Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tre

Facis ett

Vilken enorm glädje det var att se första manuset ”En andra chans” växa fram på en datorskärm. Vilken lyx. Ni som är äldre. Kommer ni ihåg första gången? Inget tip-ex som kladdade och bromsade upp skrivprocessen. Varje gång som Solveig åkte iväg och kvällsjobbade, ägnade jag mig åt Robin och Sofias äventyr. En deadline fick mig att öka tempot. Jag hade läst att Rabén & Sjögrens bokförlag hade en pristävling; ”Skriv en ungdomsdeckare”. Visserligen var mina ”darlings” ganska unga ungdomar, inte ens tonåringar, men… Mina fingrar dansade på tangentbordet. Jag var tacksam för att jag behärskade att skriva flytande utan att titta på tangenterna. Äntligen hade jag nytta av kursen i skrivmaskinlära på den treåriga ekonomiska linjen. Inte en dag försent.

Där läste ni om mitt första stora nybörjarfel. Jag tror inte på tidspress även under goda förutsättningar. När man bakar och har bråttom kan man fixa ihop en hastkaka eller något annat som går snabbt. Ord är ömtåligare än så. Dem ska man handskas varsamt med. Det handlar inte om att skriva ihop en tjock lunta papper, läsa upp för familj och vänner som lovordar dig och tro att du är en färdig författare. Processen har bara inletts och första resan är möjligtvis klar. Mitt råd är att låsa in manuset i ett stationsskåp. Inte så lätt längre när allt fler gamla trevliga stationer håller stängt eller har förvandlats till någon annan typ av verksamhet. Ni förstod säkert min mening ändå. Jag kunde skrivet på gamla sättet, lägg ner det i byrålådan. Utforska platsen du anlänt till. Gör något annat trevligt istället. Lär din papegoja gamla mellolåtar, skaffa en ny hobby, spring dig trött uppför och nerför några barrträd. Har du behov av att skriva – börja på en ny berättelse. Skapa tid, dagar, veckor och framför allt DISTANS till den värld du varit helt uppslukad av. Någon kanske har kört fast helt i sitt manus. Samma visa där med. Det är i skenet av en ny tid som svaret står att finna. Håller detta? Har verkligen jag skrivet dessa sidor? Hur tänkte jag där? Om jag istället flyttar på… det är först när man tänker i nya banor med friskt syre, som processen tar fart igen och får ett anständigt liv, på tal om en dokumentärtitel av Stefan Jarl.
Grovtvätta. Fintvätta igen. Jag pratar inte om kläder utan om att tvätta bort text. Så många ord som inte behövs i en text. Så ofta man inte behöver förklara allt eller försvinna iväg på stickspår med lösryckta svåruttalade namnpersoner som förvillar läsaren. Där kan jag kalla mig själv för ordens mästare med en negativ klang. Stort nybörjarfel som jag vet alltför mycket om.
Slutprocessen. Nu hoppar jag snabbt. Vill du ha en helt felfri text utan stavfel, teckenfel eller andra korrekturfel? Gör inte allt jobb själv även om du har högsta betyg i svenska. Det är få som mäktar ensamansvaret. Yrkesverksamma redigerare tror jag har en rimlig chans att nå 100 %. Om jag fått en femkrona för varje fel hos vissa som tyckt att de är klara, kunde jag fått ihop en skaplig peng. Det skulle varit betydligt lättare för mig att hitta fel hos dig än hos mig. Där var jag inte självgod om någon snabbläsare trodde det. Den egna texten sitter i bakhuvudet. Fast man koncentrerar sig på varje ord, stavelse, mellanrum, finns tendensen att bli hemmablind. Din text däremot är helt ny för mig. Var snälla. Skicka inte era texter till mig. Det var bara en liknelse. 😉

Mitt bidrag ”En andra chans” vann inte tävlingen. Det hade jag heller inte räknat med. Däremot skickade jag iväg samma manus till nästa förlag och väntade ytterligare flera månader. Tillbaks kom de där trista och torra standardsvaren som ALLA får. Jag har sparat de dystra meddelandena för skojs skull. Ska se om jag fick några personliga synpunkter på ”En andra chans”. ”Ej ge ut det med tillräckligt framgång”, ”Bitvis rafflande berättelse, kanske för orealistiskt, vi får in en mängd manus och förslag till barnböcker och kan bara ge ut ett fåtal”, ”Språket flyter lätt, uppslaget är bra men hela historien skulle vunnit på åtskilliga strykningar, upplösningen är knappast trovärdig, man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!” Den sista meningen sög jag i mig. Den gav napptröst under mörka dystra höstkvällar. Helst när jag tänkte på Suneböckerna som sett sitt ljus på det förlaget.
Ett sista råd angående utskick. Gör inte om mitt misstag och skicka ditt manus till ETT bokförlag åt gången. Om du nu inte tänkt leva ett riktigt långt liv. Vissa av mina manus har varit ute på vift i nästan ett år. Oftast kom det dock ett svar efter 2-3 månader. Råden har också ändrats och blivit humanare. Förr stod det att det var god ton att bara skicka ett åt gången. Jag föreslår tre stycken åt gången. Ett till ett stort förlag, ett till ett medelstort och ett till ett mindre förlag. Den moderna tekniken har tagit över. En del förlag tar bara emot e-manus. Andra kombinerar teknikerna. På slutet skickade jag bifogade filar till några förlag. Billigt fraktsätt, men jag tycker inte att min text blir helt rättvis i denna form. Mitt mål har alltid varit pappersvändande.

”En andra chans” var både mitt första bokmanus och den första boken där jag lät Halmstad vara bas för handlingen. Berättelsen börjar och avslutas i staden på västkusten. Annars handlar det om två hemliga kompisar i femman som skolkar från skolan en matteprovdag för att fira sin ”ettårsdag”. De tar tåget till Helsingborg och där börjar ett oväntat äventyr, mitt i deras eget. Snart skuggar de en tjej på färjan till Helsingör.
När jag ville ha en längre paus med ”Mina fotsteg i ditt hjärta” satte jag mig i stugan som vi hade i vår trädgård och började tvätta ”En andra chans”. Robin och Sofia ersattes av Tiger och Tess. Hade jag fått den hjälp som jag fick inför ”Stegboken” tror både jag och Solveig att jag fått ut denna bok för 15-20 år sedan. 2014 är jag kall som en droppe i en mugg iste. Manuset handlar inte om några övernaturliga figurer med magiska krafter, ingen av barnen dricker blod, de är inte hälften människor och hälften varulvar. Ändå tyckte jag om Tiger och Tess. De blev snabbt som Lena Sanders och Sebastian Rosander, mina skötebarn. Under några veckor vistades dessa fyra ungdomar nästan i samma rum och familj. Jag hade nämligen kommit på hur jag skulle ta mig förbi det enda höga berg jag hade under skrivprocessen med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Som jag skrattade för mig själv en ljummen sommarkväll i trädgården. Jag satt nära fontänen i dammen. Tittade på guldfiskarna som lekte nära vattenytan. Då hörde jag en replik från min yngsta dotter genom ett öppet fönster som löste knutarna. Ämnet var hundar men min koppling gick till något mer erotiskt. Min fantasi hade fått startskottet och jag hade inte tid att sova bort sommarnatten.
Så här startade mitt manus ”En andra chans”. Målgruppen var INTE vuxna läsare!!!

Kapitel 1

Högerfoten sparkade hårt i väggen och Tiger vaknade med ett ryck.
Tiger parkerade drömmen och lät blicken vandra till postern med Zlatan. Med ett V-tecken tackade han för drömmens smörpassning. Inte ens en blind höna hade kunnat missa målet. Han tryckte bort mobilväckningen. Säkerhetsåtgärden. Behövdes egentligen inte. När det väntade något spännande runt hörnet fick han alltid upp ögonen i tid.
Tiger rynkade pannan och flyttade blicken till fotografiet på nattygsbordet. Ögonen blev med ens blanka. Varsamt strök han med pekfingret bort det tunna dammet från mammas kind. Mitt i rörelsen knackade det på dörren. Tiger drog bort fingret lika snabbt som om han bränt sig på en platta.
”God morgon”, hojtade pappa. ”Jag hörde allt smällen.”
Pappa flög in och låtsades titta efter fotspår på väggen.
”Var det en straff du sköt direkt upp i krysset? Ska det bli kul med matteprov?”
”Visst pappa”, gäspade Tiger.
Gäspningen var för att vinna tid. Hade pappa ändå sett det andra?
”Nio gånger sju?” frågade pappa och drog bryskt av täcket.
”Sextiotre”, svarade Tiger blixtsnabbt.
Tiger kunde alla tabeller. Svaren satt där som superlim mellan fingrarna. Matte var favoritämnet i skolan.
”Frukosten står i kylskåpet. Jag har bråttom. Ska hämta en höjdare vid stationen. En diplomat.”
”Menar du tåg… tågstationen?” frågade Tiger som med ens blivit klarvaken.
”Du vet lok som drar vagnar på räls”, skojade pappa och fiskade upp gårdagens smutstvätt som låg utspridd på golvet.
Tiger log fånigt. Inombords kändes det som om någon elak filur satt och gjorde volter i hans mage.
”När exakt kommer tåget in?”
Rösten lät normal. Bara en aning för mycket betoning på ordet exakt. Ett ord som han borde ha droppat helt.
”Hur så? Varför är den exakta tiden viktig? Bara jag slipper sitta och dega i taxin. Jag kommer att få sittsår i rumpan en vacker dag.”
Pappa var stressad. Han kramade hastigt om Tiger och skyndade iväg ut genom dörren. Hans tankar var redan någon annanstans.
Tiger tittade frånvarande på sovrumsdörren. Rummet var så litet att dörren nästan rörde vid hans kudde. Han knäppte händerna under huvudet. Lugnt och metodiskt gick han igenom planen. Inget fick gå snett. Alla stenar måste vändas och vridas på. I tisdags hade han lagt dit lappen i sprickan…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Annonser

Det var en gång ett tjusigt rött JellyBean fat

Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.

Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.

Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.

Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som  snart skulle höras.

Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.

Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.

Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”