Inte många vakna. Bara vi och några morgonpigga fåglar i träden. Med några få pedaltag rullar jag och Solveig ner till centrum utför slingrande nerförsbackar. Det behövs inga ord. Det skulle nästan förta den magiska stämningen. Alla sinnena tar in intryck. Hörseln som lyssnar på suset i träden. Dofterna i Norra Promenaden från alla blommor och växter som slåss om uppmärksamheten. Smaken från det nybryggda starka kaffet som ryker när vi häller upp det från termosen. Känseln från de mjuka läpparna som alltid smakar hemma. Synen från all prakt som är gratis och som vi allt för lätt tar för givet eller som den stressade nutidmänniskan inte ser för alla måsten som växer upp som ogräs. Äntligen skiner solen behagligt och värmer huden på det rätta sättet. Den gula lampan hälsar oss godmorgon. Man önskar att man kunde stanna tiden. Så här vill jag alltid att det ska vara. Morgon efter morgon. Sova kan jag göra när jag blir gammal.
Alla blommor utanför de gamla välbevarade husen på de smala gatorna skänker njutning. Vi tar en paus vid Rosengården utanför Klostret. Genom en öppen port hörs gregoriansk musik. Kameran åker fram för att ge oss balsam när det är som mörkast i höstrusket. Allt känns så stort. Samtidigt kan jag känna mig liten i allt. En bricka i livets spel. Tacksam för att jag få vara med i pusslet. Ödmjuk för att det inte är självklart.
Vi cyklar runt som två turister i de mysiga kvarteren runt centrum. Endast några varutransporter stör framkomligheten. Pumpade med endorfiner fixar vi de tuffa uppförsbackarna till vår egen täppa. Redo för en ny dag. Hemma sover en ”gammal” trött tonåring. Men det är en helt annan historia. Tids nog blir även en tonåring morgonpigg och har lust att fånga dagen. Kanske inte mata änder med brödsmulor i dammen (som de älskade när de var små). Annars går livet i repris. Ofta ser jag äldre människor med en påse gammalt bröd. En skrynklig hand som strör ut smulorna och delar med sig av överskottet. Varje tid har sin charm…
Bloggäventyr med Bosse Lidén 