Lilla isberget

Återanvändning

Det händer att jag glömmer … 😉
När jag kom hem en sommardag berättade Lizette att hon höll på att smälta min Coca cola zero på balkongen.
”Smälta? Vadå min? Står det mitt namn på den? Möjligtvis kunde den varit Robban Brobergs.”
Lizette lät sig inte distraheras.
”Burken som du antagligen la in i frysen igår kväll”, svarade hon med en syrlig mammaröst.
Jag krävde inte att eventuella fingeravtrycken skulle kontrolleras. (Visste att jag inte brukar ha vantar på mig inomhus) Burken hade spruckit och Lizette hade kunnat lyfta ut allt i ett stycke. Hon sa att drycken smakade som vanligt. Drack den med sugrör. Extra isbitar behövde hon knappast lägga i. 🙂 Snacka om återanvändning.

Detta fick mig att tänka på när jag och min klasskompis Pelle skulle ut till nattklubben Natti Natti i Tylösand en sommarkväll. Jag beställde en taxi och min härliga kompis tog under tiden ett eget initiativ i köket. Tydligen ville han att den sista ölen skulle vara iskall. Därför la han in flaskan i frysen. För ovanlighetens fanns det en ledig taxi i närheten och vi fattiga studenter kutade ut till parkeringen. När vi flera timmar senare trötta kom tillbaka till min lägenhet möttes vi i köket av glassplitter, klibbigt golv och en vidöppen frysdörr. Det blev Pelle som fick fixa det på egen hand, för jag sa Natti Natti. 😉 efter jag gentilt plockat fram skyffel, hink och trasor till honom.
Kul minne efteråt – men vid upptäckten blev jag faktiskt lite putt och tyckte det var slarvigt. Varför kom jag just nu att tänka på ordspråket ”Man ska inte kasta glas när man själv sitter … 😉
Har du också gjort en liknande tabbe?

DSC_37300136

Ps. Denna månbild fick aldrig vara med ”sist”.

Annonser

Två män och en hund

Ibland kan situationer bli pinsamma. Helst om de händer för ofta och vid samma tidpunkt.
Vi flyttade till Ystad förra sommaren. Det blev en vana att äta kvällsmiddag vid halv sextiden den sommaren. Till saken hör att vi direkt såg att det var populärt att gå med sina hundar utanför vårt köksfönster. Ofta under dagarna passerade olika raser i varierande storlek förbi på gatan. Vi fick var och en våra favoriter. Just vid halvsex dök det nästan varje eftermiddag upp en Golden Retriever med sin husse som var i sextioårsåldern. Husse var otroligt brun i ansiktet och hade anletsdrag som gjorde att det såg ut som han log varje gång han passerade våra två köksfönster. Eller så inbillade vi oss det. Varje gång vi såg honom tittade vi upp på köksklockan.
”Aha.” Klockan är redan halvsex. Punktlig som vanligt.”
Efter ett tag började framför allt våra tjejer att tycka det var genant. De försökte göra sig så små som möjligt. Sjönk ner på stolarna.  Efter ytterligare några veckor gick det ännu längre.
”Vad pinsamt. Kan vi inte dra ner persiennerna?”
”Jag vägrar att sitta här. Jag sätter mig vid köksön.”
Ibland blev jag lämnad ensam vid bordet eftersom Solveig inte brukar äta lagad mat på kvällen.
Veckor blev till månader. Plötsligt hade vi bott här i femton månader. Mattiderna på kvällarna är numera mer flexibla. Men fortfarande händer samma sak. Man ser en skugga. Tittar ut. Ser en fin Golden Retriever. Ett långt koppel. En brunbränd husse som tycks le. Automatiskt går min blick till klockan som visar tider runt halvsex med några få minuters marginal.
Förra veckan satt jag ensam vid köksbordet. Åt och kämpade samtidigt med de två sista knepigheterna på ett av Hemmets Veckotidnings kryss. Lämnade spår efter sig. Lätt för en lokförarson. Rallare såklart. En skugga dök upp utanför. Jag sneglade i smyg. Där var hunden och husse fem meter bakom med det utdragbara kopplet. Leendet på plats. Direkt var min blick tillbaks vid sista klurigheten, fäst på de sex tomma rutorna. Har vissa för ögonen. Brillor om jag stavar som en kråka. Vänta. Linser går in. Jag blev så nöjd att jag unnade mig ett belåtet rap efter kolsyran och tittade ut genom köksfönstret. Då ser jag mannen igen. Utan något koppel framför sig. Mitt leende fastnade halvvägs. Vad in i sjutton. Hade jag drömt om hunden? Visst såg jag först hunden och sedan gubben för mindre än en halv minut sedan. Eller var det igår? Nu har jag blivit knäpp på riktigt. Jag reste mig tvärt så både pennan och suddgummit åkte i golvet. Kvickt tog jag mig ut genom köket mot vardagsrummet. Gick ut på balkongen och ställde mig farligt nära räcket för att mitt tålamod inte ville vänta en sekund extra. Bakom häcken vid den branta backen kom onekligen hunden. Efter en stund när kopplet kom till öglan satt det i husses hand. Allt på rätt plats men… mannen kunde inte ens om han sprungit ifatt en lös hund hunnit till den platsen. Om han nu inte var Ursain Bolts farfar. Han var brun men inte färgad. Omöjligt från Jamaica. Fast ekipaget fortsatte nerför backen frös jag den inre bilden för att ha något att hålla mig fast vid. Det vill säga den vanliga sanningen som jag sett ett hundratal gånger på dessa femton månader. En Golden Retriever och en brunbränd leende husse som nu försvann bakom dungen.
Det var då som det hände. Jag såg mannen komma igen. Samma sorts kläder och samma sorts gångstil. Bakom grannens häck. Ingen hund. Jag hade två saker att välja på. Ringa och invänta personal med vita rockar. Istället kom ett skrattanfall som gav mig kramp i magen. Det ville aldrig ta slut. Halvvikande tog jag mig in i bostaden. Ingen av mina tre damer förstod något av mitt osammanhängande svammel. De hörde något om en hund och dubbla män och att jag aldrig skulle dricka en Coca Cola light mer.
”Ma…mannen med Golden Retrievern är tvilling.”
”Och vad är det som är så jätteroligt med det?”
”Ni fattar inget. De hade samma kläder men bara en hund.”
”Så synd om den ena då. Hur fick de plats i samma kläder pappa?”
Jag ruskade på huvudet och försvann till ett damfritt rum.

Två dagar senare hände det. Det kom en Golden Retriever och två exakt likadana män med likadana kläder.
”Titta pappa” Ser du?”
”Jäpp. Där går mina kompisar. I samma kläder. Annars är allt bra? Kan ni den här. Katt som håller tyst?”
”Lätt pappa”, svarade lillasyster.
Det var tyst för länge. Jag kunde inte hålla mig.
”Fram med det då?”
”Nä. Jag TIGER.”