Åren rinner iväg

Vår äldsta dotter står för dagens blogginläggsinsats. Fortfarande tycker Jennifer det är skoj att då och då spela in covers på YouTube.

Om tre veckor tar Jennifer på sig en vit studentmössa med sitt namn på. Då ska vi ta emot henne med en skylt när hon springer nerför skoltrappan. Hoppas det är fint väder den fredagen.

hSex dagar

Sex dagar gammal. ”Vem är den håriga apan?”
Din stackare, du visste inte vad som väntade dig. 🙂
Om nio månader är din tonårstid över. Vart tar tiden vägen? Min hjärna har svårt för att hänga med i svängarna. Det känns som nyss, då jag ensam fick ta hand om krypet, som hade så bråttom ut från mammas mage att det planerade kejsarsnittet fick flyttas fram 17 dagar. Medan Solveigs sju hudlager syddes ihop fick jag njuta av ”champagne”, goda smörgåsar och försöka förmå knytet att säga ”pappa”. Med det sistnämnda gick det sådär.

Imorgon ska vi åka på familjeutflykt och trängas med andra på Österlen. På måndag lägger jag in ”Månadens kåseri” med ett fingerat dotternamn. ❤
Hoppas att du får en trevlig helg. Jag önskar dig också en fin avslutning på den sista vårveckan.

Annonser

Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse 

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.