Bild J


Jag minns att Lizette somnade bakom Solveig, när hennes mamma ledde cykeln uppför en sandkulle på ön Ven. Det finns ett foto på den scenen men sovandet syns inte så bra på den bilden.
Just här missade Lizette en spännande lekplats. Istället fick hon sova på en filt medan storasyster roade sig. Kanske passade jag på också.  😉

Tävlingsregler & fast text:
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.

Ska det vara en smörgås?

Solveig satt kvar i bilen och läste i en tidning. Det brukar inte ta så lång tid att lämna blodprov för vanliga människor. Jag hade dessutom en förbeställd provtagningstid. Det står visserligen på en skylt att man ska sitta i femton minuter innan proven tas för att resultaten ska bli rättvisa. Vet inte det. Jag blir bara mer stressad av att vänta. Om sanningen ska fram tycker jag inte om att ta prover i armvecket. Om hela sanningen ska fram tycker jag väldigt illa om hela proceduren. Enda skälet till att jag kommer på besök på just den här vårdcentralen är att här jobbar en mörkhårig äldre kvinna som är suverän på att göra plågan så kort som möjligt. Hos henne känner jag mig trygg. Allt går smidigt och jag är snabbt ute i friska luften igen.

Idag jobbade inte Kerstin. En trevlig kvinna i min egen ålder kallade in mig. Som vanligt berättade jag att jag är en liggande patient. Vant plockade jag om med kudde och skydd innan jag la mig ner. Vi pratade på om vädret. Samtalet flöt på men det är det andra som får mig att vitna. Det som inte flyter på så bra för vissa. När stickerskan blir tyst. Börjar leta och till slut gräver runt i min arm. Själv tittar jag alltid under tiden på en plansch med en kraftig man i rött hår och stort skägg som blir tröstad av en liten söt flicka. Så kommer första svordomen och en sliten mening.
”Brukar dina kärl rulla ihop sig till nystan?”
Finns det inte röda och gula kort för fel frågor vid fel tillfällen? tänker jag medan jag blir mattare och mattare.
”Jag får hämta en kraftigare nål.”
Jag får en blixtrande tanke om att fly, men en yngre trevlig man med cykelhjälm på huvudet kommer in i rummet. Jag gissar på att det är en nyfiken vaktmästare som delar ut internposten. Kvinnan delar med sig av informationen till honom.
”Vad vit du är i ansiktet? Ska du ha något att dricka?” säger denna färgstarka Patrik.
Jag ler och säger att det är bra. Är rädd för att han ska föreslå mjölk som skulle kunna göra min hy ännu vitare. 🙂
Måste berömma denna energiska kvinna. Det är tåga i henne. Hon ger inte upp. Förra gången när Kerstin inte jobbade fick jag en kollega till henne som hade samma problem. Först pratade vi trevligt. Sedan blev hon tyst. Bytte stickställe. Gav sig på tabusamtalsämnet röda nystan. Efter evigheter, när jag redan var halvdöd skramlade det till. När jag frångick min vana att titta på planschen, för att se efter om den trevliga kvinnan svimmat först av oss, ser jag en äldre tystlåten kvinna sitta på pallen. Först ser jag det komiska. Kan hon av motgången ha åldrats så fort? Jag har läst om människor som blivit gråhåriga och till och med vita i håret på bara en endaste natt. Även min vilda fantasi får ge sig när jag inser att det har skett ett diskret byte bakom min rygg.
Jag väcks ur min dagdröm.
”Så där. Då är alla rör fyllda. Det gick till slut. Här har du lite vatten. Vill du ha en smörgås? Vi ska fika nu.”
Visst var det frestande. För min inre syn såg jag hur jag höll hov för alla söta sköterskor i fikarummet. Tog för mig av det som bjöds. Under tiden satt Solveig i bilen och undrade var i hela världen jag tagit vägen. På min näthinna gick hon in och letade efter mig i väntrummet. Hon hörde mitt skratt från den halvöppna dörren där det doftade nybryggt kaffe. Varför utmana ödet? För tjugotvå år sedan drog jag vinstlotten. Ja, det skulle vara Kerstin då. Solveig brukar skoja om det. Att jag borde vara gift med en sjuksköterska.

I en kvart höll de mig kvar på britsen, trots att jag hävdade som Mowgli i Djungelboken att jag mådde bra. På vägen ut såg jag fotografier på personalen. Vaktmästaren som presenterat sig som Patrik var visst läkare…

Tour de Sea

Enligt ett sportrykte finns det några små cykeltävlingar som heter Tour de France och Giro d´Italia. Hur kul kan de vara egentligen? Jag råkade se ett inslag på dumburken. Såg hur de cyklade så tätt intill varandra så man kan kunde tro att allihop är rädda för att köra vilse. Tydligen visste de inte riktigt vart de skulle heller. Cyklade mest upp och ner för kullarna i Alperna som vilsna själar. Verkade vara hemskt förtjusta i just en gul tröja som de jagade efter att få bära. Ett mysterium bara det. Om det är något jag inte vill ha när jag cyklar är det just en gul tröja. Aldrig glömmer jag gamla misstag med gula tröjor och ett par gula badbyxor som jag hade som barn. Vid varje tillfälle på sommaren träffade jag på svarta djur som var på släktträff i luften. Snart såg mina kläder mer svarta ut än gula. En del djur letade sig in på pinsamma ställen eller stirrade mig rakt in i nålsögat. Då gällde det att vara kall. Vänta ut dem. Inte blinka först. Visa att man var blödig. Fast om man började gråta vann man ändå på ett vis när de sköljdes ut.

Jag och Solveig cyklar istället Tour d´Sea. Vi avverkar en ny etapp precis när vi känner för det. Behöver inte ta hänsyn till tidtabeller, reklampauser eller teamtjafs. Går istället efter dagsform och rådande väderförhållanden. Vi sätter cyklarna på bilens cykelhållare och far iväg. Inledningsetapperna är avklarade. Vädret har varit perfekt. Nästan ingen vind och en värmande sol. Utsikten magnifik. Ett glittrande hav med guppande små båtar som samspelar med Bornholmsfärjan. Det enda problemet har varit att hålla andan. Vet inte om det kan räknas som ett rekord om man klarar en kvart. Tiden för att ta sig förbi reningsverket och den sura tången. Okej! Jag erkänner. Jag fuskade ett par gånger. Önskade samtidigt att jag inte hade något luktsinne.

Dessutom är det skönt att slippa se rumpan på hjälpryttare och riskera att bli stoppade av dopingpolisen. För det är väl inte så illa… måste läsa på fusklappen… njet. Zoegas kaffe står inte med på den numera omfattningsrika dopinglistan. Skulle i så fall ha stått efter både Löfbergs lila och extra starka Läkerol. Österogen? Vänta lite. Nää! Det är fel lista. Vad gör min personliga inköpslista i cykelkorgen?

En sak har vi gemensam med alpklättrarna. Vi använder cykelhjälm. Man ska vara rädd om det lilla man har. Sist jag räknade hade jag niohundratrettioen hjärnceller kvar. Nu kan det hända att ett dussin är på semester och några andra fick nog när jag skulle lösa ett problem i ett korsord för någon timme sedan.

Helt ensamma är vi aldrig på turerna. Trots att vi provat varianten med att starta en etapp redan vid åttasnåret. När vi kommit till en lämplig parkering med havsutsikt och en blå plasttoalett har vi till och med fått problem med att hitta en ledig bilparkeringsplats. Överallt finns utlandsskyltade husbilar. Sverige är ett Paradis. Det har spridit sig värre än det osanna skvallret om att Jonas Gardell har blivit kär i Eiffeltornet. Ingenstans längre ner i Europa kan man bo gratis på samma gästvänliga sätt. Artiga är de också. Hejar på olika språk. Syftar nu på ägarna och passagerarna. Inte husbilarna. Det är bara i filmer som ”Bilar” som de pratar med varandra.

Lite trött blir jag antagligen av cyklandet. Både nu när jag sitter här med en öm bakdel och svamlar och även när vi i morse kommit tillbaka till bilen och hejat på alla nya vänner som just vaknat i sina husbilar och förberedde sina frukostar. Överallt doftade det olika exotiska dofter som fick mig att lite dumt treva i byxfickan efter mitt pass. Var jag verkligen kvar i Sverige ett par mil väster om Ystad? Drömde jag dagdrömmar? Med en tom blick tittade jag ner i den vita sanden, som om jag letade efter ett par kvarglömda svenska ord.
Samtidigt är det helsant. På ett vis. Att jag ÄR ute och cyklar. Då och nu.
Som vanligt 🙂