare. Ut hoppade två raska killar. En låg kvar i bilen och sov. Trion hade åkt en bra bit på motorvägen.
”Ni är tidiga”, sa jag.
Killen såg ut att ta mina ord som något surt för att klockan var kvart över sju på morgonen. En kvart försent i hans värld. En småsak. Han tyckte säkert att jag var en petig snubbe. Jag sög på nästa replik för att få till rätt sarkasm utan att darra på rösten.
”En dag för tidiga. Ni ska vara här imorgon.”
”Nä”, sa han och visade på sin handdator dagens datum.
Som tur var hade jag papperna tillgängliga i en väska som skulle följa med i vår personbil nästa dag. Därmed kunde jag överbevisa honom.
”Du kan sova vidare!”, ropade han mot bilen. ”Vi ska vara här imorgon.”
”Välkomna åter.”
Eftersom han ändå var på plats i god tid bjöd jag in chefen för att kolla in läget. Frågade om allt skulle få plats i deras största lastbil. Den utländska mannen såg väldigt tvekande ut. Nästa dag blev dramatisk. Det hände så mycket så det är värt minst ett eget kåseri. Jag har svårt att smälta att någon i flyttskaran stal flera CD från min samling, enbart med artister på M. Orsaken är att alla skivor låg i alfabetisk ordning. Det handlade minsann inte om musiksmak utan bara snabba, smutsiga fingrar som grävde sig rakt ner i den låda som var närmast. 😦

Önskar er en fin söndag.  Vi blev väckta i natt av ett knallande som låg rakt över oss ett tag.

Ps. Detta kåseri la jag in på Facebook i maj förra året. Innan jag hade någon blogg. Då i en förkortad version som ändå säkert kändes som låååång av läsarna. 😀

 

 

Jag blir yr

I tio dagar har jag gått omkring och varit lite nostalgiskt småkär sedan skivan dök upp i postlådan. I lagom tid till den efterlängtade sommarturnén släppte Gyllene Tider en skiva med tolv nya låtar förra månaden. De gyllene tiderna glider iväg och det är ”Dags att tänka på refrängen”.  Ett passande albumnamn, men jag tror inte att det handlar om ett definitivt avsked. Den här gången tycker jag ingen låt sticker ut ur dussinet. Det är jämnt skägg. Det kan vara både en för och nackdel. Ingen ”Tuffa tider för en drömmare” som golvar mig direkt. Sedan är det något som säger mig att Halmstadgruppen även kommer att sjunga någon av sina gamla hits. 😉 Rätta mig om jag har fel. Därför var det svårt för mig att välja ut ett smakprov på morgonen. ”Jag blir yr” i presens fick det bli.

Förtjust i vårt grannlands språk och musik

Jag är förtjust i danska ord. Ofta tycker jag att de beskriver ting och sammanhang bättre än den mer stela svenskan. Dessutom är det trevligt med omväxling. Här bjuder jag på några danska ord och den svenska motsvarigheten.

brusebad – dusch
rensning – kemtvätt
lomme – ficka
dagligstue – vardagsrum
lukket – stängt
komfur – spis
Min lille skat – min lilla älskling

bland blir det svårare att hänga med:
efterår – höst
frokost – lunch
rundstykker – småfranska
hader – hatar
dyr – djur
tilfaeldig – slumpartad

Andra gånger mer åt det grekiska hållet:
blommer – plommon (trevligt i en vas?)
Jeg vil gerne have regningen – Notan tack (längtar efter regn?)
atten – arton (enkel svordom?)
tyve – tjugo
halvfjerds – sjuttio (något mellan å och fjord?)
firs – åttio (luft bakifrån?)
halvfems – nittio

Jag är även förtjust i dansk musik. Många av mina kvinnliga favoritsångerskor är danskor. Lis Sörensen, Anne Linnet, Anne Dorte Michelsen, Sanne Salomonsen, Sös Fenger, Malene Mortensen, Hanne Boel och inte minst min Facebookvän Malene Langborg, vars CD SommerhusSange jag gillar skarpt.

Stort GRATTIS till Ezter Nilsson!

Vad roligt att det var så många som tyckte till på olika sätt. Kul att ni bjöd på egna härliga minnen. Om ni tyckte det var svårt att välja en av tio ska ni veta att det var jättesvårt för mig att välja ut bara tio tävlingsbidrag. Så man vet aldrig…

Både jag och Solveig hade en annan favorit som hamnade på fjärde plats när Ni hade röstat klart. Bild 9 när Jennifer står och sover mot fotpallen. Ena strumpan är av. Katten ligger på golvet.
Nu ska ni få storyn i korthet innan sömnen: Popmusik från en CD ljöd på rätt hög volym. Jennifer och katten dansade varv efter varv runt pallen. Jennifer sjöng glatt med i låtarna. Ibland sa Solveig till henne att byta håll så att ”de” inte blev för yra. Vi räknade inte varven men de var åtskilliga. Själva höll vi på med något annat i det stora vardagsrummet som vi hade på den tiden. Plötsligt ser vi synen som ni ser på kortet. Jag smyger iväg för att hämta kameran och håller tummarna för att inget ska vara förändrat när jag kommer tillbaka. Var rädd för att katten skulle vakna och… 😉

Jag måste passa på att lägga in en annan bild, som ni som åkt iväg och bott på hotell och liknande med era små barn kanske känner igen.
Var ska mamma och pappa sova? Vem ska sova i den sämre extrasängen? Hur kan så små ljuvliga dagvarelser ta så mycket plats på natten? Det är tur att jag inte förde statistik på hur många smällar jag fick genom nätterna på hemmaplan och bortaplan, som kunde påverkat framtida veckopeng. Varför ska ALLA mjukisdjur med på resor? Ja, ja. Jag vet. De kan inte vara helt ensamma kvar hemma. Vad dum jag var som inte förstod det.  😀

Ha en trevlig måndag. På fredag är det vår enligt almanackan. Mars, april och maj.

Var ska mamma och pappa sova

Den svampätande hunden

Humor är ett vitt begrepp. Det finns så många olika sorters humor. En person kan skratta så hon blir tårögd medan hennes gubbe skakar på huvudet åt henne och tycker att det var det fjantigaste han hört och sett på TV på länge.

Solveig har svårt för John Cleese i rollfiguren Basil Fawlty i ”Pang i Bygget” men hon gladdes när hon hörde mig gapskratta åt avsnitten efter det att jag fått diagnosen utbränd. Jag vet inte hur många gånger jag sett de tolv avsnitten. Tyvärr har jag dem bara på VHS men måste snart köpa DVD filmerna för att få min dos igen. Vår kombinerade DVD/VHS-spelare som vi behållit som komplement gick nämligen sönder för ett tag sedan.

Det är samma sak med historier och vitsar. Smaken är delad. På gott anser jag. Denna historia tilltalar mig. Hur är det för dig som läsare? Jag har hört den förr men läste den på nytt för ett tag sedan i en Karin Brunk-Holmqvist bok.

Ett par skulle ha gäster och de diskuterade vad de skulle bjuda på. Hustrun föreslog stek med svampsås. De hade gott om svamp som de själva plockat. Mannen menade att de inte var så vana svampplockare och var orolig för att gästerna skulle bli dåliga av svampen.
”Vi kan testa på hunden först. Överlever den kan det inte vara någon fara”, sa hustrun. 
Hunden fick av svampen och verkade hur pigg som helst så de bestämde sig för att tillaga såsen med sin egen svamp. När gästerna ätit huvudrätten kom hembiträdet in och viskade till värden:
”Hunden är död.”
Nu blev det bråttom. På gränsen till kaos. Alla fick snabbt åka till sjukhuset och bli magpumpade. När värdparet sent om sidor kom hem igen flög hembiträdet på dem.
”Han har varit här.”
”Vem?”, frågade mannen både matt och trött.
”Han som körde ihjäl hunden.”

Denna tisdag ska jag skriva klart ett hundratal julkort. Inser att jag är sent ute. Eller inte. Dessa kort kommer att hamna överst i postlådan och sedan överst i julkortscontainern och därmed resa iväg först i lyxig förstaklass. 🙂
Jag har lagt fram en bunt julskivor som ska få mig i rätt stämning. En klunk av glöggen hjälper också till skapa gemyt. Synd att det börjar bli mer grönt än vitt utanför mitt fönster. Jag som hade beställt en vit jul. Det måste ha blivit fel någonstans. 🙂

”Jag såg mamma kyssa tomten jag”, sjunger Troll från den röda CD:n  från Absolute Christmas.  På fredag kommer kåseriet ”Den dumma tomten”. Jag ska bara ”Trolla” lite med bokstäverna först. Musikminnet på torsdag är hämtat från en kultfilm.