Utsikt från en filt

Under sommartid går det mycket fortare att cykla än att köra bil till centrum eller stranden i vår lilla mysiga stad. Efter en härlig fläktande cykeltur hamnade vi på vår medhavda filt i Norra Promenaden.
Många gånger genom åren har vi fikat och ätit mat på restaurangen i parken. Idag var den stängd. Men det gjorde inget för vi hade redan ätit en god lunch på balkongen och hade eget fika med oss.

1

Här är baksidan till den nya utomhusscenen de har till allsången på sommaren. Gissa om det var trångt när Hasse Andersson sjöng om sina guldgröna skogar förra sommaren. 🙂

2Många hinner passera ”vår filt” under denna stund. Norra Promenaden är populär av många orsaker.

3

4

Jag hade det bra där jag låg på rygg. Solveig läste högt ett roligt parti från sin bok. Hon har en fantastisk berättarröst och jag levde mig in i handlingen.

5

För några dagar sedan läste hon om en vit man i Sydafrika som ”talade” med elefanter. Det var riktigt spännande, roligt och sorgligt när de tog hand om en nyfödd elefant som inte kunde gå. Tänk att ha en elefantunge på 120 kg inomhus. De fick åka och handla nytt porslin flera gånger. 🙂
Inte bara jag uppskattade högläsningen.

6Snart tog mamma gräsand täten mot vår filt och fick med sig sin make Edgar.

7

8

9
Jag funderade på om de skulle lägga sig på filten och lyssna. För det var väl berättelsen som de fängslades av och inte något annat oväsentligt?  😉
11
Girigt behöll vi allt för oss själva och de gav motsträvigt upp. Edgar muttrade något om småsnål. 😀
10

Annonser

Fula elaka tankar

”Pappa! Du vet vad som händer. Du kommer att slå dig och råka illa ut.”

Det värsta är att det är sant. Nästan varje gång som jag levererar en giftig eller ironisk kommentar på hemmaplan åker jag på en fysisk smäll nästan direkt efteråt. Ibland i samma andetag, i samma mening. Helt otroligt. Hur kan man bli straffad så snabbt? Har det att göra med att jag var en sprinter i min ungdom? Jag retas och samtidigt slår jag i en apparat som står i vägen, snubblar över en dammsugare, min insulinpump ger sig iväg på egen upptäcksfärd och det rycker till i nålen i min mage – gör ont… ja, listan kan göras lång.

Som nu. Jag har så ont på ett ställe. Värker och spränger. Missfärgat. Går inte att ta på. Absolut inte lämpligt att stöta emot något, varken levande eller dött. Vilken klantskalle jag är. Jag skyller på värmen. Ska jag vara ärlig kunde det ha hänt även i kallaste vintern. Ingick det inte en hjärna när jag föddes?

Motorden om att jag ska passa mig, som kommer växelvis från Solveig, Jennifer och Lizette, har alltid varit muntliga. Nu sitter jag och funderar på om jag kan straffas direkt även när det gäller elaka tankar.
Samtidigt som Solveig gick in och handlade ett par saker i en affär passade jag på att ta ut pengar i en automat utanför affären. När jag gick tillbaks mot bilen såg jag att kvinnan som satt ensam i en bil, som var parkerad bredvid vår bil, hade en slang in i näsan. Syrgas. Stackars kvinna. Vad livet är orättvist. Hon såg inte så gammal ut. Orkar såklart inte gå ut ur bilen. Hur länge har hon haft det så? Måste hon ha den på hela dygnet? Tänk vad hon måste längta efter att få vara frisk, åka och bada, pyssla i trädgården eller på balkongen, göra allt som hon klarade av tidigare. Jag blödde av omtanke för den okända kvinnan när jag öppnade bakdörren för att sätta in ryggsäcken. Eller… Skärp dig Bosse. Sanningen kan dofta giftig rök. Var hon en storrökare som inte lyssnat på alla varningsorden och signalerna genom livet? Rökhostande skrattat åt råden och till slut hotet om totalt rökstopp, från familjeläkaren.  Blåst rökringar rakt i ansiktet på någon snäll vän som ville väl. Då, då tycker jag att hon kan skylla sig själv. Vad sjutton var det? Börjar gångjärnet till bakdörren att krångla. Måste smörj… borde ta i lite mer. AJ. Jättemycket aj! Varför gör det så ont att det börjar rinna i ögonen. Vad det spränger. Det går inte att böja på…

Hur kunde jag vara så helknäpp så jag inte tog bort mitt högra pekfinger samtidigt som jag stängde igen bakdörren. Fortfarande förstår jag inte hur det gick till. Jag måste ha gjort sakerna för fort. Ryggsäcken in, stänga igen dörren med vänster hand, höger pekfinger fortfarande kvar i riskgränsen. Mina elaka tankar gick upp i rök när jag satte mig i bilen och tyckte synd om mig själv i min ensamhet.
”Du kommer inte att tro mig. Det här är värre än när jag antastade den främmande damen i blomsteraffären. Jag har så ont”, sa jag och dunkade huvudet i ratten.
”Om du har ont i huvudet hjälper det inte… du kan väl inte ha råkat illa ut bara genom att sitta i bilen? Vad har du gjort för dumt?” frågade Solveig.
Jag kröp till korset och bekände mina tankesynder.
”Det värsta är att det inte finns någon säker plats att placera dig på. Du får krypa ihop och sitta längst fram i kundvagnen nästa gång.”
”Vad spännande. Lovar du? Får jag bestämma färdriktningen hela tiden? Nu glömde jag bort hur ont jag har.”
”Ska jag köra?”
”Näpp. Bara ingen tror att jag pekar fult finger.”

Den barrande granen

Det ska inte upprepas. Det ska absolut inte upprepas. Glöm aldrig det Bo Lidén.

Vi ska inte ge mannen en tredje chans. Julen 2011 var vår första jul i Ystad. Vi skulle skapa nya jultraditioner. Att köpa gran tillhörde inte väsentligheterna i firandet men barnen ville inte vara utan gran. Vi köpte en gran för 200 kr på närmsta stället. Oftast är det bäst om man väljer den första gran man lyfter på om man tycker att den är ganska okej. Börjar man istället leta runt kan det ta en ruskig tid och plötsligt tycker man att alla granar har minst ett allvarligt skönhetsfel. Lägga ner pengar på att ta den utvalda till en skönhetssalong tilltalar inte mig. Vet inte ens om de tar emot granar för en manikyr eller en grenbehandling. 🙂
Minns från förra året att ett yngre par köpte en gran före oss. Killen frågade granförsäljaren vad man skulle göra för att vårda sin gran på bästa sätt. Skulle man lägga i sockerbitar och gamla mynt?
”Nä nä. Sådant funkar inte. Det är nonsens.”
Granförsäljaren tycktes tveka någon sekund innan han ändrade sig.
”Kom här. Jag ska berätta en grej bara för oss män emellan.”
Han skrockade och blinkade åt flickvännen och drog iväg med hennes sällskap en bit bort.
Under tiden vi väntade på att få betala ångrade sig Solveig. Hon ville byta gran. Jag satte tillbaks den jag höll i handen. Sedan kunde jag inte låta bli. Passade bra för det fanns ingen annan i närheten och jag kände ändå ingen i staden. Dessutom är jag också en man. 🙂
”Vad gav du för gratisråd?”
Mannen verkade mäta avståndet till Solveigs öron, innan han skruvade på sig och halvviskade fram orden.
”Bästa sättet är att ta fram grejen i byxorna. En skvätt urin är bästa medicinen för att få granen att behålla sina barr längre.”

Jag gjorde fel. Gick istället blygt av gammal vana till någon av toaletterna när det trängde på. Jag var rädd av flera orsaker. Några får ni läsa om här; För att få ryggskott om jag skulle böja mig fram, bli stucken av barr. Att någon grantomte, ängel eller kula skulle ha åsikter. Framför mig såg jag skräckscenariot när jag kom till akuten och skulle både förklara och visa upp. Tänk om det var en kvinnlig läkare… jag vill inte prata om det. Vad är färgade kulor i grenen mot detta grantrauma?

Var det därför det hände direkt? Granen hann knappt komma på plats innan det regnade ner gröna barr som stack ont under de bara morgonfötterna. Vi fick införa en familjeregel. Varje gång någon var lat och tog genvägen till köket fick vederbörande ta fram dammsugaren och suga upp det gröna. Ofta hörde man samma ord i fyra olika stämmor under tiden mellan 20 december 2011 till 4 januari 2012.
”NEJ!!!”
Sedan gick en dammsugare igång som en ny jultradition i Ystad. Synd att det inte finns dammsugare med inbyggda jullåtar. 🙂

Det måste ha varit rekord. Aldrig har en gran åkt ut så fort hos oss. Eller var det en gran? Det var komiskt när vi åkte iväg till återvinningscentralen i Hedeskoga. Jag överdriver inte. Det fanns INTE ETT ENDA BARR på saken vi hivade ner i en container. Under tiden såg jag ett par andra slänga granar som jag skulle kunnat köpa som nya för de såg så fina och gröna ut. När jag tittade ner i containern såg jag andra åtminstone halvgröna granar. Ändå gav vi samma granförsäljare en andra chans i december 2012. Tidsbrist eller dåligt minne? En sak är säker. Det blir inte tredje gången gillt. Om jag inte provar…