Tyve

 

 

 

 

 

 

 

 

Uppgift 20 av 30: Dansk skruvad TV-serie
Svar: 5 bokstäver
Facit: LYKKE  
Vinnare: Anki Arvidson  ❤ ❤ ❤ ❤ ❤
Dagens tävlingstid: 18.00-18.30

Rätt årtal: 2010 (Senaste körkortsfotot)
Vinnare: Eva-Lotta

Tabell efter 20 uppgifter av 30:
Kategori ett:

1. Anki Arvidson, 76 p.
2. Znogge, 73 p.
3. Wiolettan, 61 p.

Kategori två:
4. Gunnel Moberg, 60 p.
5. Eva-Lotta, 49 p.
6. Lisbeth Åhlskog, 48 p.
7. Eva Rohlén, Gunilla Wahlberg, 45 p.
9. Annika Sohlin, 38 p.
10. Beppan, 28 p.

Kategori tre:
11. Maj Johansson, 27 p.
12. Ethel Hedström, Minton, 26 p.
14. Signhild Hortberg, 24 p.
15. Lena Wik, 23 p.
16. Kerstin Cecilia, 20 p.
17. Susie på Stjärnarve, Inger Börmark, 19 p.
19. Thomas Petersson, 18 p.
20. Sven-Arne Petersson, 17 p.

Kategori fyra:

21. Cecilia Ottosson, 16 p.
22. Primrose, 11 p.
23. Laila Larsson, Marie Kristoffersson, Anette Åkesson, 10 p.
26. Ditte Akker, 8 p.
27. Kerstin Nilsson, 7 p.
28. Pelle Börmark, 6 p.
29. Pia Boman, 5 p.
30. Eva Johansson, 4 p.

Kategori fem:
31. Ing-Britt Jönsson, Börje Carlsson, 3 p.
32. Yvonne Carlsson, 2 p.
34. Marianne Johansson Sturk, Mia Juliusson, Åse Holmander-Mehlin, 1 p.
37. Övriga, 0 p. 😊

Kategori sex/Titlar:
Ju fler segrar – desto större procentchans att vinna.
Anki Arvidson, 5
Znogge, 1
Gunnel Moberg, 3
Gunilla Wahlberg, 1
Eva Rohlén, 1
Beppan, 1
Wiolettan, 2
Ethel Hedström, 1
Eva-Lotta, 1
Ingen Vinnare, 4 (utom tävlan)

Kategori sju/ Årtalet då fotot togs:
1. Eva Rohlén, 4 p.
2. Wiolettan, 1 p.
3. Anki Arvidson, 1 p.
4. Gunnel Moberg, 1 p.
5. Lisbeth Åhlskog, 1 p.
6. Thomas Petersson, 1 p.
7. Anette Åkesson, 1 p.
8. Laila Larsson, 1 p.
9. Znogge, 1 p.
10. Lena Wik, 1p.
11. Minton, 1 p.
12. Eva-Lotta, 1 p.
x. Ingen Vinnare, 5 p. (utom tävlan)

Kategori åtta/Jultema – 17 av 24 kort, redovisas ett i taget:
1. Znogge, 44 p.
2. Anki Arvidson, 31 p
2. Lena Wik, 31 p.
4. Ditte Akker, 24 p.
5. Gunnel Moberg, 22 p.
6. Eva Rohlén, 19 p.
7. Minton, Susie på Stjärnarve, 18 p.
8. Wiolettan, Eva-Lotta, Lisbeth Ahlskog,  17 p.
12. Gunilla Wahlberg, 16 p.
13. Thomas Petersson, 14 p.
14. Laila Larsson, Beppan, Anette Åkesson, 13 p.
17. Ethel Hedström, 12 p.
18. Cecilia Ottosson, 9 p.
19. Kerstin Cecilia, Börje Carlsson, Sven-Arne Petersson,  8 p.
22. Marie Kristoffersson, 7 p.
23. Åse Holmander Mehlin, 6 p.
24. Annika Sohlin, 5 p.
25. Gun Toresson, Ing-Britt Jönsson, 4 p.
27. Pia Boman, Maj Johansson, Eva Johansson,  3 p.
30. Johan Abrahamsson, Anne Bondin, Inger Börmark, Primrose, 2 p.
34-40. Yvonne Carlsson, Mia Juliusson, Martin Lidén, Katarina Olofsson, Signhild Hortberg, Gunilla Johansson, Bergalott, 1 p.

Kategori nio/1-30 på främmande språk:
Tävlingsdag är fredagen den 30 november.
Information om tid och regler lades in i ett blogginlägg söndagen den 11 november. Scrolla tillbaka dit! 🙂
Personen med flest rätt först vinner en Skrap-Kryss.

Ps. Regler & information. Tryck här!
https://bosseliden.wordpress.com/2018/10/18/i-november-vid-den-har-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Vilken kvinna ska bli korsordsmästare 2016?

30
Uppgift trettio av trettio: Annans ord i egen mun
Svar: 5 bokstäver
Facit: CITAT (Precis som det stått här under varje gång, vid trettio tillfällen)
Vinnare: Anki Arvidson  ❤
Tävlingstid: 18.00-19.00
Stort LYCKA TILL!  😀

Eftertext: Imorgon kommer ett inlägg att sakta men säkert bli klart under dag och kväll.
Lottning av vilka som ska vinna får Solveig äran att stå för. Jag skriver namn, klipper ut, viker ihop och lägger lapparna i det svarta porslinshjärtat som vanligt. En priskategori i taget. Anki, Znogge och Åsa är redan garanterade minst en lott var.

Dagens ord/citat:
Vänskap man måste betala för är inte mycket värd.”
Danskt ordspråk

SLUT-TABELL:
Priskategori ett: (Tre lotter)
1. Anki Arvidson, 126 p.
2. Znogge, 115 p.
3. Åsa Bäcklund, 103 p.

Priskategori tre: (Två lotter)
4. Comsi Comsa, 79 p.
5. Wiolettan, 75 p.
6. Lena/Villa Herberts, 73 p.
7. Lisbeth/Lma, 65 p.
8. Signhild Hortberg, 62 p.
9. Inger Börmark, 57 p.
10. Primrose, 55 p.

Priskategori fyra: (Två lotter)
11. Susan Johansson, 42 p.
12. Cecilia Ottosson, 39 p.
13. Ethel Hedström, 37 p.
14. Maj Johansson, 35 p.
15. Gunnel Moberg, 27 p.
16. Annika Sohlin, 26 p.
17. Åse Holmander-Mehlin, 24 p.
18. Ezter, 25 p.
19. Minton, 20 p.
20. Pelle Börmark, 16 p.

Priskategori fem: (En lott)
21. Kerstin Cecilia, 15 p.
22. Ditte Akker, 14 p.
23. Pia Boman, Eva Johansson, 12 p.
25. Gun-Britt Söderström, 11 p.
26. Regnbågen, 10 p.
27. Öga mot öga, 8 p.
28. Greger Byskata, 5 p.
29. Eva Rohlén, Maria Bromander, 4 p.

Jagande: (ingen lott)
31. Helena, Susie på Stjärnarve, Marie Kristoffersson, 3 p.
34. Ing-Britt Jönsson, Tant Glad, Mia Juliusson, 2 p.
37. Skåningen, Gilla, Tove Olberg, Christina Karlsson, Gun Toresson, 1 p.
42. Alla andra, 0 p.

Utom tävlan:
Ingen Vinnare, 70 p. 🙂

Priskategori två: (En lott)
Ingen Vinnare, 7
Åsa Bäcklund, 5
Znogge, 5
Wiolettan, 3
Anki Arvidson, 3
Cecilia Ottosson, 2
Lena/Villa Herberts, 1
Ethel Hedström, 1
Signhild Hortberg, 1
Susan Johansson, 1
Lisbeth/Lma, 1

Kandidater för priskategori sex: (En lott)
Nilsson (Cecilia Ottosson) Många (Åsa Bäcklund) Utvecklingen (Ethel Hedström) Måne (Cecilia Ottosson) Fisk (Maria Bromander)

 

 

 

Om du funderar på regler, poäng, tider, priser m.m. Tryck på denna länk: https://bosseliden.wordpress.com/2016/10/22/jag-har-redan-kopt-tio-skrapkryss/

Jag plockade upp en gammal hobby

Det märks tydligt att mitt skrivande tog över rejält i januari 2013 då vi började tvätta manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag plockade bort saker som jag sysslat med tidigare under åren, som t.ex. att för skojs skull räkna ut medeltemperaturen.

Under tiden som min blodsockermätare kontrollerar mitt blodsockervärde, har jag samtidigt vandrat iväg tre meter och läst av temperaturen utanför sovrumsdörren. Detta tar inte många sekunder. Värdet har hamnat på den plats som finns för varje datum i min femårsdagbok. Mitt bloggskrivande har aldrig varit något mål för att ersätta dagboken eller ens komplettera den. Ändå har jag bjudit på mycket privatliv i mina blogginlägg. För att inte tala om i den kommande boken… 🙂

Nu har jag fått en oväntad lucka medan vi väntar på att kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ska dyka upp från Danmark. I förra veckan satte jag på några riktigt bra skivor i min Bang & Olufsen musikanläggning och jobbade i kapp de ”förlorade” tjugo månaderna. Solen var snäll och inbjöd mig till balkongpauser.

  1. Medeltemperaturen på morgonen i varje månad. 2. Lägsta morgontemperaturen under månaden. 3. Varmaste morgontemperaturen under månaden.

Den intressantaste analysen jag kom fram till var att vi bott i Ystad tre höstar. Detta innebär 90 novemberdagar, 93 oktoberdagar, 90 septemberdagar. Det kallaste jag skrivit in som lägsta morgontemperatur är 0 grader, en novemberdag förra året. Jag minns hur det 2013 fanns fina rosor i trädgårdarna och andra blomster, som gladde oss under promenaderna. Där har ni en stor fördel med att bo i Ystad. Jag hoppas trenden håller i sig när vi går in i den andra höstmånaden. När vi bodde i Skummeslövsstrand hade vi som kallast minus femton grader en novemberdag 2010.

Många anser att statistik är tråkigt och att de som ägnar sig åt sysslan är urtrista och grå personer. Jag känner mig inte trist … okej! Jag erkänner! Jag har just nu tagit på mig en matchande grå tröja. 😉

Statistik har jag lekt med sedan barn på olika sätt. Jag ser inte på det med torra ögon utan oftast med en glimt i ögat. Samtidigt går det att se vissa sanningar och trender (även dölja sanningar). Därför tyckte jag det var hög tid att ge ämnet STATISTIK en egen kategori i min kära blogg. Spyr du över all statistik eller tror du att det finns ett korn av sanningar att läsa ut ur siffrorna?

Gör någon medmänniska glad ikväll, då smittas det samtidigt av till dig själv. Fiffigt. Behövs ingen trist statistik för att komma fram till det.

0010003

0020002

Resultatet av tävlingarna – och äntligen en provbok i handen

Stort GRATTIS till Geddfish som vann glasstävlingen. Den nya sorten Lakritspuck föll jag direkt för. Tyvärr var jag inte ensam om det. Sommaren 1982 tog den snabbt slut i kioskerna och GB hade svårt för att hinna med att tillverka tillräckligt många av den populära sorten. Det blev långa trista pauser i leveranserna. GB var inte förberedda på succén.
Stort GRATTIS till Signhild Skrivmoster Hortberg som lyckades pricka tiden 21.00 och lämna de rätta uppgifterna om var jag hade gömt de tre bilderna.

Under dagen passerades den magiska gränsen 100 000 visningar och det sattes ett nytt dygnsrekord, 710 visningar.

Äntligen. Vi har väntat och väntat. Till slut kom provboken från Scandinavian Book i Århus, i Danmark. Nu är det sista chansen att ”tvätta” bort fel i kåseriboken. En stimulerande uppgift. Det skulle vara trevligt om vi kunde göra vår beställning under veckan som kommer.
Bloggprovbok

I sommar gjorde jag debut

När jag har hittat några favoritskor vill jag inte skiljas från dem. Jag vet att det är bra för fötterna, om man skiftar skor ibland. Jag har flera sommarskor, men de senaste somrarna har jag nästan alltid valt paret som andas och som blivit mina bästisar, om jag ska vara ute och gå en längre sträcka.

Jag gick med på att leta efter fler, men det var inte lätt att välja från hyllan. 😉

DSC_16270001

Därför gjorde jag en kovändning. Förstår ni trots den otydliga bilden vad jag är ute efter att visa i blogginlägget? Snälla! Någon som ser symboliken?

DSC_06700003Aldrig tidigare har jag funderat på tanken ens. Jösses. Det kan aldrig bli rätt med näthandel av skor. Man måste provgå dem i butiken.
När Solveig hänvisade till att det var gratis returfrakt gick jag med på ett försök.
Jag var övertygad om att jag skulle ha rätt – som vanligt. 😉

DSC_06640007

Fel. De danska skorna var sköna. Både jag och mina fötter blev förvånade.

DSC_06660006

Därför fick jag blodad tand och köpte ett par till, som var som av samma typ som mina favoritskor, men i annan färg och med röda skosnören. Det har varit en riktig dansk sommar, sommaren 2014. Bornholm, Ecco och dansk musik i öronen.
Men jag lovar. Jag sviker inte gamla kompisar. Oftast tar jag av gammal vana de gamla. Köper du skor på nätet?

DSC_16890001

 

Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse 

Vi tummade på det

Jag tog min nyinköpta signeringspenna i handen för att signera det första exet av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” när minnet kom ikapp mig…

Jag har tre starka minnen av henne.

Hon var en tolvåring som
visste vad hon ville ha, men mig fick hon aldrig. Jag var i skarven då det kändes pinsamt att bli ihop med någon som gick på mellanstadiet när jag själv gick i nian. Hon hade långt blont hår och var söt som en docka i ansiktet. Minns att hon en period brukade stå stationerad utanför vårt radhus när jag var på väg hem från skolan. Hon fick inte många vettiga ord från min mun. Jag var en mästare på att rymma från liknande situationer med hjälp av spontana skämt. Däremot brukade min mamma gärna prata i telefon med yngre damer som ex. Lena Sanders. Jag tror att mamma trivdes i rollen som ett snällt förkläde. Jag tjuvlyssnade aldrig. Ville absolut inte ha telefonen. Var inte ens hemma enligt de tecken och miner jag delade med mig av om det ringde där eller på dörren. Ibland fick jag ta till speciella knep för att ta mig hem. Jag hade tur i flera månader. En granne snett emot vår inneträdgård hade tagit ner sitt höga staket. Jag smög in bakom deras fruktträd och klättrade sedan uppför det ca 2 m höga staketet. Det fanns en tvärgående bräda där jag kunde placera fötterna. Vid nedkomsten hamnade jag i vår komposthög, men aldrig på igelkottens rygg.

Efter en nattklubbskväll avrundade jag och en kompis med ett besök på ett nattöppet fik i centrum. Ett nytt recept i nöjeshimlen i vår småstad. Vid ett bord satt två tjejer för sig själva. Våra fötter styrde dit. Först kände jag inte igen Lena. Hon var lika söt men hade fått fler kvinnliga former. Pratade mjukt utan dialekt. Från att varit slö blev jag snabbt pigg av koffein och av sällskapet. Vet inte vad vi skojade om men jag kommer aldrig att glömma vad vi sysslade med efter en stund. Först tramsade vi alla fyra. Sedan tog ordflödet slut för våra kompisar. Med jämna mellanrum turades vi om med att hämta påtår och servetter. Vi skrev nämligen korta texter på de vita servetterna. Dikter. Skämtade först. Drev med olika ämnen. Högt och lågt. Vi turades om att ha ett gemensamt tema alla fyra. Efterhand hade vi en stor hög med servetter på bordet, alla med färsk nyskriven poesi. Lena var en begåvning. En ordkonstnär. Med inlevelse läste hon sina strofer. Själv tyckte jag att jag överraskade mig själv med ordsnickrandet. Här lirade jag emellertid på bortaplan. Ibland bytte vi servetter och läste upp de andras alster. Jag blev riktigt impad. Det var hög klass på orden från den personliga handstilen. En storebrorsida av mig ansåg att hon fortfarande borde tillbringa lördagskvällen i familjens stora läkarvilla. En annan sida av mig tyckte att hon var mer mogen än vad jag var på vissa plan. Som alltid när jag hamnade i denna sits levde mina tankar sitt eget liv. Min broms till en fortsättning var given vid första intrycket. Den ständiga giftpinnen mellan två fingrar och den växande högen av fimpar talade sitt tydliga språk. Jag kysser aldrig askkoppar. Rökallergiker som jag var och är. Jag och Lena bytte stolar med våra kompisar. Vi skalade av några lager. Berättade om drömmar. Framtidsmål. Vi hade båda det gemensamma att vi brann för att skriva. Bestämde på sittande fot oss för att vi någon gång skulle ge ut var sin bok. Lovade varandra att dedicera ett ex. till den andre. Vi tummade på det. På blodigt allvar. Mitt i den poetiska vinternatten medan Europa red på tjuren i fontänen mitt på torget.

Vi var ett härligt gäng som skulle ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn. Gamla kompisar som skingrats mellan landskapen, skulle mötas upp vid hamnplan. Själv tog jag tåget från den gamla textilstaden. I tankarna var jag redan halvvägs till Danmark. Därför kände jag inte handen på axeln och hörde inte frågan som kom snett bakifrån.
”Bobo! Det var inte igår.”
Jag vände mig om. Den slitna kvinnan med det stripiga håret var främmande för mig. Den inte helt rena klänningen avslöjade fula stickmärken på armarna. Hon sluddrade på orden. Mitt på eftermiddagen. När hon hjälpte mig på traven var det svårt att hålla masken. Ett vemod drog in i vagnen som ett taggigt stickspår. Jag och Lena Sanders satt bredvid varandra. Ett omaka par, betraktat från en person i samma vagn. Inombords kände jag både sorg och samhörighet. Det var mycket som hade gått snett. Skolan, förhållanden, halvtidsarbetet, droger från svagt till starkt. Jag hade svårt att intala mig själv att människan som satt bredvid mig inte ens fyllt 25 år. Det flottiga håret hade grå stänk. Huden var gulaktig. Blicken verkade redan ha sett för mycket. Dimmig. Inåtvänd. Mitt hjärta blödde för Lena, men inget kunde jag göra. Bara lyssna denna enda gång. Vid ett svagt ögonblick såg jag något blinka till. Vakna till liv. Den söta tjejen fanns där. Djupt därinne. Förlorad i sig själv. En liten bit av den unga Lena Sanders dök upp för att lika snabbt försvinna igen. In i de dimmiga skuggorna. Hennes späda kropp hade börjat skaka. Jag lät hennes huvud vila mot min axel för en stund.

Mitt mellan allt roligt smet jag iväg från mitt glada sällskap. Tog mitt halvfulla glas och gick ut på däck. Riktade min blick mot stjärnbaneret. Lät mig svepas tillbaks till tjejen med den röda cykeln. Vidare till servetthögen med de djupa orden. Livet är mycket. Slump. Ödet. Små och stora beslut. Vägar och lockelser. Små felbeslut kan ibland leda till stora lavinfaror på sikt. Vi alla små människor behöver nog någon som finns där ibland. Fast vi inte vill erkänna det. En stadig hand som sträcks ut till oss. En lugn hamn att segla in i där vi kan slicka våra sår. Inre och yttre. Där är vi lika. Fast få skulle erkänna det. Inte ens öppet för sin egen spegelbild.

I torsdags kom böckerna. Alla med samma vackra titel. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. När jag lyfte upp första exet och vägde det i handen fick jag något vått i ögat när jag insåg att skyddsänglarna inte räckt till. Lena Sanders skulle fått första boken av mig. Nu blir det inte så, tänkte jag för mig själv. Bestämde mig för att Lena har det bättre nu. Tryggare. Med ett snett leende insåg jag att jag vann vadet. Borde ha förlorat det. Hon jag tummade med var helt klart nummer ett. Livet är ofta inte rättvist. Men jag hoppas och tror att fortsättningen blir det.

Lena Sanders är ett alias som jag lånade från min egen bok. Hon hoppade just nu vackert in i på sin kvist i mitt inre skafferi. Men först blåste hon en rökring rakt in i mitt ansikte och önskade mig lycka till. Aldrig mer ska jag prata eller skriva om henne offentligt. Även mitt i glädjen över att ha min bok i handen ser jag livet, då och nu och även döden på mitt eget speciella sätt. Min förhoppning är att många ska gilla min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
I vilket fall som helst är det försent att ändra på det nu. 🙂

Söndagsbild

Vad snabbt SolBo Förlag fick in de första pengarna. Första laddningen var klar redan i fredags kväll.

Vill du läsa smakprov? Tryck på ”Smakprov…” under Headern.
Vill du köpa boken? Tryck på ”Köp boken”. Där finns alla uppgifter.
Ha en trevlig söndag.

Ett år på mig

Sju kullar bort ska det ligga. Jag skulle hålla utkik efter en bro. Det sa mannen som viftade med en rödvit flagga i ena handen och en halväten pölse i andra. Jag har med kompass och jag har ett helt år på mig. Det är bara så svårt att se. Det rinner från ögonen. Ingen direkt livsfara. Det är ”Only teardrops”. Tur att jag har med proviant i ryggsäcken. Ha en skön Pingstdag. Jag ser en skog därborta. Hoppas det växer halvdanska Emmelie de Forest buskar. Eller är de halvsvenska? Vänta lite. Var de inte franska? Måste kolla i broschyren jag fick på Turistbyrån i Ystad.

Danmark

Första egna låten – Min pappas stad

Vad kallt och blåsigt det var. Vi fick jäkta iväg imorse eftersom det varnades för oväder med kraftig blåst och snö vid lunchtid. Ruskvädret skulle komma från Danmark. Med hjälp av var sin digitalkamera knäppte jag och Solveig bilder med vantarna på, i en massa olika vinklar. Tårarna rann och kinderna ”brände” på stranden vid Lilleskog. Sedan flög vi nästan iväg till bilen. När jag blickade ut över havet var jag tacksam för att jag inte skulle med färjan, som guppade i det kalla vattnet med kurs mot Bornholm.

Det blev en bild från Solveig som vann och får vara stillbild till Jennifers första egna låt.
Det hörs hur Jennifer håller på att skratta till vid ett tillfälle. Det bjuder hon på. 🙂

Nu gick strömmen när jag såg på spännande skidskytte och köttet ligger i stekpannan. Inte ens det trådlösa lever på som vanligt. Snön yr och jag rullar ihop mig och kommer fram till våren igen. 😀

Önskar Er en trevlig andra advent.

Månadens boktips – ”Journal 64” av Jussi Adler-Olsen

Jussi Adler-Olsen har gjort det igen. Denna mästerliga danska författare och dramatiker drar i precis rätt nervtrådar. ”Journal 64” är en ytterst spännande och gripande thriller med en lovande personskildring. Den avslutas med en Grand Final som heter duga.

Det var först 2011 jag kom i kontakt med Adler-Olsen när jag med stor behållning läste ”Kvinnan i rummet”. Den boken blev hans stora genombrott, såväl i hemlandet som internationellt. För den boken fick han Glasnyckeln, d.v.s. årets bästa skandinaviska kriminalroman. Nu är det ett tag sedan han passerade fem miljoner sålda böcker i sin karriär.

Även ”Journal 64” handlar om Avdelning Q som har sitt högkvarter nere i källaren i polishuset. Till denna plats är den bittre slitne Carl Mörk tvångsförpassad. Carls uppgift är att lösa Cold Cases eller inget alls om han fick bestämma själv. Samspelet mellan Carl Mörk och hans omaka, mystiska assistent Assad från Syrien är helt underbart. Sedan kvarstår fortfarande svaret på frågan om Assad verkligen är utbildad polis eller mest en person med en ruskigt god intuition. Böckerna innehåller mängder av roliga språkförvecklingar och författaren får mig att ständigt dra på smilbanden.
”Varför måste du hålla på med datorn i svinottan?”
”Varför kallar du mig svin, Carl?”
”Det är ett talesätt.”
”Är du säker på adressen Assad?”
”Är en bomb säker, Carl?”
Assad byter fort skepnad både till språket och till sättet. I det muntliga pendlar han mellan att förändra danskan till att spotta ur sig djupa talesätt.
”Doppar dromedarer tårna i samma sjö de dricker ut?”
Han går från snäll och artig pojke till en livsfarlig person med oanad kapacitet på nolltid. Inte ens Carl Mörk hänger med i svängarna.

För att ni ska få full valuta bör ni läsa dessa två böcker i rätt ordning och gärna med kort mellanrum mellan läsningarna. I ”Journal 64” får även den andra assistenten Rose en större roll. Rose som byter personlighet efter dagsform. Endast en ställd diagnos från schizofreni. Carl Mörk har ett minst sagt trassligt privatliv. Han känner skuld till att hans ena kollega blev skjuten till döds och ännu mer skuld för att den andra kollegan är förlamad från topp till tå. Denna Harry ligger numera som en grönsak hemma i Carls hus efter sin skilsmässa. Den sistnämndas hjärna är dock fortfarande slipad. Mörks torftiga privata kontaktnät består av frun som han inte har råd att skiljas från, en oborstad plastson och en inneboende homosexuell man med en speciell hobby, Morten, som samlar på leksaksbilar. I förra boken tog Carl Mörk sig friheten att låna en av hans älsklingsbilar i smyg. Det höll på att sluta med världskrig.
När Mörk äntligen tycks ha fått napp på kärleksfronten och är bjuden på Mårten gåsmiddag slutar det givetvis med katastrof. Ändå ler jag åt sammankomsten och att såsen blev tillspetsad av kroppsvätska.

Det handlar om flera parallellhandlingar i ”Journal 64”. Först och främst den hemska tid då ”missanpassade” kvinnor med tvång fördes till Kvinnohemmet på ön Sprogö. Flertalet blev sedan steriliserade mot sin vilja.
Fem människor tycks ha försvunnit inom samma tidpunkt enligt en mapp Rose släpat ner till källaren. Några av dessa personer verkar ha något gemensamt med Sprogö.
Dessutom strör ledningen på polishuset salt i såren från när Mörk och hans kolleger blev överrumplade. Nya bevis har kommit fram som talar emot Mörk. Fingeravtryck på helt fel ställen. Vittnen som ändar sina versioner. En kusin till Mörk som ändrar på en annan gammal story och hävdar att han och Mörk tagit död på kusinens pappa. Snaran dras åt från alla håll och kanter och risken för suspendering för Carl Mörk är stor.
Som läsare lotsas vi skickligt mellan november 1985, augusti-september 1987, till nutid september-november 2010 och slutligen till ett mycket oväntat och dramatiskt slut.
Adler-Olsen rör sig obehindrat mellan de två ultimata och skilda världarna – livet och döden. Som en trasmata med olika mörkfärgade bitar knyter författaren ihop de olika handlingarna allt eftersom spänningen tätnar i den suggestiva thrillern. Han för oss bakåt, framåt och åt sidorna i ett allt mer accelererande tempo som gör att man som läsare upplever det som om man verkligen är DÄR.

Jussi Adler-Olsen är född 1950 i Köpenhamn. Jussi studerade en mängd olika ämnen. Ex är han utbildad inom politiska studier, har en utbildning i filmvetenskap och har haft olika jobb innan han på senare år blev författare på heltid. Jussis pappa var överläkare inom psykiatrin och har säkert delat med sig av många tips inför skrivandet av ”Journal 64” som är utgiven på Bra Böcker 2012.