Pojken som skrattade

Det var första daten med en söt brunett på skolan. Äntligen hade jag vågat fråga Bodil om jag fick bjuda henne på bio. Jag var impad av min djärvhet, blyg som jag var på den tiden. Nu satt vi på stolarna bredvid varandra och ljuset släcktes ner í salongen. Avståndet var bara några få centimeter. Kvällen såg mycket lovande ut på flera plan. 😉 Reklamfilmerna gick bra. Det var när huvudpersonen i själva filmen dök upp för första gången som allt gick snett för mig.
Vi hade gemensamt bestämt oss för att se filmen ”Mannen på taket”. Många av de då populäraste skådisarna var med i rollistan. Jag hade läst att en av mina favoriter, komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Redan som liten hade han fått mig att skratta i rollen som ”Gubben i Lådan” i underhållningsprogrammet Hylands Hörna. En annan av Carl-Gustafs många mästerliga roller var den som ”Bilskolläraren”. Ibland tyckte jag att det räckte att jag såg hans ansikte för att jag skulle börja le. De små, ständigt kisande, sneda ögonen och en mun som såg ut att kunna leverera skämt på löpande band. Hans ansiktsmimik var guld värd i de komiska rollerna han skämde bort sin publik med.
Nu spelade Carl-Gustaf en allvarlig poliskommissarie som blev väckt mitt i natten i ett viktigt polisiärt ärende. Yrvaken med håret på ända fumlade han efter telefonluren.
”Bäck.”
Lindstedt hann bara säga detta enda ord innan jag började storskratta så att popcornen seglade iväg både ner till golvet och i Bodils knä. Det gick bara inte att stoppa skrattsalvan som gjorde att det började göra ont i magen. Carl-Gustafs trötta halvöppna ögon glittrade i mörkret och håret som stod rakt upp var häftigt roligt. Denna lysande korta replik fick mig att tänka på gamla stumfilmer. Ibland behövs inga ord, eller bara ETT ord, för att ett skämt ska gå hem. Jag ville verkligen skärpa mig och lägga band på mig själv för att invänta nästa roliga replik. Men jag fixade inte det. Vilken höjdarfilm. Det bubblade så mycket skratt som bara ville komma ut.
Det kom inga fler skämt efter öppningsrepliken. Jag hade inte haft tid att notera att jag var ensam. Inte i biosalongen, den var fullsatt. Nej. Jag var totalt ensam om att skratta. Med ens var det som tiden hann ikapp mig. Först var det knäpptyst. Mina ögon hade vant sig vid mörkret. Överallt såg jag arga blickar som riktades mot mig. Några närmast mig började hyscha. Någon sa till på skarpen.
”Du grabben. Du är inte ensam om att se filmen.”
Jag blev tyst en kort sekund av chocken. Sedan blev det värre. Nu förstod jag att det var förbjudet att skratta. Då är det verkligen inte lätt att stå emot. När man inte får är allt mer spännande. Det började rinna från ögonen. Jag höll på att få kramp i magen. Överallt verkade det bubbla över. Det verkade inte ens hjälpa att Bodil tittade tomt rakt fram och låtsades att hon inte kände mig. Kylan mellan oss svalkade inte ner mig.
Vad var det då som fick mig att tycka att det var så fantastiskt komiskt när Lindstedt vaknade mitt i natten av en telefonsignal. Ja, inte var det av att han yrvaket hade svarat med sitt efternamn. Hade han för min skull svarat med hela sitt rollnamn Martin Bäck hade jag varit tyst som i graven. Jag lovar. Kanske hade jag fått hålla Bodils hand och till och med något mer avancerat en bit in i handlingen om hon blev rädd för något läbbigt som visades på duken.
Jag hade på fullaste allvar trott att han svarade:
”Väckt.”
Med min sjuka humor gick jag i gasen på detta enda ord. Det här kommer att bli en både rolig och spännande film, tänkte jag snabbt. Humorn är säkert som Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Alla roller som jag sett och hört Carl-Gustaf Lindstedt i hade varit åt det komiska hållet, till mitt försvar. Detta var tiden innan jag sett honom briljera i Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Lindstedt hade en bred repertoar i sitt CV. Som många andra kända komiker och clowner var han allvarlig bakom masken.

Det blev aldrig Bobo och Bodil.  Behöver jag tillägga, som en eftertext i en film, att Bodil och jag aldrig gick och såg några fler biofilmer tillsammans? Jag har sett om ”Mannen på taket” på TV. Carl-Gustaf gjorde en magnifik rolltolkning av Kommissarie Bäck. Han var inte alls rolig, men jag kunde inte låta bli att i TV-soffan skratta till. Första intrycket tävlade fortfarande om uppmärksamheten.
”Vad skrattar du åt pappa?”

Namnet Bodil är ett alias. Namnet Bobo är ett smeknamn på någon som bor inom mig.
Blev allt lite glad igår kväll när jag såg att min blogg nådde 80 000 visningar. Ska bli spännande att se om den når 100 000 innan den blir full. Jag tänker inte köpa till någon plats för utländska pengar. Går kanske slänga gamla bilder och inlägg.

Annonser

Film tre av femtio

CCI20131226_0003

Love in Manhattan/Fånga dagen.
Genre: Romantiskt drama, 104 min, 2006
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 102/120
Favoritscen/kommentar: ”Du har aldrig frågat vad jag heter i förnamn. Varför?”

Egna ord: Tillbaks på Manhattan, precis som i mitt första filmtips,
kan det vara läge att flagga delvis för näsduksvarning.
”Behöver ni något mer?” frågar sköterskan.
”Bara tid. Har ni lite tid på er?” svarar Griffin sarkastiskt.
Här måste jag säga att den svenska filmtiteln är mer överensstämmande med handlingen. Allt sedan Griffin (Dermot Mulroney) fått beskedet att han har en elakartad, snabbskridande cancer försöker han fånga dagen. Han har ingen som helst lust att tillbringa resten av sitt liv på ett sjukhus. Han hoppar istället på en kurs på Universitet. Under en föreläsning uppstår en spontan flirt med Phoenix (Amanda Peet) som leder till en högst ovanlig date. Griffin nämner inget om sin sjukdom och nästan inget om sin bakgrund. Många galna upptåg från Griffins ”Bucket list” (saker han vill hinna med innan han dör) avklaras där Phoenix hänger på. När vi som tittare tycker att deras mycket speciella relation fått ett uppsving tar filmen en ny vändning efter en erotisk scen. Samtidigt som Griffin duschar och mår som en prins gör Phoenix en upptäckt i en påse, i den unkna lägenheten. Hon plockar ut böcker, samtliga med dystra titlar, lägger sitt eget pussel och…

Detta är en mycket sevärd film som välter omkring mig. Den får mig att skratta, le, gråta, sucka, önska och mycket mer. Otroligt gripande film om något väldigt svårt. (Som ni förstår har jag sett den x antal gånger.) 🙂

Dagens fråga: Vad står överst på din ”Bucket list”?

Repristext från 8 januari för nya läsare som avslutas med mina tolv kriterier. Hela texten finns på aktuellt datum.
Familjen Lidén har under tio säsonger haft ”Filmmys i TV-sofforna”. 185 st filmer har vi tittat på. Efter varje film har vi satt var sitt betyg mellan 1-10. Smaken har ibland varit riktigt skiftande, andra gånger inte. Endast en film har fått 40 poäng. Den gången hade vi inte ens några förhoppningar. Filmtiteln var helt okänd. Underbart att bli överraskad åt det hållet.
Nu tänkte jag under 2014 återse de filmer som jag själv gav 9-10 poäng.  På torsdagarna (om jag hinner) kommer jag att lämna ett filmtips. En del filmer är redan jättekända. Jag kommer att ge filmen ett slutbetyg som jag summerar efter att ha tagit hänsyn till 12 st personliga kategorier som finns längst ner i inlägget. Maxpoäng är 120. Ni får gärna kommentera, men jag har inte lust att försvara elaka sågningar. Detta är en ”Snällblogg”. 😀
När det gäller denna bloggkategori kommer jag endast att svara med en glad gubbe som visat att jag uppskattat din kommentar. Efter femtio filmtips kommer jag att avsluta med en tävling. Ni får då välja tre av mina femtio bidrag som ni tycker är bäst. Ska bli spännande att se vilken film som vinner när ni får bestämma. Hoppas många lämnar in bidrag i december. Ni kan ju hela tiden scrolla i kategorin ”Filmtips” under året.

Jag låter denna text följa med som en ”svans” i början av året. Sedan kapar jag efterhand orden och hänvisar till tidigare inlägg.  Precis som jag gjort vid mina andra tävlingar.

Här har ni mina tolv kategorier med damerna först. 🙂
Jag har satt ett betyg mellan 1-10. Max 120 poäng.
1= Kvinnlig huvudroll
2= Manlig huvudroll
3= Bakgrundsmusik.
4= Biroller.
5= Viktigaste kolumnen. Regi. Röda tråden.
6= Romantiska biten.
7= ”Spänningen” i storyn. Från filmruta ett till den sista.
8= Repliker; sköna klassiska kommentarer som sitter kvar efteråt, eller meningar som ger mig något.
9= Komiska situationer som lockar till skratt.
10= Miljöer.
11= Kameraspråk.
12= Slutscenen. Inte reta mig på att det är en cliffhanger. Istället tänka mig att jag är sugen på en tvåa. Eller fantisera vidare själv.