Världen är liten

Förra året var det tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. Det firade jag med att en gång i månaden skriva ett personligt blogginlägg till Henning Mankells ära. Många tusen visningar har de elva inläggen fått och fortfarande besöker främmande människor min blogg varje dag för att läsa och se foton från den fiktiva världen. Detta kan jag utläsa i den utförliga statistiken bakom WordPress-ridån.

En kvinna i Australien började redan efter ”Mördare utan ansikte” att skriva en kommentar på min blogg. Helt otroligt. Anne hade lärt sig svenska genom att först se Wallanderfilmer och därefter köpt böckerna på svenska. Hon hade dessutom lyssnat på flera ljudböcker på svenska.
Anne fortsatte att läsa min blogg. Nu har hon snart kommenterat tvåhundra gånger. Jag har efter varje kommentar känt mig smickrad och blivit imponerad av hennes perfekta svenska. Hon är värd en guldstjärna.  ❤

Igår kväll satt hon i mitt privata hem. Lika naturligt och trevligt som när jag fikar med Wallander på Fridolfs konditori. Visst är världen pytteliten?

Jag lyckades aldrig övertala hennes sympatiska man om att Kurt Wallander finns. Fred och Solveig har mycket att lära sig om väsentligheter och en och annan halvsanning.  😉

Sju gånger har Anne besökt Sverige som turist. Denna gång kom hon i juni. Ystad älskar de båda. Fantastiskt att denna lilla pittoreska skånska stad har fått en egen plats hos två människor, boende i Australien, på andra sidan jordklotet. Ett par som besökt så otroligt många andra spännande länder och platser i världen.

Jag och Solveig är övertygade om att det kommer att bli ett åttonde besök i vår stad även nästa år. Hoppas de har tid och lust att besöka oss då med. Hoppas jag inte skrämde iväg dem med min knasiga humor och snabbpratande mun. 🙂

Timmarna flög iväg som korta minuter. Mycket skratt och allvar, förklaringar av krångliga ord och annat kul. Vad mycket vi lärde oss inom olika områden om ”Platsen under oss”. Läbbigt med farliga hajar nära kusten. Giftiga svampar. Flugsäsongen. Att vissa djur finns i Australien som ex. kameler.

Kuriosa var att Anne träffat Ingrid Bergman i London en gång. Henne hade jag också gärna träffat. Jag nöjer mig så gott med några mjuka Annekramar. Ikväll ska jag spela bowling med Kurt. Hoppas han lämnar tjänstevapnet hemma. Sist fick jag prata mig ur situationen med min charm. Det var inte lätt. Orsaken var att jag glömt den hemma. Charmen. 😉

Lång fotnot:
Vet inte om jag var så charmig när mobilsamtalet kom vid lunchtid igår. Lät säkert mest som en ledsen hund. Det visade sig att mina dagmardrömmar var sanna. Min kontaktperson bad ”tusen gånger” om ursäkt för att det hade blivit en miss. Mitt omslag och inlaga till ”Minnen som stannat kvar”, hade inte gått till tryckning. Trots att han skrev det i ett mejl till mig d. 16 augusti och det stod 30 augusti som leveransdag på min orderbekräftelse. Jag anade ugglor i mossen när det inte gick att följa färden på PostNords nätsida.
”Nu är det strul på gång”, sa jag dystert rakt ut i luften. 😦
Jag kände mig ledsen och sorgsen under mobilsamtalet. Ändå hade mitt sjätte sinne redan gissat på att det kunde vara så. Allt hade gått för lätt denna gång. Då brukar jag alltid råka illa ut.

Ingen är skadad eller död. Nordkora har inte skickat en felstyrd bomb till min trädgård. Det är bara att komma igen. Jag blev erbjuden en snabb leverans som skulle ta en vecka, om de fick trycka boken utan flikar.
”Nej tack”, sa jag snabbt. Det är ju charmen och ett av skälen till att jag varje gång valt Danskt band. Jag älskar att hålla en sådan bokform i handen och uppskattar att kunna fälla upp flikarna och se ex. författaren på bild. Läsa lite av varje. Få en bra mjukstart inför läsningen av boken. ❤
Kontaktmannen skulle göra allt i sin makt för att det skulle kunna gå att trycka upp och få det klart inom två veckor.
Hoppas det finns många kommande läsare som vill ha ett ex av ”Minnen som stannat kvar” i sin hand. Annars får jag krama dem själv. Eller sätta mig som en skräddare utanför Kvantum en fredagskväll med en trave böcker i knät. 🙂

Vad lustigt. Jag hittade en ny lyckad resehandbok om Gotland på bibblan i torsdags. På framsidan av ”Mitt Gotland” av Jonas Henningsson, fanns den fyr som jag hade med på ett av mina fem förslag som du bloggbesökare fick rösta på. Den rödvita höga ståtliga byggnaden, som ligger i Närsholm. Fyren var Solveigs förstaval. Tror du att jag valde det? 😉
Undra vad tryckeriet ”väljer” för omslag och inlaga? 😉 Min nästa dagmardröm är att de sista rättningarna i mina två sista filer inte är inlagda, som det vackert också stod i mejlet 16 augusti. I så fall kommer jag att få x antal provböcker, med de fel som vi trodde vi fixat till. Allt är möjligt. Även hos ett av nordens största tryckerier. I så fall är jag värd gratis tryckning och två tusen ursäkter.

Hela min hjärna hade ställt in sig på en bok i slutet av augusti eller första dagarna i september. Nu håller jag tummarna för vecka 38 och att flygresan hem för Anne och Fred går smidigt på måndag. 11 september är ett ”svart datum” som den skrockfulle …
Ursäkta om jag ”spydde” lite i din ficka. Har du tur har du inte orkat läsa ända hit ner.

Annonser

Tre år går fort

Söndagsbild

Det finns en del laddade ord som börjar på bokstaven s. Två är de tunga orden skuld och sorg.

Solveigs förslag

Jag har läst min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” x antal gånger. Först alla gånger innan den kom i tryck. Sedan ängsligt för att upptäcka missade korrekturfel. När det gäller det sistnämnda skulle jag kunna känna mig megastolt. Inte många författare och stora bokförlag mäktar med att minimera ”missarna”. Endast Ezter har berättat offentligt om ett stavfel. (Via skulle varit vita). Själv vet jag ett fel till som är svårt att hitta för de som inte är sportnördar. Jag valde att ha kvar det trots att jag kände till det innan tryck. Det blev som en sport för mig att behålla det. Orsaken var att texten i nästa stycke skulle kunna fallera vid en sen ändring om jag flaggade för en ändring.

Jag kan inte ta åt mig äran. Jag trodde att det inte fanns ett enda fel kvar efter alla mina lusläsningar. Då hade jag läst varje ord med snigelhastighet och granskat med luppen alla tecken och mellanrum. Tji fick jag. Först av Solveig och sedan av Kerstin med sin erfarenhet av redigering på jobbet. De två kvinnorna var mina två trygghetsplank.

Efter det har jag läst om boken några gånger på ”vanligt sätt” och varit nöjd. Ändå var jag för första gången skraj när jag efter en lång paus återläste den i april i år. Skulle jag känna på annat sätt? Bara tänka på allt jag kunde lagt till? För det var så att jag kunde gjort boken nästan dubbelt så tjock. Men jag mäktade inte med att betala för x antal ”tjocka” böcker och ett ännu högre porto till eventuella köpare. Inte heller ville jag gå ner till pocketstorlekstypsnittet.

Romanen höll. Mest är jag stolt över att de svåra ämnena skuld och sorg känns äkta. Jag kopplade dem till den erfarenhet som jag skaffat mig alltför tidigt i livet, till allt jag läst inom psykologi och medicin. Den som är bra på mycket annat och inte har den basen och referensramen, men älskar att ha åsikter skulle kunna hävda motsatsen.

Tillfället när jag gick från att ta fram de dammiga elva kapitlen av ett ungdomsmanus, efter att jag fått en smart idé i gungstolen som förstärktes under flera sömnlösa nätter, minns jag kristallklart. Under den långa process som tog vid, såg jag bara ett enda högt berg. Vuxensex. Hur skulle jag ta mig förbi det hindret? Det gick inte att skämta bort. Jag är nöjd med hur jag gjorde upp med mig själv för att lösa utmaningen. Ändå kan jag lova att jag skulle kunnat ”kopiera” Nora Roberts om jag haft det som en rolig skrivuppgift på ett författarläger. Men jag ville ha min nerv i varje blad. Något som jag stod för som författare.

Lena Sanders, Sebastian Rosander och de andra var mina kompisar under en lång tid. Ibland kändes det som de fanns på riktigt. Både när jag skrev i stugan i trädgården och lyssnade på sjuttiotalsmusik från gamla kassetter och när jag mitt i nätterna kunde komma på en ny infallsvinkel. De fiktiva ungdomarna kunde börja konversera med varandra så jag knappt hann med i tanken. Jag smög ut i köket och satte mig och skrev för glatta livet på lappar som jag snabbt rev av från inköpsblocket.
Det blev tomt och overkligt när vi skildes åt i maj 2013 och därför befriande när jag i smyg drog igång med nästa bokprojekt på hösten. Blogg i all ära. Men jag brinner för att försvinna in i fiktiva världar och glömma alla tillkortakommande min kropp signalerar till mig med jämna mellanrum. Jag fick ännu mer smak på ”egna böcker” efter uppföljaren, kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått.”

Samtidigt är jag helt beroende av hjälp med viktiga moment i processen. Den hjälpen har jag av förståeliga skäl inte kunnat yrka på under en lång tid. Jag är för gammal för att skriva saker enbart för skrivbordslådan eller Word dokumentmappar. Den uppmätta tiden känns för snäv. Allt kan ta slut när som helst. Om inte annat synen för mig.

Det har alltså funnits viktigare sysslor för mina nära och kära under en längre tid som kanske den uppmärksamma bloggläsaren noterat. Tur jag är bra på att lura mig själv och hitta lönngångar och surrogat som jag uppskattar till stor del. Innerst inne vet jag ändå vad jag helst vill.

Det råder stora förändringar av olika karaktär för vår familj inom en snar framtid. Jag hoppas ändå det finns plats för mig att en dag, få föda mitt tredje hårda barn. Kanske blir det bara en ringa upplaga för mina närmaste. (Danskt bokband även denna gång.) Marknadsföring orkar jag inte med. Det är den trista biten. Jag är för snäll, kroppen för svag fysiskt och jag brinner inte alls för det. Det är författandet som ger mig näringen och ”kicken”.
Helst skulle jag vilja sitta i ett litet hus med havsutsikt och skriva under några morgontimmar. Ta paus och gå längs med stranden i alla sorts väder. Äta och dricka något gott och nyttigt. Sova middag. Bli uppassad med massage och varma vattenaktiviteter för att väcka liv i trött gubbkropp med kroniska sjukdomar av olika dignitet. Åka iväg till varmt land från oktober till april för att skona leder och tristess. Givetvis med samma möjligheter med havsutsikt, sandstrand, god mat och dryck. Trevligt litet torg med utomhusfik på gångavstånd. Fina blommor att vila ögonen på då och då. Musik & sångframträdande under ljumma kvällar. Fler i-krav har jag inte.  😀
Ni som lärt känna mig inom bloggvärlden förstår att jag har distans till mig själv och ironiserar. Jag har det riktigt bra som jag har det här. Allt kunde varit sämre. Livet är bara ett lån som det gäller att förvalta så gott det går. Spela med de spelregler som erbjuds. ❤

Tre år går fort.

Här kommer ett flott erbjudande som gäller fram till fredagen den 3 juni.

”Mina fotsteg i ditt hjärta” fyller 3 år (trotsålder) och det firar jag här på detta sätt.

Är du intresserad av att beställa en bok av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” gör du som det står på länken. Men bokens pris för bloggbesökare är endast 100 kr fram till 5 juni 2016. (Alltså 100 + porto 49 = 149 kr)
OBS! ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ingår inte i kampanjen. Den fyller inte år förrän i oktober.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Du får ha en trevlig avslutning på sista vårmånaden och en bra början på sommaren. Själv vill jag ha hem min älsklingspusselbit på heltid om tre veckor och helst i ett stycke. Först behöver hon landa i kropp och själ och avsluta sitt examensarbete i Kristianstad. Sedan vill jag att vi hittar på lite av varje i lagom dos. Jag har roat mig med att leta möjligheter på nätet och gjort upp pedagogiska uppställningar.  😀
Tyvärr måste vi inom kort tid bestämma oss för vilken bil vi vågar chansa på.

Till mina lekkompisar kan jag berätta att ni ska få en sommarläxa.  🙂
Minigolfuppdraget stängs 1 juni klockan 20.00. Det är den tiden/klockslaget som gäller. Jag kommer inte att vara hemma just då.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag.  ❤

 

Den andra resan…

 

30003

Min önskan kom tidigt. Därefter har jag varit försiktig med tjatet. Bara ibland har jag fört det på tal. Solveig har inte vacklat, men hennes arbetssituation har varit på gränsen till kaotisk. Själv begriper jag inte hur hon orkat med heltidsjobb som lärare, lektörsjobb åt BTJ, redigerat tre böcker åt Gleerups Förlag (som hon skrev förra sommaren), klarat av två terminer på distanskursen till speciallärare i Kristianstad samt varit sekreterare i Bostadsrättens styrelse. Ibland har jag varit riktigt orolig för hennes hälsa. De personer man älskar bryr man sig extra om. Förresten bryr jag mig om en massa bloggvänner som jag inte ens träffat.
”Först till sommaren 2014 kan det bli aktuellt”, var hennes replik i höstas. Det har varit min morot i mitt skrivande. Därför har jag inte lagt ut de bästa kåserierna under mina två år som bloggare. De har jag istället sparat i en speciell mapp. Sista månaderna har jag dessutom fyllt på med nyskrivna episoder. Vad roligt det har varit att minnas, skratta och även drabbas av vemodig saknad. Jag älskar att resa mellan då och nutid.

10001

Det handlar alltså om en kåseribok. Om det varit en ny roman skulle ni inte sett några inlägg på min blogg på flera månader. Då behöver jag lugn och ro för att göra berättelsen rättvisa. Jag har fem-sex idéer till olika typer av romaner. En deckare ligger bra till. Behöver först förankras på olika plan. Klarar sig inte ”tvåan” ekonomiskt, blir det i så fall enbart ett manus för mitt eget nöjes skull, eller så droppar jag allt socialt och vänder blad i mitt liv. Jag har aldrig varit en vän av Facebook. Nu vet ni det – om ni inte visste det tidigare. Rätt använt är det trevligt. Annars är det för ytligt för min smak och mycket annat som bara stjäl tid från det verkliga livet som jag vill leva. Att bloggvandra uppskattar jag mycket mer. Då känns det som jag kommer bloggägarna närmare. 🙂

20002

Intressant att läsa hur få, eller inga alls som kommenterade och det ringa antalet visningar jag hade när jag la in mina första kåserier sommaren 2012. Oftast pendlade visningarna mellan ensiffrigt och farliga arton. 😉 Molnen som utåt sett redovisar bloggvädret var tomma på siffror. Inga kommentarer. Jag skrev för mina löss och Solveig som tittade in från sin dator och skapade konstlad och falsk statistik. Alla kåserier och betraktelser som jag lagt in har jag dragit ut på papper. Flera av de som jag startade upp med, tyckte jag själv bra om. Kanske får de en ny chans i boken. Den delikata uppgiften blir garanterat svår – att välja ut de bästa. Först ska en struktur göras upp.

Den här gången var min plan att Solveig skulle få ta plats. Enligt mig är hon en duktigare skribent än vad jag är. Det hade varit både kul och spännande att göra en bok tillsammans. Inte bara att hon hade rollen som min redigerare. Sidproducent är den nya termen för det viktiga yrket. Vår vän Kerstin har också välsignat projektet. Hon var en mycket viktig kugge för ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 😀

För några dagar sedan sa Solveig JA till mig. Ett litet ord på två bokstäver som gör mig glad och varm inombords. En gång handlade det om en relation och ringar på livstid. Denna gång om en pappersbok med danskt band. Solbo Förlags förhoppning är att skötebarnet med arbetsnamnet ”Skimrande ögonblick och dagar i grått” ska bli en trevlig läsupplevelse eller ”gebortpresent” för våra köpare. Nu återstår bara några hundratals timmar med redigeringssaxen. Något datum kommer vi inte i detta inledande läge att gå ut med. Troligtvis lägger jag in blogginlägg då och då om hur projektet fortskrider. Jag gillar att vara på gång igen… 🙂

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del elva

Förverkliga din bokdröm

Hösten 2012 hade vi tröttnat på förlaget som fått tre manus av oss (efter t-samtal). ”En andra chans”, ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och bilderboken som jag och Solveig gjort ihop, ”Svante trasslar till det”. Trots påtryckningar och över ett halvårs väntetid fick vi inget besked. Vi är i efterhand övertygade om att de inte läste något av våra manus. Vi hade bara skickat pappersvarianter på de två förstnämnda, men bilderboken som var en dummy ville vi gärna ha tillbaks. Därför hade vi skickat med ett frankerat brev med vår postadress på. Det tog tid innan Svante kom hem igen. Svante skulle kunnat bli en populär figur i Sverige. Tyvärr har vi inte råd att ge ut den och alla andra Svanteböcker jag gärna ägnat mig åt. Priset för färgbilder är på en annan nivå.

På slutet av hösten 2012 köpte jag boken ”Förverkliga din bokdröm”. En fackbok som fick mig att tänka om och satte stenarna i rullning. Denna bok har jag skrivet om som månadens boktips. https://bosseliden.wordpress.com/2013/01/21/manadens-boktips-forverkliga-din-bokdrom/

Under jullovet 2012 tog jag ett allvarligt samtal med Solveig. Vi bestämde oss för att bilda bokförlaget SolBo Förlag. Sedan följde jag Joannas och Kristinas bok och prickade av allt, allteftersom vårt arbete fortgick under våren 2013. En del av deras tips hade jag redan anammat tidigare. Mitt manus fanns där. Nu återstod bara den sista tvättningen. Korrekturläsningen. Trodde jag. 🙂

Det är många beslut som ska tas som inte har med själva skrivandet att göra. Vissa var självklara av olika privata skäl. Andra fick vi fundera på. Tålamod var också något jag fick träna rejält på. Väntan på svar från myndigheter, tryckerier och alla andra personer som vi plötsligt blev beroende av. Lärorikt, nyttigt och intressant på flera sätt. Vi lärde oss mycket. Det fanns fällor att hamna i. Främst inom teknikens väggar. Jag har inte plats här för att redogöra för dem. Valet av Scandinavian Book, i Danmark var inte svårt att ta. Inget att ångra. Liksom att trycka i Danskt band med invikta stabila flikar som därmed gav stadga åt boken. Utmärkta för författarporträtt och annat som jag ville ha med som trevlig information. Vi valde ett bekvämt format som ligger bra i handen.

I efterhand känns det mysigt att vi gjorde omslaget ihop i familjen. Solveig, Jennifer och jag.
Jag är tacksam att Annika Bengtsson på Grim Förlag hade tid att sätta inlagan och omslaget. http://annikabengtsson.wordpress.com/kontakt/

Jag kan varmt rekommendera Annika om ni behöver leja bort den biten. Däremot får ni inte låna min vän Kerstins gratishjälp. Hon är orsak till många bra saker med min första roman. Dessutom var hon ett stöd redan från allra första början och hennes insatser var guld värda inför den stora tryckningen.