Saknad & älskad

dsc_00100012

Jag fick en oväntad kelkompis när jag kom hem från en eftermiddagspromenad i veckan.Tyvärr hade jag med mobilen så det blev bara några suddiga bilder.
Först trodde jag katten fått fnatt när jag på avstånd såg att den verkade hoppa av glädje rakt mot mig. Snart kommer den att vika av mot dungen, tänkte jag och passerade stammen på ett träd som skymde sikten en kort stund. Så var det inte. Istället törstade den efter bekräftelse och ville till slut upp och slicka mig i ansiktet. Vilken mjuk tjock päls den hade.
Bakom min rygg dök det upp något mer intressant för katten och jag blev lämnad för en stund.

dsc_00080014

Det var skoj att se den ystra stora hundvalpen och trist att jag inte hade systemkameran och fick till den perfekta bilden när den låg helt på rygg och spelade död.

dsc_00090013

Under promenaden gick jag förbi en plats där jag tidigare sett ett gosedjur ligga i stentrappan. Nu hade någon snäll människa hängt upp det i en häck och hoppades såklart att den unga ägaren snart skulle sammanstråla med sin älskade vän. Låt det bli en sanndröm. ❤

dsc_00110011

Under resten av promenaden gick jag och tänkte på vad som stod under en lucka på Gunnels blogg för några dagar sedan. Hon hade även lagt in en vacker bild. Det sistnämnda såg jag inte förrän jag letade rätt lucka och blogginlägg. Sant. 🙂

http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2016/12/lucka-4.html

December är en månad då jag tänker extra på människor som jag mött på min livsstig. Jag tycker om att stillsamt göra sådana vandringar då och då. Stämma av livet.
Både mina fötter och tankar vandrade tyst inom det gemensamma ämnet AVTRYCK.
Är det så för dig läsare också?
Egentligen är det inte så underligt när det gäller det första. Givetvis minns vi starkast de som vi älskade/gillade mest. Konstigt vore annars. Men på både gott och ont minns jag även väl de personer som jag tyckt minst om. De flesta av alla de andra hundratusentals individer som jag stött på i olika sammanhang har mer en tendens att flyta ihop till en osynlig massa. Synd. För jag är säker på att det fanns många guldkorn som aldrig kom till tals. Som behövde en längre startsträcka för att öppna upp en bit. Hoppas de hittade sitt bollplank. Annars var jag duktig på att få ”främlingar”/personer att öppna sin dörr för mig. Ganska ofta tog jag mig tid att lyssna när andra rusade vidare i livet. Kompisar brukade reta mig för det och de hade rätt på ett vis. Det var en svår balansgång. För mig var det inte samma sak, att vara en bra medmänniska som att ex. inleda ett förhållande. Två helt skilda saker i min värld. Där sårade jag hjärtan. Men jag har inget dåligt samvete. Jag var inte ett sådant halmstrå. Vid vissa tillfällen hände det att jag blev ”Kall som is”, som Gemini sjöng i melodifestivalen.

Vilken fördel jag har som har skrivit dagbok under många år. Dessutom hade/har jag alltid med en liten nätt anteckningsbok vid längre resor.
Under några dagar sista tiden har jag suttit och myst inomhus. December bjuder upp till det. Det har varit uppskattade soliga dagar på slutet. Då har jag gått ut och hälsat på solen. Sedan har jag unnat mig att kura skymning. Suttit och sett ut mot den vackra mörknande himlen. Låtit tankarna fladdra innan jag tänt mysbelysning och levande ljus. Av en slump när jag letade efter något annat, ramlade jag över anteckningar från tre längre utlandsresor. Hur kunde vi hinna med att träffa på så många olika människor och göra så mycket bus & hyss? Vad lämnade jag själv för avtryck? Jag läste att det fanns fler Nils Poppe inslag från andra tillfällen och år. Hoppas de personer jag minns mest lever bra liv som de är nöjda med. Jag skulle inte bli ledsen om några av dem kom ihåg en Bobo eller Sebastian. Inte alls.  🙂

dsc_00070015

Vid en hand i handpromenad i söndags mot fiket Chill, med henne som ”stal” mitt hjärta, passerade vi Klostret.
Jag var tvungen att se efter om det även denna december blivit en tredje blomning på det japanska körsbärsträdet.
Det hade det. Långt ifrån lika mycket som förra året.
Vackert, läckert och märkligt.
Några dystra tankar gled iväg till ämnet klimatförändringar. Jag stängde in de sistnämnda tankarna och njöt istället av stunden. Jag kan inte ta ansvar för andras felbeslut uti i stora världen. Det kostar för mycket energi. Vill inte hamna på lysande rött igen.

dsc_00060016

Fotnot:
Bara en symbol till eventuella kommentarer. Jag blir mer och mer involverad i olika skrivplaner och måste passa på att smida medan järnet är varmt. I nästa vecka ska jag stänga in tankarna så gott det går och istället njuta av min älskade familj under några veckor. Vi ser extra mycket fram emot denna jul och vi hoppas får vara friska.
Var rädd om dig med. Tack för besöket.

 

 

Annonser

Allt har sitt pris

0010002_1

”Shall we make a film about mamma?” frågade Isabella Rossellini regissören Stig Björkman när de träffades på en middag i Berlin under filmfestivalen 2011.

”Ibland har man tur och Jag är Ingrid tillkom genom en mycket lycklig slump”, säger Stig till oss tittare i presentationen.

Ingrid Bergman hade fått maxpoäng om hon deltagit i min finallekuppgift här på bloggen förra månaden. 🙂  En riktig ekorre. Trots flyttningar till Amerika, Italien, Paris och London försvann inte det hon sparat på genom hela livet. Massor av skolböcker, uppsatsböcker. Dagböcker som hon började skriva som tioåring. Ur dessa läser Alicia Wikander. Jag har tyvärr lite svårt att höra alla orden vid några tillfällen.

Ingrids pappa var fotograf. Själv lärde hon sig tidigt att filma på 8mm – eller 16 mm-kameror. Alla dess filmer var en guldgruva för Stig att gräva ur och som vi tittare fick ta del av. Som att komma bakom kulisserna. Få äran att besöka privatpersonen Ingrid. Stundtals blir jag ledsen. Därför mitt val av rubrik till detta blogginlägg. Det finns ett sorgligt mönster som jag känner igen. Samtidigt ”två” ytterligheter.

Det var mycket intressant att se denna dokumentär som fick tio minuters stående ovationer vid urpremiären i Cannes under festivalen 2015.  😀

Några citat från dagböcker/barn/Ingrid:
”Jag var den blygaste varelsen på jorden, men jag hade ett lejon inom mig som inte ville hålla tyst.”

”Om man tog ifrån mig möjligheten att stå på scen, så skulle jag sluta andas.”

”Hon levde hellre med en producent än med sina barn”
Pia Lindström , äldsta dottern

”Flyttfågeln inom mig längtar ständigt efter något nytt. Jag har försökt stå ut med den dagliga tristessen. Två månader går bra att vara hemma hos Petter och Pia. Efter fyra månader börjar flyttfågeln flaxa med vingarna igen.”

”Jag vill dö med stövlarna på.”

 

1973 fick IB veta att hon hade bröstcancer. Golda Meir 1982 blev sista filmen. Några månader senare dog hon.
1915-1982. (67 år)

Ps. Det var inte lätt för mig att skriva med vänster hand på ett papper när jag såg och stannade filmen. Därför fuskade jag ibland och stack in pennan lite dumt i höger hand vilket resulterade i värk på ett nytt ställe som jag fortfarande inte blivit av med. Antagligen en inflammation i en sena. Orsakad av felställning av handaktivitet. Mycket ska man vara med om innan … detta ingår definitivt inte i mitt kommande schema.

Hoppas det varken muttras eller ännu värre svärs i stugorna när jag lägger in detta filmtips en novemberkväll klockan arton noll noll.  🙂
Jag följer bara spelschemat som jag lagt upp och ser att jag än så länge har lagt in sex egna tider av tio möjliga. Det du. Dessutom hade jag tjänat in tre dagar i november genom att lägga in flera uppgifter samma dag.
En av dessa ”fridagar” utnyttjades igår efter influensasprutan. Nästa tar jag …   😀

En handfull oskrivna år

FemårsdagböckerEtt nytt år. Ett oskrivet år. Så kan man uttrycka det om man skriver dagbok. För mig är det mer än ETT nytt oskrivet år. Sanningen är fyra år längre än så.

Jag skriver i femårsdagböcker. Mycket bättre och framför allt roligare. Det var när vi besökte en trevlig kvinna på nittiotalet som det kom upp på tapeten att både hon och jag skrev dagböcker. Då berättade hon att hon hade en femårsdagbok. (Jag vet numera att det finns tioårsdagböcker också). Nästa gång det var dags att köpa en ny dagbok gick jag också över till en bok som varade i fem år.
I måndags var den färdigskriven. Min tredje femårsdagbok. Nu har jag startat i en helt tom. Det är en härlig känsla som doftar både hopp och möjligheter. Det handlar inte om så många rader på varje datum. Vid läggdags brukar jag kortfattat skriva ner vad som hänt och vad jag gjort under dagen. Extra roligt var det 2012, när jag skrev längst ner på varje blad. Hade jag tid och lust blev det lätt att jag tittade efter vad vi gjort de fyra föregående åren just detta datum. Ibland läste jag högt för Solveig. Om det blir diskussion om vilket år och datum vi gjorde en resa eller när något speciellt hände kan det lätt bli många åsikter som går isär. Då går jag bara till facit. Ofta blir jag själv överraskad. Ibland tar jag fel både på år och rätt årstid. Man glömmer så lätt.

Synd att jag hade en lucka i skrivandet under alla mina ungkarlsår. Nu får jag lita helt på inre skrifter i minnesarkiven. När jag var yngre skrev jag däremot. Där handlar det om andra problem när jag numera försöker tyda chiffret. Antagligen trodde jag när jag skrev att jag skulle ha ett alert minne genom hela livet. När det hade hänt något extra spännande skrev jag inte ut hela orden utan gjorde mina egna förkortningar. Inte heller när jag stötte ihop med någon intressant tjej. Istället står det bara första bokstaven. Tanken var att minimera risken om boken skulle hamna i fel händer. Därför är jag snart tvungen att lägga ut kryptiska meddelanden på Youtube för att få hjälp med att lösa koderna. Skulle ni snubbla över det på Tuben så låtsas som om ni inte känner mig. ;

Jag såg A cykla framför mig. Tog en annan väg för att genskjuta henne längre fram. Lyckades. Vi hade sällan till lekplatsen. Mitt framför SB hände det. A smakade H och M. När S kom smög vi in i buskarna vid grusgången. Spännande och magiskt. Helst när Å och L kom gående förbi. En gren bröts och vi höll på att börja fnissa. Imorgon ska vi LSM klockan fyra.

Snacka om att sätta krokben för sig själv. Om det hade stått Å fanns bara två möjligheter och någon Åse kände jag inte i den åldern. Tänk om jag fick fatt i den lille lintotten… då skulle jag vrida om… 🙂